| 1. |
- Löfgren, Stefan, et al.
(författare)
-
Förbättrade skattningar av Noch P-förlusterna från skog, myr och fjäll inför PLC6 - pilotprojekt
- 2011
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inom ramen för detta pilotprojekt har data från riksinventeringen av skog (RIS) ochsatellitscener använts för att med den statistiska metoden Probabilistic Classifierklassificera skogstillståndet på skogs- och myrmark inklusive fjäll. Vattendragsnäraskog har definierats utgående från ett virtuellt nätverksbildat vattendragsnät(VIVAN). Baserat på ca 200 slumpmässigt utvalda källvattendrag i Dalälven, Viskan,Ätran, Nissan och Lagan har därefter modeller skapats för att skatta typhalternaför N och P i bäckvattnet utgående från skogstillståndet i bäcknära och meravlägsen skog.Modellernas förklaringsgrad för Tot-N (r2=0,60) och Tot-P (r2=0,31) är betydligtbättre än de som användes i norra Sverige inom ramen för PLC5 (r2=0,25respektive (r2=0,11), vilket tyder på att det dels föreligger samband mellan avrinningsområdetsegenskaper och N och P halterna och dels att probabilistisk klassningär en användbar metod för att skatta dessa egenskaper. Ytterligare en förbättringjämfört med PLC5 är att Tot-N och Tot-P i södra Sverige samt oorganisktkväve och fosfat inte längre behöver hanteras som konstanter. Modellerna för deoorganiska fraktionerna är dock osäkra.Typhalterna är betydligt högre än de som användes inom PLC5. Orsaken tilldetta är att analysresultaten från de slumpmässigt utvalda vattendragen visar attsommartid kan närsalthalterna i skogs- och myrbäckar vara betydligt högre änmedel- och medianvärden från längre tidsperioder, som även innehåller säsongsochmellanårlig variation. De presenterade typhalterna kan därför inte okritisktanvändas för t.ex. källfördelningsmodellering. För det krävs modeller baserade påvattenkemisk information även från andra årstider.Vi stora möjligheter att ytterligare förbättra modellernas både rumsliga ochtidsmässiga precision och för att använda metodiken över hela Sverige. De förbättringarsom krävs är då främst tillgång till enhetliga satellitdata från ett begränsattidsfönster för framtagande av differensbilder (används för klassning av löv) ochprobabilistisk klassificering, en höjddatabas med högre rumslig (x-, y- och z-led)upplösning och förnyad simulering av ett virtuellt vattendragsnät alternativt enförbättrad vattendragskarta samt upprepad provtagning (data bör finnas från vår,sommar, höst och vinter) av slumpmässigt utvalda skogs- och myrvattendrag förförbättrad skattning av den temporala variationen i typhalterna. Den teknikutvecklingsom krävs på satellitscen- och höjddatabassidan bör finnas tillgänglig inom entreårsperiod, medan det inte finns medel avsatta för provtagning och analys avslumpmässigt insamlade prover från olika årstider.
|
|
| 2. |
- Bjärstig, Therese, 1978-, et al.
(författare)
-
Grön översiktsplanering i fjäll- och fjällnära landskap : Deltagande planering för en innovativ och hållbar översiktsplan för Vilhelmina kommun
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Översiktsplaneringen i fjällkommunerna skulle kunna vara det självklara verktyget i arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålet "Storslagen fjällmiljö". Kommunen har som lokal myndighet en central roll i hållbar utveckling och översiktsplaneringen ska, per definition, hantera markanvändningsfrågor i ett landskapsperspektiv. Detta sker dock inte i någon större utsträckning idag och därför finns ett stort behov av att utveckla bättre metoder och processer för att göra det kommunala planeringsverktyget mer nytänkande, kunskapsbaserat och förutseende.I Vilhelmina kommun har forskarna tillsammans med myndigheter, lokala aktörer och kommunmedborgare utvecklat metoder för att ta fram en grön översiktsplan. Översiktsplanen baseras på uthållig markanvändning och omfattar faktiska natur- och kulturvärden, såväl som nuvarande och framtida förutsättningar för strategisk planering för hur olika intressen kan samsas i fjällandskapet. I projektet analyseras möjligheter och hinder en process av detta slag möter, metoder för att uppnå ett ökat engagemang och en större lokal medverkan i planprocessen.Arbetet med den gröna översiktsplanen har resulterat i ett samrådsdokument som antagits av politikerna i Vilhelmina kommun. Rapporten redovisar en stegvis modell av planeringsprocessen som ska kunna ligga till grund för liknande processer även i andra fjällkommuner och/eller landsbygdskommuner med stora landskaps- och naturtillgångar. Exempel på lärdomar är att tidigt och kontinuerligt förankra det deltagande planeringsarbetet gentemot den lokala politiken och att deltagandeprocesser måste få ta tid.
