| 1. |
- Nauwerck, Arnold, et al.
(författare)
-
En översikt över zooplankton i Norrbottens länoch dess betingelser. : En kompletterande undersökning till riksinventeringen av sjöarår 2000.
- 2007
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I samband med den - av naturvårdsverket föranledda sjöinventeringen hösten 2000, toglänsstyrelsen tillfället i akt att även insamla kvalitativa håvprover av zooplankton. Av totaltbesökta 669 sjöar kunde prov tas från 584.Syftet med undersökningen var att dels fylla ut luckor i tidigare regionala undersökningar avzooplanktons utbredning i länet, dels att söka möjliga samband mellan samtidigt analyserademiljöparametrar och olika arters uppträdande. I sista hand var målsättningen att få framhuruvida zooplankton kunde användas som miljöindikator.I allt identifierades.71 zooplanktonarter, varav rotatorierna p.g.a. årstiden måste anses varaunderrepresenterade. Cyclopoiderna blev i huvudsak endast summariskt behandlade p.g.a. denoproportionerligt stora arbetsinsatsen som artbestämningen i denna grupp skulle ha krävt.Fördelningskartor kunde tas fram för alla viktiga arter. Dessa visade generella mönster somdels speglade naturförhållandena (högfjäll, lågfjäll, skogslandet, nedreTornedalen/kustlandet), dels också kolonisationsvägar och vandringsbarriärer (postglacialvästlig invandring: t.ex.Arctodiaptomus laticeps, generell invandring söderifrån: t.ex. deflesta cladocererna, överlevnad i sjöar som genom landhöjningen blev skiljda från Östersjön:t.ex.Eudiaptomus gracilis, sentida invandring österifrån: t.ex. Eubosmina coregoni samtt.o.m. invandring norrifrån:Acanthodiaptomus tibetanus.)Medan olika arters invandringshistoria i många fall synes ha haft större betydelse förnuvarande fördelningsmönster än de berörda sjöarnas miljökvalitet kan dock också urskiljassamband mellan kemiskt-fysikaliska betingelser och zooplanktons preferenser. Dessa är iregel intimt kopplade till naturgeografiska villkor: temperatur - höjd över havet, pHvärde -skogs- och myrland, näringsämnen - odlingsbygder. Förekommande extremvärden verkarallmänt fortfarande ligga inom gränserna för arternas tolerans.Starkare än av de kemiskt-fysikaliska betingelserna tycks artförekomsten styras av biologiskafaktorer, främst näringstillgången. Växt- och partikelätarna, som utgör majoriteten avplanktondjuren, är i hög grad beroende av växternas primärproduktion. Den kan varaautokton, alltså relaterat till fytoplankton, eller allokton, relaterat till importerat organisktmaterial. Det förstnämnda fallet gäller främst i eutrofa sjöar, det senare i humusrika ellerstarkt genomrunna sjöar.Högre upp i näringskedjan verkar näringskonkurrens och predatorer och i sista led ävenfiskbestånden vara beståndsreglerande. Detta samband har här inte kunnat studeras, eftersomför de allra flesta undersökta sjöar föreligger inga uppgifter om fiskbestånden. Emellertid kandet kända faktum bekräftas att i fisktomma vatten (mestandels små tjärnar) främstcladocererna (Daphnia, Bosmina) växa fram till särskilt stora individ, medan dengenomsnittliga storleken i populationen pressas ner där fiskarnas predationstryck är starkt.Inga direkta indikationer har kunnat tas fram för zooplankton som indikator för specifikaformer av antropogen förorening, som t.ex. försurning. Åtminstone vad gäller deraszooplanktonbestånd måste länets sjöar betraktas som helt naturliga. Möjligen skulle relativaförändringar av artsammansättningar och mängder kunna lämna information om pågåendemiljöförändringar. Men för detta ändamål skulle behövas regelbundna upprepningar avjämförbara undersökningar.7Därmed är det inte sagt att zooplankton inte på ett meningsfullt sätt skulle kunna sätts in imiljökontrollen. Bättre än stora regionala inventeringar med stora tidsintervaller kan tätaprovtagningar i lämpliga referenssjöar ge upplysningar om naturliga fluktuationer ocheventuella trender. Även planktondjurens produktivitet mätt t.ex. i äggantal, eller sjukdomar,som t.ex. infektioner, eller biokemiska analyser av protein- och fetthalter- eller analys avfrämmande ämnen i torrsubstansen bör kunna prövas som miljöindikatorer.Denna undersökning är veterligen den först av sitt slag och med sitt syfte. Den kan inte gemer än ideer eller ansatspunkter för fortsatta undersökningar men förhoppningsvis kan denrikta uppmärksamheten på en lucka i miljökontrollen som kan vara värt att bättre beaktas ochatt fyllas med kunskap.
