| 1. |
- Andersson, Jan, et al.
(författare)
-
Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken : Årsrapport för 1999
- 2000
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program.ForsmarkLiksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året.I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske.Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden.I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden.Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små.Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel något lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst.Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997.OskarshamnFångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar.Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår.Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade något vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt.Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter.BarsebäckProvfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation.RinghalsEn anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små.Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområdet i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995.
|
|
| 2. |
- Andersson, Jan, et al.
(författare)
-
Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997. : Positionsbestämning av fisk vid småskalig förflyttning
- 1998
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1997 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Med anledning av observationer i bl a kontrollprogrammen har under året även genomförts vissa specialundersökningar vid Forsmarks, Barsebäcks och Oskarshamns kraftverk.ForsmarkI likhet med tidigare år genomgick bottenfaunan i Biotestsjön kraftiga svängningar. Glattmaskar och fjädermygglarver försvann i stort sett vid årets slut efter en period med mycket höga tätheter. Tätheten av fisk varierar också i Biotestsjön, även om fluktationerna är mindre dramatiska. Efter en svacka under 1990-talets mitt har beståndet av mört åter ökat. Fångsten av abborre har nästan kontinuerligtökat från 1980 till 1993, följt av en tillbakagång som fortsatte 1997. Sannolikt bidrar den svaga rekryteringen 1995 till resultatet. Bottenfaunan utanför Biotestsjönhar tidigare samvarierat i täthet med referensområdet i Finbo. Under 1997 avviker dock stationen i Forsmark med minskande biomassa bottendjur medan den fortsatt stiger i Finbo. Provfiskena gav höga fångster av abborre och särskilt mört i skärgården. Totalfångsterna var de högsta som uppmätts sedan programmet startade 1983. Årsklasserna av abborre 1994 och 1995 var jämförelsevis starka i Forsmarksområdet vilket vid sidan av den varma sommaren kan bidra till att förklara de höga fångsterna. Tätheten av årsyngel var relativt låg 1997, men den synnerligt goda tillväxten antyder att årsklassen ändå kan bli stark. Ingen torsk fångades under 1997, vilket visar att det fortfarande saknas rekrytering till Ålandshav och Bottenhavet. Tätheten av sik fortsatte att minska och har legat på låg nivå sedan 1992.OskarshamnFångsterna av abborre i Hamnefjärden har legat på hög nivå under 1990-talet. Bilden kvarstod under sommarprovfisket, medan vårundersökningen gav vikande fångster. De höga fångsterna är anmärkningsvärda mot bakgrund av den höga temperaturen, över 30°C under provfisket i augusti. Fångsten av gulål låg kvar på en hög nivå under 1997. Beståndet domineras sannolikt fortfarande av ålar som sattes in under 1980-talet. Abborr-rekryteringen i Hamnefjärden var mycket svag 1997, och den nedgång som noterades efter 1993 har alltså accentuerats. I området utanför Hamnefjärden gav provfiskena mycket goda fångster av abborre, medan tätheten av mört tycks minska efter 1994. Mönstret överensstämmer väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Årsklassanalysen på abborre visade en ovanligt hög andel ettåriga fiskar i 1997 årsprov, vilket torde bero på att tillväxten varit osedvanligt snabb. En generellt god tillväxt hos abborre i Simpevarp antyder positiva effekter av kölvattnet även utanför Hamnefjärden. Åldersfördelningen indikerar inga markanta variationer i årsklasstyrka hos abborre under senare år. Fångsterna av strömming vid Simpevarp minskade för tredje året i följd. Den tidigare visade anlockningseffekten kvarstod dock. En art som varierat kraftigt är rötsimpan, som minskat till låga tätheter efter 1991-92. Fångsterna av torsk fortsätter att spegla den i stort sett uteblivna rekryteringen sedan 1980-talets mitt. Bottenfaunan i Simpevarpsområdet har under i stort sett hela undersökningsperioden sedan 1962 samvarierat väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Resultaten 1997 avvek inte från detta mönster. Antalet arter tenderar att öka, medan individtätheterna fluktuerar över tiden. Jämfört med föregående år hade blåmusslor och snäckor minskat i proven.BarsebäckProvfiskena med småryssjor visade som tidigare år att gulålen anlockas till utsläppet. Fångsterna på övriga stationer har i flera fall varierat kraftigt, vilket kvarstod 1997. Generellt sett finns en tendens att fångsterna ökat något under 1990-talet, men denna bild kan inte bara vara beroende av tätheten utan även av att temperaturen varit hög. Tånglaken har tidigare varit vanlig i fångsterna. Under de senaste två-tre åren har den dock minskat i förekomst och låg 1997 på en mycket låg nivå på samtliga stationer. Fångsterna av torsk, mest ung fisk, har återhämtat sig något från 1980-talets låga värden. Ingen större förändring noterades dock 1997. Generellt visar provfisket att utsläppsområdet inte avviker från de övriga stationerna. Förekomsten av små-ål i