|
|
| 3. |
- Eriksson, Max, et al.
(författare)
-
Viltvårdsavgiften : En studie av svenskarnas vilja att betala det statliga jaktkortet
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Viltvårdsavgiften ska enligt Jaktförordningen (SFS 1987:905, 49 §) betalas av alla över 18 år som jagar i Sverige. Avgiften är 300 kr och gäller för ett jaktår, vilket omfattar tiden 1 juli–30 juni. Det statliga jaktkortet är ett kvitto på att denna avgift är betald. Under de senaste decennierna har antalet personer som löser det statliga jaktkortet minskat. I den här rapporten, som är ett utredningsuppdrag från Naturvårdsverket till Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), undersöks varför antalet personer som löser jaktkort minskar, och om antalet jaktkortslösare som ägnar sig åt jakt också minskat över tid. Rapporten omfattar endast personer bosatta i Sverige.
|
|
| 4. |
- Olsson, Håkan, et al.
(författare)
-
Flygburen laser och digitala bilder för kartering och övervakning av akvatisk och terrester miljö
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det finns ett växande behov av effektiva metoder för kartering av såväl land- som vattenmiljöer. Sådana behövs för grundläggande naturresursinventeringar, som underlag för bland annat beslut om olika former av skyddade områden samt för hållbar naturresursförvaltning i ett ekosystem- och landskapsperspektiv. Sådana metoder behövs också för uppföljning inom såväl naturresursförvaltning som på en mer strategisk nivå inom miljöövervakningen, för uppföljningen av miljömålen och för internationell rapportering. Två för dessa uppgifter viktiga teknologier som utvecklats starkt på senare tid är flygburen laserskanning och digital fotogrammetri. Med laserskanning kan mark och vegetation avbildas som ett tredimensionellt punktmoln. Det finns även system som med laser avbildar grunda havsbottnar. Syftet med forskningsprogrammet EMMA (Environmental Mapping and Monitoring with Airborne laser and digital images; http://emma.slu.se/) har varit att utveckla metoder för att tillvarata data från i första hand flygburen laserskanning för miljöövervakningens och naturvårdens behov av kartläggning av vegetation såväl på land som på grunda havsbottnar. Tolkning och fotogrammetrisk mätning av flygbilder är välkända tekniker och har därför inte varit en del av forskningen i EMMA. Däremot har användningen av färginformation från digitala flygbilder tillsammans med laserdata undersökts i EMMA-programmets akvatiska del och i den terrestra delen har automatiserad användning av tredimensionella punktmoln som kan erhållas genom matchning av flygbilder undersökts. Sammanfattning av resultat inom programmets akvatiska delar För akvatisk miljö har programmet utvecklat och visat ett antal tillämpningar som direkt kan omsättas i ett operativt sammanhang. Vi har visat att det med laserdata går att kartera ytsubstrat med hög noggrannhet (> 80 %), så att en heltäckande karta genereras som anger täckningen i procent av hårda respektive mjuka substrat ned till laserns djupräckvidd (ca 2–3 gånger siktdjupet). Utifrån dessa data kan metoden användas som stöd för att finna värdefulla marina områden och för uppföljning av marina skyddade områden (t.ex. naturtyperna Rev och Sandbankar enligt Art- och habitatdirektivet). Information om utbredningen av hård- och mjukbottnar är ett grundläggande underlag för att beskriva utbredningen av biotoper enligt det europeiska habitatklassificeringssystemet EUNIS, och HELCOM:s vidareutveckling av detta system för Östersjön (HELCOM Underwater Biotopes/Habitats, HUB). Här har laserdata en viktig funktion att fylla, eftersom detaljerade kartor över ytsubstrat i stort sett saknas för grunda havsområden. Resultaten från EMMA visar att batymetrisk laser kan vara en bra metod att samla in sammanhängande botteninformation som kan gå in som ett underlag i översiktsplanering. Djup- och bottensubstratkartor från lasermätningar är även viktiga underlag för att ta fram kartor över livsmiljöer på havsbottnen med hjälp av rumslig modellering. Heltäckande kartor över livsmiljöer är i sin tur ett viktigt delunderlag som tillsammans med annan information kan skapa underlag i det politiska arbetet som till exempel leder till en kustzonsplan eller en kommunal översiktsplan. Utöver dessa operativa tillämpningar har programmet även tagit fram resultat som ger en grund för fortsatt metodutveckling inom området. Vi har visat att det med laserdata (utöver ytsubstrat och naturtyper) går att kartera