| 1. |
- Elmberg, Johan, et al.
(author)
-
Sprider gäss och svanar smittsamma sjukdomar?
- 2018
-
In: Fakta för förvaltare: gäss och svanar. - Stockholm : Naturvårdsverket. ; , s. 49-65, s. 50 - 65
-
Book chapter (other academic/artistic)abstract
- • Gäss och svanar förekommer idag i större antal nära fler människor än någonsin tidigare, i Sverige och i övriga Västeuropa. • De ökande antalen leder ibland till problem och konflikter. På jordbruksmark kan gäss och svanar orsaka kostsamma skador på oskördade grödor. Hårt bete kan också påverka naturlig växtlighet och då bli ett naturvårdsproblem. • Gäss och svanar är vegetarianer och äter enbart blad, stjälkar, frön och rotdelar från växter, både på land och i vatten. • Bete på växande grödor kan också skapa intressekonflikter i områden där gäss samlas i stora antal, till exempel vid skyddade och restaurerade våtmarker. • Samtidigt bidrar gässen med många ekosystemtjänster, bland andra i form av naturupplevelser, jakt och kött. GÄSS OCH SVANAR SOM SMITTSPRIDARE • Många smittämnen är kända hos vilda gäss och svanar. Det handlar om virus, bakterier och encelliga parasiter. • En del av dessa smittämnen har förmåga att infektera också andra fågelarter och ibland däggdjur. • Gäss och svanar är rörliga och uppträder ofta nära människor och i jordbrukslandskapet. Därför misstänks de ibland för att sprida sjukdomar till människor och våra tamdjur. • En genomgång av forskningen inom detta fält visar att gäss och svanar ytterst sällan utgör en hälsorisk för människor, men något oftare för tamdjur och då främst fjäderfän. • I vissa fall tycks gäss och svanar kunna bidra till spridning av följande sjukdomar till tamdjur eller människa: fågelinfluensavirus, campylobacter, salmonella (gäller främst smitta till fjäderfä) och antibiotikaresistenta bakterier. I samtliga fall är dock andra smittkällor än gäss och svanar betydligt vanligare. • Forskningen har däremot inte funnit några belägg för att gäss och svanar sprider till exempel Newcastle-virus, West Nile virus, botulism, papegojsjuka eller borrelia till tamdjur eller människa. • För några smittämnen, till exempel E. coli och cryptosporidier, är det fortfarande oklart om gäss och svanar alls har någon betydelse för spridning till tamdjur eller människa. • Klimatförändringar och en allt bättre förståelse för de olika smittämnenas variation i förekomst och farlighet gör det viktigt att vi fortsätter att övervaka dem samt har beredskap för att omvärdera deras betydelse. • Att tamboskap och gäss betar sida vid sida har inga kända risker från smittsynpunkt, inte heller på strandängar. • Trots slutsatserna om en relativt låg smittorisk kan det vara klokt att iaktta försiktighetsåtgärder vid djurhållning, till exempel att förse tamdjur med rent vatten och att hålla fjäderfä avskilda från vilda gäss och svanar. För människans del kan man minska riskerna genom att sätta upp nät för att hindra fåglarna att ta sig upp på badstränder. Om man badar i sjöar där det vistas mycket gäss eller svanar är det klokt att tvätta sig efter badet och att undvika kallsupar.
|
|
| 2. |
- Dessborn, Lisa, et al.
(author)
-
Bidrar gäss och svanar till övergödning av våtmarker?
