Den huvudlösa idén : Medborgarlön, välfärdspolitik och en blockerad debatt

• Basic income - an income granted by the government to each full member of society without means tests or work requirements - has been a widely discussed subject among academics in recent years. However, basic income has not, in most cases, reached the formal political agenda. The main aim of this book is to discuss why this is the case, with Sweden as the focus of the discussion. The aim is also to survey and discuss arguments in favour of and against basic income. On a general theoretical level the discussion deals with the question of which policy proposals reach the formal political agenda. A first obvious reason for not making it onto the agenda is that a policy proposal is bad. A policy proposal is good if it is normatively justified and empirically possible. Even if a policy proposal is good it does not mean that the proposal should be implemented; but it prescribes that it should be taken seriously in the political debate, or in other words that it deserves its place on the formal political agenda. A second reason is that there are groups in society with strong power resources that oppose changes or that those in favour of change have weak power resources. A third reason is that the policy proposal is not linked to an established political problem. A fourth and final reason is that the proposal does not fit in a political possibility frame. The political possibility frame is determined by the main aims of the present policy. A policy proposal that does not fit within the political possibility frame can be blocked out of the political debate. None of the explanations exclude each other. When discussing the normative and empirical arguments in favour of and against basic income it is clear that are some serious criticism against the idea, but none of them can be said to dismiss basic income as a bad policy proposal. It appears then that the reason why basic income is not on the formal political agenda cannot be explained by the fact that it is a bad policy proposal. There are also few signs of actors using their power to try to stop the proposal. However, most actors that support basic income have weak power resources and this explanation cannot be completely ignored. One more significant explanation is that basic income has not been tied to an accepted political problem. But, the most apparent explanation is that basic income is blocked in the political debate. Basic income clearly breaks with the policy core and most reactions against basic income in the Swedish public debate are structured from the existing policy. Those who argue against basic income rarely discuss the pros and cons of the proposal. Instead, without further discussion the opponents merely state that it is a bad proposal. The same pattern can be seen in other national public debates.

