| 1. |
- Adelmann, Kent
(författare)
-
Att lyssna till röster. Ett vidgat lyssnandebegrepp i ett didaktiskt perspektiv.
- 2002
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- Detta är en avhandling om hur en del av vårt meningsskapande går till, sedd genom åtta studenters användning av sina kontextuella resurser. Den handlar om hur vi lyssnar till auditiva, visuella och upplevda röster, och hur vi talar med stöd av dessa röster när vi skapar och utvecklar vår egen röst. Detta kallar jag för rapporterat lyssnande, d.v.s. dessa yttranden visar att ett tidigare lyssnande ägt rum. I den empiriska undersökningen använder jag två metoder för att besvara klassrumsfrågan och visa vilka kontextuella resurser som utnyttjas och vilken funktion de får i den nya kontexten. När det gäller de rapporterade rösternas förekomst använder jag manifest intertextualitet som metod och redovisar resultaten i form av en lyssnarrepertoar och olika lyssnartyper. När det gäller de rapporterade rösternas funktion använder jag retorik som metod och redovisar resultaten i form av en lyssnarprofil och olika lyssnarpositioner. I det förra fallet pekar responsen bakåt och synliggör studenternas röstrespons, alltså med vilka röster de för en dialog. I det senare fallet pekar responsen framåt och synliggör studenternas röstanvändning, alltså för vilka syften de för dialogen vidare. Med ett vidgat lyssnandebegrepp och Bakhtins röstbegrepp syftar jag till en integrerande och helhetsorienterande ansats som gestaltar undervisningsdiskursens mångstämmighet och där studenternas samspel med olika slags röster i tid och rum hörs i den aktuella interaktionen. I avhandlingstexten lyssnar läsaren på samma sätt till många andra röster än författarens (framvuxna) stämma. En del röster citeras eller refereras uttryckligen, i enlighet med den skriftliga genren och vetenskapliga traditionen, medan andra röster mera står att läsa mellan raderna eller ekar från en fond av gemensamma kulturerfarenheter. Oavsett vilket gestaltar denna polyfoni av röster för ett ögonblick ett nätverk av ständigt pågående röstmöten och röstsamspel som väntar på sin röstrespons, vars röstanvändare rekontextualiserar yttrandet och använder det för nya ändamål i nya sammanhang i talkommunikationens språkliga och kontextuella rymd. Men den här avhandlingen handlar inte om ett etablerat svenskt forskningsfält med en bekant forskningsbakgrund, kända definitioner och välbeprövade teorier och metoder. Genom undersökningen av aspekten Lyssna i modersmålets utbildningsdokument och introduktionen av det internationella lyssnarfältet har jag istället pekat på ”en nästan vit fläck på kartan”. Vidare har jag försökt fylla denna tomhet med en begreppsutredning som visar på en vid begreppsdomän för begreppet ’lyssna’ i svenska språket, där begreppsbestämningen innehåller såväl en social och dynamisk som holistisk dimension. När det gäller synen på såväl det snävare perspektivet med aspekten Lyssna som det vidare perspektivet med det vidgade lyssnandebegreppet, blir konsekvenserna av avhandlingen en strävan efter ett helhetsperspektiv som pekar på upplösningen av traditionella gränser. För aspekten Lyssna handlar det om upplösningen av uppdelningen mellan reception och expression, där de traditionella in- och uttrycksformerna i svenskämnet kompletteras, likställs och dialogiseras med en alternativ aspektmodell i en språklig rymd som omfattar olika former för språklig mediering inom alla ämnesområden. För det vidgade lyssnandebegreppet gäller upplösningen synen på innehållet och den betydelse som traditionellt tillmäts olika ämnen och medium, vilka istället likställs genom att olika ämnesstoff får kvalificera sig och att alla erfarenheter, oavsett hur de medieras, ges en röst i rapporterat lyssnande. Den här avhandlingen handlar främst om lyssnande i ett didaktiskt perspektiv. Undersökningen synliggör undervisningsdiskursens polyfona karaktär, uppmärksammar det dialogiska samspelet mellan olika kontextuella resurser, och understryker betydelsen av att de studerande aktiverar dessa kontextuella resurser i ett språkutvecklande syfte. Rapporterat lyssnande beskriver klassrummets mångstämmighet ur ett lyssnarperspektiv. Av lyssnarrepertoaren framgår till vilka erfarenheter i tid och rum som de studerande riktar sin uppmärksamhet under handledningsprocessen. Lyssnarprofilen visar hur de använder dessa röster under gruppinteraktionen. Detta pekar på såväl lyssnandets betydelse i läroprocessen som responsens betydelse för förståelse och gruppens betydelse för lärande. Rapporterat lyssnande är slutligen också en didaktisk ingång till ett språkutvecklande arbete med utgångspunkt i den studerandes individuella rösterfarenheter och röstupplevelser. Att lyssna till röster kan då vara att utvecklas språkligt tillsammans genom att lyssna uppmärksamt till andras röster på olika sätt, att rikta sitt lyssnande i tid och rum via olika former av språklig mediering, och att vara lyhörd för såväl den egna inre rösten som hur den egna skapade och skapande rösten växer och utvecklas som en konstant röstförändring. Att lyssna till röster kan vara att lyssna till det totala röstsamspelet i den lyssnande människans dialogiska existens.