högväxt vegetation. En metod som skulle kunna möjliggöra yttäckande övervakning eller detektion av förändringar till en lägre kostnad per ytenhet är användning av satellitbilder, flygbilder eller bilder från mini-UAV (Unmanned Aerial Vehicle) som kombineras med laserdjupdata insamlade vid ett tillfälle. Kombinationen av laser- och bilddata medför att bilddata kan djupkorrigeras och att flygbildernas användbarhet för bottenkartering därmed ökar. Denna flygbildsövervakning skulle kunna genomföras ned till optiska siktdjupet i området. En möjlig datakälla kan vara bilder från Lantmäteriets nationella flygfotografering. Vi har sett att det finns potential att detektera blåstång och smaltång på hårda substrat genom att kombinera data från flygburen laser och flygbilder. Vi bedömer också att det finns stora möjligheter till fortsatt utveckling inom området dels tack vare ny teknik (kameror eller lasersystem med högre spatial och spektral upplösning, t.ex. laser med flera våglängder eller fluorescenskanaler) och dels tack vare nya algoritmer för bearbetning av laser- och bilddata. De akvatiska studierna i EMMA har genomförts i samverkan med ett antal externa projekt (ULTRA, SUPERB och HISPARES). Förutom kunskapsutbyte har det medfört utökade möjligheter att utveckla och testa metoderna i flera geografiska områden och få återkoppling från användare av data. I EMMA har vi arbetat med akvatiska testområden på den svenska ostkusten, från Norra Kvarken till Skåne, men liknande resultat har även uppnåtts på den spanska Atlantkusten och metoderna bör därmed vara lika applicerbara på den svenska västkusten. Vi har generellt uppnått bra resultat i alla områden där vattnet inte varit för grumligt. Dagens operativa lasersystem kräver ett siktdjup på minst 3 m för att kunna ge bra djupdata. Det begränsar teknikens användbarhet i vissa kustnära områden av Bottniska viken, speciellt i områden med stort utflöde av humusrikt älvvatten, och i en del områden med dåligt siktdjup i andra havsområden. Sammanfattning av resultat inom programmets terrestra delar Data från flygburen laserskanning ger information om markens form, samt vegetationens höjd, slutenhet och i viss utsträckning även dess vertikala skiktning och fördelning. Vid tät skanning (mer än 5–10 returer / m2) så framträder även de flesta enskilda trädkronorna, samt många objekt på marken, som liggande trädstammar, större stenar etc. Laserdata kan relativt enkelt bearbetas i dator eftersom det utgörs av diskreta 3D-punkter. Exempelvis kan objekt nära marken bli lättare att tolka visuellt om punkterna som returnerats från krontaket tas bort och de underliggande punkterna ges olika färg beroende på höjd över marken. Relationen mellan laserdata och fältmätta mått på vegetationens egenskaper (t.ex. genomsnittlig trädhöjd eller kronslutenhet) kan dock variera något, beroende på bl.a. sensortyp och inställningar vid skanningen såsom pulsfrekvens, flyghöjd, och årstid. För att automatiskt översätta laserdata till kända storheter så behövs därför en statistisk analys där mått från laserdata kalibreras med hjälp av fältmätta provytor. Vanligen används provytor med ca 10 m radie. De skattade sambanden ellan mått i laserdata (t.ex. höjden över marken för 90 % av alla returer från trädkronorna inom en fältmätt provyta) och fältmätta mått för samma yta (t.ex. trädens medelhöjd) kan sedan användas för att göra rumsligt heltäckande rasterkartor för hela det område som laserskannats under jämförbara förhållanden. Denna teknik har utvecklats inom skogsbruket och kallas då areabaserad skattning. Inom EMMA-programmet har vi visat att den även fungerar väl för fjällbjörkskog, trots att träden där är lägre och mer oregelbundna i sin form och utbredning. Vi har också visat att lantmäteriets förhållandevis glesa skanning med ca 1 retur / m2 ger nästan lika bra areabaserade skattningar av fjällbjörkskog som betydligt tätare skanning från helikopter. Vi har även visat att laserdata från olika registreringstillfällen kan göras jämförbara med en teknik som kallas histogrammatchning, samt att etablering av nya träd i trädgränsen eller på gräsmarker kan upptäckas med laserskanning även på ett tidigt stadium. Sistnämnda försök gjordes dock då träden fortfarande hade löv och det är därför osäkert hur användbara laserdata som registrerats utanför vegetationssäsongen kommer att vara för att upptäcka små lövträd. En del lasersystem kan spara laserljusets hela returnerade vågform. Om vågformsdatat analyseras istället