silstationen kontrolleras årligen för att fastställa kompensationsbehovet. Knappt 200 kg småål fångades. Då skador på ål tidigare överkompenserats, ansågs ytterligare utsättningar av ålyngel inte vara motiverade under 1997.RinghalsFångsterna av gulål i ryssjefisket har varierat kraftigt i recipientområdet, medan övriga områden legat på en betydligt lägre och mer stabil nivå. Resultaten 1997 visade som tidigare en tydlig anlockningseffekt. Stensnultra och skärsnultra är strandlevande fiskar som trivs i varmt vatten. Trots detta visas ingen anlockningseffekt. Den art som tydligast visar anlockningseffekter är strandkrabban. Den nedgång i täthet hos denna art som indikerades 1996 efter höga fångster 1994-1995 fortsatte 1997. Kallvattenarterna, representerade av rötsimpa, oxsimpa, femtömmad skärlånga, tånglake och torsk, visade alla tydliga skyendereaktioner med låga fångster i närområdet. Oxsimpan har liksom tånglaken minskat i täthet under en följd av år, vilket fortsatte även 1997. Fångsterna av ung torsk var låga 1997, vilket indikerar att rekryteringen till kustområdet fortsätter att vara svag.Särskilda undersökningarTemperatureffekter på fiskars könsorgan har studerats vid kraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Barsebäck. Abborre, gädda, mört, gers, björkna och tjockläppad multe har undersökts. Tecken på resorbtion av ägg under olika stadier avutveckling har noterats för samtliga arter. Allvarlig påverkan som kan kopplas till hög temperatur har visats för abborre, gädda och mört. Gersen och förmodligen även den tjockläppade multen påverkas lite, medan björknan, som är portionslekare, reagerar med en ökad äggproduktion. Skadorna hos abborre och mört var i vissa fall så allvarliga, att fiskens fortplantning helt slagits ut. I många fall observerades massförekomst av en mikrosporidie, en parasit som förökar sig inne i äggen, hos fiskar med fortplantningsskada. Parasiten förekom vanligt hos mört och i ett fåtal fall hos gädda, medan den saknades hos abborre. Effekterna på fortplantningen kan alltså inte enbart härledas till angrepp av parasiter.
|
|
| 3. |
- Andersson, Jan, et al.
(författare)
-
Utslagen fiskrekrytering och sviktande fiskbestånd i Kalmar läns kustvatten
- 2000
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i området mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kväve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt störande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.
|
|
| 4. |
- Bergquist, Björn
(författare)
-
Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet : En litteraturöversikt
- 1999
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av näringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av näringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturförändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.
|
|
| 5. |
-
Conference for Coordination Between Estonia, Latvia, Lithuania and Sweden on Fishery Investigation in the Baltic : Karlskrona, Sweden 10-12 February 1993. Arranged in cooperation with Östersjöinstitutet, The Baltic Institute
- 1993
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Conference for coordination between Estonia, Latvia, Lithuania and Sweden on fishery investigations in the Baltic. Karlskrona, 10-12 February 1993. Convened by the Swedish National Board of Fisheries incooperation with The Baltic Institute.1. The Conference was held from 10-12 February 1993 on the premises of The Baltic Institute, Karlskrona. It was attended by Mr. Lauri Vaarja, Director-General of the National Estonian Board of Fisheries, by Mr. Andris Ukis, Vice-Minister, Latvian Ministry of Maritime Affairs, Mr. Algirdas Rusakevicius, Deputy Minister, Lithuanian Ministry of Agriculture and their advisors, in all ten participants from the Baltic countries. It was further attended by the Permanent Representative of Estonia to the Food and Agriculture Organization, Ambassador Elena Askerstam, by Mr. Johân H. Williams, Nordic Council of Ministers, and by 12 participants from Sweden. Annex 1 contains the list of participants.2. The Conference was opened by Dr. Per Wramner, Director-General, Swedish National Board of Fisheries, Göteborg. In his opening statement Dr.Wramner welcomed the participants from Estonia, Latviaand Lithuania and explained the purpose of this meeting which had been made possible through the allocation of funds from the Swedish Ministry of Agriculture and the Swedish Agency for International Technical and Economic Cooperation (BITS). The need for cooperation in fishery investigations between the Baltic Statesand Sweden is obvious as the same marine living resources are used by all four countries. Sweden also realizes the need for updating the hardware and software for fishery investigations in the Baltic States and for training on different levels andreferredto letters received from responsible ministers in the Baltic countries. The full statement is in Annex 2.3. Mr. Svante Ingemarsson, Deputy Governor ofthe County of Blekinge, briefed the participants about the history of Karlskrona and pointed out its central position in the Baltic. Mr. Åke Landqvist, Executive Officer of the hosting institute, outlined the activities and facilities of The Baltic Institute.4. Since Dr. Wramner was unable to attend the whole meeting he asked for nominations of a Chairman and a Rapporteur. Dr. Armin Lindquist was elected Chairman and Dr. Jan Thulin Rapporteur.5. The Chairman introduced Mr. Johan Williams, from the Nordic Council of Ministers, and suggested that a presentation of the Council's activities in fisheries be included in the Agenda. He requested comments on the