|
|
| 2. |
-
Floran på skär och stränder efter Hjälmarens sänkning 1882 - 1886
- 1986
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Hjälmaren sänktes åren 1882-1886. Skillnaden mellan medelvattenstånden före och efter sänkningen blev 1,3 m. Stora landarealer uppkom och tidigare sanka stränder dränerades. Dessutom bildades ett rätt stort antal helt nya skär. Där block och grus kom att utgöra grund (brott) i vattenbrynet har isskjutning och annan tillandning ibland fortsatt nybildningen av låga skär. De har kallats skär så snart de hyst minst en art högre växtlighet.Litteraturen kring Hjälmarsänkningen är omfattande. Historiken fick en ingående skildring av Bertil Walldén i hans "Den stora sjösänkningen" 1940. Därefter har fyra inventeringar utförts och gemensamt för dessa har varit att studera florans invandring och förändringar. Den fjärde inventeringen kom också att gälla växtsamhällenas utformning samt en översiktig inventering av lav-och mossfloran. Här publiceras en sammanställning av primärmaterialet i fråga om floran och dess utveckling .
|
|
| 3. |
-
Åtgärdsprogram för knubblårsbarkfluga2008–2012 : (Solva marginata)
- 2008
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta åtgärdsprogram beskriver den enligt rödlistan sårbara (VU) flugan knubblårsbarkfluga (Solva marginata). Förutom en beskrivning av artens utseende och förväxlingsrisker görs en genomgång av artens biologi och ekologi, status och hotbild. Då arten hör hemma såväl i ädellövlandskap som i aspbiotoper föreslås en rad åtgärder för att säkra artens framtida existens i Sverige.Knubblårsbarkflugan förekommer i Sydeuropa från Turkiet till Spanien, i Centraleuropa och Västeuropa inklusive Storbritannien. Arten är i den svenska rödlistan klassad som sårbar (eng. vulnerable) (VU), men några uppgifter om populationsstorlek finns inte. Sverige är dess nordligaste förekomst och det första svenska fyndet gjordes 1920 i Skåne län. Någon kännedom om populationsstorlek finns dock inte.Övervägande fakta talar för att knubblårsbarkflugan är en sydlig, värmekrävande art med en sen invandring i Sverige och pågående spridning. Någon tillbakagång av arten i Sverige kan inte beskrivas men artens framtid är ändå inte säkrad här. Detta beror på dess mycket specifika habitatkrav med döende eller nyligen döda, kraftigt solexponerade och mycket grova stammar eller lågor av ädellövträd eller asp (Populus tremula). Flugans expansion i Sydsverige sammanfaller i tid med almsjukans spridning, vilken i ett kort perspektiv sannolikt har gynnat arten genom den stora mängd färsk dödved som på detta sätt alstrats. På längre sikt kan almsjukan i stället hota knubblårsbarkflugans förekomst, åtminstone lokalt, genom almens avdöende. I södra Sverige har flugan och dess larver observerats på framför allt alm (Ulmus glabra), men i övriga Europa på en rad olika lövträd, särskilt poppel (Populus spp.). I Mellansverige har alla observationer gjorts på asp. Biotopen tycks vara av underordnad betydelse; sålunda accepterar flugan ädellövskogar, urbana parkmiljöer, blandskog med aspinslag, trädbevuxna hagmarker och urskogsartade aspbestånd. Den svenska utbredningen ter sig i dagsläget splittrad men kan vara ett uttryck för bristande kunskap. Behovet av inventeringar av lämpliga biotoper inom knubblårsflugans idag kända, fragmentariska utbredningsområde är stort. Hoten mot flugans bevarande som svensk art är bristen på grova lövträd i form av nydöda stammar eller färska lågor. Aktiva substratskapande åtgärder föreslås för både ädellöv och asp. Dessa bedöms kunna få stora effekter på knubblårsbarkflugans populationer och utbredning såväl som på en lång rad andra organismer med samma substrat- eller biotopkrav. Åtgärder i sydligaste Sverige som haft en överraskande snabb effekt med talrika nya fynd av flugan är anläggandet av faunadepåer (veddeponier) i urbana miljöer.För ovanstående åtgärder är informationsbehovet om naturvårdande skötsel såväl inom naturvård som inom skogsbruk och parkvård mycket stort. Programmet föreslår omfattande utbildningsinsatser inom alla dessa verksamhetsområden. Kostnaderna för detta åtgärdsprogram uppskattas till 271 000 kronor.
