| 1. |
- Behm, Annika, 1977-
(författare)
-
Tiden är vårt hem
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Problematiken för mitt projekt kretsar kring existens och tid. Kring hur vi upplever vardagens framfart, i det enskilda, samt hur vi förhåller oss till vår omvärld, i det privata. Genom att vi existerar är vi också del av tidens gång och nuet vare sig vi vill eller inte och i detta faktum finns någonting tröstlöst men samtidigt romantiskt som fascinerar mig och som jag vill utforska. I detta framåtskridande finns integriteten som ett individens skydd mot exponering och den stress över att uppnå någonting med våra liv. Men vad finns kvar efter ett liv som levts utan åstadkomna stordåd? Vad lämnar vi för spår? Tiden är den överhängande problematiken för mitt projekt, och jag närmar mig det genom tre fotografiska verk med titlarna Monument, Fragment och Moment.
|
|
| 2. |
- Sazdic Löwstedt, Miro, 1966-
(författare)
-
Haecceitas
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 3. |
- Bohné, Ulrica, 1973-
(författare)
-
Skrivandet som designpraktik
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- När jag började kursen Gestaltande forskningsprocesser var jag mitt i arbetet med ett Kuprojekt "Industridesignern som intuitiv syntetiker" där jag undersökte den praktiska kunskapen (Schön 1991) och intuitionens roll för industridesigners kunskapsutveckling och yrkesutövning (Dreyfus & Athanasiou 1996). Målet var att föra ett teoretiskt resonemang kring den praktiska kunskapens betydelse, samt att undersöka hur man på ett metodiskt sätt skulle kunna stödja kunskapsutvecklingen för designers. Syftet med kursen Gestaltande forskningsprocesser var att undersöka ett mer experimentellt och reflekterande skrivande och jag såg en möjlighet att korsbefrukta Ku-projektet med denna form av utforskning. I projektet har jag tagit fasta på reflektionens roll i designerns arbete. I industridesignerns yrkesroll ligger mycket av kompetensen och kunskapen dolt, det är kunskap vi har och dagligen använder men inte explicit uttalar. En viss del av den kunskapen kan synliggöras genom olika typer av reflektion, där skrivandet är en av dem.
|
|
| 4. |
- Elgeholm, Debora, 1976-
(författare)
-
You Have To Believe : apropå ord som Tro, Personligt, Distans och Dokumentärt
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- När jag började arbeta med You Have To Believe hade jag en viss idé om hur det färdiga verket skulle vara. Norrlands ljusa kvällar och sol genom den vita tältduken. Det var en tydlig bild om vilka olika komponenter arbetet skulle innehålla, men inte precis hur klippen skulle se ut. Det går inte att förutse vad som händer under filmandet. Det är många val som skall göras, och allt går inte som man tänkt – ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. Jag har slutat att se det som ett misslyckande när jag frångår min första idé. Jag börjar filma utifrån min intention, men räknar med att delarna i projektet faller på plats under arbetets gång. Jag stannar upp och ser hur arbetet ändras, om det dyker upp nya frågeställningar. Jag försöker komma åt den rätta tonen både innehållsmässigt och visuellt. På liknande sätt som när man skriver en text så har jag vissa nyckelidéer som jag förhåller mig till, resten flyter på. Men jag skulle varken kalla det Guds ledning eller att slumpen styr. I den här texten kommer jag att undersöka de val jag gör i en konstnärlig process och sätta frågeställningar kring mitt arbete i relation till hur andra konstnärer har arbetat med liknande frågor. Jag tar också upp egna arbeten som relaterar till You Have To Believe, på olika plan. Jag kommer även att gå in på de narrativa val jag gör och relatera till nutida dokumentärfilm och filmaren Eric M Nilsson. Betydelsen av voice-over har varit centralt i mitt arbete och jag kommer att belysa genusaspekten kring voice-over. Under de senaste åren har jag framför allt uppehållit mig kring religiösa frågeställningar i mina arbeten. Det kan gälla bibeltolkningar och tron på "jordens undergång", men också benägenheten att vilja tro på fantastiska samband som återfinns utanför det vi traditionellt kallar religion. Även om Sverige är ett sekulariserat land så fungerar kristendomen som en gemensam referensram, ett historiskt filter. Jag är uppvuxen inom pingströrelsen och låter delvis mina egna erfarenheter vävas in i arbetena. Kristendomen handlar inte bara om en privat gudstro. Där finns också en gemensam överenskommelse, en gemensam värld av normalitet där man accepterar regler som är otänkbara utanför religionen. I You Have To Believe har jag filmat i den norrländska byn Husbondliden, där vår familj har en liten sommarstuga och där jag tillbringade alla somrar när jag var liten. Där hålls även en stor pingstkonferens en gång per år, Lapplandsveckan, och det är den jag har utgått ifrån.