för de diskreta punkter som systemet genererar från vågformen, så kan ytterligare information erhållas från lasermätningarna. Denna möjlighet är särskilt intressant då syftet är att analysera trädskiktets vertikala struktur. Bearbetningar av vågformsdata är dock mycket mer komplicerade och stöds sällan av färdiga programvaror för analys av laserdata. Dagens lasersystem stödjer sällan användning av spektral information. Det är endast ett våglängdsband som används för avståndsmätningen, och skalningen för det mått på den returnerade pulsens styrka som registreras (kallat intensitet) kan ibland ändras beroende på hur ljusa objekt sensorn ser. För att skilja olika vegetationstyper åt (t.ex. lövskog kontra barrskog) utöver vad som kan åstadkommas genom analys av deras 3D-former, så behövs spektrala data från någon annan källa. Laserdata och satellitbilder från t.ex. SPOT- eller Landsat-satelliterna är två olika datakällor som kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. För vegetationskartering med den klassindelning som använts för skogsmarken enligt Lantmäteriets databas GSD-Marktäcke förbättras den totala klassningsnoggrannheten med ca 10 procentenheter när satellitbilderna kompletteras med laserdata. För vegetationsklassning på kalfjället så är det främst områden med något högre vegetation, såsom videbuskar, som klassas bättre då laserdata används. Då det gäller klassning av fjällvegetation så har det också visat sig att bearbetningar av data från en markmodell kan förbättra vegetationsklassningar från satellitdata väsentligt. Den nationella laserskanning som Lantmäteriet nu genomför är än så l
|
|
| 5. |
- Snäll, Tord, et al.
(författare)
-
Mapping and assessment of ecosystems and their services : – the Swedish Forest Pilot
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The overall objectives of the MAES (Mapping and Assessment of Ecosystem Services) project was to synthesise what information is available at EU and Member State scales in terms of data and indicators in order to facilitate Member States’ work when i)identifying and prioritising which ecosystems and services to map and assess; ii) identifying what data are available or needed; and iii) linking biodiversity and ecosystem condition to ecosystem services and human well-being.The Swedish Forest pilot project contributed to these objectives for forests. However, it also went one step further to test an approach for mapping multiple ecosystem services in forests at a national level. The aim of this second part of the pilot study was to investigate the potential to map ecosystem services based on prediction with models that have been fitted to field data on the ecosystem services as a function of mapped environmental variables that that have been obtained by modelling or remote sensing. We also briefly discuss limitations to identify synergies and trade-offs from maps of ecosystem services. The work undertaken by all the MAES Pilots in 2013 (including forests) shows that there is a big potential for using data that already exists and combining these data into a coherent and integrated ecosystem assessment. The pilots have assembled an extensive list of indicators, which can be used, together with a typology and map of ecosystems to make a first assessment of ecosystem condition and ecosystem services. However, there are also several issues that remain to be resolved in the future. This includes more research on the links between biodiversity and ecosystem services, in particular for cultural services. It is also clear that whereas data may already exist, for instance as NFI data, additional modelling and analyses are needed before mapping can be done.As for the pilot mapping, this study highlights some of the possibilities, but also some of the difficulties in using NFI data for nation-wide mapping of ecosystem services. Models for the prediction of ecosystem services need to be built. These models are constrained by the availability and resolution of potential predictor variables that also have to be available on a national scale. However, ecosystem service maps for different habitats and for biodiversity provide opportunities to increase the potential for the management of ecosystems and their services across sectors, and thus to form a basis for a dialogue for actors that have an interest in forest and ecosystem services in general. This could be especially important in landscape management, for instance in building a green infrastructure.