|
|
| 4. |
-
Ornitologisk värdering av strandängar i norra Halland
- 2001
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Fågelsamhällena på de flacka strandängarna har genomgått stora förändringar under de senaste årtiondena. Det gäller både artsammansättning och numerär och om detta har rapporterats från såväl Öland, Skåne som Västkusten. Denna sammanställning bygger inte på någon heltäckande inventering utan istället på upplysningar från ornitologer som ofta besöker de aktuella områdena tillsammans med mer systematiska inventeringar på lokaler med stor areal eller områden där vadarbestånden är täta.De 23 viktigaste strandängsområdena i norra Halland värderades efter följande kriterier: Förekomst av rödlistade arter, om området tidigare har hyst häckande rödlistade arter, antalet häckande vadararter, andel av total av vadare på de studerade lokalerna och tätheten av häckande vadare. Den sammanlagda arealen vadarhäckningsmark på de nordhalländska strandängarna är 1050 ha och antalet skattade vadarpar år 1996 var 988 par. Lokalerna klassificerades enligt följande:" Klass A. Vid den ornitologiska värderingen hamnar två av lokalerna i en klass för sig: Båtafjorden och Getterön. De har sju respektive sex häckande rödlistade arter, åtta eller nio häckande vadararter, höga tätheter och tillsammans hyser de över 40 % av vadarbeståndet. Getterön är naturreservat med beträdnadförbud hela året, medan Båtafjorden saknar dessa skydd." Klass B. Balgö är nivån under de båda topplokalerna och har 15 % av vadarbeståndet och fyra rödlistade arter. Balgö är naturreservat och har inom vissa delar beträdnadsförbud under häckningstiden. " Klass C. Lokaler som Liseredskär , Smedsgård, Utteros ock Sik är värdefulla. Den sistnämnda har nästan 5 % av vadarbeståndet. Dessa lokaler har inget områdesskydd eller beträdnadsförbud. Störningar på de häckande fåglarna är omfattande vid Utteros och Smedsgård. " Klass D, E och F. Andra viktiga lokaler är Torkelstorp, Tjolöholm, Ölmevalla, Lynga, Klosterfjorden, Vallda, Fyrstrandesfjorden, Löftaån, Smalas udde, Galtabäck, Lerjan och Gamla Köpstad. Dessa lokaler hyser täta vadarbestånd och/ eller enstaka rödlistade arter. " Klass G. Inre Kungsbackafjorden, Landabukten, Råö och Södra Näs. I denna placeras lokaler som hyser små vadarbestånd vilket kan bero på kraftiga störningar eller igenväxning. Genom bebyggelse och annan exploatering har den lämpliga vadarhäckningsmiljön minskat i areal och fragmenterats. Studier har visat att i en fragmenterad miljö sker en invandring och utdöende i de kvarvarande biotopöarna. Det kan alltså vara "naturligt" att lämpliga häckningsplatser periodvis står tomma och det är då förstås viktigt att dessa vårdas så en återinvandring kan ske. För att behålla livkraftiga vadarbestånd måste man därför i det fortsatta naturvårdsarbetet vårda alla områden som hyser eller har hyst rödlistade arter.Områden med stor areal har ett speciellt skyddsvärde eftersom antalet arter hänger samman med arealen. En tiodubbling av arealen leder i allmänhet till fördubbling av artantalet. Dessutom återfinns t.ex. en art rödspov endast häckande på de största lokalerna.
|
|
| 5. |
-
Åtgärdsprogram för laestadiusvallmo 2010–2014 : (Papaver radicatum ssp. laestadianum)
- 2010
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Laestadiusvallmo (Papaver radicatum ssp. laestadianum), eller pältsavallmo som den ibland kallas, är en underart av fjällvallmo (Papaver radicatum Rottb.) och är endemisk för Skandinavien. I Sverige har den endast påträffats på fjällen Pältsan och Måskokaise i Karesuandoområdet, Torne lappmark, där populationerna tillsammans hyser över 500 individer. I Norge finns 11 lokaler angivna i Troms (Balsfjord, Målselv och Storfjord). Två av lokalerna, Sohtungaise i Balsfjord och Isdalsfjell i Målselv, har inte besökts under de senaste 70–80 åren. Den största lokalen i Norge omfattar ca 1000 individer (Heggelund 1993). Laestadiusvallmon är klassificerad enligt kategorin Ej tillämplig (NA) i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2010). I Skandinavien har flera underarter av fjällvallmo beskrivits (Nilsson 2001, Lid 2005). Fjällvallmogruppen har en bicentrisk utbredning i Skandinavien samt förekommer på Island och Färöarna (Jalas & Suominen 1991). Det speciella utbredningsmönstret har varit en central fråga i diskussioner om fjällväxternas invandring efter senaste istiden (Weichselistiden, 11 000–115 000 år tillbaka). Fjällvallmons differentiering i ett antal morfologiskt skilda populationer har tolkats som att populationerna har varit skilda från varandra under en lång tidsperiod och med en möjlig överlevnad på isfria områden (Dahl 1987). Senare studier av Nordal m.fl. (1997), Selin (1998) och Solstad (2009) pekar dock på att fjällvallmons morfologiska differentiering troligtvis skedde under postglacial tid (6 000–8 000 år tillbaka). Under den postglaciala värmetiden nådde trädgränsen högre än idag vilket begränsade fjällvallmons utbredning till separata områden i högfjällen (Birks 1993).Laestadiusvallmon växer i högfjällen, i instabila miljöer som rasbranter och flytjordsområden. I Norge förekommer den även på älvöar nedanför skogsgränsen. Fjällvallmon är mycket känslig för konkurrens från annan växtlighet. Med nuvarande klimatförändring som skjuter vegetationsgränsen uppåt kan en igenväxning av lokalen vara ett framtida hot. Andra potentiella hot kan vara bete från djur som exempelvis ren och hare, eller tramp. Å andra sidan kan tramp från till exempel ren eventuellt gynna arten om det förhindrar igenväxning.Laestadiusvallmon är utpräglat störningsgynnad och kan på så sätt tjäna som modellart för störningsgynnade arter i de nordligaste fjällen.Åtgärdsprogrammets målDet kortsiktiga målet är att laestadiusvallmon år 2014 finns kvar i PältsanMåskokaiseområdet i samma omfattning som idag. Dellokalerna ska ha ett stabilt antal individer. Det långsiktiga målet är att förekomsten år 2026 har samma omfattning som idag.Detta åtgärdsprogram är en vägledning och utgör inte ett legalt bindande handlingsprogram. Föreslagna åtgärder• Nuvarande förekomst i Sverige inventeras för att ge kunskap om antaldellokaler och individer.• De norska förekomsterna bör, i samverkan med Norge, inventeras för att gekunskap om artens totala utbredning.• Femton provrutor läggs ut på Pältsan och Måskokaise för långsiktiga studierav artens populationsbiologi.• Åtta provrutor läggs ut på Pältsan och Måskokaise för en studie avlaestadiusvallmons respons på manuella störningar.• I provrutorna registreras graden av bete och tramp från djur som exempelvisren och hare.KostnaderKostnader för de föreslagna åtgärderna uppskattas till 190 000 SEK för perioden 2010–2014.