- 2018
-
In: Fakta för förvaltare: gäss och svanar. - Stockholm : Naturvårdsverket. ; , s. 33-47
-
Book chapter (other academic/artistic)abstract
- • Gäss och svanar förekommer idag i större antal nära fler människor än någonsin tidigare, i Sverige och i övriga Västeuropa. • De ökande antalen leder ibland till problem och konflikter. På jordbruksmark kan gäss och svanar orsaka kostsamma skador på oskördade grödor. Hårt bete kan också påverka naturlig växtlighet och då bli ett naturvårdsproblem. • Gäss och svanar är vegetarianer och äter enbart blad, stjälkar, frön och rotdelar från växter, både på land och i vatten. • Bete på växande grödor kan också skapa intressekonflikter i områden där gäss samlas i stora antal, till exempel vid skyddade och restaurerade våtmarker. • Samtidigt bidrar gässen med många ekosystemtjänster, bland andra i form av naturupplevelser, jakt och kött. GÄSS OCH SVANAR SOM NÄRINGSTRANSPORTÖRER • Gäss och svanar har en relativt sett näringsfattig kost och en ganska ineffektiv matsmältning. Därför måste de äta mycket och producerar följaktligen stora mängder avföring. • Dessa fåglar hittar mycket av sin föda på land, men vilar enstor del av dygnet på våtmarker, där de också bajsar. • Under höst, vinter och vår gör gäss och svanar omfattande dagliga förflyttningar mellan födoplatser och viloplatser. De blir därmed naturliga transportörer av näringsämnen till våtmarker och sjöar.ÖVERGÖDNING I VATTENDRAG • Under häckningstiden på sommaren är de flesta gäss och svanar glest utspridda över stora områden, samtidigt som flera arter häckar i våtmarker och sjöar som är naturligt näringsfattiga. Under dessa omständigheter är fåglarnas näringstransport från land till vattenmiljöer en naturlig process som snarast bidrar till ett rikare växt- och djurliv. • Våtmarker där gäss och svanar samlas i stora antal under höst, vinter och vår är dock sällan näringsfattiga, och många av dem har redan problem med över- gödning genom näringsläckage från jordbruksmark. Övergödning kan leda till algblomning, försämrad vattenkvalitet och andra oönskade förändringar i våtmarks- ekosystemet. • I områden som redan har problem med övergödning kan gäss och svanar göra att problemen ökar. Särskilt känsliga är små vattensamlingar med begränsat till- och utflöde, men också de som sommartid har kraftig avdunstning i kombination med stora antal fåglar. • En betydande del av den samlade näringstillförseln till våtmarker sker under den tid på året då växterna är inaktiva och alltså inte tar upp näringsämnen. Detta leder till att de senare antingen sedimenterar (och frigörs en annan årstid), eller att de transporteras nedströms och kan orsaka övergödning där. • Ett räkneexempel visar att 2 000 gäss som uppehåller sig i en våtmark i fyra månader kan bidra med 160 kg kväve och 40–80 kg fosfor. I vilken mån detta är problematiskt beror på hur mycket samma område påverkas av näringsläckage från jordbruk och andra mänskliga källor. • Kunskapssammanställningen ger exempel på åtgärder man kan vidta för att öka eller minska en våtmarks attraktivitet för gäss och svanar.
|
|
| 3. |
- Elmberg, Johan, et al.
(author)
-
Påverkar betande gäss och svanar jordbruket
- 2018
-
In: Fakta för förvaltare: gäss och svanar. - Stockholm : Naturvårdsverket.
