Vilken betydelse har det förvetenskapliga för vetenskapen? Vilka betydelser kan det ha? Ska vi som forskare eftersträva största möjliga vetenskaplighet från början till slut? Annorlunda uttryckt: Ska vi metodiskt trycka bort våra förvetenskapliga impulser? Eller ska vi tvärtom välkomna dem? Att följa varje förvetenskaplig impuls, var vi än befinner oss i forskningsprocessen, skulle förmodligen få till följd att processen aldrig tog slut – åtminstone inte genom formulering av slutsatser. Att å andra sidan hålla sig och sina forskningsförehavanden inom det [redan] vetenskapliga kan knappast resultera i mer än så kallad normalforskning – vi kan fylla igen kunskapsluckor men ritar inte om våra kunskapskartor. Följaktligen skulle forskningen bli mindre och mindre intressant om inga forskare tog sig friheten att emellanåt gå på intuition. I och med denna essä introduceras en idé om betydelsen av det slags tänkande som per definition föregår vad vi i vardagligt tal kallar en snilleblixt. Jag har valt att begreppsliggöra detta slags tänkande i termer av preflexivitet. Syftet är att bryta med idéer om att vi i tanke och handling antingen är reflexiva eller förreflexiva. I svenska språket märks detta begränsa[n]de tankesätt i avsaknaden av ett fast uttryck för att tänka före (jfr. tänka efter); antingen tänker vi efter eller också rör vi oss i gamla hjulspår (förreflexivitet). Min poäng är att vi kan tänka över något på olika sätt – mer reflexivt eller mer preflexivt. Texten kan läsas som en fristående fortsättning på en tidigare artikel i Global Dialogue 13(2).