|
|
| 6. |
- Andersson, Åke
(författare)
-
Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-2013
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Under perioden 1963-2013 har fem kustfågelarter invandrat till ön och etablerat livskraftiga bestånd - grågås, vitkindad gås, storskarv, sillgrissla och tordmule. Mellan åren 1937 och 1962 invandrade tre arter - knölsvan, silltrut och skrattmås. Därmed har antalet häckande arter ökat från 11 till 19. Detta är den kanske mest dramatiska förändringen under studieperioden. Därtill kommer några arter som häckar i mycket litet antal eller inte ens årsvisst. Inga arter har försvunnit under perioden 1963-2013 och inte heller under föregående period.Den gångna 50-årsperioden kännetecknas av stora numerära förändringar i flera arters bestånd. De antalsmässigt dominanta arterna ejder, gråtrut och havstrut genomgick alla tre en tydlig ökning under början av perioden, men har sedan minskat påtagligt - för gråtrut och ejder med en hastighet som är anmärkningsvärt hög. Under samma tid har flera av de nyinvandrade arterna ökat i numerär – vitkindad gås och storskarv har ökat rekordsnabbt, medan stammen av grågås ökat måttligt. Bland alkfåglarna har både sillgrissla och tordmule, efter invandring under perioden, ökat och är nu väletablerade, dock med en mycket begränsad geografisk utbredning på ön. Tobisgrisslan har fördubblat sitt antal och finns spridd längs öns stränder. Gravand och strandskata förekommer i till synes stabila bestånd. Bland övriga arters utveckling kan silltrutens och större strandpiparens sentida ökning nämnas. Av resterande arter är några lågprioriterade under inventeringarna eller förekommer i så låga numerärer att beståndsförändringar i praktiken inte kan bedömas utifrån tillgängliga data.Under det gångna halvseklet har en påtaglig omfördelning skett av flera arters bestånd. Ett par täta förekomster av ejder på huvudön har i det närmaste försvunnit och under senare år har allt fler ejderhonor valt de yttre skären. Tordmulen försökte inledningsvis etablera sig på huvudön men finns nu huvudsakligen på ett av de yttre skären. Även för tobisgrisslan har de yttre skären fått allt större betydelse i sen tid. För havstrutens och storskarvens häckning har de yttre skären hela tiden varit dominerande.Mård har förekommit på huvudön troligen redan från och med 1982, men definitivt åtminstone sedan 1989 och tidvis varit talrik. Dess predation, främst på kustfåglarnas ägg, ungar och vuxna fåglar, antas vara den viktigaste förklaringen till de registrerade förändringarna i ejderns, tordmulens och tobisgrisslans omfördelning från huvudön till de yttre skären på ön. Storskarvarnas, sillgrisslornas och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och åtminstone vid ett tillfälle dödat ett betydande antal sillgrisslor, men detta tycks inte haft någon långtgående effekt på beståndens storlek. Det är sannolikt att den bedrivna fångsten av mård påtagligt har minskat risken för utvandring till de yttre skären. Först från och med 2012 finns säkra belägg för att mink uppträtt på ön.Såväl ur ett skånskt som ur ett Västkustperspektiv är det angeläget att inventeringen av flera kustfågelarter på Hallands Väderö fortsätter. Ett program för fortsatt övervakning bör tas fram och däri bör även ingå årlig kontroll av fyrfota rovdjur före häckningen på våren såväl på huvudön som på de yttre skären.