-
Book chapter (other academic/artistic)abstract
- Gäss och svanar förekommer idag i större antal nära fler människor än någonsin tidigare, i Sverige och i övriga Västeuropa. • De ökande antalen leder ibland till problem och konflikter. På jordbruksmark kan gäss och svanar orsaka kostsamma skador på oskördade grödor. Hårt bete kan också påverka naturlig växtlighet och då bli ett naturvårdsproblem. • Gäss och svanar är vegetarianer och äter enbart blad, stjälkar, frön och rotdelar från växter, både på land och i vatten. • Bete på växande grödor kan också skapa intressekonflikter i områden där gäss samlas i stora antal, till exempel vid skyddade och restaurerade våtmarker. • Samtidigt bidrar gässen med många ekosystemtjänster, bland andra i form av naturupplevelser, jakt och kött. GÄSS OCH SVANAR SOM VÄXTÄTARE • Eftersom deras föda mest består av fibrer och vatten, måste gäss och svanar äta stora mängder för att få i sig nog med näringsämnen (främst proteiner och kolhydrater). • Gäss och svanar har en högt utvecklad förmåga att avgöra växters innehåll av proteiner och lättsmälta kolhydrater, men också av illasmakande och svårsmälta ämnen. De är därför kräsna i sitt val av föda. • Behovet av olika näringsämnen varierar över året; gäss och svanar äter mer proteiner höst och vår, medan energirika växter prioriteras under vintern. • De flesta jordbruksgrödor är mer näringsrika än gässens naturliga föda, och därför rtare val” för dem. BETESSKADOR I JORDBRUKET • Grödor med bättre näringsinnehåll och ökande arealer vintergröna grödor gör att vi idag har mer gäss och svanar på jordbruksmark än någonsin förr. • Skador orsakade av gäss och svanar under höst och vinter kan ofta kompenseras av växterna men ibland leda till ekonomiska förluster. • Gäss och svanars påverkan på skördeutfallet generellt är mycket liten jämfört med den variation som orsakas av faktorer som nederbörd, temperatur och växtsjukdomar. • Lokalt kan bete av gäss och svanar orsaka stora skador och kännbara ekonomiska förluster för jordbruket. Betesskador uppkomna under vår och sommartid före skörd kan vara särskilt problematiska, och är samtidigt lite studerade. • Det finns en rad exempel på både beprövade och mindre beprövade metoder att styra förekomsten av gäss och svanar, och därmed påverka skadornas omfattning. Till dessa hör avledningsåkrar, grödoval, skrämsel och andra åtgärder som gör fält mindre attraktiva för fåglarna.
|
|
| 4. |
- Latorre-Margalef, Neus, et al.
(author)
-
Effects of influenza A virus infection on migrating mallard ducks
- 2009
-
In: Proceedings of the Royal Society of London. Biological Sciences. - : The Royal Society. - 0962-8452 .- 1471-2954. ; 276:1659, s. 1029-1036
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The natural reservoir of influenza A virus is waterfowl, particularly dabbling ducks (genus Anas). Although it has long been assumed that waterfowl are asymptomatic carriers of the virus, a recent study found that low-pathogenic avian influenza (LPAI) infection in Bewick's swans (Cygnus columbianus bewickii) negatively affected stopover time, body mass and feeding behaviour. In the present study, we investigated whether LPAI infection incurred ecological or physiological costs to migratory mallards (Anas platyrhynchos) in terms of body mass loss and staging time, and whether such costs could influence the likelihood for long-distance dispersal of the avian influenza virus by individual ducks. During the autumn migrations of 2002-2007, we collected faecal samples (n = 10 918) and biometric data from mallards captured and banded at Ottenby, a major staging site in a flyway connecting breeding and wintering areas of European waterfowl. Body mass was significantly lower in infected ducks than in uninfected ducks (mean difference almost 20 g over all groups), and the amount of virus shed by infected juveniles was negatively correlated with body mass. There was no general effect of infection on staging time, except for juveniles in September, in which birds that shed fewer viruses stayed shorter than birds that shed more viruses. LPAI infection did not affect speed or distance of subsequent migration. The data from recaptured individuals showed that the maximum duration of infection was on average 8.3 days (s.e. 0.5), with a mean minimum duration of virus shedding of only 3.1 days (s.e. 0.1). Shedding time decreased during the season, suggesting that mallards acquire transient immunity for LPAI infection. In conclusion, deteriorated body mass following infection was detected, but it remains to be seen whether this has more long-term fitness effects. The short virus shedding time suggests that individual mallards are less likely to spread the virus at continental or intercontinental scales.
|
|
| 5. |
- Elmberg, Johan, et al.