Preliminary Agenda and timetable. As there were no amendments proposed the Agenda was adopted.6. In accordance with the Agenda the Chairman then asked for information on present fishery investigations in the Baltic States and how they are funded.7. Mr. Vaarja from Estonia reviewed the organization of the National Estonian Board of Fisheries and its activities. Dr. Aps suggested a project idea on Fisheries information management system and Dr. Järvik outlined the research work at the Estonian Marine Institute. Details of the presentation are found in Annex 3. During the ensuing discussions the suggestion was made by Estonia that a common system for fishery statistics in the Baltic be established. The need for coastal investigations was also stressed.8. In his intervention Mr. Ukis from Latvia presented a brief review of Latvian fisheries and referred to the special difficulties arising from the high seas fleet which since independence is under Latvian flag, and those offinding necessary funds for research programmes. Dr. Vitinsh pointed out the heavy reduction of both personnel and facilities, which has limited research activities to the Baltic area under Latvian jurisdiction. Joint hydroacoustic investigations are considered to be of highest priority. There are great difficulties in finding funds for the running of the rather new Latvian research vessel. He pointed out that she had been used in international investigations but as present equipment no longer meets modern standards new acoustical instruments are urgently needed. Both he and Dr. Melnis stressed the importance of that the coastal fish monitoring supported by BITS should be further developed, Annex 4.9. Mr. Rusakevichius from Lithuania advised that a fishery administration structure has not yet been established. Lithuania has a rather big fleet of high seas fishing vessels which is largely out of order. Lithuanian fishery investigations in the Baltic are limited to coastal waters, including the Couronian lagoon. There is no vessel for fishery research. Increased cooperation with Latvia in fishery investigations is warranted. Presently inland fisheries have gained high importance, Annex 5. Dr. Toliushis described his work with electricfishing equipment, which is considered to be an effective method of selecting fish according to size. It works with impulse current and can be used in both fresh and salt waters; Dr. Toliushis offered his institute’s cooperation.10. Mr. Williams outlined the activities of the Nordic Council of Ministers. He presented a proposal for organized cooperation between the fishery administrations of countries bordering the Baltic, The Baltic Fisheries Cooperation Committee, with the task of establishing a firm network (see page 31).11. Dr. Neuman, from the Institute of Coastal Research, outlined the established cooperation in coastal areas in the three Baltic countries, Finland and Sweden, in polluted and in reference areas,and made proposals for a continuation and modification of the present system, supported by BITS and the Nordic Council of Ministers. Dr. Thulin reviewed the activities in the Baltic of the Institute of Marine Research and earlier cooperation with institutes in the Baltic countries. Dr. Sellerberg presented the new Baltic Sea Research Station in Karlskrona, belonging to the Swedish National Board of Fisheries. Prof. Ackefors informed about aquaculture activities in the Baltic area, particularly of salmon, and stressed thei mportance of following international quarantine standards at transfers and introductions of new strings and species. Messrs. Grip and Sjöberg referred to the extensive monitoring programme for environmental control, both in coastal areas and in the open sea.12. In this context Mrs. Bergquist drew the attention of the participants to a paragraph concerned inter alia with coastal lagoons, wetlands, fishery biology and pollution in a document prepared for the forthcoming Diplomatic Conference on Resource Mobilization of the Baltic Sea Environmental Programme, to be held on 24-25 March 1993 in Gdansk, Poland.13. The Chairman then summarized the information provided by listing five possible main areas of common interest. These were: (a) fishery statistics, (b) acoustic investigations, (c) integrated coastal fishery management, (d) oceanographic surveys, (e) aquaculture. He then asked the participants to elaborate their views on the most urgent needs in the Baltic. The meeting was adjourned for further work within the delegations and within smaller groups.14. After resuming the session the following proposals were presented:• Establishing a network for extended fisheries cooperation between the states bordering the Baltic Sea• Acoustic assessments of fish stocks in the Eastern Baltic, Latvia, Estonia, Lithuania and Sweden• Research on migratory fishes.• Artificial spawning grounds for Baltic herring.• Research on natural crayfish stocks.• Assessment and monitoring of coastal fish resources.15. After a discussion the Chairman summarized this by concluding that the proposals on fishery statistics, acoustics and coastal monitoring were the most urgent ones in all countries. The participants then continued elaborating details of these proposals, which are given in full in Annexes 6-8.16. After thorough discussions the Conference stressed the need for the Baltic countries to seek the highest national priority for the proposals endorsed.17. The Chairman thanked the participants for the cooperative spirit during the discussions and closed the Conference on 11 February 1993, 16.00 hrs.18. The Report was adopted on 12 February 1993, at 09.30 hrs.