|
|
| 7. |
- Lennartsson, Thomas
(författare)
-
Nätprovfisken i Hallands län 2006: biologisk effektuppföljning av kalkade sjöar
- 2007
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- På uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län utfördes under augusti 2006 en undersökning av fiskfaunan i 9 stycken sjöar inom länet. Undersökningen som bestod av provfiske med översiktsnät omfattade sjöarna Skärsjön i Löftaåns vattensystem, Deomesjön och Botasjö i Viskans vattensystem, Valasjön i Tvååkersåns vattensystem, Yasjön och Stora Neten i Himleåns vattensystem, Brokaredssjön och Örsjön i Ätrans vattensystem samt Sjögårdssjön i Nissans vattensystem.Undersökningen utfördes enligt den standardiserade metodik som tagits fram av Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium och vilken finns redovisad i Miljöhandboken. Provfisket i samtliga sjöar utfördes som begränsade inventeringsprovfisken. Huvudsyftet med nätprovfisket var att följa upp försurningens inverkan och den effekt som kalkningen har haft på fiskfaunan i sjöarna.Provfiskesäsongen föregicks av en förhållandevis kall och snörik vinter. Våren var sen. En kort vår följdes sedan av en mycket torr och varm sommar. Dessa naturliga yttre betingelser får på olika sätt konsekvenser för fisken och inverkar i förlängningen på provfiskeresultaten. Den sena våren antas inte ha erbjudit optimala betingelser för romutveckling och yngeltillväxt hos årets yngel. Vattentemperaturen under sommaren var emellertid gynnsam för tillväxt hos flertalet fiskarter. Vid provfisket år 2006 erhölls totalt 9 stycken fiskarter: abborre, gädda, mört, sarv, braxen, sutare, sik, siklöja och lake. Förutom Skärsjön som var fisktom återfanns abborre och mört i samtliga sjöar medan gädda påträffades i 6 av de provfiskade sjöarna. Tre sjöar hyste sarv och två stycken sutare. Sik, siklöja, lake och braxen påträffades endast i en sjö vardera. De artrikaste sjöarna var Stora Neten och Botasjö som vardera härbärgerade 5 stycken fiskarter.Vid provfisken ger den medelfångst som erhålls ett relativt mått på fiskbiomassa och fisktäthet i sjön och kan jämföras med andra sjöar. De sjöar som provfiskades i Hallands län år 2006 har jämförts med medelvärdet för Sötvattenslaboratoriets databas för sjöprovfisken. Dessutom har i förekommande fall en jämförelse gjorts med de senaste provfiskeresultaten i aktuella sjöar. Jämförelsen ger vid handen att medelfångsten var hög i Deromesjön, Yasjön, Brokaredssjön och Sjögårdssjön, medan den var något låg i övriga sjöar. Medelfångsten hade ökat i samtliga sjöar som varit föremål för tidigare provfisken. Innan kalkningsverksamheten påbörjades konstaterades försurningsskador på fiskbeståndet, framförallt mörtbeståndet, i stort sett alla sjöar som undersöktes 2006. I Deromesjön och Botasjö var mörtbeståndet helt utslaget. I Botasjö hade dessutom siklöjan försvunnit. Mört tillhör de mest försurningskänsliga fiskarterna vars reproduktion kan störas så snart pH-värdet i vattnet understiger 6. Då mört är en allmänt förekommande insjöfiskart i våra trakter används den som en viktig indikatorart på försurningspåverkan hos fiskfaunan i sjöar. Utifrån medelstorleken får man vid provfisken ett mått på reproduktionsframgången hos mört i sjön. En medellängd på mört som överstiger 20 cm och en medelvikt högre än 100 g indikerar klart att det föreligger grava försurningsskador på reproduktionen. En längdfördelning hos mört som uppvisar fisk av flera olika årskullar är däremot ett sundhetstecken och borgar för att vattenkvaliteten medger reproduktion inte bara för mört utan även för sjöns övriga fiskarter. Efter det att kalkningen inletts har mört och siklöja återintroducerats i Botasjö. Provfisket 2006 visade att dessa introduktioner har varit framgångsrika. Vidare att mörten genom naturlig invandring återkoloniserat Deromesjön.I kalkreferenssjön Skärsjön erhölls överhuvudtaget ingen fisk. Slutsatsen blir att Skärsjön till följd av långvarig försurning numera måste klassas som fisktom.