|
|
| 2. |
- Anderson, Lotta
(författare)
-
Interpersonell kommunikation : :
- 2002
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- Denna studie handlar om interpersonell kommunikation mellan barn och vuxna i särskolan. Specifikt inriktas den på att studera den kommunikation som sker när de kommunikationssätt som parterna använder är teckenspråk och tecken och samtidigt tal. I fokus är elever med hörselnedsättning och utvecklingsstörning, vilken är en liten, unik och outforskad elevgrupp, men också skolpersonal och klasskamrater eftersom de är samtalspartners under skoldagen. Utgångspunkten är att deltagarna i ett kommunikativt möte är aktiva och var och en på sitt sätt ger sitt bidrag, för att samtalet skall kunna fortgå. Det händer något under det interpersonella mötet och resultatet som följer är avhängigt av hur de olika parterna agerar och reagerar i förhållande till varandras inlägg (Bishop & Mogford, 1993). Mitt eget intresse för kommunikation i allmänhet och denna elevgrupps kommunikation i synnerhet har vuxit fram under en lång yrkesverksam tid bland dessa elever och personer i deras nätverk.I Sverige går elever med utvecklingsstörning vanligtvis i särskola. Denna skolform består av obligatoriska och frivilliga undervisningsformer och är ett kommunalt uppdrag. Totalt går drygt 18.500 elever i särskolan. Av dessa elever får 16 % sin undervisning "integrerade" i det reguljära svenska skolsystemet. År 1968 fick alla svenska barn oavsett grad av funktionshinder allmän skolplikt och numera omfattas särskolan av det offentliga skolväsendets läroplaner medan kursplanerna är specifika för undervisningsformerna (SFS 1967:940; Skolverket, 1995, 1999, 2002). Eleverna i denna studie går i den obligatoriska särskolan och är mellan 8 och 17 år gamla. Gruppstorlekarna i de aktuella klasserna varierar mellan fyra och nio elever. Personalgruppen som företrädesvis är kvinnor är lärare, elevassistenter och fritidspedagoger. Omkring 38% av lärarna har både grundläggande pedagogisk utbildning och specialpedagogisk påbyggnadsutbildning. Det är vanligt att elever i särskolan har flera och omfattande funktionshinder som bl.a. leder till kommunikativa svårigheter i vardagslivet. Samhällets syn på funktionshinder har genom åren förändrats. Från att ha betraktas som en sjukdom eller en personlig egenskap förlagd till den enskilde individen till att betraktas som en psykologisk och fysiologisk funktion relaterad till sociala och fysiska förhållanden i den omgivande miljön. Konsekvenserna av en individens svårigheter beror på miljöns betingelser. Sverige har undertecknat internationella överenskommelser om människors lika värde och delaktighet i det svenska samhället och strävar mot "en skola för alla" (FN:s standardregler, Salamancadeklarationen, Barnkonvention). Idag debatteras och utreds särskolans innehåll och organisation samtidigt som elevantalet i särskolan ökar. Studiens syfte är: 1.Att beskriva och tolka samspelsmönster, form, användning samt innehåll i parternas kommunikation. 2.Att studera vilka möjligheter och hinder i såväl miljön som hos individen, som kan inverka på kommunikationsprocessen. 3.Att studera föräldrars och skolpersonals uppfattning om barnets kommunikation. Följande frågeställningar har formulerats: - På vilket sätt, om vad, i vilket syfte, med vem samt när kommunicerar parterna i informella respektive formella kommunikationssituationer? - Hur kan den kommunikativa och språkliga kompetensen hos parterna beskrivas? - Vilka möjligheter och svårigheter framträder i samtalen mellan parterna? - Vilka möjligheter och hinder framträder i föräldrarnas och skolpersonalens beskrivningar av kommunikation, individ och miljö? - Vilka likheter och skillnader finns i föräldrarnas och skolpersonalens uppfattning av kommunikation, individ och miljö? Studien baseras på en licentiatavhandling från 1998, vilken utgjorde en kartläggning av elevgruppen utifrån lärarnas perspektiv. Denna studie visade att elevgruppen hade svårigheter att göra sig förstådda bland kamrater och personal särskilt när alternativa kommunikationssätt användes, vilket således motiverade djupare studier. Teoretisk referensram Den teoretiska referensramen är bred för att kunna tolka och förstå de kommunikativa betingelser som gäller för en elevgrupp med omfattande funktionshinder. För att den interpersonella kommunikationen ska fungera och utvecklas måste hänsyn tas till såväl den enskilde individen som samtalspartnern, den sociala och den fysiska miljön. Bloom och Laheys (1978)och Laheys (1988) modell om språklig utveckling och språklig avvikelse, Lights(1989)och Light och Bingers(1988)modell om utvecklingen av kommunikativ kompetens samt Bronfenbrenners (1979, 1989, 1999) bioekologiska model utgör den teoretiska referensramen i studien. Bloom och Laheys modell ger en samlad bild över de olika delar som är viktiga för att möjliggöra språklig utveckling. Innehåll, form och användning representerar olika språkliga aspekter, vilka inbördes måste fungera och samverka i relation till en kontext, för att kommunikationen ska bli optimal. Ett språkligt innehåll, en betydelse som kan relateras till ett sammanhang växer fram genom upplevelser och erfarenheter. Innehållet måste kunna uttryckas på ett sätt som överensstämmer med regler för kommunikation och språk. Dessutom måste det finnas en vilja, en intention och vetskap om hur språk och kommunikation används och anpassas till sociala sammanhang. En avvikande språkutveckling kan beskrivas genom att både de enskilda komponenterna och interaktionen mellan dem studeras. Detta ger möjligheter att förstå vad som underlättar eller försvårar det språkliga systemets utveckling. Light menar att en individ har kommunikativ kompetens om kommunikationen fungerar adekvat i vardagliga sammanhang. Detta förutsätter att individen förvärvat kunskaper och färdigheter på både det kommunikativa och på det språkliga området. Bronfenbrenners bioekologiska modell beskriver olika företeelser som på olika nivåer, proximala till distala, kan inverka på barns lärande och utveckling. Modellen har i denna studie använts för att beskriva företeelser i den interpersonella kommunikationen och i den miljö som omger parterna i syfte att belysa vad som möjliggör eller försvårar den kommunikativa utvecklingen hos individen. Bronfenbrenner (1989) använder begreppet "developmentally instigative characteristics". Med detta avses sådana personliga kännetecken, som sannolikt åstadkommer starka effekter i en interaktion samt hur individen möter och hanterar sin närmaste miljö Barn med funktionshinder, i denna studie specifikt med kommunikativa och språkliga svårigheter, måste studeras i ljuset av den miljö vari de befinner sig, därför har också WHO:s klassifikation, ICF (WHO, 2001) samt Vygotskys (1978, 1981, 1986) begrepp "zone of the proximal development" befunnits användbara för att öka förståelsen av barnets väg mot funktionell, adekvat och tillräcklig kommunikation. Det finns ett optimalt avstånd mellan det som barnet kan vid ett aktuellt tillfälle inom ett område och det som är möjligt att lära med stöd av någon annan. I samspelet mellan barn och vuxna eller kamrater emellan utvidgas barnets handlande från det redan kända till att nästan behärska och så småningom slutligen behärska ett nytt område (Vygotsky, 1986). För att finna varje enskilt barns utvecklingszon är det väsentligt att fokusera på saker som, t.ex. vilket stöd barnet behöver i den aktuella situationen, vilka frågor barnet ställer, hur barnet tänker samt vilka vektyg det använder. Det är också väsentligt att göra barnet delaktigt genom att förutsätta att det är aktivt. Pedagogens uppgift är att kartlägga barnets aktuella och potentiella nivå inom ett område, vilket förutsätts ske kontinuerligt. Pedagogen är aktiv genom att skapa förut-sättningar och kommunikationstillfällen samt ge adekvat kommunikativt och språkligt stöd (Bodorova & Leong, 1996). Begreppet "zone of the proximal development" har inte använts inom specialpedagogiken i större omfattning men jag finner det användbart i analysen av interpersonell kommunikation och som ett verktyg för att möjliggöra kommunikation och språklig utveckling (Gindis, 1999). Vygotskys uppfattning att funktionshinder måste betraktas i en social kontext är också förenlig med Sontags diskussion av Bronfenbrenners bioekologiska modell (1996) och WHO:s klassifikation (2001). Utgångspunkten i WHO:s International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) är att beskriva funktion, funktionshinder och hälsa som viktiga faktorer för individens välbefinnande. Handikapp