|
|
| 6. |
- Öhrman, Phillip, et al.
(författare)
-
En studie om tillit till inventeringssystemet för stora rovdjur
- 2019
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Tillit, att lita på samhället och på sina medmänniskor, är samhällets kitt. Ett samhälle, inklusive dess olika komponenter, som präglas av hög tillit antas fungera bättre än om tilliten är låg. Syftet med vår studie är att utvärdera tilliten till inventeringssystemet för stora rovdjur bland de myndigheter och intresseorganisationer som är direkt berörda av systemet. På basis av intervjuer utvärderade vi tilliten genom sex olika delkomponenter; kommunikation,ansvars- och kompetensfördelning, resurser, respekt, kunskap och rättvisa. Vi har identifierat brister i alla sex delkomponenterna vilket sammantaget resulterar i att tilliten för systemet kan betecknas som låg. • Kommunikationen i systemet; hur kommunikationen sker, vad somkommuniceras, och på vilket sätt beslut kommuniceras upplevs som undermålig.• Ansvars- och kompetensfördelningen upplevs som otydlig. Det finns en klyfta mellan de som fastställer regler och riktlinjer och de som utför inventeringarna, varför relationerna präglas mer av kontroll och misstro än av handlingsutrymme och tillit.• Inventeringsresurserna räcker inte till eller prioriteras fel; t.ex. prioriteras varg på bekostnad av de övriga arterna. Det minskar förutsättningarna att fatta välgrundade beslut om ersättningar för rovdjurspredation ochom licens- och skyddsjakt.• Respekten för kunskap, näringsverksamhet och ideellt arbete upplevs som bristfällig. Respekten missgynnas också av den rigida kontrollkultur som upplevs ha utvecklats till följd av mål- och resultatstyrning i kombination med strikta inventeringskriterier.• Integrationen av ny kunskap är bristfällig. Bristen på ett systematiskt s.k. adaptivt lärande leder till att nya lösningar inte tillämpas eller utvecklas i tillräckligt hög grad.• Systemet upplevs som orättvist och slutet. En översyn av hur kostnader och nytta fördelas efterlyses av aktörerna, både vad gäller direkta kostnader,men även transaktionskostnader, dvs. kostnader förknippade med samråd och samverkan. Det är också oklart hur aktörerna aktivt tillåts delta i utvecklingen av systemet. Aktörerna lyfter fram en rad förslag till hur tilliten kan stärkas. Det utgör grunden till förbättringar som också kan accepteras av de flesta:• Inled ett systematiskt kvalitetssäkringsarbete med fokus på dialog och aktörssamverkan, till exempel inom ramen för Dialog för Naturvård.• Arbeta gemensamt fram en tydlig rollfördelning som beskriver vem som gör vad, när och varför inom hela inventeringskedjan, med syftet att öka förutsägbarheten för alla inblandade.• Skapa incitament och strukturer för adaptiv förvaltning inom hela inventeringskedjan,på alla nivåer.• Ta fram en översyn av hur kostnader och nytta fördelas för alla aktörer.Det ska inkludera direkta kostnader och transaktionskostnader, dvs. kostnader förknippade med samråd och samverkan.• Utveckla och effektivisera inventeringsmetoderna, gärna med ny teknik som DNA, kameror och drönare. Utöka samarbetet med forskningsprojekt som till exempel ScandCam.• Återkoppla direkt till intresseorganisationernas och allmänhetens observationerför att öka motivationen att rapportera.• Utveckla ett regelverk för de år där det saknas inventeringsdata (t.ex.på grund av snöbrist), genom till exempel en rutin för framskrivning av antalet djur baserat på trendanalys.• Minska fjärrstyrningen, NVs roll bör vara mer koordinerande än kontrollerande.• Verka för kunskapsintegration (s.k. kollektiv intelligens) genom att samordnakunskaper, vetenskaplig samt lokal och traditionell kunskap, så att det gagnar hela systemet.• Gör en översyn av hur resurser fördelas och prioriteras i systemet.
|
|
| 7. |
- Eckerberg, Katarina, 1953-, et al.