|
|
| 8. |
- Roos, Staffan
(författare)
-
Fågelfaunans utvecklingi Uppsala läns skärgårdefter införandet av jakt på mink
- 2010
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sammanfattning1. Mink (Mustela vison), ett litet rovdjur i mårdfamiljen, infördes till Europa frånNordamerika i början av 1900-talet för pälsproduktion. Frilevande minkpopulationeretablerades på många håll i Europa när minkar rymde eller släpptes ut från pälsfarmerna.I Sverige finns täta stammar av mink i stora delar av landet.2. Minken lever vid vattendrag, och livnär sig på bytesdjur knutna till vatten. Minkenspredation på kräftor, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur har visat sig kunna leda tilllokala populationsnedgångar av dessa organismer.3. Sedan minken etablerade sig i norra Upplands ytterskärgårdar i början av 1980-taletanses den ha bidragit till populationsnedgångar för en lång rad sjöfågelarter. Dock visarlångsiktiga inventeringar att många sjöfågelarter började minska redan under 1970-talet,det vill säga innan minken fanns i området. Det är därför troligt att det är många faktorersom ligger bakom de observerade populationsnedgångarna av sjöfågel.4. För att utröna minkens effekt på sjöfågelbestånden påbörjades 1997 ett projekt iUppsala läns skärgårdar. I fyra stora, geografiskt åtskilda, studieområden inventeradessjöfågelbestånden i stort sett årligen mellan 1997 och 2008. I två av studieområdenainfördes jakt på mink (experimentområden) medan de andra två områdena utgjordekontrollområden utan minkjakt. Då preliminära analyser av inventeringsresultatenantydde att sjöfågelbestånden ökade i experimentområdena, infördes år 2001 minkjakt iett av de ursprungliga kontrollområdena. Inga djupgående analyser av sjöfågelbeståndensutveckling har därefter utförts. Det är därför viktigt att undersöka om minkjakten har letttill färre minkar i experimentområdena och ökade populationer av sjöfågel. En särskildtonvikt har lagts på att studera hur en sällsynt och rödlistad art, skräntärna (Hydroprognecaspia), påverkats av den införda minkjakten.5. Resultaten visar att antalet avlivade minkar minskade i områden där minkjakt bedrevs.Minskningen var tydligast i Björns skärgård, medan minskningen var måttlig i GräsöNorra och Klungsten. Varken åldersstruktur eller könskvot av de avlivade minkarnaförändrades mellan åren. Inga mått på graden av geografisk isolering (avstånd tillfastlandet, avstånd till närmaste annan ö och antal öar inom 2 km) påverkade hur mångaminkar som avlivades på de olika öarna. Inte heller fann vi några samband mellan gradenav isolering och hur snabbt antalet fångade minkar minskade. Sammantaget tyder detta påatt minkjakten kan begränsa antalet minkar i skärgården, men att invandring av mink skerkontinuerligt. Således bör minkjakten pågå fortlöpande för att hålla stammen av mink påen låg nivå.6. Det totala antalet par sjöfåglar ökade signifikant efter det att jakt på mink införts i ettområde, även om populationsökningen varierade mellan olika områden. Antalet parökade årligen med 15.23% i Björns skärgård, med 3.91% i Gräsö Norra skärgård ochmed 4.33% i Klungsten. I Gräsö Södra skärgård där ingen minkjakt bedrevs minskadeantalet par med 8.38% per år.7. Förändringen i antalet häckande sjöfågelarter skiljde sig signifikant mellan områdenmed och utan minkjakt. I två av de tre experimentområdena (Björns och Klungstensskärgårdar) ökade artrikedomen efter det att minkjakt införts. Ingen sådan förändringnoterades i Gräsö Norra (experimentområde) och i Gräsö Södra (kontrollområde)skärgårdar. Flest arter påträffades i Björns skärgård.8. Av de 23 arter som var tillräckligt vanliga för att analyseras hade nio (39.13%) artersignifikant högre populationstillväxt i experiment- jämfört med i kontrollområden. Dessaarter var skedand (Anas clypeata), svärta (Melanitta fusca), vigg (Aythya marila), störrestrandpipare (Actitis hypoleucos), rödbena (Tringa totanus), roskarl (Arenaria interpres),labb (Stercorarius parasiticus), fiskmås (Larus canus) och silvertärna (Sternaparadisaea). Arterna skedand och svärta är klassificerade som Missgynnade och roskarloch silltrut som Sårbara i den svenska rödlistan. Inga arter minskade mer i experimentjämförtmed i kontrollområdena.9. Antalet häckande par av skräntärna, en annan art som klassificerats som Sårbar irödlistan, vid ögruppen Stenarna i Björns skärgård varierade mellan åren 1970 och 1994omkring 50-100 par. Efter införandet av minkjakt i Björns skärgård har en signifikantökning av antalet häckande par skräntärna, till omkring ca 200 par, skett. Under 2009 ochantagligen även under 2007 och 2008 har dock predation av gråtrut och havsörn helthindrat skräntärnan att producera flygga ungar på Stenarna. Denna predation har även letttill en minskning av skräntärnekolonin på Stenarna.10. Antalet ungar/skräntärnepar i kolonin på Stenarna var något lägre under perioden medmink (1980-1997: medel ± SE = 1.34 ± 0.10) än i perioden före minkens invandring(1947-1980: 1.46 ± 0.14) samt under perioden med minkjakt (1998-2006: 1.38 ± 0.15).Skillnaden är dock inte statistiskt signifikant. Den lägre kullstorleken under perioden medminkjakt kan förklaras med att en lägre proportion ungar blev ringmärkta i takt med attkolonin ökade i storlek, vilket medförde en mer utspridd häckningssäsong.11. En klimatologisk faktor, den nordatlantiska oscilliationen (NAO) var korrelerad medungproduktionen hos skräntärna. Under år med högt NAO-värde i juni, det vill säga enmild och blöt juni, hade skräntärnorna fler ungar/par jämfört med år med ett lågt NAOvärde(kall och torr juni).12. Återfyndsdata av skräntärnor som ringmärkts i Uppland mellan 1947 och 2005antydde att överlevnaden av unga (0-1 år: 0.43 ± 0.051), subadulta (2-5 år: 0.90 ± 0.018)och adulta (>6 år: 0.86 ± 0.020) skräntärnor var konstant över hela tidsperioden.13. Den vanligaste dödsorsaken för ringmärkta skräntärnor var illegal jakt samtskyddsjakt vid fiskodlingar. Framförallt sköts skräntärnor i övervintringsområdena iMedelhavsområdet och i inlandsdeltat i Mali. Antalet skjutna skräntärnor minskade starkti början av 1980-talet.14. Modellering av populationstillväxten av den uppländska skräntärnepopulationen medvärden på överlevnad och ungproduktion från tiden före och efter minkens etablering,samt från tiden med minkjakt visade att populationstillväxten påverkas klart negativt avminkförekomst. Utan minkjakt predikterar modellerna att den uppländskaskräntärnepopulationen minskar med ca 3.3 % årligen. Detta kommer med en sannolikhetpå 97% att leda till ett lokalt utdöende. Modelleringarna visade att om minkenkontrolleras genom jakt kommer den lägre frekvensen av minkpredation att leda till en istort sett stabil skräntärnepopulation (årlig förändring: +0.8 %) med en betydligt lägrerisk för utdöende (1.0 %).15. När modelleringarna inkluderade hela den svenska metapopulationen av skräntärna(d.v.s. när immigration och emigration mellan subpopulationer tilläts), blev effekten avminkjakt också tydliga. Om ingen minkjakt införs kommer lokala utdöenden att skesnabbt, och på sikt är hela den svenska populationen hotad (utdöenderisk: 96.0 %). Omminkjakt utförs enligt förslaget i Åtgärdsprogrammet (ÅGP) minskar utdöenderiskenmarkant (utdöenderisk: 0.0 %), och de olika subpopulationerna har kan "rädda" varandragenom immigration.16. Eftersom både våra empiriska resultat och våra modelleringar tydligt visar påminkjaktens positiva effekter på sjöfågelbestånden är vår slutsats att jakten på mink börfortsätta i de tre försöksområdena. För fortsatta utvärderingar av minkjaktenrekommenderar vi att kontrollområdet Gräsö Södra skärgård förblir ett kontrollområdeutan minkjakt. Vi rekommenderar även att de årliga inventeringarna av sjöfågelbeståndenfortsätter.
|
|
| 9. |
- Lundvall, David
(författare)
-
Fiskar i Dalarna : Förekomst och utbredning
- 2016
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Aldrig tidigare har det genomförts fullt ut en så stor och heltäckande undersökning och sammanställning av fiskarternas utbredning och förekomst i Dalarna.En kvalitativ enkätundersökning som omfattade 2 353 sjöar och 1 637 vattendragssträckor genomfördes 2006. Denna undersökning har jämförts och sammanställts med alla registrerade provfiskeuppgifter fram t o m år 2012 samt en stor mängd uppgifter som samlats in från andra skriftliga källor från undersökningsområdet.Enkätundersökningen som genomfördes omfattade 90 % av alla sjöar >5 hektar och 82 % av vattendragen med avrinningsområde större än 10 kvadratkilometer inom Dalarna och övriga Dalälvens vattensystem utanför Dalarnas län. Svarsfrekvensen i enkätundersökningen var hög. 96 % av de tillfrågade svarade och det inkom uppgifter om 93 % av sjöarna och 81 % av vattendragen som omfattades av undersökningen.Dalarna och Dalälvens vattensystem sträcker sig över ett stort geografiskt område där höjdförhållandena varierar mellan 0 och 1 200 meter över havet. Antalet sjöar (>5 hektar) är ca 2 600 och vattendragen (aro >10 km2), är ca 1 9901. Dessa vatten har en spännvidd allt ifrån småtjärnar och bäckar till några av Sveriges största sjöar och älvar. Landmiljöerna som dessa ligger i omfattar flacka slättland med jordbruksbygder, skogsland, myrar och fjälltrakter. Allt detta ger förutsättningar för många arter och varierande fisksamhällen.Enkätundersökningen samlade in nästan 15 000 uppgifter om fiskartförekomster som omfattar ca 2 300 sjöar och 1 500 vattendrag. Utöver detta finns provfiskedata med lite mer än 4 000 artförekomstdata från ca 500 sjöar och 700 vattendrag. Ytterligare uppgifter från andra källor som samlats in från olika skriftliga källor omfattar ca 3 500 artförekomster från ca 800 sjöar och ca 150 vattendrag. Uppgifterna fördelar sig på 36 arter samt de två 2 kräftarterna flod- och signalkräfta. Aktuell