(author)
-
Movements and habitat choice of resident and translocated adult female Grass Snakes (Natrix natrix) during the egg-laying period
- 2019
-
In: Herpetological Journal. - : BRITISH HERPETOL SOC. - 0268-0130. ; 29:4, s. 244-250
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- We used externally applied transmitters to study movements of female grass snakes (Natrix natrix) during the egg-laying period in a near-urban landscape in Sweden. Half of the studied snakes were residents while the other half were translocated individuals with no previous experience of the area. As predicted, resident females moved more goal-oriented and shorter distances than did translocated individuals. Habitat use did not differ between resident and translocated snakes; they were typically found in bushes, reeds, and tall vegetation. Habitat preference (use in relation to availability) showed that bushy habitats, tall grassy vegetation and reedbeds were over-used in proportion to availability, whereas forest and open grass lawns were used less than expected based on availability. Our study highlights the importance of preserving and restoring linear habitat components providing shelter and connectivity in conservation of grass snakes. We suggest that externally applied transmitters are a better option than surgically implanted ones in movement studies of grass snakes, and that translocation as a conservation method for snakes has drawbacks.
|
|
| 6. |
- Elmberg, Johan, et al.
(author)
-
Potential disease transmission from wild geese and swans to livestock, poultry and humans : a review of the scientific literature from a One Health perspective
- 2017
-
In: Infection Ecology & Epidemiology. - : Taylor & Francis. - 2000-8686. ; 7:1, s. 1-21
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- There are more herbivorous waterfowl (swans and geese) close to humans, livestock and poultry than ever before. This creates widespread conflict with agriculture and other human interests, but also debate about the role of swans and geese as potential vectors of disease of relevance for human and animal health. Using a One Health perspective, we provide the first comprehensive review of the scientific literature about the most relevant viral, bacterial, and unicellular pathogens occurring in wild geese and swans. Research thus far suggests that these birds may play a role in transmission of avian influenza virus, Salmonella, Campylobacter, and antibiotic resistance. On the other hand, at present there is no evidence that geese and swans play a role in transmission of Newcastle disease, duck plague, West Nile virus, Vibrio, Yersinia, Clostridium, Chlamydophila, and Borrelia. Finally, based on present knowledge it is not possible to say if geese and swans play a role in transmission of Escherichia coli, Pasteurella, Helicobacter, Brachyspira, Cryptosporidium, Giardia, and Microsporidia. This is largely due to changes in classification and taxonomy, rapid development of identification methods and lack of knowledge about host specificity. Previous research tends to overrate the role of geese and swans as disease vectors; we do not find any evidence that they are significant transmitters to humans or livestock of any of the pathogens considered in this review. Nevertheless, it is wise to keep poultry and livestock separated from small volume waters used by many wild waterfowl, but there is no need to discourage livestock grazing in nature reserves or pastures where geese and swans are present. Under some circumstances it is warranted to discourage swans and geese from using wastewater ponds, drinking water reservoirs, and public beaches. Intensified screening of swans and geese for AIV, West Nile virus and anatid herpesvirus is warranted.
|
|
| 7. |
- Eriksson, Louise, 1973-, et al.
(author)
-
Adaptive capacity in the multi-level management system of migratory waterbirds : a case study of participatory goose management in Sweden
- 2024
-
In: Journal of Environmental Planning and Management. - : Routledge. - 0964-0568 .- 1360-0559. ; 67:3, s. 522-541
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Adaptive management (AM) is one approach to manage migratory waterbirds, but obstacles to the implementation of AM require adaptive capacities in the management system (rules, institutions, action situations). This study aims to examine the adaptive capacity of participatory goose management in Sweden. Considering the biophysical and institutional context, we analyzed how tangible, individual, and governance assets were associated with technical and social learning. Interviews with informants in the national council for geese, swans, and cranes, and local management groups (LMGs) were conducted, and documentation reviewed. Results revealed evidence of a local preparedness in areas with an LMG. Nevertheless, the study highlighted a need to formalize the evolving system, to consider a more systematic implementation of AM (including regulations allowing for adaptive responses), and to ensure stakeholder acceptance for management tools and visions. The study illustrates the need for a broad set of assets to ensure learning in participatory management.
|
|
| 8. |
- Eriksson, Louise, 1973-, et al.