(författare)
-
Tio års erfarenheter med LONA – lokala naturvårdssatsningen : Intresse, deltagande och lärande inom naturvård och friluftsliv
- 2017
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- LONA har nu pågått i över tio år, och den stora majoriteten av kommunerna i Sverige har sökt och även fått bidrag. Därmed utgör LONA den största nationella satsningen hittills för att åstadkomma ett breddat intresse och ökat lokalt initiativtagande i arbetet med lokal naturvård och friluftsliv – helt i linje med regeringens intention och i enlighet med internationella åtaganden. Syftet att involvera fler olika lokala aktörer i naturvårdsarbetet har nåtts genom att mer än hälften av kommunerna gjort detta i stor utsträckning eller helt och hållet i sina beviljade LONA-projekt.De LONA-åtgärder som beviljats berör de flesta nationella miljömålen, men som förväntat dominerar Ett rikt växt- och djurliv och God bebyggd miljö. De flesta åtgärderna är relativt små, den typiska åtgärden har en total budget, inklusive egenfinansiering, om cirka 56 000 kr. Omkring en tredjedel av projekten inkluderar ideella föreningar, vilka möjliggjorts genom att ideellt arbete får räknas som medfinansiering. Både projektens storlek och andelen projekt med ideella samarbetspartners har varit relativt stabilt över åren.De flesta LONA-projekten handlar om framtagande av underlag, informationsspridning eller kunskapsuppbyggnad medan en tredjedel rör restaurering, skydd och förvaltning. Under perioden 2010-2016 har en viss minskning av insatser riktade mot människa/friluftsliv skett till förmån för insatser riktade mot naturvärden – trots den ökade politiska prioriteringen av lokalt friluftsliv. Åtgärder riktade mot kulturvärden liksom områdesskydd utgör en marginell andel. Betydligt fler än hälften av LONAprojekten berör tätortsnära områden i linje med regeringens ambitioner, men vi ser också att mindre kommuner i glesbygden lyckats väl att stå sig i konkurrensen om LONA-medel. Av de projekt som beviljats medel drivs majoriteten av en kommun, följt av kommun och förening i samverkan och därefter av en ideell förening.Inriktningen på LONA-projekten varierar endast marginellt beroende på vem som driver projektet. Även om samtliga län har kommuner som beviljats medel utmärker sig Skåne, Västra Götalands och Stockholms län med både flest LONA-projekt och beviljade medel.LONA-stödet är mycket uppskattat bland kommunerna, där åtta av tio kommuner anser att LONA i stor utsträckning eller helt och hållet stämmer överens med den egna kommunens behov av stöd vad gäller naturvård. Motsvarande siffra för friluftsliv är sju av tio kommuner. För många större kommuner är LONA visserligen ett välkommet tillskott, men utgör inte en förutsättning för kommunens arbete med naturvård och friluftsliv. I många mindre kommuner är LONA helt avgörande för att de ska kunna satsa på lokalt naturvårds- och friluftsarbete. Fördelningen av medel har skett så att dessa kommuner också beviljats mest bidrag räknat per invånare. Flertalet kommuner uppger att LONA utgör en väsentlig del av kommunens budget för naturvård, medan budgetandelen är något mindre för friluftsliv. Särskilt i kommuner som har förmånen att ha en kommunekolog har LONA starkt bidragit till att fler insatser inom naturvård och friluftsliv blir genomförda. LONA-programmet tillåter att ett och samma projekt finansieras med olika stödformer såsom Landsbygdsprogrammet och LIFE, så länge som enskilda åtgärder som har fått LONA-bidrag inte medfinansieras av dessa anslag. Genom möjligheten att kombinera olika stödformer har LONA fått ytterligare mervärde. Majoriteten av kommunerna framhåller fördelen med LONA är att det är relativt enkelt att söka, särskilt i jämförelse med EU-stöd.Deltagandet av externa aktörer i lokala naturvårds- och friluftslivsprojekt har ökat genom LONA, men vi ser också att det finns en skillnad mellan större och mindre kommuner i detta avseende. Mindre kommuner har ofta begränsade egna resurser vilket gör att de gärna tar hjälp av ideella föreningar, medan många större kommuner har möjlighet att driva projekten helt själva. Vissa kommuner väljer därför medvetet att inte involvera externa aktörer. Vår undersökning tyder på att när det gäller involvering av ideella organisationer är det kanske snarare skilda arbetssätt än regler som påverkar. Regelverket har dock viss påverkan på involveringen av privata företag, som också mer sällan finns