|
|
| 6. |
- Engström, Henri, et al.
(författare)
-
Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske : Undersökning av fritidsfisket vid Gålö-Ornö, Stockholms skärgård, 1995-96 : Biologiska undersökningar vid Ringhals kraftverk 1988-1996 : Från sediment till fisk - en översiktlig studie av Vombsjönsekosystem 1994-95
- 1998
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiskeMellanskarven är såväl en insjö- som havsfågel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och Mellansverige samt sällsynt i norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige mycket lågt men populationen har under de därpå följande tio åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av Västeuropa, och har satts i samband med förbättrat fågelskydd samt förändringar i fiskbestånden vilken kan bero på ökad eutrofiering.Vad beträffar födan är skarven generalist och fångar de fiskarter som är vanligast förekommande och mest tillgängliga. Abborre och mört är de dominerande fiskarterna i sjöar och grunda kustområden och är också viktiga byten för skarven. I skärgårdsområden, under skarvarnas häckning, utgör även tånglake och strömming en stor andel av födan.Den urgamla konfliktsituationen mellan människa och skarv har sitt ursprung i konkurrens om en gemensam resurs samt fåglarnas påverkan på vegetationen på de öar där de häckar. Skarvens effekter på yrkesfisket kan indelas i direkta och indirekta effekter. Till direkta effekter hör skador på fisk samt förlust av fisk i redskap genom skarvpredation. Till indirekta effekter hör långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakat avskarvens fiskkonsumtion. Ett annat problem är att ett mycket stort antal skarvar drunknar i redskap.Bitskador på fisk av skarv i redskap förekommer lokalt i Sverige, och under vissa perioder. Av de platser där en dokumentation och kvantifiering av skador på fisk ägt rum (insjöar i Skåne och Östergötland, kustområden i norra Kalmarsund och delar av Vänern) är omfattningen av skador för närvarande förhållandevis liten. Endast i Vänern (vissa områden) och Roxen, Ög, kan stundom ett större antal fiskar vara så pass skadade att de blir osäljbara för yrkesfiskaren. Storskaliga förändringar av fiskpopulationer genom skarvpredation har i studier ej kunnat beläggas men teoretiska beräkningar av skarvarnas fiskuttag i närheten av stora kolonier antyder att fåglarna rimligen kan påverka fiskbeståndens storlek. Förändringar i fiskarnas beteende och därmed uppehållsort ärockså att vänta i närheten av stora skarvkolonier.En del yrkesfiskare uppfattar skarvens predation på ål som ett problem. Alen har ett högt kommersiellt värde och är en viktig inkomstkälla för ett antal yrkesfiskare i Syd och Mellansverige. Det är oklart hur mycket ål skarvarna konsumerar, men totalt sett är ålen av liten betydelse som föda för skarven. Ålinvandringen till svenska vatten har under senare decennier minskat utan fullgoda förklaringar. Med minskade åltätheter kan deti nte uteslutas att skarvpredation, och omfattande yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympadet redan svaga ålbeståndet. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer eller mindre helt beroende av stödutsättningar.Den kraftiga expansion av antalet skarvar som ägt rum under senare år har nu delvis avstannat. Orsaker kan vara populationsmättnad på grund av födokonkurrens, begränsande faktorer i övervintringskvarteren, brist på lämpliga boplatser samt mänsklig förföljelse vid skarvarnas häckningsplatser.
