| 1. |
- Neumann, Wiebke, et al.
(författare)
-
Överlapp mellan betesskadenivåer och älgrörelsedata från Norrbottens älgförvaltningsområden
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I pilotstudien ser vi en bra men varierande överlapp mellan älgarnas hem- och kärnområden, och skogsområden med höga betesskadenivåer nedanför fjällnära skogsgränsen. För alla våra tre frågeställningar hittade vi i en stor variation mellan Norrbottens sex älgförvaltningsområden (ÄFO). Beträffande förekomsten av de fyra ÄBIN-skadekategorier (tolerabel – allvarlig – svårt – mycket svårt) inom älgarnas hem- och kärnområden över ett år, hittade vi relativ likartade situationer för ÄFO 1, 5 och 6. Inom alla dessa förvaltningsområden utgjorde allvarligt och svårt skadade skogsområden merparten av älgarnas områden. För ÄFO 2 och 3 utgjorde skogsområden med tolerabla skadenivåer upp till 40 % älgarnas område. För några förvaltningsområden (framför allt fjällnära ÄFO 2 och 3, men också ÄFO 6 för mycket svår skadade skogsområden) kunde vi se ett tydligt mönster när älgarna anlände till skogsområden med olika skadenivåer, samt hur länge älgar nyttjade dessa. För andra förvaltningsområden blev det istället tydligt att skogsområden med höga skadenivåer nyttjades till en stor grad året om (ÄFO 5 och 6). Det gör förstås svårare eller till och med omöjligt att avgränsa månader när dessa skogsområden är mest utsatta. Utöver dessa resultat indikerar pilotstudien också ett flöde av älgar mellan förvaltningsområden under året. För några ÄFO:s kunde vi konstatera ett inflöde eller en invandring under sommaren (ÄFO 2 och 6), medan för andra – framförallt de fjällnära ÄFOs (särskilt tydligt for ÄFO 3) – att områden nedanför fjällnära skogsgränsen blev en transitsträcka för älgar som är på väg västerut till sina sommarområden ovanpå den fjällnära skogsgränsen och därmed utanför analysens område. Ett viktigt resultat från vår pilotstudie är att majoriteten av älgarna var alltid inom skogsområden som hade svåra betesskador. Det gäller i alla ÄFO förutom ÄFO 3 och under delar av året i ÄFO. Älgarna nyttjade och tillbringade en stor del av sin tid i dessa skogsområden månad efter månad. ÄBIN-kartan återspeglar en sannolikhetsfördelning av olika skogsskadenivåer över hela Norrbotten utgående från ÄBIN-inventeringar över flera år. Det betyder att ÄBIN-kartan anger en procentuell skadenivån för ett given plats och därmed markerar överutnyttjade (’hotspots’) eller underutnyttjade (’coldspots’) på regional nivå, men den inte ger information om produktiv eller improduktiv skog, eller icke-skogsområden (till exempel våtmarker). Pilotstudien visar på en tydlig variation mellan Norrbottens sex förvaltningsområden beträffande om och hur vidare de GPS-märkta älgar nyttjade skogsområden med högre skadenivåer över året, samt hur in- och utvandring ser ut. Resultaten pekar på vikten av en bra lokal och regional förståelse hur älgarnas Sammanfattning fördelning över olika områden ser ut för att kunna rikta förvaltningsinsatser effektiv. Vi vet att i varje område finns älgar som stannar i stor sett i samma område året om - medan en del vandrar iväg till andra områden under vår/sommarperioden. Slutsatsen från tidigare studier och den här studien är att även i ÄFO med stor andel vandringsälg så är faktiskt huvuddelen av älgarna kvar inom ÄFOts gränser året om. Våra resultat lyfter också vikten att öka vår kunskap om varför älgar nyttjar landskapet som de gör för att kunna skatta risken för olika skogsområden att älgar samlas där under vintertid.
|
|
| 2. |
- Dekker, Willem, et al.