med i projekten, eftersom vissa frågetecken kring hur vinstdrivande företag kan driva respektive medverka i LONA-projekt fortsatt återstår att reda ut.Kommunekologer, och då särskilt i större kommuner, är starkt drivande inom LONAarbetet, följt av andra kommunala tjänstemän och ideella organisationer inom miljö och naturvård, fiskevård, byalag m.m. I mindre kommuner finns en starkare tendens att ideella föreningar tar initiativ till och engagerar sig både i naturvårds- och friluftslivsprojekten jämfört med stora kommuner. Inom naturvården finns redan etablerade nätverk att vända sig till, medan det inom friluftslivet i högre grad handlar om att skapa nya nätverk för att skapa och genomföra LONA-projekt. Kommunal samordning och samarbete via kommunförbund lyfts fram som värdefullt av flera kommuner, och en generell trend är att samverkan och kunskapsutbyte mellan kommuner har ökat över tid. Även kommunernas kontakter med olika lokala nätverk har ökat.Det finns ett fortsatt stort upplevt behov av att skydda fler tätortsnära områden, och LONA ses som mycket viktigt för det långsiktiga arbetet både för naturvård och friluftsliv. LONA upplevs särskilt viktigt för det långsiktiga arbetet för friluftsliv, medan det inom naturvården också finns en del andra stödformer att tillgå. Särskilt de mindre kommunerna har fått möjlighet genom LONA att arbeta med tätortsnära natur, och där kan LONA-stödet vara helt avgörande. En stor mängd naturområden har gjorts tillgängliga och blivit populära besöksmål. Uppmärksamhet i lokala media ger mersmak både bland tjänstemän och politiker, vilket gör att frågorna hamnat på kommunens agenda. Lärandet har ökat, och då särskilt i naturvårdsfrågor. Många kommuner har upprättat naturvårdsprogram och friluftsplaner baserade på kunskapsunderlag framtagna inom ramen för olika typer av LONA-projekt, vilket bidrar till långsiktighet. LONA har även bidragit till att en mängd naturskolor och naturpedagogik i förskolor fått resurser, vilket även det har potentialen att långsiktigt påverka barnens förståelse och upplevelser av naturen. Bilden av LONAs effekter på lite längre sikt är dock splittrad, där särskilt intresset för att inrätta fler lokala naturreservat inte verkar ha ökat särskilt mycket generellt sett, och endast en tredjedel av kommunerna uppger att tillgängligheten i skyddade naturområden har ökat. Likaså finns en risk att mer kontinuerlig skötsel och återkommande åtgärder för naturvård och friluftsliv inte blir av, särskilt i mindre kommuner där kommunens budget har svårt att räcka till. Vi bör komma ihåg att LONA-projekten generellt är små och att man inte kan förvänta sig att de löser alla prioriteringsproblem hos kommuner med knapp ekonomi.Samtidigt pekar allt på att LONA har haft en positiv inverkan på intresset för naturvård och friluftsliv hos kommunala politiker och ännu mer hos allmänheten. Detta har resulterat i ökade resurser för lokalt naturvårdsarbete, medan friluftslivsbudgeten stärkts i mindre grad. Det ökade intresset har också gjort att naturvård respektive friluftsliv nu upplevs integrerats bättre i kommunernas översiktsplanering än tidigare. Dessutom har skolornas och förskolornas nyttjande av tätortsnära naturområden ökat genom att kommunerna satsar mer än tidigare på projekt kopplade till lärande. Slutligen ser vi att LONA har stimulerat till att skapa projekt som riktar sig till nyanlända svenskar, även om det fortfarande bara är vissa kommuner som nyttjat LONA för detta ändamål är det möjligt att vi får se mer av detta framöver.Det har varit en stark betoning inom LONA på lärande och erfarenhetsutbyte, och Naturvårdsverket och länsstyrelserna har bidragit till informationsspridning och vägledning med flera olika metoder. I vår utvärdering ingick att analysera hur dessa fungerat. En allmän bild är att det funnits ett aktivt stöd under hela programtiden som uppskattats stort, och att kommunerna därmed haft tillgång till information om både tidigare projekt, goda exempel, relevant expertis och arenor för erfarenhetsutbyte. De olika vägledningsmetoderna kompletterar varandra och riktar sig till olika målgrupper.Sammantaget har både länsstyrelsernas LONA-handläggare och kommunernas kontaktpersoner upplevt Naturvårdsverkets metoder som ändamålsenliga och viktiga för att skapa delaktighet, kunskap och förståelse för vad LONA kan och bör åstadkomma.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Löfgren, Stefan, et al.