ses som en av många variationer inom ramen för det mänskigt möjliga. Klassifikationen består av två delar: funktionstillstånd och funktonshinder med komponenterna kroppsfunktioner och kroppsstruktur respektive aktivitet och delaktighet samt kontextuella faktorer med komponenterna omgivningsfaktorer och personliga faktorer. WHO:s klassifikation innebär också risker, eftersom modellen är detaljerad och komplex och den enskilde individen därför lätt kan försvinna bland olika begrepp. Det är därför viktigt att den enskildes upplevelser och livssituation beaktas. I studien har modellen använts för att beskriva elevernas funktion, aktivitet och delaktighet i förhållande till omgivningens bemötande. Metoder Studien är inspirerad av "educational ethnography", "interactional ethnography" och "ethnographic microanalysis" (Erickson, 1986, 1992; Hammersley, 1990; Green & Dixon, 1999). Flera metodologiska avsteg har gjorts därför kan studien inte betraktas som rent etnografisk. Undersökningsgruppen består av 9 elever i särskolan, deras föräldrar, 43 klasskamrater samt skolpersonal, sammanlagt 26 personer. Flera metoder användes för att ge en så innehållsrik beskrivning som möjligt av det studerade fenomenet. Metoderna utgjordes av videoregistrering, intervjuer med skolans personal, frågeformulär som besvarades av föräldrar och personal, fältanteckningar samt deltagande observation. Dessutom har personal givits återkoppling i form av pedagogiska samtal baserade på ett urval av gjorda videoobservationer. Detta ingick ursprungligen inte i planeringen utan uppstod som ett önskemål från personalen. Förfarandet var vanskligt men bedömdes ändå som rimligt och förenligt med den nyttoaspekt som studien har. Fältanteckningarna beskriver tid, rum, aktörer, aktivitet, mål och metoder samt innehåller personliga, metodologiska och teoretiska reflektioner och ingår som en del i analysen av materialet. Intervjufrågorna berörde personalens uppfattning av eleverna, deras kommunikation och omgivande miljö. Intervjuerna transkriberades och analyserades i olika steg. I den första analysen söktes "meningsenheter" (Kvale, 1997) som sammanställdes. Därefter söktes efter framträdande mönster som i nästa steg kunde sammanföras till mer övergripande teman. Informationen från såväl frågeformulär som intervjuer genererade nya frågor, vilka efterhand besvarades av personalen. Videoregistrering har visat sig användbar för att studera interaktion mellan barn med funktionshinder och deras vårdare (Preisler, 1983, 1993; Light, 1989; Brodin, 1991; Björck-Åkesson, 1992). Såväl vokal som gestuell kommunikation kan fångas och möjliggör detaljerade interaktionsanalyser. I studien har videoregistreringar av barns och vuxnas interpersonella kommunikation gjorts i de aktiviteter och situationer som förekommit under skoldagen och vid ett flertal tillfällen i varje klass. Inledningsvis skapades en översikt över materialet med avseende på tid och situation. I nästa moment gjordes urval av situationer enligt bestämda kriterier. Dessa situationer transkriberades med avseende på vokala och ickevokala uttrycksformer i den interpersonella kommunikationen och kategoriserades i formella och informella kommunikationssituationer. Ytterligare en datareduktion gjordes, då en del sekvenser inte tillförde ny information. Slutligen återstod nästan sju timmar videoinspelat material, som mikroanalyserades med avseende på vad transkriptionsprotokollen uttryckte samt teoretiska referensramar och frågeställningar. Resultat Utifrån Bronfenbrenners modell (1979, 1989, 1999) redovisas personalens och föräldrarnas beskrivning av barn, kommunikation och miljö på individ-, grupp- och samverkansnivå. Deras beskrivningar överensstämmer vad beträffar uppfattningen av att barnen möter olika kommunikationssätt i olika miljöer, att flera kommunikationssätt oftast används, att tillkortakommanden i förståelsen av barnets kommunikation uppstår samt att kommunikationsmålen likväl som insatserna är generellt beskrivna. Skillnader finns i olika språkbruk och värdering av funktionshinder vilket kan leda till variationer i bemötande i olika miljöer. Tilltron till omgivningens kommunikativa möjligheter skiljer sig också åt. I personalens beskrivningar av elevens kommunikation i skolan, hur eleven använder sin kommunikation i samspel med andra samt vilka möjligheter som kan bidra till elevens kommunikationsutveckling och vilka hinder som försvårar densamma framträdde tre teman. · Elevernas förutsättningar · Elevernas kommunikationsmiljöer · Lärandets yttre villkor Elevernas individuella förutsättningar kunde kopplas till Bronfenbrenners (1989) begrepp "personal stimulus qualities" och "developmentally structuring attributes", dvs. elevernas personliga egenskaper och hur de interagerar i och hanterar sin miljö. Slutsatsen av personalens beskrivningar tyder på att det finns samband mellan barnets uttrycksförmåga och beteende och personalens förväntningar att det verkar vara en fördel i skolarbetet om barnet är socialt, motiverat, vetgirigt och kan uttrycka sin vilja. I de kommunikationsmiljöer eleverna vistas har inte alla parter en gemensam kommunikationskod, vilket bl.a. begränsar möjligheterna till kommunikativt utbyte med jämnåriga kamrater. Det är oftast de vuxna som de studerade eleverna vänder sig till. Vuxnas egna visuella-gestuella förmåga är ibland även för begränsad för att på ett optimalt sätt berika och utvidga elevens språk. De organisatoriska förändringar som skolformen genomgått har fått konsekvenser i den dagliga verksamheten. Att tolka och omsätta läro- och kursplanernas texter till ett praktiskt skolarbete anpassat till elevernas behov, möjligheter och begränsningar är inte självklart för alla och en viss vilsenhet framgår i personalens formuleringar. Sammantaget har frågeformulär och intervjuer visat på en rad möjligheter och hinder som kan inverka på den interpersonella kommunikationen. Dessa kan relateras till individen själv, den omgivande miljön eller samspelet mellan individ och miljö. Förhållanden som underlättar kommunikativ och språklig utveckling är bl.a.: - att personalen har fokus på individens resurser - att individens kommunikationsstrategier identifieras - att kommunikationsmålen definieras - att individen ges utmaningar - att det finns ett gemensamt kommunikationssätt i olika miljöer - att individen har tillgång till kommunikationspartners - att gemensam planering och reflektion över verksamheten genomförs - att föräldrar betraktas som en resurs - att nätverkets målsättning tydliggörs - att individen görs delaktig i processer Förhållanden som försvårar kommunikativ och språklig utveckling utgörs bl.a. av: - att individens begränsningar är i fokus - att individen har uttryckssätt som är svårtolkade - att kommunikationsmålen är diffust formulerade - att oförenligt förväntningar ställs på individen - att den språkliga kompetensen varierar i olika miljöer - att elevgruppens sammansättning varierar - att nätverkets lägger fokus på olika företeelser - att närmiljöns har olika attityder till funktionshinder - att det saknas en långsiktig planering - att utvärdering och uppföljning av insatser är bristfällig Ur mikroanalysen av videoobservationerna växte mönster i den interpersonella kommunikationen fram, som kategoriserats i följande intres-seområden: · Informell och formell kommunikation. När barnen initierar till informella samtal har de oftast mycket att berätta. Ömsesidighet uppstår när koden och fokus är gemensam.De informella samtalen mellan parterna kännetecknas för barnets vidkommande av delaktighet och ömsesidigt utbyte, kamratsamtal, kommunikationsglädje och att kunna driva ett tema som intresserar. Barnet kan ta ett större kommunikationsutrymme men detta är också kopplat till kommunikationsförmåga och motivation. Den vuxna parten anpassar sig i större utsträckning till barnets perspektiv i de informella samtalen, stödjer och vidareutvecklar barnets initiativ och tema men kan också övergå till att bli uppgiftsorienterad och ledande om den språkliga aktiviteten hos barnet är låg. I formaliserade samtal där klasskamraterna dessutom använder talspråk och de vuxna är inställda på denna kod har barn med ett mindre omfattande gestuellt språk svårt att synliggöra sina kommunikativa initiativ.I formella samtal uppmärksammas sällan barnets icke-språkliga uttryck, barnet får "tränga" sig in i den vuxnes monologer, besvara vuxnas frågor och verkställa instruktioner och anpassar sig till den vuxnes utgångspunkt och delaktigheten blir därmed liten. I dessa samtal väljer den vuxne samtalsämne, är