• Popular Abstract in Swedish Medborgarlön - ett statligt bidrag som ges till alla medborgare utan inkomst- eller behovsprövning - har varit flitigt diskuterat inom akademiska kretsar under senare år. Bland argumenten för medborgarlön återfinns att det antas ge ett erkännande åt obetalt arbete inom hemmet, en mer jämlik fördelning av lönearbete genom att uppmuntra deltidsarbete, leda till minskad ofrivillig arbetslöshet för lågutbildade, innebära ett förbättrat och enklare socialt trygghetssystem eftersom det skett förändringar på arbetsmarknaden (t.ex. förekomsten av bemanningsföretag och kortare arbetskontrakt), inte ge upphov till inaktiveringsfällor, inte leda till stigmatisering av bidragstagaren, ge förbättrade arbetsvillkor, leda till högre löner för oattraktiva jobb, ge en mer jämlik inkomstfördelning och innebära större frihet åt individen. Bland dem som förespråkar medborgarlön finns en stor ideologisk brokighet. Anhängare av medborgarlön finns över hela det politiska fältet, allt ifrån nyliberal till socialistisk hemvist. Behovet av medborgarlön skiljer sig åt mellan olika förespråkare, men i den grundläggande tanken finns det tydligen något som i stort sett tilltalar företrädare över hela det politiska fältet. Men medborgarlön har i de flesta fall inte kommit upp på den politiska beslutsagendan. Ett policyförslag kan sägas vara på den politiska beslutsagendan när viktiga politiska aktörer överväger att införa det. Reaktionerna mot medborgarlön är från politiskt håll ofta hårda och mycket kritiska. Huvudsyftet med denna studie är att diskutera varför medborgarlön inte återfinns på den politiska beslutsagendan och Sverige är fokus för debatten. På en generell teoretisk nivå handlar det om vilka politiska frågor som får uppmärksamhet på agendan och hur policyförändring initieras. Varför hamnar vissa policyförslag på agendan och andra inte? Frågeställningen anknyter också till en ur ett demokratiteoretiskt perspektiv klassisk fråga om tillgång till och möjligheter att få upp förslag på agendan. Målet är också att göra en genomgång av argumenten för och emot medborgarlön. En uppenbar anledning till att ett policyförslag inte når beslutsagendan är att det är dåligt. Att avgöra om ett förslag är gott eller dåligt kräver någon from av bedömningsgrund. Vad är då ett gott policyförslag? Ett policyförslag är gott om det är normativt rättfärdigt och empiriskt möjligt. De normativa argumenten är uttalanden om hur något bör se ut, där värden som frihet, jämlikhet och rättvisa står i centrum. Empiriska argument är uttalanden om hur saker och ting är och hur man kan förklara eller förstå varför det ser ut som det gör. Avgörandet om ett policyförslag är gott kan diskuteras objektivt, men inte i en strikt mening. Genom en process av argumentation och en öppenhet att ifrågasätta sina egna ställningstaganden kan en objektiv slutsats nås. Även om ett policyförslag ät gott innebär det inte att man måste förorda dess genomförande, men det ett gott policyförslag förtjänar att tas på allvar i den politiska debatten. Med andra ord, det bör finnas på beslutsagendan. Men varför kan vi inte säga att ett gott policyförslag är något som borde genomföras. Det finns tre huvudsakliga orsaker till detta. För det första är det inom den vetenskapliga diskussionen svårt att utverka så stränga kriterier för det goda policyförslaget att endast ett policyförslag inom ett område framstår som motiverat att genomföra. Flera olika förslag, som uppfyller kriterierna för det goda policyargumentet, kan vara möjliga. För det andra är politik något mer än bara en akademisk exercis. Det demokratiska beslutssystemet behöver utrymme för att värdera olika förslag. Det vetenskapliga perspektivet kan ge en del av bilden, men inte hela. Från ett demokratiskt perspektiv är det olämpligt att hävda att det finns ett riktigt argument eller beslut. För det tredje kan vi inte heller bortse från att det finns kunskapsformer utöver den vetenskapliga som spelar en viktig roll för möjligheten att genomföra ett förslag. T.ex. lokalkunskap och yrkeskunskap, som ligger utanför det vetenskapliga perspektivet, påverkar i vilken utsträckning ett förlag är möjligt att genomföra. Men det kan finnas andra orsaker till att ett policyförslag inte hamnar på beslutsagendan. En orsak kan vara att det finns aktörer i samhället med en framskjuten maktposition som är emot förändringar eller att de som förespråkar förändring har svaga maktresurser till sitt förfogande. En annan orsak kan vara att policyförslaget inte är tydligt kopplar till ett etablerat politiskt problem. Ett politiskt problem, t.ex. fattigdom eller arbetslöshet, är något som bör och kan lösas genom politiska handlingar. Ytterligare en orsak kan vara att förslaget inte kan passas in i en politisk möjlighetsram. Inom den politiska möjlighetsramen finns förslag som uppfattas som möjliga att genomföra. Den politiska möjlighetsramen bestäms i stor utsträckning av utseendet på den