|
|
| 5. |
- Holm, Marika, 1975-
(författare)
-
Damernas hus
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Allt har sin början i en konstnärlig kris. Det är fyra år sedan jag målade aktivt. Känslan att vara koncentrerad och ha fokus i mitt konstnärskap har varit bortblåst. Visst har jag gjort annat. Men längtan till måleriet har varit närvarande nästan dagligen. ”Konstnären frågar sig ständigt – Vem är jag om jag inte kan skapa?” (P Britten Austin, 1995 s.43) I denna forskning använder jag mig av en ny metod för att måla. Jag målar efter att jag skrivit korta texter med poetiskt klangbotten. Texten kommer först, måleriet sedan. Det blir mängder av tankekedjor, fantasier och små fragment av verkligheten som jag måste släppa fria, och därefter sortera upp. Känslan av måleriet som något levande, kroppsligt, närvarande, lek och fantasi är den första och starkaste upplevelsen jag får när jag går in i den skapande processen. Den blekrosa färgen med persikonyans ger sig också genast tillkänna. Färgen har fascinerat mig länge och påminner mig om hud (skiss1). Jag minns första gången jag målade abstrakt hud, och hur duken blev hud, ingen modell behövdes. Nu målar jag huden till en kropp, i form av ett hus. Huset är en förlängning av mitt kvinnoled, min mor, mormor och mormorsmor. Det är en metafor för den omfamnade kvinnofamnen, med det goda och onda bröstet (M. Klein). Det handlar om mig, berättelser jag hört, min fantasi och den kunskap om måleri jag har förvärvat genom åren.
|
|
| 6. |
- Kriisa, Ida, 1977-
(författare)
-
Att se och synas
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Att vara (att existera) innebär att man är synlig. Synlig för en betraktare, synlig i relationer och synlig i maktstrukturer. I subjektiva studier av blicken kommer jag att spegla mig själv; utifrån mina erfarenheter som synlig respektive osynlig. Jag har utgått ifrån att Den seende är den som i relation till den synliga är den med makt. Ett genusperspektiv är ofrånkomligt även om min önskan är att det skall förhålla sig sekundärt i relation till makt och blick. Sett ur ett historiskt perspektiv är det ingen slump över vem som tar sig rätten att titta på vem. Oavsett hur jag lever ut mitt eget kön eller ej så definierar blicken som ser mig som en kvinna. Med ett avstamp i ett utanförskap (fångad i kvinnligheten) studerar jag blicken utifrån tre olika perspektiv. I spegeln, I staden och I dramat. Perspektiv som behöver förstås ur ett postmodernistiskt utgångsläge där begreppen kön och blick är interkonstitutionella fenomen som snarare artikulerar en brist än något givet. (Sheikh;2007:14, Laclau, 1996:144). I det första avsnittet; I spegeln undersöks det privata. Existensiella dubier blir utgångspunkt för en gestaltande undersökning om att se och synas. I spegeln finns även reflektioner om hur jag skapar mig själv inför mina egna ögon. Vilken position intar jag då? Och för vilka syften skapar jag mig? En iscensättning av en camp-identitet (Meyer; 2005). I avsnittet; I Staden undersöks egna erfarenheter av att se och synas i stadsrummet. Här ryms den manliga flanören och den kvinnliga erfarenheten av att vända bort blicken. I det tredje avsnittet; I Dramat åskådliggörs maktförhållanden i första hand mot subjektiva erfarenheter där jag (queer, camp, subjekt, kvinna) artikulerar mig själv i relation till andra i ett iscensatt skådespel. Hur positionerar jag mig? Jag intar en femme fatale karaktär och bygger kring henne dramer i vilka mitt kön, min kraft och konstnärlighet definieras. Hur definierar jag mig i mellanrummet mellan mig och de som ser mig. Mellan dig och mig! I varje kapitel tränger sig den konstnärliga processen in, tar plats i påståenden eller som frågor eller som bilder för mitt öga. Jag har ingen avsikt att stringent separera de olika perspektiven i de tre olika avsnitten och jag har heller ingen ambition av att vara allmängiltig. Studierna utgår helt från mina subjektiva erfarenheter och då jag definierar mig som queer kommer jag att sträva efter att poängtera och hävda mitt utanförskap från den kvinnliga sfären (gemenskapen) samtidigt som jag ikläder mig dräkten av en femme fatale. Texten är framställd fragmentariskt i spänningsfältet av blickar, makt och sexualitet.
