Glänta : Klimatångest

• En av tre svenskar säger sig känna klimatångest. Bland unga är det ännu fler, kanske så många som åtta av tio, visar undersökningar. Men vad är det för slags känsla? Och vad betyder den? Är den alltid ­individuell eller skulle den rentav kunna hemsöka ett helt samhälle? När Julia Nordblad presenterade ett antal texter om klimatångest, och tog initiativet till detta temanummer, hade vi inte grubblat något ­särskilt över dessa ­frågor. Men det hade hon, och – ofta förgäves – letat efter andra som gjort det. Det är i frustrationen över hur lite som faktiskt finns skrivet om något som många verkar känna igen som detta ­nummer blivit till.Vårt angreppssätt här är varken pamflettens eller terapins, vi försöker varken mana till ett engagemang för klimatet (även om en sådan sidoeffekt knappast vore oönskad) eller verka som en tröst för våra läsare (även om vi inte vill missunna er det heller). I första hand vill vi under­söka känslan, inte bara som ett psykologiskt och individuellt ­problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. Det sökandet tar oss ut i engelska fårhagar, till samtidens terapeutiska ­krisnarrativ, in i ett parförhållande på väg att spricka, längs med en italiensk råd­husmålning från 1300-talet, in bakom en österrikisk vägg efter apokalypsen, via namngivandet av Gaia, ner i vår egen soppåse, in i oss själva.Medierna representerar gärna klimatfrågan med genrebilder av is­björnar och solceller, eller med rapporter från låsta internationella ­förhandlingar och tyska brunkolsgruvor. Men kanske finns de största utmaningarna någon helt annanstans. Om det stämmer som sociologen Kari Norgaard menar, att problemet inte längre är att vi inte vet, utan att vi inte vet hur vi ska veta, då är våra känslor inför framtiden i högsta grad en del av klimat­frågan. Kanske är känslorna en del av det vi måste försöka förstå för att som medborgare, medmänniskor och medlivsformer kunna leva med och i en klimatförändrad värld?Och vilka är dessa vi? Handlar det först och främst om tämligen väl­beställda nordeuropéer och nordamerikaner? Enligt den översiktsartikel som bland andra So Young Kim publicerade i tidskriften Global Environmental Politics 2014 ger internationella studier av klimatoro inga entydiga svar på dessa frågor. Att klimatet enbart skulle oroa invånare i de rika länderna, och vara ett slags (visserligen tveksamt) privilegium för oss som har råd med ångest, tycks helt enkelt inte vara sant. Argumentet att det är först när vissa grundläggande behov är tillfredsställda i ett samhälle som människor börjar oroa sig för annat, verkar enligt den forskning som artikeln sammanfattar inte stämma i fråga om ­klimatet. Och inte heller verkar det vara i de länder som är mest utsatta för klimatförändringarna som människor känner starkast oro. Hur ­mycket människor oroar sig varierar hursomhelst stort mellan olika ­länder. Klimatångestens vi är fortsatt oklart.Men barnen då, argumenteras det ofta, det är ju dem det egentligen gäller. Det är de som kommer få lida för vår oförmåga att agera. Hur ser då barns klimatångest ut? Psykologiforskaren Maria Ojala menar att det visserligen finns de barn vars oro får dem att må sämre, och att det i deras fall hänger ihop med upplevelsen av brist på handlingsutrymme. Men de flesta barn som upplever klimatoro verkar inte må sämre än andra barn, eftersom oron också innebär att de är mer inriktade mot samhället och framtiden. Förvisso handlar det om barnen, men just därför kan de också bli till en ursäkt för den egna handlingsförlamningen. Ett förrädiskt hopp sätts till framtida generationers handlingskraft i klimat­frågan, trots att många nog anar att om vi väntar på att barnen ska växa upp och ta tag i klimatfrågan så lämnar vi över ett problem som inte längre går att lösa.Upplevelsen att utrymmet att förändra genom egna handlingar är ­obefintligt är utgångspunkten för många av bidragen i det här numret, och kanske för själva klimatångesten som sådan. Kanske handlar det, som den belgiska filosofen Isabelle Stengers föreslår i sin essä, om att inte tro sig veta på förhand vad det betyder att tiderna drastiskt förändras, att inte gå med på beskrivningarna av en verklighet i vilken det är för sent. Istället, skriver hon, bör vi formulera detta nya tillstånd som en fråga: vad kräver denna nya tid av oss? En fråga som i sig kan vara nog så ångestskapande. Men skulle den svindlande ensamma upp­levelsen av otillräcklighet kunna delas? Kanske kan den rentav föra oss samman? Kanske finns det möjlighet till något kollektivt i den kris­medvetenhet som för den enskilde lätt bara blir förlamande? Det här numret prövar den möjligheten, och gör det på en mängd olika sätt: genom att sänka ­blicken, namnge ­planeten och historisera ensamheten, men också genom att konsta­tera att katastrofen redan är här och samtidigt syna kris­narrativen i ­sömmarna, och på så vis förflytta frågan om framtiden från det hopplösas domäner till det gemensammas.

Ämnesord

HUMANIORA  -- Filosofi, etik och religion -- Idé- och lärdomshistoria (hsv//swe)

HUMANITIES  -- Philosophy, Ethics and Religion -- History of Ideas (hsv//eng)

Publikations- och innehållstyp

pop (ämneskategori)

sam (ämneskategori)