(författare)
-
Utvärdering av målen för programmet krafttag ål
- 2015
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den här rapporten utvärderar utfallet av programmet “KrafttagÅl”, ett program som pågick som ett samarbetsprojekt mellan Havs- och vattenmyndigheten och ett antal vattenkraftsföretag under åren 2011-2013. Syftet med programmet var att öka antalet lekvandrande ålar som oskadda kan lämna vårt land och det genom att på olika sätt minska den dödlighet som är förknippad med passage av vattenkraftverk. Resultaten visar att produktionen av lekvandrande ål kommer att öka till de antal som överenskommits, även om merparten i praktiken inte produceras förrän om ca 15 år från idag. Däremot har inte den överenskomna nivån för det direkta skyddet (genom ökad överlevnad vid kraftverkspassage) nåtts och kan inte heller nås med de åtgärder som vidtagits. Rapporten ger rekommendationer om hur programmet på ett bättre sätt kan samordnas med de nationella och internationella ansatser som görs för att skydda ålbeståndet och hur ett adekvat uppföljningsprogram bör tas fram. Det europeiska ålbeståndet har sedan lång tid minskat över hela utbredningsområdet. EU beslutade 2007 om en rådsförordning (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet. Målet är att minst 40% av biomassan av blankål tar sig ut till havet, för att leka i Sargassohavet på andra sidan Atlanten. Sveriges Ålförvaltningsplan bygger på fyra olika åtgärder: inskränkningar i fisket, minskad turbindödlighet, stödutsättningar samt en utökad kontroll. Våren 2010 undertecknade dåvarande Fiskeriverket ett samarbetsavtal med sex större vattenkraftbolag om att på frivillig väg reducera den nuvarande totala turbinförlusten i svenska vattendrag till högst 60% (dvs. 40% överlever). Följande åtgärder föreslogs: inrättande av fiskväg förbi kraftverk; skonsam drift under blankålsvandring; fångst och nedtransport förbi kraftverk (Trap&Transport), och kompensatorisk utsättning av ålyngel (de första två åtgärderna har ännu inte använts inom programmet). 2011 startades programmet ”KrafttagÅl”, och den här rapporten utvärderar programmet. Mål1 var ”Den genomsnittliga turbindödligheten ska halveras för utvandrande blankål i de prioriterade vattendragen där undertecknade kraftbolag äger vattenkraft”; och Mål2 ”Vidtagna åtgärder ska motsvara en ökning med 100000 blankålar till 2013 som når havet”. För att bedöma påverkan från vattenkraften på ålbeståndet och effekten av skyddsåtgärder, så behövs kunskap om hur mycket ål det finns uppströms och hur stor del av dessa som förolyckas vid kraftverkspassage. I Ung ål, yngel 1,335 miljoner Tillväxt Överlevnad … 15 år … Vuxen, blankål 211 ton Nedströms migration 181 ton Naturlig invandring 0,117 miljoner Utsättningar 1,218 miljoner Skarv & säl Fiske 30 ton Vattenkraft 133 ton Yngeltransport 0,117 miljoner Blankål T&T 14 ton Lekvandring 48 ton +14 ton = 62 ton avsaknad av ett lämpligt uppföljningsprogram inom KrafttagÅl, så har vi rekonstruerat hur beståndet borde se ut genom att använda historisk information om hur mycket ål som vandrar in till sötvatten och hur mycket ål som sätts ut. Vidare har rapporterad kommersiell fångst och uppgifter om dödlighet i ett antal vattenkraftverk ingått i beräkningarna. Lekvandrande ålar är normalt gamla (5-30 år eller mer, i medeltal 15 år), och därför behövs långa tidsserier. Än mera viktigt är att det är åtgärder som gjordes runt år 2000 som idag bestämmer utfallen, och att dagens åtgärder får full effekt först 2030. Mål1 (dödlighet) fokuserar på direkta effekter, medan Mål2 (ökad lekvandring) beaktar de långsiktiga effekterna av dagens åtgärder. Den totala produktionen av blankål, i de av KTÅ prioriterade vattendragen (Dalälven, Nyköpingsån, Motala ström, Mörrumsån, Lagan och Göta älv), uppskattas för 2013 till närmare 200ton, varav 90% härrör från utsättning av ålyngel (från åren strax före 2000). År 2013 var den kommersiella fångsten av ål i de prioriterade vattendragen 30 ton, förlusterna relaterade till vattenkraften 133ton och 48ton vandrade vidare för lek. Från Trap&Transport tillkom 14ton (från fisket) och år 2030 kommer dagens kompensatoriska utsättningar på Västkusten att producera ytterligare 63ton. På grund av det långa tidsspannet mellan rekrytering och lekvandring i kombination med osäkerhet i ålarnas överlevnad under dessa 15 år, så är våra uppskattningar inte så precisa. För att verifiera och/eller förbättra våra resultat så rekommenderas att ett särskilt uppföljningsprogram, som kvantifierar beståndet, överlevnaden och de olika faktorer som påverkar beståndet, tas fram. Om man jämför målen med de resultat som nåtts, så visar analysen att Mål1 (att halvera dödligheten) inte har nåtts, men att inom en 20-årsperiod så kommer 2013-års åtgärder medföra att Mål2 nås (en ökning med 100000 blankålar ≈86ton). Ett utökat Trap&Transport program ger en omedelbart ökad överlevnad, men även om insjöfiskets hela fångst skulle tas i anspråk så skulle inte Mål1 nås fullt ut genom bara en sådan åtgärd. Mål1 motsvarar 40%-målet i EU:s Ålförordning, men det krävs en högre överlevnad för att beståndet skall öka och återhämta sig på lång sikt. Den svenska Ålförvaltningsplanen har satt upp en högre ambitionsnivå, nämligen 80-90% överlevnad, och dagens internationella vetenskapliga råd är att reducera all dödlighet till ett absolut minimum. Med tanke på de olika mål och ambitionsnivåer som figurerar, rekommenderar vi att målen uppdateras och omvärderas. År 2013, härrörde 90% av ålproduktionen från ålar, som sattes ut runt år 2000 med syfte att ge underlag för ett yrkesfiske. Idag däremot, syftar utsättningarna till att bygga upp beståndet, och de görs mest i system med fria vattenvägar på Västkusten. Vänern utgör dock ett viktigt undantag, då stora utsättningar görs uppströms tre vattenkraftverk. På grund av denna förändrade utsättningspolicy, från exempelvis Mälaren utan vandringshinder (men mynnar i Östersjön), till Vänern med tre kraftverk, (men som vetter mot väster), så ökar faktiskt den totala vattenkraftsrelaterade dödligheten. De olika målen, att ge underlag för ett fiske, att bygga upp beståndet och att minska vattenkraftens påverkan är således intrikat sammanvävda. Utan utsättning skulle det knappast finnas någon ål kvar i många sötvatten och utan ett kommersiellt fiske skulle förutsättningarna för Trap&Transport vara små. Vi rekommenderar att utvärdera och diskutera utsättningar och deras rumsliga fördelning med ansvarige myndigheter, och att stämma av mot de olika intressenternas mål och åtgärder.
|
|
