Häktning får inte användas som ett universalmedel

• Under senare tid har det från olika håll påtalats att det finns allvarliga brister i det svenska häktningssystemet. Debatten har varit livlig och främst gällt det faktum att vi i svensk rätt inte har någon bortre gräns för hur lång tid en misstänkt kan vara häktad. Det har också hävdats att restriktionerna i samband med häktning ofta är alltför hårda och att de tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. Man har särskilt uppmärksammat att sådana brister i systemet kan få allvarliga konsekvenser för bland annat personer med psykisk ohälsa och för unga som placeras i häkte. Denna omfattande kritik, som – i vart fall när det gäller de långa häktnings­tiderna – tycks vara samstämmig, har kommit från så vitt skilda håll som FN:s tortyrkommitté, företrädare för kriminalvården, advokatsamfundet och journalister. Häktningen är den mest ingripande tvångsåtgärd som står till buds vid en brottsutredning. Den bör användas med eftertänksamhet och i enlighet med tydligt uttalade syften. Häktning får inte användas som ett universalmedel för allehanda ändamål, låt vara att sådana ändamål i sig kan vara lovvärda. Det är därför viktigt att det avsätts resurser för att såväl forskare som lagstiftare ska kunna beredas tillfälle att finna lösningar på de uppmärksammade problemen.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Juridik -- Juridik (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Law -- Law (hsv//eng)

Nyckelord

Häktning

Straffprocessrätt

Criminal law

Criminal procedure

Publikations- och innehållstyp

art (ämneskategori)

pop (ämneskategori)