förekomststatus är dock osäker för ett par av fiskarterna. Antalet fiskarter inom en sjö eller ett vattendrag var i genomsnitt ca 4 i sjöarna och 3,5 i vattendragen. Antalet arter som förekommer i ett vatten är beroende av många faktorer där höjd över havet och sjö-/vattendragsstorlek är bland de mest betydelsefulla. Dessa kan sägas representera klimat (h ö h) respektive förutsättningar för mängden olika livsmiljöer, som i sin tur är avgörande för vilka arter som kan förekomma. Antalet arter avtar med stigande höjd över havet och ökar med storleken på sjö eller vattendrag. Störst antal arter, 26 - 30 st, förekommer från Orsasjön och Siljan samt längs Dalälvens huvudfåra och sjöarna längs dess lopp till mynningen i havet.De vanligsate fiskarterna i Dalarnas sjöar är, i fallande ordning; abborre, gädda och mört. De förekommer i ca 2 100, 1 900 respektive 1 400 sjöar. Inte oväntat var den vanligaste artkombinationen i sjöar; abborre, gädda och mört, som förekommer i ca 400 sjöar. I resterande sjöar förekommer arterna i andra artkostellationer, nästan alltid i kombination med de tre vanligaste. Antalet olika artkombinationer som påträffades var omkring 1 200! De fem vanligaste artkombinationerna upptar ca 900 eller ca 40 % av alla undersökta sjöar.Standardiserat provfiske är metod att kvantitativt undersöka fiskbestånd. Dalarna har undersökt förhållandevis många sjöar och vattendrag med provfiske men fortfarande är bara en femtededel av sjöarna och två femtedelar av vattendragen undersökta.Många av provfiske- och annan fiskartförekomstdata som samlats in överlappar med enkätdata. Dessa möjliggör kontroll och verifikation av enkätuppgifternas tillförlitlighet. En jämförelse av enkätsvar, provfiskefångster och andra registrerade förekomstuppgifter för ca 200 vattendrag respektive 400 sjöar visade att enkätundersökningen i dessa vatten lyckades påvisa/identifiera 40 – 45 % av alla fiskartförekomster i vattendragen och ca 50 – 75 % av alla förekomster i sjöarna. Standardiserat provfiske lyckades påvisa ca 75 – 88 % av samtliga arter i vattendragen och motsvarande ca 60 - 75 % av samtliga arter i sjöarna. Osäkerheterna beror på att inte alla enkätuppgifter kunnat verifieras helt samt att det totala antalet kända förekomster som enkätuppgifterna relateras mot, inte är helt komplett.En granskning visade också att ca 1 % och 2 % av enkätsvaren gällande vattendrag respektive sjöar var uppenbart felaktiga. Orsakerna bedömdes vara artförväxling, förväxling av vilket vatten uppgiften gäller för, fel till följd av enkätens utformning samt inaktuella uppgifter. Sannolikt finns fler felaktiga enkätuppgifter som inte kunnat identifieras vid den begränsade granskning som genomfördes. Även i provfiskedata återfanns några felaktiga uppgifter. Av registrerade provfiskefångade arter i vattendrag respektive sjöar bedömdes 0,4 och 0,3 % vara felaktiga. Orsakerna i dessa fall var främst artförväxlingar men även ett par inaktuella uppgifter påträffades. Resterande provfiskeuppgifter bedömdes vara mycket tillförlitliga.Den första kolonisationen av fisk till Sveriges inland skedde kort efter att inlandsisens avsmältning under den senaste istiden. I Dalarna skedde detta för ca 10 000 år sedan. I början innan all is smält bort var alla vattenmiljöer kalla men blev sedan successivt varmare. Kolonisationen skedde i flera omgångar styrdes de invandrande arternas krav på klimatet. Östersjöns salthalt som varierade flera gånger under avsmältningens förlopp påverkade också sötvattenfiskarnas möjligheter till kolonisation av inlandets vatten. Ända sedan människans tidiga invandring har fiskarnas spridning troligen även påverkats av mänskliga utplanteringar och flyttning av fisk.Under de senaste 200 åren har denna spridning ökat i och med att kunskapen om hur man odlar och transporterar fisk ökade. Med början för ca 150 år sedan inrättades en statlig organisation; Hushållningssällskapet som propagerade, undervisade, samt bistod med hjälp och finansiering till bl a utplantering av fisk för att ”upphjälpa hushållning och matproduktion”. I senare tid har utsättningarna ändrats till att tjäna som kompensation för skada orsakad av vattenkraftsproduktion eller för att skapa ett s k put-and-take-fiske. Utplanteringarna har kraftigt utökat utbredningen av vissa arter men då ibland orsakat att andra försvunnit till följd av ökad konkurrens och predation. Sik, siklöja, sutare är exempel på arter som kraftigt utökat sin utbredning under det senaste århundradet. Störst negativ förändring i förekomst och utbredning har nog inträffat för flodkräftan, ålen och laxen. De två senare arterna är beroende av fria vandringsvägar mellan hav och sötvatten för att kunna fortleva. Dessa vandringsvägar har varit avskurna i hundra år och enstaka sentida utsättningar gör att de temporärt kan påträffas i Dalarna. Flodkräftans tillbakagång kan helt tillskrivas kräftpesten.
|
|
