Kommunikation inom sociala nätverk runt barn och ungdomar med stora kommunikationssvårigheter

• Kommunikation i sociala nätverk runt barn och ungdomar med stora kommunikationssvårigheter Lotta Anderson Bakgrund Kommunikation och språk utvecklas mellan människor i samspel och en fungerande kommunikation är grundläggande för annan utveckling. Detta till trots är det många kommunikativa möten i vardagen som av olika skäl inte vidareutvecklas i positiv riktning. I den närmaste omgivningen, dvs. familj, släkt och vänner, förskola, skola och kamrater, skapas utvecklingsmöjligheter genom att personerna kommunicerar och berikar varandra på olika sätt. För att barn och ungdomar med stora kommunikationssvårigheter ska kunna utveckla sin kommunikation och sitt språk krävs kunskap och kompetens hos personer i det sociala nätverket (Blackstone & Hunt, 2002; Anderson, 2002). Projektets relevans och målgrupp Projektet består av två delar; där den första omfattar en enkätundersökning medan den andra inriktas på kommunikationsutveckling hos åtta familjer och deras sociala nätverk. Projektet förväntas belysa processen i det gemensamma lärandet då betydelsefulla närpersoner som finns omkring barn/unga med stora kommunikationssvårigheter samtalar kring bl a funktionshinder, kommunikation, delaktighet, faktorer som underlättar eller hindrar, lärandemiljöer, samtalspartnerns roll och kompetens (Light & Binger, 1998; WHO, 2004). Målgruppen är barn och ungdomar med stora kommunikationssvårigheter i åldern 5-25 år. Stora kommunikationssvårigheter innebär att kommunicera med någon form av symboler, men dessa räcker inte till för att göra sig förstådd eller att förstå i vardagen. Syfte Projektets första del syftar till att kartlägga och analysera föräldrars och yrkesverksammas uppfattningar Frågeställningarna handlar om kommunikation och dess tillämpning, samtalspartnerns roll, samverkansformer och kompetens samt vilka uttalade behov av stöd som finns och hur dessa kan tillgodoses. Den andra delen av projektet handlar om familjens sociala nätverk, dvs. i detta fall bestämmer familjen vilka som ska ingå i nätverket runt barnet/ungdomen. Åtta sociala nätverk är aktuella. Arbetet i dessa kommer att pågå i 1½ år och inriktas på att under handledning/utbildning som inkluderar videobaserad vägledningsinsats över tid, reflektion och dokumentation i syfte att utveckla förmågan som kommunikationspartner i relation till barnet/ungdomen. Metod För att få frågorna besvarade i projektets första del har postenkäter skickats till föräldrar och yrkesverksamma inom förskola/skola, habilitering, daglig verksamhet och fritidsverksamhet. Kartläggningen genomfördes nationellt. Resultat del ett Om barn och ungdomar. Alla de aktuella åldrarna finns representerade, men med en övervikt för åldrarna 8-14. Pojkarna är fler än flickorna. Kommunikationssätten är varierande och oftast kombinerade i form av tecken, bild och kroppsspråk men också i huvudsak teckenspråk eller tal. En dryg tredjedel av barn/ungdomar har någon form av kommunikationshjälpmedel, oftast till följd av motoriska svårigheter snarare än andra funktionsnedsättningar. Flertalet 2 barn/ungdomar har någon form av diagnos som grund till olika svårigheter, 19 olika diagnoser, som enda eller i flera kombinationer, förekommer. Flertalet har också habiliteringskontakt som bedöms som mer eller mindre tillfredsställande av föräldrarna. Nästan 2/3 av barnen/ungdomarna har en plan med mål som handlar om kommunikation/språk . Men det finns också små barn som inte har någon individuell plan, vilket kan betraktas som märkligt. De mål som beskrivs är ibland så generella att det kan ifrågasättas hur de kan genomföras och utvärderas och man träffas mestadels på de yrkesverksammas villkor. Om det finns en plan, oavsett vad den kallas, beror det i mindre utsträckning på hörselproblem (signifikant skillnad) än andra svårigheter (motorik, koncentration, syn)! Barn och ungdomar kommunicerar bäst i strukturerade situationer och mest i situationer som är motiverade, lustfyllda, har ett barn/ungdomsfokus och tillsammans med en partner som är engagerad, har fantasi, inger förtroende, är stresstålig eller m.a.o. är en kommunikativ "naturbegåvning" eller medvetet kunnig. För att ställa frågor, berätta, protestera, "hålla igång" ett samtal måste barn/ungdomar veta hur de ska gå till väga, vilket inte alltid är fallet. De strategier som används och hur framgångsrika de blir är ofta kopplade till barn och ungas personlighet, språklig- och kommunikativ utvecklingsnivå men också till omgivningens kompetens och form av respons. Föräldrar menar också att deras barn har mycket mer att uttrycka än de har uttrycksformer för. Om föräldrarnas uppfattningar: Mestadels är det mammorna som svarat på frågorna. Flertalet familjer är med i någon intresseförening, företrädesvis FUB, men också DHB. Ofta är de med i flera olika föreningar med koppling till någon av barnets funktionsnedsättningar och synpunkterna varierar från mycket stöd och gemenskap med föräldrar liknande situationer