(författare)
-
N- och P-halterna i skog, myr och fjäll hösten 2011 i Dalälven, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan : - projekt för att förbättra skattningarna av typhalter inför PLC6
- 2012
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inom ramen för två tidigare pilotprojekt (SMED rapport nr 52:2011 och SMED rapport nr 100:2011) har data från riksinventeringen av skog (RIS) och satellitscener använts för att med den statistiska metodenProbabilistic Classifier klassificera skogstillståndet på skogs- och myrmark inklusive fjäll. Vattendragsnära skog har definierats utgående från ett virtuellt nätverksbildat vattendragsnät (VIVAN). Baserat på ca 200 slumpmässigt utvalda källvattendrag i Dalälven, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan har därefter modeller skapats för att skatta typhalterna vår och sommar för N och P i bäckvattnet utgående från skogstillståndet i bäcknära och mer avlägsen skog. Modellernas förklaringsgrad för Tot-N och Tot-P var betydligt bättre än de som användes inom ramen för PLC5 både vår och sommar.Inom ramen för detta projekt analyserades vattenprover insamlade i november 2011 från de ca 200 slumpmässigt utvalda källvattendragen i Dalälven och Västsverige. De uppmätta halterna jämfördes med sommar- och vårhalterna och baserat på ny metodik (Bayesian Model Averages) skapades nya modeller för att skatta typhalterna vår, sommar, höst och sen höst för Tot-N och Tot-P i bäckvattnet.Resultaten visar att de framtagna modellernas förklaringsgrad är betydligt bättre samtliga säsonger för Tot-N och Tot-P (R2 Tot-N=0,46-0,66 respektive R2 Tot-P =0,27- 0,40) än de som användes i norra Sverige inom ramen för PLC5 (R2 Tot-N =0,25 respektive R2 Tot-P =0,11). Studien indikerar att PLC5-typhalterna kraftigt undervärderar skogsläckaget av både Tot-N (25-140%) och Tot-P (63-175%) på Västkusten, medan resultaten från Dalälven indikerar en överskattning av skogsläckaget vår och senhöst (23-36%) och underskattning sommar och höst (19-22%) med avseende på Tot-N. Modellerna indikerar att skogstillväxten, andelen hyggen och våtmarker är de mest styrande variablerna för typhalterna. Typhalterna framtagna inom ramen för PLC5 kan inte okritiskt användas för t.ex. källfördelningsmodellering och som underlag för att beräkna N- och P-retention från källa till hav. För det krävs typhalter skapade med modeller som ger bättre precision t.ex. de här redovisade.Med tanke på den vanligtvis höga vattenföringen vår och höst och den därmed kraftiga inverkan på transportberäkningarna (= halt x vattenföring) finns det goda skäl att inför källfördelningsarbetet i PLC6 beakta den rumsliga och säsongsmässiga haltvariationen genom att förbättra skattningarna av typhalterna för N och P. Liknande inventeringar och utvärderingar bör därför utföras i sydöstra Sverige och Norrland för att förbättra skattningarna av N- och P-förlusterna från skog, myr och fjäll även i dessa delar av landet.
|
|