|
|
| 7. |
- Kyppö, Soila, 1959-
(författare)
-
Det oförutsägbara i fantasin : en studie i barnasinne
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Med denna studie ämnar jag gestalta de personliga, omedvetna processerna som ligger bakom det som jag kallar för fantasitänkandet eller – seendet. Jag är intresserad av att undersöka det oförutsägbara i fantasin, hur den gestaltar sig för mig personligen. Med "det oförutsägbara i fantasin" syftar jag till de inre psykiska processer som styr våra fantasier. Jag har närmat frågeställningen från ett personligt perspektiv med personligt material som utgångspunkt. Arbetsmaterialet har bestått av minnesbilder samt dokumenterade drömmar i kombination med undersökning av den gestaltande processen "här och nu". Processen har även inkluderat ett samarbete med min dotter kring skapandet. Den skriftliga studien beskriver samt granskar min gestaltande process. Min avsikt är att undersöka hur associationer, minnesbilder och fantasier kan styra det konstnärliga skapandet utifrån omedvetna inre processer. Jag utgår ifrån att detta oförutsägbara inre skeendet har avgörande betydelse för slutresultatet, oavsett gestaltningens genre. Inom ramar för denna studie kommer jag dock att begränsa mig i min egen personliga skapandeprocess. Jag har valt att använda denna utgångspunkt även i den skriftliga beskrivningen av min gestaltande process. Genom fria associationer, känslor och inre bilder ämnar jag att närma, dock inte eftersträva någon identitet med den gestaltande processen. Som verktyg i undersökningen har jag formulerat den skriftliga processbeskrivningen i form av en konceptuell metafor som består av tre virtuella (skenvärld) rum. Med denna formulering vill jag delvis skapa ”lekutrymme” för min undersökning, delvis klargöra för läsaren hur de tre delstudierna knyter an till varandra. Rummen symboliserar mina föreställningar och fantasier av verkligheten, minnen och drömmar i olika sikt. I studien kommer jag att röra mig även mellan dessa rum. För att förtydliga för läsaren, har jag antecknat för varje ”skeende” i vilket rum jag befinner mig i för stunden. Jag tar mig friheten att förvirra läsaren i syfte att skapa ett ”lekutrymme” för fantasin och speciellt för tidsaspekten i fantasitänkandet. Jag utforskar rummen i stora delar ensam, delvis hand i hand med min dotter. Under arbetets gång har hennes delaktighet formats och styrts av respekt för hennes frivillighet och lust att medverka i min studie. Hennes fantasier kommer att blandas med mina men aldrig tvärtom. Jag utgår ifrån psykodynamiskt/psykoanalytiskt syn på människans psykiska processer. Kreativiteten ser jag som en kraft som kan sätta igång den skapande processen. Att vara kreativ, nyskapande, förutsätter att en konstnär kommer i kontakt med sina infantila, oftast omedvetna sidor.