nuvarande policyn. Policyförändring tar ofta sin utgångspunkt i den nuvarande policyn. Det innebär att förslag som i centrala avseenden avviker från den nuvarande policyn kan hamna utanför den politiska möjlighetsramen, utan att det för den skull är ett dåligt policyförslag. Resultatet blir att förslaget blockeras i den politiska debatten eller med andra ord att det inte ens blir någon debatt om förslagets för- och nackdelar. Ingen av dessa orsaker utesluter varandra. Är då medborgarlön att betrakta som ett gott policyförslag? Svaret är ja. Det finns förstås kritik och invändningar mot idén, men ingen av dessa kan sägas visa att medborgarlön är normativt eller empiriskt omöjligt. På det normativa planet kan medborgarlön rättfärdigas utifrån två perspektiv. Det första utgår ifrån att alla i ett samhälle har rätt till en del av samhället s.k. externa resurser. Externa resurser är resurser som alla individer förutsätts behöva för att genomföra sina livsplaner. Det andra perspektivet utgår ifrån att alla individer har rätt att få sina basbehov uppfyllda. I avhandlingen diskuteras framförallt det första perspektivet eftersom det är det mest utvecklade i diskussionen kring medborgarlön. Från detta perspektiv argumenterar Philipp Van Parijs att jobb skall räknas som externa resurser, och en del av det värde som kommer av att man har ett jobb (dvs. en del av lönen) skall beskattas och distribueras som medborgarlön. Den kanske tyngsta moraliska invändningen mot medborgarlön är att den bryter mot en reciprocitetsprincip. Reciprocitet innebär att för att man skall åtnjuta ekonomiskt bidrag från staten skall man om man är frisk också bidraga med något till samhället. Bidragande kan förstås på flera olika sätt, men vanligtvis uttrycks det som lönearbete. Om en individ inte arbetar eller åtminstone visar intresse att arbeta bör hon enligt reciprocitetsprincipen inte vara berättigad till bidrag. På en generell nivå är reciprocitetsprincipen och de två sätten att rättfärdiga medborgarlön starka moraliska principer. Frågan är om reciprocitetsprincipen skall ha företräde över allas rätt till en del av samhällets externa resurser eller rätten att få sina basbehov tillfredsställda. Det är svårt att finna ett slutgiltigt övertygande argument till förmån för någon av principerna. Men när reciprocitetsprincipen knyts till lönearbete är den inkonsekvent. För det första arbetar den till nackdel för de sämst ställda i samhället. Att alla individer skall arbeta är ett krav som endast kan appliceras på dem som saknar finansiella medel. För det andra finns det många rättigheter i samhället där reciprocitetsprincipen inte tillämpas, t.ex. rösträtten, rätten till en opartisk rättegång och offentlig eller subventionerad sjukvård. Slutsatsen är att medborgarlön kan rättfärdigas moraliskt eller åtminstone att det inte är normativt orättfärdigt. Är då medborgarlön empiriskt möjligt? Empiriska argument till förmån för medborgarlön tar ofta sin utgångspunkt i välfärdsstaten. I vilket avseende kan medborgarlön ses som en förändring av den nuvarande välfärdsstaten? Medborgarlön skall ses om en radikal reform av välfärdsstaten, huvudsakligen för att förslaget ifrågasätter välfärdsstatens starka koppling mellan lönearbete (direkt eller indirekt) mellan inkomst. Kopplingen mellan lönearbete och bidrag är också något som förstärkts under senare år. De empiriska argumenten för medborgarlön kan delas upp i tre perspektiv. För det första är ett ekonomiskt liberalt perspektiv som ifrågasätter välfärdsstatens grundvalar och menar att den är paternalistisk och ekonomiskt ineffektiv. Målet är en avreglerad arbetsmarknad och en begränsad statlig inblandning i ekonomin. Ekonomisk tillväxt och full sysselsättning är andra centrala mål. Behovet av medborgarlön uppstår eftersom den kan erbjuda lindring mot extrem fattigdom och samtidigt inte motverka en flexibel arbetsmarknad. Det andra perspektivet är tillväxtkritiskt och menar att välfärdsstaten lägger alltför stor tyngdpunkt på full sysselsättning. Den uppfattas som möjlig eller önskvärd att upprätthålla. Istället önskas ett samhälle där lönearbete och tillväxt inte är upphöjda mål. Medborgarlön erbjuder ekonomisk säkerhet åt individer och ekonomiskt erkännande av andra former av aktiviteter förutom lönearbete. Det tredje perspektivet är mer troget välfärdsstaten. Från detta perspektiv menar man att välfärdsstaten i sin nuvarande form är oförmögen att förhindra fattigdom och erbjuda ekonomisk säkerhet. Målet är en reformerad välfärdsstat där full sysselsättning fortfarande ses som v

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Statsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Political Science (hsv//eng)

Nyckelord

agenda-setting

Political and administrative sciences

Van Parijs

välfärdsstaten

social rättvisa

makt

Medborgarlön

policyförändring

Statsvetenskap

förvaltningskunskap

Publikations- och innehållstyp

dok (ämneskategori)

vet (ämneskategori)