koncentrerad på uppgiften att lära ut, ställer frågor, ger uppmaningar och instruktioner, korrigerar och berömmer barnets prestationer och tar det mesta kommunikationsutrymmet. I de informella samtalen är det som om krav, regler och positioner lättar och samtalet får en annan ton och innehåller dynamik och ömsesidighet.De formella samtalen borde rimligtvis stimulera barnets språkliga utveckling i samma utsträckning som de informella, i synnerhet då de formella samtalen upptar en stor del av skoldagen. · Samtalens innehåll och förlopp. Innehållet i det som parterna förmedlar i olika samtal överensstämmer inte alltid, dvs. de kommunicerar om olika saker,vilket leder till missförstånd, avbrott eller att samtalet upphör. Det är vanligt i kommunikation och samspel mellan barn med flera funktionshinder och vuxna att den vuxne inte inväntar barnets svar.De har för bråttom eller övergår till att prata om eller göra något annat vilket också Valcante et al. (1989) visat. Om barnets intention och uttryck uppmärksammas och den vuxne följer barnets intresse,uppmuntrar,stödjer och tillvaratar deras icke-språkliga och språkliga uttryck kan samtalet vidareutvecklas till ett ömsesidigt utbyte.Kommunikationen utgår i detta fall från barnets villkor och möjligheter, dvs. tar barnets perspektiv, blir horisontellt och stödjande inom barnets utvecklingszon, vilket också framgår hos Vygotsky (1978), Bodorova och Leong (1996) och Ahlström (2000). När den vuxne är fokuserad på uppgiften och rollen att undervisa blir samtalet oftast vertikalt, innehållet ett annat och de språkliga stöttorna små. · Språket som verktyg. Barnen i studien har olika förutsättningar och förmågor, de har kommit olika långt i sin kommunikativa- och språkliga utveckling men de har också vistats i varierande språkmiljöer, vilket bidragit till att de hanterar mötet med andra i sin omgivning på skiftande sätt. Analysen av videomaterialet har resulterat i att tre olika kommunikations- och språktyper kunnat urskiljas: - barnet som iakttar - det kommunikativt aktiva barnet - det språkligt aktiva barnet Barnen som iakttar använder för det mesta icke- språkliga uttryck, vilket studien visat har mindre möjligheter att uppmärksammas i synnerhet när barnet ingår i en grupp. Barnets kommunikation är funktionell men inte alltid adekvat och tillräcklig. Barnens intention uppfattas inte alltid av omgivningen, dels för att personer i närmiljön inte är tillräckligt lyhörda eller saknar språkliga färdigheter och dels för att barnet i mindre utsträckning förfogar över språkliga färdigheter, vilket Lorentzen (1997) också visat. Barnet behöver vuxnas och kamraters stöd för att förena upplevelser och erfarenheter med språkliga uttrycksformer och kunna använda dessa på ett adekvat sätt, vilket också Bloom och Lahey (1978) och Light 1(989) menar. De kommunikativt aktiva barnen kommunicerar mycket utan att ha ett omfattande ordförråd eller komplexa satser. De är aktiva, vill bli förstådda och tar sin plats i den interpersonella kommunikationen. Barnen i denna grupp gör sig ofta förstådda med de möjligheter som står till buds, dvs. kommunikationen är funktionell och adekvat men de är många gånger utelämnade till den kompetens som omgivningen kan ha. Barnen behöver kompetenta vuxnas och kamraters stöd för att utveckla begrepp och den språkliga uttrycksformer som kan användas i kommunikation med andra i olika miljöer. I den tredje gruppen finns barn som är kommunikativt och språkligt aktiva. De använder tal, tecken och samtidigt tal eller teckenspråk i mer komplexa flerordssatser, men utan fullständig grammatik. Barnen i denna grupp har ett mer omfattande ord/teckenlexikon, vilket de använder i både informella och formella situationer. Men även för barnen i denna grupp får budskapet ett fylligare innehåll i situationer, som är motiverande och viktiga för barnet som person. Barnen i denna grupp kan också anpassa sig till samtalspartnern. Barnen använder det språk de förfogar över både funktionellt och adekvat men behöver kompetent stöd för att utveckla nya begrepp och den språkliga formen. Det finns en tendens till att barnens språkliga behov och de vuxnas kompetens inte med självklart är åtföljda. För eleverna i den "iakttagande språkgruppen" är den språkliga miljön övervägande torftig. Dessa barn är visuellt inriktade men den miljö som erbjuds baseras i liten utsträckning på tecknade eller andra visuella budskap. Förklaring till detta finns både i gruppsammansättning och vuxnas kunskaper och färdigheter. En annan orsak kan vara att dessa barn inte bedöms kunna tillgodogöra sig tecken i större omfattning. Det handlar då om attityder till teckenspråk och brist på kunskap om barns kommunikativa- och språkliga utveckling. Det finns en också tendens att barnen i denna grupp mestadels möts av ett omgivningsspråk som inriktas på att styra barnets beteende i form av frågor, uppmaningar och värderingar i träningssituationer. Däremot uteblir i olika situationer, andras kommentarer, uppmuntran av uttrycksmöjligheter, ge handlingar en språklig dräkt och erbjudan om delaktighet. Såväl barn som vuxna i datamaterialet är olika personer med varierande förutsättningar, kunskaper och färdigheter. Det framgår av analysen att vuxna som har omfattande teckenspråkiga kunskaper växlar mellan att använda teckenspråk och tecken och samtidigt tal beroende på kommunikationspartner och den situation som råder. Det framgår också att dessa vuxna, när de använder tecken och samtidigt tal, har ett kommunikativt flöde både i det som uttrycks visuellt och det som förmedlas vokalt. De gör också språkliga anpassningar och omformuleringar. En negativ sida av detta, som också framkommer, är att informationsmängden ibland kan bli för omfattande, utan tillräcklig hänsyn till barnets perceptuella förutsättningar. En ständig balansgång mellan att fokusera på barnets intresse i syfte att få till stånd ett fungerande samtal och den vuxnes egna ambitioner av att initiera och slutföra uppgifter är ett pågående pedagogiskt dilemma för den vuxne. En viktig uppgift för personalen är att stimulera barnen till aktivitet och delaktighet på sina villkor även i formella samtal. Att ständigt reflektera över de vertikala och horisontella kommunikationsstrukturer i det interpersonella samspelet och skapa förutsättningar inom barnets kommunikativa och språkliga utvecklingszon är en viktig pedagogisk uppgift. Den vuxne borde vara mer observant på vad barnet i realiteten har uppfattat i ett förmedlat budskap och dessutom ge återkoppling i större utsträckning. Det innebär också ett erbjudande om en möjlighet för barnet att bli delaktigt i en pågående kommunikation. I många sekvenser i videomaterialet ingår barnen mestadels som en svarande part i vertikala samtal. Genom hela videomaterialet framgår att vuxna förutsätter att barnen förstår och kan använda sig av allmänmänskliga kommunikativa strategier, dvs. påkalla uppmärksamhet, ta sin tur, invänta samtalspartnerns reaktioner. Detta kan var en orsak till att de vuxna uppmärksammar och lägger större vikt vid barnens språkliga uttryckssätt och går miste om många av barnens icke-språkliga intentioner, eftersom de tillmäts en underordnad betydelse. En följd av detta kan bli att barn som använder få språkliga uttryck kan uppfattas som mindre kompetenta än vad de faktiskt är eller bedömas sakna förutsättningar för en teckenspråkig utveckling. Såväl kamrater som de vuxna måste betraktas som viktiga partners i samtal och deras roll som kommunikativa och språkliga modeller för de studerade barnen måste stödjas. Vuxnas kommunikativa och språkliga kompetens är delvis inadekvat, dvs. de anpassar sig inte till samtalspartnern i tillräcklig utsträckning. Den är inte heller tillräcklig eftersom vuxna behöver vidareutveckla sina lingvistiska och sociala färdigheter i kommunikation med barn med hörselnedsättning (Light, 1989; Light & Binger, 1998). Ett barn med utvecklingsstörning och hörselnedsättning har rätt att tidigt erbjudas en teckenspråkig miljö, en teckenspråkig miljö som är anpassad efter det enskilda barnets behov. Detta är en rimlig förutsättning för att barnet ska bli delaktig på egna villkor. Det enskilda barnets aktuella och optimala nivå inom ett språkligt och kommunikativt område måste kartläggas för att utvecklingszonen ska vara möjlig att bedöma (Vygotsky, 1978; Bodorova & Leong, 1996). Det är de vuxnas gemensamma ansvar att utforma miljön så att barnet görs delaktig och får verktyg som är nödvändiga och tillräckliga för att kommunicera på ett funktionellt och adekvat sätt (Light, 1989; Light & Binger, 1998; WHO, 2001).
