Från ord till handlingsplan : En rapport om kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism

• Syftet med denna rapport är att beskriva utvecklandet av och innehållet i kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism. Detta för att bättre förstå vilka behov/hot de svarar upp mot, hur de är förankrade i egna behovsanalyser, vad som förväntas göras och hur detta förhåller sig till mer traditionell kommunal verksamhet- och lagstiftning. Rapporten är baserad på en undersökning av 127 kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism från 134 kommuner. För att komplettera data från handlingsplanerna har intervjuer med åtta kommunala samordnare i fem kommuner genomförts.Rapporten beskriver, via en genomgång av politiska- och statliga dokument, hur kommunerna fått ett allt större ansvar i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism och hur handlingsplaner kommit att bli en central åtgärd i detta arbete. Genomgången visar att det skett en gradvis förskjutning, från nationell till lokal nivå, av ansvaret för det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism sedan den första nationella handlingsplanen beslutades år 2011. Att alla svenska kommuner ska anta handlingsplaner mot våldsbejakande extremism är en åtgärd som initierats av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapporten förhåller sig kritisk till vilket lagstöd, forskningsstöd och erfarenheter som motiverat denna åtgärd. Trots avsaknad av lagstiftning eller styrmedel som motiverar kommuner att skriva kommunala handlingsplaner, har den nationella samordnaren tidvis varit kritisk och satt press på de kommuner som inte valt att anta kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism. Detta väcker frågor om hur det kommunala självstyret respekterats i processen.Rapporten visar på att innehållet i planerna i huvudsak är utarbetade utan att de föregåtts av lokala behovsanalyser eller lägesbilder. Endast 23 handlingsplaner baseras på någon form av lokal kartläggning eller reflektion rörande förekomsten av våldsbejakande extremism. Högerextremism är den Från ord till handlingsplan. En rapport om kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism 5 form av extremism som i handlingsplanerna beskrivs vara det mest frekvent förekommande problemet. Avsaknaden av lokala lägesbilder får som konsekvens att de insatser kommunerna beskriver inom ramen för handlingsplanerna inte baseras på existerande lokala problem. Istället beskriver och orienterar sig kommunerna i regel efter nationella lägesbilder. Detta riskerar att göra det förebyggande arbetet ineffektivt och felriktat. Rapporten pekar på två omständigheter som bidragit till detta. Den ena är den tidvis massiva press från media och den nationella samordnaren rörande framtagandet av handlingsplaner som riktats gentemot kommunerna. Den andra är det bristande stöd som kommunerna fått i frågan. Först våren 2017 kom ett stödmaterial med syfte att hjälpa kommunerna i detta arbete.Av handlingsplanerna framgår att professionella och yrkesgrupper i den så kallade första linjen likt lärare, socialarbetare och fritidsarbetare, anses inneha nyckelfunktioner för att bemöta våldsbejakande extremism. Detta beroende på att de möter den målgrupp som omnämns mest frekvent: barn och unga. Övriga målgrupper för insatser är religiösa individer, anhöriga till de som finns i extremistiska miljöer, avhoppare/återvändare och flyktingar. En annan viktig aktör är den kommunala samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapporten visar att denne i drygt hälften av alla kommuner innehar en tjänst med säkerhetsinriktning. I många fall har den lokala samordnaren en nyckelroll i de alternativa handlingskedjor som förekommer i handlingsplanerna. I dessa framkommer instruktioner om att kommunal personal till den lokala samordnaren ska anmäla beteenden och åsikter som sägs påvisa att någon antingen är radikaliserad, radikaliseras eller ligger i riskzon för att radikaliseras. Därefter ska dessa uppgifter föras över till Polisen. Givet den svenska grundlagsstiftningen, sekretesslagstiftningen och forskning om radikaliseringsprocesser, finns det goda skäl att förhålla sig kritisk till sådana handlingskedjor.Vanligt förekommande insatser mot våldsbejakande extremism är demokratifrämjande och demokratistärkande arbete inom skolan, kompetensutveckling av första linjen för att öka förmågan att upptäcka riskgrupper och riskindivider, samt samverkan mellan skola, socialtjänst, Polis och fritidsverksamhet. Utöver samverkan med Polisen, är andra viktiga externa samverkansaktörer civilsamhället och då i synnerhet trossamfunden. Ofta beskrivs insatserna utan konkretion gällande innehåll och syfte. Den metod som flest kommuner refererar till är den nationella samordnarens Samtalskompassen. Denna innehåller ett metodstöd för samtal med någon som uppvisar ett antal beteenden och åsikter som sägs tyda på att någon är radikaliserad eller kan komma att bli det. Forskning visar att individuella insatser som baseras på generella, icke-brottsliga tecken på åsikter och beteenden saknar vetenskapligt stöd och kan inkräkta på individers grundläggande rättigheter. Kapitel . Sammanfattning 6 Från ord till handlingsplan. En rapport om kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.Det är emellertid tydligt att arbetet med handlingsplanerna har initierat arbete och skapat en medvetenhet bland kommuner om vikten av kompetens och förmåga att motverka våldsbejakande extremism. I det fortsatta arbetet bör detta arbete ta sin utgångspunkt i lokala behov på de platser där fenomenet förekommer och baseras på insatser som harmoniserar med rådande lagstiftning, uppbär vetenskapligt stöd eller kan anses vara beprövad erfarenhet. En framkomlig väg för att lyckas på de platser där behoven är som störst skulle vara att samla expertis genom ett nationellt stödteam eller motsvarande.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Statsvetenskap -- Studier av offentlig förvaltning (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Political Science -- Public Administration Studies (hsv//eng)

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)