Ytvatten i kalkade avrinningsområden. Årsrapport 1996. Effektuppföljning av Skogsstyrelsens program för kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark

• Denna årsrapport omfattar en beskrivning av försöksuppläggning och metoder, samt redovisning av resultat från undersökningar av ytvatten i 16 kalkade avrinningsområden med skog och hygge. Redovisningen omfattar perioden hösten 1990 fram till hösten 1996. Kalkningarna utfördes under 1990 och 1991, inom ramen för Skogsstyrelsens program för kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark. Resultaten beskriver de kortsiktiga effekterna på avrinningsvatten (4 till 5 år efter behandling) av skogsmarkskalkningarna. I rapporten redovisas även arealförluster och volymvägda medelhalter av ett stort antal ämnen från samtliga avrinningsområden. Kalkningarna av avrinningsområdena med 3 ton kalk per ha medförde att halten i avrinningsvattnet av kalcium ökade påtagligt. Variationen mellan de olika försöksområdena var relativt stor, och arealförlusterna ökade mellan 7 och 60% i tre typområden. Även kalkning av hygge gav ökad arealförlust av kalcium. Trots den ökade utlakningen av kalcium efter kalkning var det en mycket liten del av givan som utlakades årligen. Det innebär att huvuddelen av tillförd kalk kommer att stanna i marksystemet under många decennier, med nuvarande utlakningstakt. Effekterna på halter och arealförluster av magnesium var relativt små. Ökningen av kalciumhalterna, och i vissa fall magnesiumhalterna, minskar risken för skadliga effekter av löst aluminium i vattenmiljön, i synnerhet om den dessutom kombineras med en minskning av aluminiumhalterna. Aciditet i form av vätejoner och lösta aluminiumföreningar minskade kraftigt i de flesta försöken och var relativt konstant och oberoende av årstid och vattenföring. I de tre typområdena minskade aciditet med 25 till 50%. Resultaten från undersökningarna visar att risken för försurningsskador i vattendragen nedströms kalkningsområdena har minskat påtagligt, eftersom både halterna av baskatjoner ökat och aciditeten minskat. I undersökningen finns inget exempel på att varken halten vätejoner eller aluminium i avrinningen ökat efter kalkning. Kalkningarna hade en liten effekt på halter och arealförluster av såväl oorganiskt som organiskt kväve. I områden med mycket låga arealförluster av oorganiskt kväve noterades flera exempel på att de redan låga förlusterna minskade ytterligare. I områden med förhöjda arealförluster, även hygge, påverkade inte kalkningarna kvävets utlakning eller förekomstformer.

• Denna årsrapport omfattar en beskrivning av försöksuppläggning och metoder, samt redovisning av resultat från undersökningar av ytvatten i 16 kalkade avrinningsområden med skog och hygge. Redovisningen omfattar perioden hösten 1990 fram till hösten 1996. Kalkningarna utfördes under 1990 och 1991, inom ramen för Skogsstyrelsens program för kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark. Resultaten beskriver de kortsiktiga effekterna på avrinningsvatten (4 till 5 år efter behandling) av skogsmarkskalkningarna. I rapporten redovisas även arealförluster och volymvägda medelhalter av ett stort antal ämnen från samtliga avrinningsområden. Kalkningarna av avrinningsområdena med 3 ton kalk per ha medförde att halten i avrinningsvattnet av kalcium ökade påtagligt. Variationen mellan de olika försöksområdena var relativt stor, och arealförlusterna ökade mellan 7 och 60% i tre typområden. Även kalkning av hygge gav ökad arealförlust av kalcium. Trots den ökade utlakningen av kalcium efter kalkning var det en mycket liten del av givan som utlakades årligen. Det innebär att huvuddelen av tillförd kalk kommer att stanna i marksystemet under många decennier, med nuvarande utlakningstakt. Effekterna på halter och arealförluster av magnesium var relativt små. Ökningen av kalciumhalterna, och i vissa fall magnesiumhalterna, minskar risken för skadliga effekter av löst aluminium i vattenmiljön, i synnerhet om den dessutom kombineras med en minskning av aluminiumhalterna. Aciditet i form av vätejoner och lösta aluminiumföreningar minskade kraftigt i de flesta försöken och var relativt konstant och oberoende av årstid och vattenföring. I de tre typområdena minskade aciditet med 25 till 50%. Resultaten från undersökningarna visar att risken för försurningsskador i vattendragen nedströms kalkningsområdena har minskat påtagligt, eftersom både halterna av baskatjoner ökat och aciditeten minskat. I undersökningen finns inget exempel på att varken halten vätejoner eller aluminium i avrinningen ökat efter kalkning. Kalkningarna hade en liten effekt på halter och arealförluster av såväl oorganiskt som organiskt kväve. I områden med mycket låga arealförluster av oorganiskt kväve noterades flera exempel på att de redan låga förlusterna minskade ytterligare. I områden med förhöjda arealförluster, även hygge, påverkade inte kalkningarna kvävets utlakning eller förekomstformer.

Nyckelord

avrinningsområde

metodik

mark

kalkning

arealförlust

svavel

kväve

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)