|
|
| 3. |
- Andersson, Martin, et al.
(författare)
-
Hyperfine induced interference effects in the 4s4d D-3(2)-4s4f F-3(2,3) transitions in GaII
- 2006
-
Ingår i: JOURNAL OF PHYSICS B-ATOMIC MOLECULAR AND OPTICAL PHYSICS. - IOP PUBLISHING LTD. - 0953-4075. ; 39:20, s. 4239-4247
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- We report relativistic multiconfiguration Dirac-Hartree-Fock calculations of transitions between the hyperfine levels of 4s4f F-3(2,3) and 4s4d D-3(2) in Ga II. The capacity of two newly developed programs connected to the grasp VU package for generating synthetic spectra is explored. The obtained theoretical spectra are compared to Fourier transform spectra and good agreement is found. The importance of hyperfine induced interference effects for the 4s4d D-3(2)-4s4f F-3(2) transitions is pointed out, and the gf values for all the hyperfine transitions are given.
|
|
| 4. |
- Assarson, Inger
(författare)
-
Talet om en skola för alla. Pedagogers meningskonstruktion i ett politiskt uppdrag.
- 2007
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- En skola för alla, som skolpolitiskt mål, har formats i ett större socialt sammanhang där demokratisering och välfärdsstatens framväxt har varit viktiga inslag. Som retorik är dess funktion att samla olika gruppers förhoppningar i en gemensam strävan efter något som skulle kunna bli bättre. Svårigheten inträder när retorik förvandlas till mål för ett politiskt uppdrag. Den fråga jag ställer i avhandlingen är hur en grupp pedagoger gör ett sådant uppdrag begripligt och meningsfullt i förhållande till den vardag de befinner sig i. Avhandlingen ska ses mot bakgrund av de ofta oförenliga diskurser som interagerar och positionerar sig på den arena som präglar skolans verksamhet. Det är i ett sådant motstridigt sammanhang som skolans pedagoger förväntas utforma det politiska uppdraget, en skola för alla, såsom det uttrycks i styrdokumentens texter. Studien tar sin utgångspunkt i Laclaus och Mouffes diskursteorier och den politiska retorikens öppenhet för olika tolkningsmöjligheter. Den pedagogiska forskningen har genom post-strukturalismen fått nya förutsättningar att utvecklas som filosofisk vetenskap. Dessa nya förutsättningar har delvis sin grund i den mångfald av kulturpåverkan som förekommer i samhället och i den så kallade lingvistiska vändningens tilltro till språket. I analysen lyfter jag fram pedagogernas röster när de skapar mening i termer, eller tecken, som är gällande i retoriken om en skola för alla. Texterna som analyseras består att utskrifter från pedagogers samtal i grupper, från dagböcker och från samtal med pedagogerna enskilt omkring den dagliga verksamheten. De frågor som ställs i studien är: ? Hur förhandlar och omförhandlar pedagoger mening i talet om en skola för alla? ? Hur tillförs betydelser och hur byggs tankekedjor upp till diskurser och hur avgränsas dessa? ? Hur hanteras rådande vetenskapliga och politiska diskurser? Pedagogernas tal diskuteras därefter utifrån begrepp, som är framträdande i retoriken om en skola för alla såsom likvärdighet, differentiering, särskilda behov och specialpedagogisk kompetens. Analysen visar hur idén om det förgivettagna goda blir utmanat när maktens makronivå, såsom den visar sig i skolans styrdokument, ges betydelser i mellanmänskliga språkliga handlingar på mikronivå. När pedagogerna skapar mening i en skola för alla relaterar de till sina egna mål och till att få verksamheten att fungera. Studien visar hur skolans försök att mäta det omätbara skapar svårigheter för pedagogerna. Vidare riskerar värdegrunden, i sin egenskap av kanon, att bli ett uttryck för symboliskt våld där andra sätt att tänka blir otänkbara. I sina försök att få verksamheten att fungera ger pedagogerna begrepp som rättvisa och särskilda behov mening, inte efter någon metafysiskt fastställd måttstock, utan efter de olika specifika situationer som uppstår just då i praxis. När pedagogerna skapar mening i den nya lärarrollen får begreppet extra-mamma stå som symbol för en person som kan hantera elevers känslor och personliga problem likaväl som dagliga konflikter med upprinnelse inte bara i skolans verksamhet, utan också i de sociala problem samhället står inför. Pedagogernas meningskonstruktioner ligger oftast utanför logiska rationella mönster och befintliga diskurser i det som är föränderligt och öppet för andra möjligheter. Intressant är hur alla i studien kommer att handla om fåtalet, om de elever, som lägger hinder i vägen för att uppnå helhet och harmoni. När en skola för alla blir en sluten totalitet, avgränsat från det, det inte är, riskerar retoriken om öppenhet och olikhet bli till slutenhet och likriktning. På så sätt kan den politiska retoriken om en skola för alla likställas med rättvisa, som i sin egenskap av begrepp inte får mening utan en metafysisk grund eller med demokrati som upphör i samma ögonblick som någon makt bestämmer dess absoluta innebörd.
