Kultur som resurs i samhällsplaneringen

• Kulturens roll för lokal och regional utveckling har under senare år kommit att betonas allt starkare. I såväl kommunal- som i regionalpolitik sätts stora förhoppningar till kultur som en motor för tillväxt och hållbar utveckling. Inte minst kopplas föreställningar om kultur och urbanitet samman i bilden av expansiva och kreativa stadsmiljöer. Staden som kulturplats blir en norm och en nyckel till en hållbar framtid.Kultur är dock ett begrepp som definieras väldigt olika i skilda delar av kommunal och regional politikoch förvaltning. En gränslinje går mellan hur kulturens roller uppfattas för ekonomisk tillväxt respektive socialt hållbar utveckling. Kultur ska å ena sidan generera ekonomisk tillväxt genom att skapa attraktiva platser för människor och verksamheter, där kulturen tänks främja kreativitet och innovation. Richard Floridas teorier om den kreativa klassen har spelat en stor roll i detta tänkande. Å andra sidan tillskrivs kultur också stor betydelse för integration och socialt hållbar utveckling. Genom kulturen ska människor kunna mötas och utvecklas till demokratiska och toleranta medborgare. Det är denna integrativa funktion som tänks tilltala den kreativa klass som Richard Florida beskriver; tolerans och öppenhet är viktiga aspekter av vad som ibland beskrivs som urban kultur. Trots detta hanteras kultursatsningar med socialt och integrerande syften ofta separat och med vaga kopplingar till kultur som attraktion och kreativ motor. På ett oreflekterat och delvis slumpartat vis lyfts vissa kulturella uttryck fram som önskvärda i utvecklingssammanhang och som mått på gynnsamt kulturklimat medan andra ignoreras eller helt enkelt inte är önskvärda. Så lyft till exempel gaykultur fram som ett bevis på en kulturellt tolerant och framåtsträvande miljö, medan ungdomars kulturella uttryck ofta inte finner någon plats i urbana utvecklingsstrategier. En annan aspekt av kultur som resurs i lokal samhällsplanering handlar om föreställningar om autencitet. I diskussionen om platsers attraktivitet och utvecklingspotential finns farhågor att platser genom att designas och planeras utifrån framgångsrika förebilder förlorar sin särart, eller med andra ord sin autenticitet. Särpräglade urbana kulturmiljöer, till exempel gamla industridistrikt, lokala butiker och caféer och lokal konst- och kulturverksamhet blir kulturella resurser i bevarandet av vad som uppfattas som autentisk stadsmiljö, vilket kopplar till identitetsprojekt och platstillhörighet. Cultural planning, som i olika sammanhang lanserats som såväl en planeringsteori och ett synsätt som en konkret metod för en samhällsplanering med kulturen i fokus, tar fasta på detta. Kultur ska i detta perspektiv ses som en aspekt av samhällsplaneringens alla delar istället för att betraktas som en avskild samhällssektor och ett instrument för tillväxt. Emellertid tycks det svårt att integrera detta kulturbegrepp i lokal planering, vilket även lokala och regionala tillämpningar av Cultural planning-konceptet tyder på. En orsak är den komplicerade relationen mellan samhällsplanering och föreställningarna om vad som skapar de urbana kulturella mönster som ses som attraktiva. Samhällsplaneringen har att brottas med misstanken att stadens kultur växer fram i samspelet mellan en rad faktorer som alls inte låter sig planeras. En stor del av kommunal planeringsverksamhet sker med vissa avgränsade frågor för ögonen, och kraven på ett tvärsektoriellt synsätt på kultur som resurs är svårt att implementera i den kommunala organisationen. Orsaker till detta är att kulturbegreppet ser mycket olika ut i olika delar av kommunal (och regional) förvaltning och att kultur i många fall avgränsas till en särskild samhällssektor istället för att definieras som tvärsektoriell kraft. Detta leder till en instrumentalisering där kulturens värdesom samhällsresurs tolkas utifrån en ekonomisk ram och en näringslivslogik. Underlag för detta paper är en pågående studie av Norrköping och östgötaregionen. Studien visar på svårigheterna att implementera ett synsätt på kulturen som resurs i lokal samhällsplanering, men också att mindre städer och kommuner har andra förutsättningar till holistiskt kulturellt tänkande än de storstäder som utgör en diskursiv norm för det som brukar kallas urban kultur. Insikten att måttstocken för lyckade kultursatsningar inte är densamma som för storstäderna öppnar för alternativa kulturella strategier i mindre kommuner och nya sätt att se kultur som resurs i samhällsutvecklingen.

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

kon (ämneskategori)