|
|
| 8. |
- Lundén, Alejandra, 1960-
(författare)
-
Det vita rummet : minnen av närvaron eller fysikaliteten av frånvaron
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I det här projektet undersöker jag min upplevelse av frånvaron och hur jag kan skapa en motsägelsefull gestaltning som både tar plats och ger bort den samtidigt. Jag ställer mig två frågor: Vad består min upplevelse av frånvaron av? Och, på vilken sätt kan jag överföra impulsen av den upplevelse till en gestaltning där själva frånvaron inte blir uppslukad i närvaron av verket som gestaltar den? Jag har spionerat på mig själv. Jag har betraktat och iakttagit mina känslor, tankar och minnesbilder som hör ihop med min längtan och upplevelsen av frånvaron. Jag har spanat efter relationer sinsemellan de känslor, tankar och minnesbilder och har ansträngt mig för att förstår hur mina reaktioner och min upplevelse hänger ihop. Jag har tagit hjälp av andras kunskap i olika ämnen som berör min upplevelse och konfronterat mina funderingar. Jag har samlat in föremål och bilder som jag intuitivt förknippar med min längtan och upplevelse av frånvaron och använt dem för att stimulera mig till fördjupning av min upplevelse genom observation och teckning. På ett liknande sätt har jag använt musik för att stimulera mer direkt det emotionella i min upplevelse. Jag har medvetet spanat efter musik med toner som har underlättat för mig att manipulera mig till att förskjunka i min subjektiva upplevelse. Jag har lyssnat aktivt och låtit musiken ocensurerat locka fram affekter och emotioner för att senare plocka fram bilderna som hör ihop med dessa emotioner. Av några konkreta ideér har jag gjort småskaleliga modeller i olika material. För att driva fram arbetet har jag också ställt mig själv frågor men även lyssnat på vad andra har att säga om frånvaron. Mitt arbetssätt är intuitivt och kaotiskt. Jag går fram och tillbaka, går runt, upp och ner. Teckningar ändras, görs om, idéerna växer, förkastas för att senare tas upp igen. Jag avbildar för att senare helt godtycklig och slumpmässigt förvandla teckningen helt. I gestaltningen anstränger jag mig för att ordentligt genomarbeta min personliga berättelse. Det som berör mig personligt har jag lagt i bakgrunden av verket för att ge plats till andras berättelser. Mina observationer och funderingar har jag antecknat, ibland med enkla nyckelord, andra gånger som korta samtal med mig själv eller någon annan. Näst följande avsnitt i det här dokumentet är en text rubricerad likt projektet Minnen av närvaron eller fysikaliteten av frånvaron. Texten är personlig och innehåller direkta beskrivningar, inslag av verklig och fiktiv dialog, och några bild i ord som inte ska ses som dikter. Texten är inte menad som en noggrand sammanfattning utan som en inblick i de olika aspekter som ingår i temat samt en inblick i min kaotiska arbetsprocess. Det är främst arbetet av två nutidskonstnärer jag tänker på i relation till temat i mitt projektet. Christian Boltanski och det installationer där han använder både gamla kläder och porträtt som avbildning av de saknade människor efter Holocausten och andra världskriget. Och, Maria Miesenbergers verk Sverige/Schweden (sedan 1993) där fotografier från konstnärens familj fotografialbum har behandlats och presenterar suddiga och tuschsvärtade figurer. Verket berättar och tar tillbaka berättelsen på en gång och öppnar för ett oändlig rum där både den enskilda individen och hela mänskligheten får plats. Det nya med projektet Minnen av närvaron eller fysikaliteten av frånvaron är att projektet erbjuder möjligheten till upplevelsen genom en gestalt som behandlar temat frånvaron samt möjligheten att få en inblick i arbetsprocessen och den metod som ligger bakom gestaltningen. Vidare erbjuder projektet en inblick i de ämnen som berörs i min subjektiva upplevelse av frånvaron, vilket kan användas av andra i försök att förstå deras personliga subjektiva upplevelse av frånvaron.
|
|
| 9. |
- Lundgren-Tallinger, Karin, 1958-
(författare)
-
Uggleholken : hemma hos fåglarna eller ett försök till både och?
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sluttexten är en återblick i ett försök att få syn på min egen arbetsmetodik, formulera vad mitt arbete handlar om och att ur detta utröna mitt personliga förhållningssätt till detta att arbeta med konst. Under arbetet med Uggleholkprojektet har jag löpande fört en reflekterande text kring tankar och erfarenheter eftersom de dykt upp, här, i sluttexten, väljer jag att gå från andra hållet, jag tittar på resultatet av det praktiska arbetet, den visuella gestaltningen och letar efter den egentliga intentionen med projektet för att kunna formulera vad jag erövrat för erfarenhet i genomförandet. Jag ville undersöka om vilken som helst utgångspunkt gick bra att använda för att göra en konstnärlig gestaltning. Denna tanke kommer ur ett fenomen jag väljer att kalla en övertro på idén, som kanske även kan formuleras som att sätta intellektet framför sinnet. Från början var det egentligen en återkommande känsla av att det inte räcker med en bra idé och sedan utföra den för att göra konst, men inte heller att ett bra utförande räcker, utan att det även om man har båda dessa saker krävs något mer, som svårligen låter sig inringas. Något jag här väljer benämna som irrationellt kaos. Mitt tillvägagångssätt var att intuitivt välja första bästa bild som fångade mitt intresse och sen ta denna som startpunkt för mitt arbete, det var så uggleholken dök upp, sedan har arbetet handlat om att växla mellan görande och reflekterande och att försöka få syn på vad som egentligen händer. Under processens gång har jag insett att denna enkla undran innehåller en oväntad mängd del frågor som behöver lokaliseras, formuleras och dras slutsatser av för att försöka få syn på vad det egentligen är jag undersöker. Vad är det jag undersöker, struktur kontra kaos, metoder och jag själv eller både och? Från ett tidigt stadium finns tre påstående med som jag tänker analysera innebörden av. 1. UTAN FÖRSÖK ATT SVARA PÅ FRÅGOR OM VARFÖR. 2. VIKTEN AV ATT INTE FÖLJA NÅGRA REGLER. 3. DET FINNS EGENTLIGEN INGEN BÖRJAN OCH SLUT. Jag kommer att titta på dessa tre påståenden under rubrikerna MENINGSSKAPANDE TILLIT ATT UTFÖRA EN Idé och UGGLEHOLKEN Till detta kommer en inledande del bestående av min projektplan så som jag formulerade den i början av kursen och ett textavsnitt kallat Workshop, som blev avgörande för att arbetet med gestaltningen kom att genomföras på ett friare sätt än jag tänkt från början, samt en avslutande del med rubriken slutsatser.