och olika utbud till inget stöd alls med avseende på kommunikation. Den som svarar på frågorna menar sig förstå barnet i något större utsträckning än övriga familjen. Kommunikationen försvåras med avståndet, dvs. släkt, vänner, grannar, kamrater förstår i mindre utsträckning. Än mer tydligt blir detta när man inte har någon gemensam referens, dvs. när budskapet är mer eller mindre okänt för kommunikationspartnern. Men föräldrar förlitar sig mer på andra vuxnas kompetens än jämnåriga runt barnet. Föräldrar menar att de i mycket liten utsträckning erbjudits att pröva alternativa kommunikationsutbud. Om de yrkesverksammas uppfattningar: De yrkesverksamma arbetar mestadels som lärare och specialpedagoger inom olika skolformer och logopeder inom habilitering. De anser, precis som föräldrar, att de förstår sina elever eller de barn/ungdomar som de arbetar med i större utsträckning än vad andra uppfattas göra. Men inte helt oväntat lika övertygade för egen del som föräldrar är. De yrkesverksamma (i skolan) menar å ena sidan att barn/ungdomar kan ses som "ensamma öar", som nästan aldrig kommunicerar med varandra. De menar också att det behövs vuxenstöd för att de ska "komma igång" med sin kommunikation. Men å andra sidan menar de att de skapar tillfällen så att kamrater kan samspela med varandra och att de vet vad som motiverar till kommunikation och samspel. De anser att det kan vara svårt att anpassa sig till barn/ungas tempo och intresse oftast till följd av att eleverna i grupperna har så varierande förutsättningar och behov. De största problemen med att arbeta med barn/unga med stora kommunikationssvårigheter är, menar de, att fånga alla i omgivningen - det finns en tröghet i systemet, den kommunikativa kompetensen, attityderna och förhållningssätt hos andra inom verksamheten skulle kunna vara mycket bättre. Det finns också kommunikationstillfällen som leder till missförstånd eller som 3 lämnas oförstådda och detta leder till stor frustration samtidigt som de menar att de i hög grad behärskar det kommunikationssätt som eleven använder. Likheter och skillnader: En del svar tyder på att föräldrar och yrkesverksamma har uppfattningar "om den andre" som inte sammanfaller när man tittar på varje grupp för sig. Uppfattningar som skulle kunna vara underlag för gemensamma diskussioner och leda till större tillfredsställelse. De yrkesverksamma menar att föräldrar har inflytande över insatser och utformning av planer. Föräldrar å sin sida anser att information om hjälp för att kunna kommunicera med sitt barn eller att få gehör för sina synpunkter inte varit tillräckliga. Således en fråga om delaktighet och att ge och få inflytande över företeelser som berör. De yrkesverksamma kan skriva såhär: "När man gör planer så krävs det att föräldrar vet vad de vill och vad barnet behöver", eller "det finns föräldrar som har svårt att acceptera sitt barns behov av teckenspråk", men också att "föräldrarna är stommen runt barnet - personal står för det pedagogiska kunnandet". Dessa uttalanden handlar om att inta olika roller men också att lägga över "bördan" på någon annan. De yrkesverksamma anser att elevernas behov mestadels tillgodoses. Föräldrarna (40 %) menar att de kommunikationsinsatser som erbjudits barnet och familjen inte varit meningsfulla. Detta formulerar de som att: "alla kring barnet kan tecken och kan avläsa", "logopeden tror oss inte när vi berättar", "skolan famlar mycket", "många tips men inget genomförande" men också "det vi fått har varit bra men för lite". Uttalandena handlar om kompetens, ansvar och trovärdighet. De yrkesverksamma anser att deras egna och föräldrarnas uppfattningar om barnets kommunikationsbehov stämmer överens och föräldrarna menar samtidigt att de ges möjlighet att diskutera barnets kommunikation med dem som regelbundet arbetar med barnet. Både föräldrar och yrkesverksamma har uppmanats att beskriva egna behov av insatser och stöd och kompetensutveckling och hur detta skulle kunna utformas. Vad gäller de yrkesverksamma så finns det ett önskemål som överskuggar allt annat - utbildning om och i tecken som alternativ och kompletterande kommunikation och teckenspråk. Föräldrarnas önskemål är mer mångfacetterade, ligger på olika nivåer, och riktar blicken mot organisation, struktur och innehåll. De kan sammanfattas med följande ord: regelbundenhet, samverkan, förståelse, empati, likvärdighet, kunskap, lust och glädje. Reflektioner: Resultatet ger en mängd intressant information, men där fortfarande mycket återstår att bearbeta. Men så här långt kan några punkter lyftas fram. • Den vanligaste kommunikationspartnern till barn/ungdomar, oavsett deras ålder, är en vuxen.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Medie- och kommunikationsvetenskap -- Kommunikationsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Media and Communications -- Communication Studies (hsv//eng)

Nyckelord

Kommunikation

kommunikationssvårigheter

samtalspartner

sociala nätverk

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

kon (ämneskategori)