|
|
| 5. |
- Bergman, Lotta
(författare)
-
Gymnasieskolans svenskämnen. En studie av svenskundervisningen i fyra gymnasieklasser
- 2007
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- This dissertation explores how the school subject Swedish is constructed for various groups of upper secondary school students and how the meeting between teacher and pupils is embodied in a range of Swedish subjects. The overall aim of the study is to illustrate why the teaching of Swedish in the classes under investigation takes place the way it does, as well as to discuss possible changes on a more principal basis. Three basic perspectives give a point of departure for the more general argumentation about problems and possibilities that the subject Swedish has to face: social and cultural changes, the importance of communication and meaning-making context, and, finally, the traditions and values contained in the subject. Four different classes participated in the investigation during a period of two years. The empirical material consist mainly of field notes from classroom observations and of qualitative interviews. The result indicates that the teaching of Swedish has a tendency towards the formal training of skills. The content of the reading, writing and spoken exercises that the students meet is subordinate or even irrelevant. Most of the students find it difficult to formulate a satisfactory answer to why fiction is given such priority in the subject Swedish. The significance of literature in the classroom is reduced when reading simply becomes a process in skills training. The school subject Swedish is affected by the cultural changes. One teacher strategy is to counteract the influence of new media by adhering to a more traditional content, another to give some space to other kinds of textual and experiential worlds. Still, however, the teaching of Swedish remains largely faithful to its traditional practices. The study suggests that focus should be moved from language skills in themselves to language use in the quest for knowledge and, furthermore, that literature and other media is to be integrated in everyday teaching. Teachers? most demanding challenge is to discuss and adjust the content in relation to the students? development of knowledge and identity as well as in relation to the students as members of society. The question asked and tasks chosen must engage the students, encourage mutual exchange and give possibilities to form an opinion. It is of crucial importance to include the students? social and cultural experiences as well as the cultural products in their world and to treat them as active participants and citizens in dialogue with others. Such teaching contains the potential to provide the students with democratic experience and a preparedness for acting in the world.
|
|
| 6. |
- Bergöö, Kerstin
(författare)
-
Vilket svenskämne? Grundskolans svenskämnen i ett lärarutbildningsperspektiv
- 2005
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- I "Vilket svenskämne? Grundskolans svenskämnen i ett lärarutbildningsperspektiv" beskrivs hur en grupp blivande 1 till 7-lärare förhåller sig till olika svenskämneskonceptioner genom lärarutbildningen. Avhandlingen har det dubbla syftet att analysera och tolka de studerandes svenskämneskonstruktioner och att institutionsanalytiskt granska utbildningen. Det empiriska materialet utgörs av lärarutbildningens styrdokument, lärarnas planeringstexter, de texter de studerande skriver i utbildningen samt tre intervjusamtal med varje studerande. Studiens teoretiska ramverk är ämnesdidaktiskt och sociokonstruktivistiskt. Svenskämnets historia diskuteras som en kamp för och emot ett demokratiskt svenskämne. De studerande är kritiska mot bristen på integration i utbildningen, mellan högskole- och verksamhetsförlagda delar, mellan institutioner och mellan ämnen. I den bild de ger av svenskundervisning i grundskolan framträder svenskämnet som en görakultur där eget arbete i form av faktasökande, färdighetsträning och individuell litteraturläsning dominerar. De studerande talar om det som ett gammalt svenskämne. Det innebär att de studerande inte fått möjlighet att diskutera hur innehållet i elevernas samhandlande kan genereras och analyseras i vad de talar om som ett nytt svenskämne. Styrkan i svenskkurserna är erfarenhetsutbytet och dialogen kring ämnet och andra lärares undervisning. Svagheten är bristen på kopplingar till de studerandes egna undervisningserfarenheter. Lärarutbildningen tar inte fasta på de studerandes behov av att lära genom att undervisa och diskutera sin egen undervisning. Det i sin tur hänger samman med handledarnas perifera roll i utbildningen. Avslutningsvis diskuteras ett möjligt svenskämne för grundskolans tidiga år som överskrider synen på språkförmåga som grundläggande färdigheter och där språkut-veckling och skolans demokrati- och kunskapsuppdrag hålls samman.
|
|
| 7. |
- Bommarco, Birgitta
(författare)
-
Texter i dialog. En studie i gymnasieelevers litteraturläsning
- 2006
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- Avhandlingen är en receptionsstudie och forskningsfokus ligger på vad som händer under läsprocessen när en klass i gymnasieskolan läser skönlitteratur. De teoretiska utgångspunkterna är teorier om läsningen som transaktion och det föreställningsbyggande och dialogiska klassrummet. Det processuella och relationella perspektivet med läsande, skrivande och samtal i undervisningen har varit centralt. Det empiriska materialet, som består av elevtexter, litteratursamtal utvärderingar och intervjuer, har samlats in från lärarens egen undervisning under tre år. Forskningsfrågor är: Vilken förståelse bygger eleverna upp och vilka reflektioner uttrycks i de skriftliga texterna och i samtalen? Vad berör deras egna liv? Hur blir klassrummet en trygg plats för erfarenhets- och kunskapsutbyte? I avhandlingen analyseras elevernas läsning av de tre romanerna Räddaren i nöden, Musselstranden och Främlingen. I läsarporträtten beskrivs och diskuteras tre elevers läsning och uppfattning om litteraturundervisningen Resultatet visar att eleverna har ett starkt behov att få göra skriftliga erfarenhetsanknytningar mellan sina egna sociala världar och texternas världar i läsloggar och andra skrivuppgifter. Samtalen visar att det skett ett erfarenhets- och kunskapsutbyte. Av läsarporträtten framgår att litteraturen spelar olika roll för olika elever beroende på bakgrund, socialisation och behov. Studien pekar på att det finns möjligheter att arbeta vidare med texternas sociala världar elevernas levda sociala världar. Avhandlingen diskuterar hur en sådan läsning kan ingå i en undersökningsbaserad litteraturundervisning där eleverna även får producera nya artefakter i det utvidgade klassrummet.