|
|
| 10. |
- Nilsson, Ola
(författare)
-
Kända och okända kroppars utbredning
- 2010
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Upprinnelsen till Kända och Okända kroppars Utbredning är min syster Annelies plötsliga död den 6 januari 2006. Chocken och sorgen som följde av att behöva ta avsked av henne alldeles för tidigt berör mig fortfarande. Drygt ett år senare dog även min far, Sven. Han var 82 år och 363 dagar gammal. Självklart inte lika plötsligt och oväntat, nedbruten av sjukdom och sorg de senaste åren. Ytterligare en person finns med i projektet och det är min morbror Bertil. Även han dog en för tidig död, 1990. Han dog alkoholiserad och ensam i sin lägenhet. Gestaltningen och texten är sammantaget min berättelse om vilka Annelie, Sven och Bertil var. Projektets namn Kända och Okända kroppars Utbredning refererar dels till faktiska människokroppar, personer, men även till fysiska objekt som har en utbredning, en kropp. Dels refererar det till minnen, eller kanske främst delvis bortglömda fragmentariska minnen, som också har en utbredning för att kunna ta plats i medvetandet. Huvudsyftet i mitt textarbete är att peka på det som försiggår i mig i förhållande till det jag gestaltar. Men det har också varit viktigt, som arbetsmetod, att arbeta parallellt med text och gestaltning. Detta parallella arbetssätt har gjort att texten fått en betydelse utöver sin funktion i projektet; den är också är en del av gestaltningen. Projektet har en stark jagprägel, men det finns implicit ett antagande att jag är beroende av mina medmänniskor, för att få syn på mig själv. Under projektets fortskridande har en frågeställning växt fram som problematiserar minnesakten. Vad är det jag rekonstruerar när jag minns den andre? Jag betraktar det som en relativ tidsaxel där jag rekonstruerar dåtid genom minnet betraktat i nutid. I projektet är det viktigt för mig att gestaltningen tar form parallellt med minnesefterforskningen i en sorts sekventiell process. Arbetet består av att kartlägga historien simultant med det framväxande dramat. Projektets väsen utgörs av efterforskandet med antagandet att det påverkar gestaltningen och minnena över tid. Skrivandet och texten är verktyg för att undersöka och rekonstruera minnen, men kommer också att vara en del av, och en länk till, gestaltningen. Däremot har jag valt att inte beskriva gestaltningsproces-sen i text. Hannah Arendts och Jacques Lacans teorier har betydelse för mitt arbete och jag återknyter till dem i den avslutande texten. Jag redovisar essän i scener för att styra läsningen av verket till den berättelse det är. I den berättelsen blandas nutida reflexioner med gamla minnen och drömmar. Men även dikttexter och påhittade drömmar dyker upp. För mig är det ett sätt att hantera komplexiteten med minnesarbetet. Essän bygger på min processdagbok som är basen för allt arbete i projektet. Jag har också varit på en privatseans med en spiritist för att undersöka hur den kontakten kan påverka berättelsen. Berättaren står i essän för gamla minnen, drömmar och dikttexter, Vittnet står för nutida reflektioner och Spiritisten redovisar delar av seansen. Sammantaget en sorts materialisering av medvetandeströmmar.
|
|
