FÖRORTENS POSTKOLONIALA DRAMA

• Fittja är en plats som till största del består av hyreslägenheter byggda för arbetare med låga inkomster. Men det finns också ett område med fina ombyggda radhus. Det finns en strand, en stor äng, ett mångkulturellt centrum, museum, och en simhall. Två skidbackar och två båthamnsföreningar finns inom promenadavstånd. Fysiskt, är det ett välplanerat område med andra ord. Under sin 30-åriga historia har platsen undan för undan omvandlats till en mångkulturell nod för 7000 invånare som trots en övervikt av låginkomsttagare har genom invandrade och flyktingar anknytning till stort sätt hela världen.Det är förstås inte som i Monaco. Men dessvärre är vår relation till platser som Fittja ganska illustrativ för hur vi förhåller oss till människor utanför den så kallade rika världen. Vårt förhållande till Fittja är lite utav ett postkolonialt drama. Många uppfattar platsen som en sorts marginaliserad ö i den skandinaviska välfärdsmodellen. Dess arkitektur och sociala liv beskrivs ofta som en sorts avvikelse som måste korrigeras med ett internt koloniseringsprojekt. Den interna kolonialismen jag talar om iscensätts genom selektiva insatser för att långtidsarbetslösa invandrade män och kvinnor ska in på arbetsmarknaden. Invandrade kvinnor, som beskrivs som marginaliserade från arbete och från ett offentligt liv och som fångade i traditionella könsroller, övertygas om att ta vara på det jämställda Sverige. De utgör därför alibi för olika utifrånkommande åtgärder som inramar urban planering och förvaltning i dag.Fittja är allt annat än en marginell plats. Som en förort byggd som en del av miljonprogrammet utgör Fittja alltjämt centrum för diskussioner kring 1970-talets dominerande diskurser inom arkitektur och stadsbyggnad å ena sidan, och dagens stadsförvaltning å andra sidan. Förortens utmaningar aktualiserar ett skifte från bostadsförsörjning till förvaltning av städer. Efter nästan 40 år av ändlösa diskussioner om fasader och huskropparnas estetik har andra aspekter kring den urbana förvaltningen blivit mycket viktigare idag. Jag räknar här bara två. För det första: istället för en diskussion om hur att vi ska bättre förvalta och utveckla det generella boendet finns en diskurs om att privatisera boendet. Invånare ska ta till sig miljöerna och forma dem efter egna intressen. I skuggan av alla rumservice-bygglov-från-koja-till-slott-nyarum-program håller den generella bostadspolitiken sakta på att avvecklas. Aldrig förr har det sålts så många och så dyra bostäder, samtidigt som antalet hemlösa bara i Stockholm har stigit till så många som ungefär befolkningsmängden i Fittja. Segregation, diskriminering och rasism tilltar som följd.Den andra aspekten som missats bakom fixeringen kring miljonprogrammets estetik är därför kanske ännu djupare, men desto mera otäck. Miljonprogrammet utgör ett stort politiskt rum där arkitektur, stadsbyggnad och mångkultur är tät sammanlindade inom ramen för välfärdstatens omvandling. För att bryta den diskriminerande boendesegregationen och med förevändningen att hjälpa utsatta invånare har flera storstadssatsningar lanserats på förortsplatser som Fittja. Med dessa insatser har en ny urban regim iscensatts för att omvandla den generella välfärden till ett selektivt välfärdssystem med starka nyliberala inslag. En stor del av de reformer som en gång börjar på platser som Fittja, Rosengård eller Gårdssten kommer en dag att iscensättas just där du bor.I svensk media hålls alltjämt en diskussion om främlingsfientlighet och rasismens frammarsch i samband med välfärdens ”utnyttjande” på den typen av förortsplatser. Istället för att skapa förutsättningar mot de försämringar av den lokala välfärden underbyggs föreställningar om en konfrontation mellan olika etniska grupper som egentligen inte förekommer i de proportioner som det görs gällande i medierna. Med denna föreställning om sociala konflikter i bakgrunden iscensätts en vidare rumslig differentiering av staden där plats, etnicitet och välfärdskostnader sammanflätas för att sätta prislappar på olika stadsdelar. Differentieringen gör gällande en inneboende logik där överklassområdens boendevärde stiger på samma gång som stigmatiserade förorters värde sjunker. Invånarna i stigmatiserade stadsdelar tar emot sämre välfärd, samtidigt som de förblir flitiga konsumenter av sociala välfärdstjänster och försäkringar till ett betydande högre pris än för andra medborgare. Just denna stigmatisering och dess påföljande dubbelbeskattning bäddar för enormt ekonomiskt välstånd. Men inte för de som bor där. Allt kräver noggrann planering. Jag tvivlar starkt på att samhällsplaneringens roll i det här sammanhanget ska avgränsas till försörjningsfrågor kring trafik, huskroppar och fasader. Planerarna avkrävs nuförtiden en annan roll för att engagera sig mot de olika former av segregation, diskriminering, och rasism som präglar inte bara vårt samhälle, utan världen idag.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Medie- och kommunikationsvetenskap -- Kommunikationsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Media and Communications -- Communication Studies (hsv//eng)

Nyckelord

"Fittja"

"den kluvna staden"

"planering"

"OBS"

"förorter"

Human communication

Kommunikation mellan människor

Publikations- och innehållstyp

pop (ämneskategori)

ovr (ämneskategori)