|
|
| 8. |
- Bouakaz, Laid
(författare)
-
Parental involvement in school:
- 2007
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- Avhandlingens övergripande syfte är att förvärva kunskap om vad som främjar respektive vad som hindrar föräldrasamverkan i en grundskola med elever i skolåren 6-9 belägen i ett invandrartät område, samt nå en bättre förståelse av hur föräldrar med arabisk bakgrund och lärare ser på föräldrasamverkan i skolan. Ett ytterligare och besläktat syfte är att bättre förstå hur dessa föräldrar kan stödjas på ett sätt som möjliggör för dem att öka sin upplevelse av medverkan i den skola som deras barn går i. Studien behandlar också frågan om hur och i vilken utsträckning föräldrarna är delaktiga i sina barns utbildning i dessa olika bemärkelser. För att få svar på dessa frågor tas en integrerad ansats i anspråk, i vilken såväl kritisk etnografi samt participatorisk aktionsforskning tillämpas. Bourdieus teorier om kapital, habitus, fält, symbolisk makt samt symboliskt våld, agenter och doxa används som analytiska begrepp analysverktyg för klargöra vad som främjar respektive hindrar föräldrasamverkan på en skola belägen i ett invandrartätt område. Resultaten presenteras i sex kapitel. Föräldrarna talar om sin brist på kunskap om skolväsendet och förevisar en stor vilja att lära för att komma närmare skolan och kunna hjälpa sina barn. Lärarna talar om olika typer av hinder såsom föräldrarnas språkliga brister samt kulturella och religiösa faktorer. Föräldrasamverkans komplexitet Föräldrasamverkan – en definition I studien definieras föräldrasamverkan som en både hem- och skolfokuserad föräldraengagemang i vilken föräldrarna antas investera sina resurser för att hjälpa sina barn i hemmet och i skolan. Den skolfokuserade formen av föräldraengagemang innebar att föräldrar spontant kunde besöka skolan och göra sig själva synliga på möten och andra aktiviteter organiserade i skolans regi. Lärarnas och skolans samverkan med föräldrar i sig är inte viktig så länge allting flyter på enligt lärarnas förväntningar. Lärarna menar att föräldraengagemang bör kännetecknas av att föräldrarna skapar en aktiv relation med skolan och att de regelmässigt bör delta i möten eller upprätta kontakter med lärarna, förvissa sig om att barnet sköter skolarbetet tillfredsställande, diskutera eventuella funderingar med lärarna samt be om lärarnas råd då de känner behov av det. Ett skolfokuserat föräldraengagemang innebar för föräldrarna att de ville närvara vid de möten som hölls i skolan men också att de var beredda att organisera olika aktiviteter för att hjälpa sina barn utanför skolan och inom skolbyggnadens väggar. Föräldrarna menade att deras engagemang handlar om barnens välbefinnande, om att skydda deras eget kulturella arv, hjälpa dem att lyckas i skolan och vara stolta över sin arabiska och muslimska identitet, vilken för många av föräldrarna uppfattades som hotad och antogs möjligen helt kunna försvinna under deras vistelse i Sverige. Den hemfokuserade föräldrasamverkan innebar för lärarna att föräldrar engagerar sig så mycket de kan i barnets skolgång och stimulerar och uppmuntrar barnen så mycket som möjligt i studierna och lärandet. Lärarna menade också att föräldrarna bör spela en aktiv roll i att uppfostra sina barn väl, sköta om deras behov, hjälpa dem med deras hemarbete samt se till att de kommer hela, rena och prydliga till skolan. Föräldrar å andra sidan beskrev sin hemfokuserade engagemang som att den kunde gå hand i hand med deras engagemang i skolan. Föräldrarna angav svårigheter av såväl relationskaraktär som pedagogisk karaktär i samband med att de försökte sätta sina barn i arbete med läxor eller på annat sätt hjälpa dem med skolarbete. Till exempel dem extra aktiviteter som föräldrar arrangerade i form av läxhjälp eller modersmål undervisning betraktades som en komplementärundervisningsform utanför skolan och som en form av hemfokuserad föräldrasamverkan. Medan lärares uppfattning var att föräldrasamverkan handlar om att varje enskild familj eller förälder skulle vara mer engagerad i sitt barns skolgång, var föräldrar mer intresserade av en kollektiv form av samverkan med hjälp av en sammanslutning för föräldrar och lärare eller genom att tillsammans arrangera olika aktiviteter för barnen. Den hemfokuserade föräldraengagemang kan sägas anta formen av en kamp mellan lärarna och föräldrarna – en symbolisk kamp om att skydda barnet. Lärarna såg föräldrarna som individer i behov av vägledning och hjälp med att bestämma vad som var bäst för dem, och vad som bäst kunde göras för att hjälpa deras barn att lyckas i skolan för att därigenom öka deras integration i samhället. I den meningen tillämpade de ett slags symboliskt våld. Föräldrarna å sin sida föreföll inte vara intresserade av att blanda sig i lärarnas arbete men hade en stark vilja att skydda sina barn från skolans och lärarnas påverkan på dem. Eftersom varken lärare eller föräldrar tog upp frågor som rörde föräldrars deltagande i beslutsfattande vid skolan, har mycket av tonvikten i denna avhandling lagts på föräldrarnas aktiva deltagande, snarare än deras inflytande. Hinder för föräldrasamverkan Även om både lärare och föräldrar syntes villiga att utveckla en närmare arbetsrelation stod deras ambitioner och goda avsikter inför ett brett spektrum av hinder, dessa fanns såväl inom själva skolan som utanför den, inom familjen eller i föräldrarnas dagliga kamp i samhället. Således fanns hinder för föräldrasamverkan som var direkt relaterade till skolan och lärarna, och andra som mer var kopplade till föräldrarna och deras levnadsmiljö. Lärarna i undersökningen upplevde svårigheter i kontakterna med föräldrar i allmänhet och med föräldrar av arabiskt och muslimskt ursprung i synnerhet. Föräldrarnas religiösa övertygelser, språk och kulturella bakgrund utgjorde svårigheter för lärarna när de ville upprätta goda arbetsrelationer till dem. Religiösa skillnader nämndes inte av föräldrarna medan språket betraktades som ett av de huvudsakliga hindren för att komma närmare skolan. Lärarna gav uttryck för en grundläggande samstämmighet i fråga om att dessa faktorer kan skapa barriärer som försvårar ett upprättande av en nära arbetsrelation till föräldrarna. En ytterligare faktor som uppenbart påverkar föräldrarna men som inte generellt betonades av lärarna är föräldrarnas socioekonomiska situation. Föräldrarna å andra sidan gav uttryck för ett starkt behov av bättre kunskap om utbildningsväsendet och av att förvärva det skolkapital som är förknippat med detta. De saknade dock ofta den kunskap som behövs för att komma riktigt nära den skola deras barn går i. Genom att vidmakthålla att skolan är lärarnas sak och att skolan är till för lärarna har föräldrarna mestadels ingen roll att spela där. Föräldrar utvecklar en slags resignerad inställning som inte betyder att de är ointresserade av att engagera sig i sina barns utbildning, utan snarare tar formen av en strategi för att undvika känslor av förödmjukelse då de träffar lärarna och känner sig utanför skolans värld. Föräldrarnas komplexa värld studien exemplifierar också komplexiteten i föräldrars möten med världen utanför skolan, många föräldrar står inför frågor om överlevnad. Det skulle kunna visas att insatsen för att engagera föräldrar i skolans verksamhet står mot delvis konkurrerande insatser för att förbättra situationen i föräldrarnas boendeområde och integrera dem i det nya samhället. Problem såsom brist på tillräcklig boendeyta, arbetslöshet, förändrad sammansättning bland unga i lokalsamhället och oklarheter i en förändrad familjestruktur konfronterar föräldrarna och kan leda till att föräldrar som bor i sådana områden saknar energi att aktivt delta i de åtgärder som skolan eller de lokala myndigheterna planerar. I allmänhet tycks dessa föräldrar inte tillhöra sociala nätverk i vilka skolan diskuteras och i vilka de är beredda att satsa tid, men ändå tenderar de att utveckla aktiviteter vid sidan av skolan i vilka de investerade sitt eget kulturella, sociala och ekonomiska kapital. Dessa aktiviteter var ofta dolda för skolan och det allmänna och i viss mån ställda utanför skolans område. De utmanande förhållanden som omger familjerna