(author)
-
Are birdwatchers willing to participate in local goose management? : A case study from Sweden
- 2023
-
In: European Journal of Wildlife Research. - : Springer. - 1612-4642 .- 1439-0574. ; 69:2
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Stakeholder involvement in wildlife management is important and requires knowledge about factors motivating such participation. With several goose populations increasing in Europe and goose management incorporating multiple objectives, involvement of stakeholder groups with diverse interests is needed. In this study, we examined how evaluations of geese (attitude and acceptance capacity), but also experiences of birdwatching and birdwatcher identity, were associated with willingness to participate in local goose management. A survey among members of Sweden's largest birdwatching organization was conducted (n = 5010). The majority of respondents, 64%, displayed a divided evaluation of geese, most frequently in terms of an overall positive attitude towards geese but a low acceptance for current goose population levels (i.e. acceptance capacity). Birdwatchers' willingness to participate in goose management was generally low. Whereas they were more willing to take part in goose counts (i.e. monitoring) than to participate in local goose management groups, they were least willing to contribute to mitigating crop damage through scaring geese. Results further revealed that birdwatchers with a divided evaluation of geese and an entirely positive evaluation displayed the highest willingness to participate in goose management. However, a stronger distinct birdwatcher identity as a result of more birdwatching experiences was even more strongly associated with higher willingness to take part in goose management. The results highlight a need to intensify efforts to engage stakeholder groups with an interest in conservation issues in the participatory goose management system in Europe.
|
|
| 9. |
- Eriksson, Louise, 1973-, et al.
(author)
-
The importance of structural, situational, and psychological factors for involving hunters in the adaptive flyway management of geese
- 2023
-
In: Scientific Reports. - : Nature Publishing Group. - 2045-2322. ; 13:1
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Adaptive flyway management of superabundant geese is emerging as a strategy to reduce damage to agricultural crops and other ecosystem disservices, while also ensuring sustainable use and conservation objectives. Given the calls for intensified hunting as part of flyway management in Europe, we need to increase the understanding of structural, situational, and psychological factors important for goose hunting among hunters. Our survey data, retrieved in southern Sweden, showed a higher potential to intensify hunting among goose hunters than other hunters. In response to hypothetical policy instruments (including regulations, collaborative, and others), hunters declared a minor increase in their intention to hunt geese, with the greatest expected increase among goose hunters should the hunting season be extended. Situational factors (e.g., access to hunting grounds) were associated with goose hunting (frequency, bag size, and intention to increase hunting). In addition, controlled motivation (derived from external pressures or to avoid guilt) and more importantly autonomous motivation (due to hunting being enjoyable or valuable) were along with goose hunter identity positively associated with goose hunting. Hunters’ involvement in flyway management may be encouraged by using policy instruments to remove situational barriers and facilitate their autonomous motivation.
|
|
| 10. |
- Eriksson, Louise, et al.
(author)
-
The public and geese : a conflict on the rise?
- 2020
-
In: Human Dimensions of Wildlife. - : Routledge. - 1087-1209 .- 1533-158X. ; 25:5, s. 421-437
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Wild geese are increasing in agricultural and urban settings across Europe, leading to widespread human – geese interactions. This study examined how the public’s acceptance of geese (attitude and acceptance capacity) varied depending on place dimensions, interactions with geese in different settings (place-based experience), and psychological factors, including wildlife value orientations, beliefs about the ecosystem services and disservices geese provide, and emotions. A survey was conducted in two municipalities with large goose populations in Sweden; Kristianstad and Örebro (n = 898). Results revealed a favorable view of the occurrence of geese, although a substantial share believed the number of geese was too high. Place-based experiences of geese were correlated with acceptance (e.g., more experience on beaches was associated with a negative attitude) and the importance of psychological factors for acceptance was confirmed. The study highlights the need to consider the public’s experiences of geese for sustainable goose management.
|
|