och de unga gör föräldrarnas roll mer än komplicerad och deras förhållande till skolan och olika myndigheter blir otydlig och utan sammanhang. Kampen tar formen av ett slagfält mellan olika agenter – föräldrarna, skolan och lärarna, lokalsamhället och staden själv – och föräldrarna utvecklar strategier för att skydda sina barn från att ledas vilse av dem som misslyckas i skolan och från drogbruk. Studien visar att frågor om klass och habitus är oundgängliga för att tydliggöra och bättre förstå föräldrasamverkan i skolor belägna i invandrartäta områden. Diskussionen tenderar att kretsa kring att föräldrar med invandrarbakgrund i området formar en ny klasskategori. Medlarna mellan hem och skola Lärarna och föräldrarna kommer också med förslag på olika strategier som skulle kunna användas. Det innebar att ett projekt för samverkan mellan hem och skola kunde startas. Behovet och betydelsen av medling mellan hem och skola för att föra samman de båda parterna upplevdes som avgörande. Studien illustrerar hur den här sortens noga planerade processorienterade skolutvecklingsinsatser kan nå ut till föräldrar i områden som brottas med en rad olika svårigheter, från arbetslöshet till stigmatisering. Studien illustrerar också behovet av ett förfaringssätt som hela skolan engagerar sig i och att en nära arbetsrelation med föräldrar kan byggas upp. Lärarna och skolledare uttrycker ofta att de är tungt arbetsbelastade och har brist på tid eller utrymme för att etablera en fungerande samarbetsrelation med föräldrarna. Studien visar att medlarna bör vara lärare som ges tid att diskutera, planera och få föräldrarna engagerade i skolans arbete. Hinder som språkbarriärer och kulturella olikheter kan bättre hanteras om medlarna är välkvalificerade lärare som talar föräldrarnas språk och som också fungerar som kulturella medlare. När en sådan organisation byggs upp kan dock nya hinder bli synliga, såsom att en del lärare inte vill att föräldrarna ska använda skolan. Om lärarna förvägrar föräldrarna att använda skolans faciliteter kan föräldrarna manifestera sitt engagemang genom att anordna extra skolaktiviteter såväl som andra aktiviteter utanför skolan. Konflikter inom föräldragruppen kan utgöra hinder för föräldrarna att fungera som en enad grupp. Det upplevdes att medlarna mellan hem och skola bör vara lärare eller utbildade specialister som på ett adekvat sätt kan möta föräldrarnas och lärarnas behov. Insatser av medling mellan hem och skola i denna undersökning för att få arabiska föräldrar att engagera sig i skolans arbete visade att förändringar kan ske på ett flertal olika sätt, t.ex. genom förbättrade pedagogiska metoder, för att på ett lämpligare sätt ta hänsyn till de behov som minoritetsföräldrar har, och genom att synliggöra och problematisera attityder och föreställningar hos såväl skolans personal som föräldrarna. Studien visar att insatser för att skapa en nära arbetsrelation mellan skolan och föräldrar med arabisk bakgrund kan möta komplexa problem av många slag, det kan röra sig om kulturella och sociala värden och normer, institutionella mål, vilken typ av kunskap och färdigheter som bör erbjudas, samt hur man bäst samverkar. Studien visar också komplexiteten i de roller som både föräldrar och lärare ska fylla då såväl skola som familjestruktur är i förändring och då olikheter i livserfarenhet, uppfostringsmetoder och uppfattningar om demokrati ska mötas. Insatser för att engagera föräldrarna i skolan måste ta hänsyn till en etisk problematik som är relaterad till ojämlika maktförhållanden, skilda klasstillhörigheter och skolans institutionella habitus. Studien visar hur bräckligt detta samarbete kan vara om det hänger på enstaka individers entusiasm och vilja, samtidigt som det saknas en djupare strukturell förankring. När entusiastiska nyckelpersoner försvinner då är risken att hela bygget rasar.
|
|
| 9. |
- Carlsson, Marcus, et al.
(författare)
-
Atrioventricular plane displacement is the major contributor to left ventricular pumping in healthy adults, athletes, and patients with dilated cardiomyopathy
- 2007
-
Ingår i: AMERICAN JOURNAL OF PHYSIOLOGY-HEART AND CIRCULATORY PHYSIOLOGY. - AMER PHYSIOLOGICAL SOC. - 0363-6135. ; 292:3, s. H1452-H1459
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Previous studies using echocardiography in healthy subjects have reported conflicting data regarding the percentage of the stroke volume ( SV) of the left ventricle ( LV) resulting from longitudinal and radial function, respectively. Therefore, the aim was to quantify the percentage of SV explained by longitudinal atrioventricular plane displacement ( AVPD) in controls, athletes, and patients with decreased LV function due to dilated cardiomyopathy ( DCM). Twelve healthy subjects, 12 elite triathletes, and 12 patients with DCM and ejection fraction below 30% were examined by cine magnetic resonance imaging. AVPD and SV were measured in long- and short- axis images, respectively. The percentage of the SV explained by longitudinal function ( SVAVPD%) was calculated as the mean epicardial area of the largest short- axis slices in end diastole multiplied by the AVPD and divided by the SV. SV was higher in athletes 140 +/- 4 ml ( mean +/- SE), P = 0.009 and lower in patients ( 72 +/- 7 ml, P < 0.001) when compared with controls ( 116 +/- 6 ml). AVPD was similar in athletes ( 17 +/- 1 mm, P = 0.45) and lower in patients ( 7 +/- 1 mm, P = 0.001) when compared with controls ( 16 +/- 0 mm). SVAVPD% was similar both in athletes ( 57 +/- 2%, P = 0.51) and in patients ( 67 +/- 4%, P = 0.24) when compared with controls ( 60 +/- 2%). In conclusion, longitudinal AVPD is the primary contributor to LV pumping and accounts for similar to 60% of the SV. Although AVPD is less than half in patients with DCM when compared with controls and athletes, the contribution of AVPD to LV function is maintained, which can be explained by the larger short- axis area in DCM.
|
|
| 10. |
- Cederberg, Meta
(författare)
-
Utifrån sett - Inifrån upplevt Några unga kvinnor som kom till Sverige i tonåren och deras möte med den svenska skolan
- 2006
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
- I avhandlingen beskrivs och analyseras 12 kvinnors skolkarriärer och deras möte med svensk skola. Syftet är att identifiera och belysa mönster, processer och vändpunkter på olika nivåer som utifrån kvinnornas perspektiv mobiliserat respektive begränsat deras skolkarriärer. Kvinnorna kom som flyktingar till Sverige i tonåren och återupptog sin avbrutna skolgång i svensk skola. De genomförde sina skolkarriärer framgångsrikt vilket i studien åsyftar ett formellt genomförande av ungdomsskolan som varit tillräckligt meriterande för att bereda kvinnorna plats för högskolestudier. Insamlingen av empirin har skett med hjälp av kvalitativa tematiskt strukturerade djupintervjuer med 12 kvinnor. Intervjuerna har bearbetats till 12 fallstudier. Studiens teoretiska position utgörs av symbolisk interaktionism och Bernsteins kodteori. Kvinnornas beskrivningar av skolår och skolkarriär är relaterade till migration och studeras utifirån etnicitet, kön och klass. Kvinnornas beskrivningar av sin väg genom skolan, från hemlandets skola, via migrationen, in i och genom den svenska gymnasieskolan visade ett antal gemensamma komplexa mobiliserande såväl som begränsande mönster på individuell nivå (självbild, skolmotivation, ålder) institutionell nivå (återinträde i skolan, språk, pedagogik) och strukturell nivå (migration, kön, klass, etnicitet). Komplexiteten återfinns inte genom att t.ex. självbild, återinträde och etnicitet samverkat utan komplexiteten återfinns även inom de enskilda förhållandena genom att de kan ha fungerat både mobiliserande och begränsande. I dessa komplexa mönster identifierades en anpassnings- och integrationsprocess till svensk skola och tre framgångsdrivande begrepp; motivation, lärarbekräftelse samt modifierad anpassning. Även om kvinnornas skolkarriärer varit framgångsrika har för de flesta vägen genom skolsystemet varit problematisk p.g.a. en osynliga pedagogiken med annorlunda arbetssätt och samspelsrelationer. Inte enbart nytt språk utan även ny pedagogik har försvårat skolkarriärerna.
|
|