|
|
| 7. |
-
FLYTTNING AV MARINA ORGANISMER : ICES riktlinjer för introduktion och flyttning av marina organismer 1994. Internationella havsforskningsrådet/International Council for the Exploration of the Sea/Conseil International pour l’Exploration de la Mer
- 1996
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Intresset för marint vattenbruk har ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna. Inom fisket och vattenbruket kan arter som introduceras, dvs. överförs till nya regioner, liksom organismer som flyttas inom sina breda utbredningsområden utgöra nya och viktiga resurser ihavet. Introduktioner och flyttningar kan emellertid leda till negativa effekter på såväl den ursprungliga floran och faunan i ett område som på människans hälsa och nyttjandet av resurserna i havet. Till de negativa effekterna hör att skadliga organismer kan åtfölja värdarten och därigenom sprida sjukdomar. Vidare kan det uppkomma negativa ekologiska och genetiska effekter genom att introducerade eller flyttade arter rymmer från odlingar.Internationella havsforskningsrådet (ICES) har alltsedan början av 1970-talet arbetat med att få fram riktlinjer för introduktioner och flyttningar av havslevande arter. De senaste riktlinjerna från 1994, vilka härmed översatts till svenska, innebär omarbetningar av tillägg och tidigare riktlinjer. Bl. a. har den genetiska aspekten uppmärksammats alltmer.Det är Fiskeriverkets förhoppning att denna publikation skall vara till stor nytta och vägledning.
|
|
| 8. |
- Haamer, Joel, et al.
(författare)
-
Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder : Rekryteringsmiljöer för kustbestånd av abborre, gädda och gös
- 1999
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärderSustainable Coastal Zone Management (SUCOZOMA) är ett projekt som syftar till att kritiskt granska pågående verksamheter i kustzonen samt undersöka möjligheter för en hållbar utveckling med nya verksamheter. Musselodling är en näring som lever upp till kraven för hållbar utveckling och därför studerar vi förutsättningarna för en utökad odling. Flera forskningsrapporter från skilda håll i världen visar också hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten (Cloern 1982, Kautsky 1982, Meeuwig m fl1998), och hur biodiversiteten ökar, då musselodlingar etableras (Thulin 1998, Loo & Rosenberg 1983 och Roman & Peres 1989).Näringen utvecklades i Sverige under början av sjuttiotalet (Haamer 1975), men trots goda fysiska förutsättningar och stor framtidstro, stannade expansionen av i början av åttiotalet, framfor allt beroende på att algtoxiner periodvis gör musslorna otjänliga som mat (Edebo m fl1988, Haamer m fl 1990) vilket vållar odlarna stora ekonomiska förluster. En annan bidragande orsak till stagnationen har varit oförmåga att organisera och finansiera den kommersiella verksamheten (Haamer 1997, Kollberg 1999). Legala eller byråkratiska hinder finns inte idag för en expansion men restriktioner kan förmodligen komma om näringen växer kraftigt och börjar ta plats (Ellegård 1998). Grundförutsättningarna för en positiv långsiktig utveckling är att den åtföljs av forskning och en strikt kontroll, framför allt av algtoxiner men också av miljögifter, bakterier och virus (Kollberg 1999).Blåmusslan är en filtrerande organism, som lever av att filtrera bort växtplankton och annat organiskt material ur vattnet och omvandla detta till animaliska proteiner användbara till mat eller foder. Kunskapsöversikten belyser musslornas roll i ekosystemet och hur odling kan användas till att utöka musslornas gynnsamma påverkan på miljön. Ett ökat näringsuttag från svenska övergödda kustvatten är önskvärt och möjligt med hjälp av musselodling. Med strategiskt lokaliserade odlingar skulle eutrofieringens negativa effekter, såsom grumligt vatten (stor planktonbiomassa) och döda bottnar (stor nettoproduktion) kunna reduceras i områden med begränsat vattenutbyte (Haamer 1996, Meeuwig m fl1998). Delar av näringsflödet till havet skulle på ett naturligt sätt kunna återföras till land med musselodlingen, och man kan skapa ett nytt agro-aqua kretslopp för närings- och livsmedelsproduktion i linje med riksdagens planer för kretslopp och hållbar utveckling.
|
|
| 9. |
-
KONFERENS OM FISKETURISM - EN NATURLIG NÄRING : Sammanställning av anföranden på konferensen om fisketurism i Göteborg oktober 1996. Arrangörer; Fiskeriverket och Turistdelegationen
- 1996
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Under hösten 1996 inbjöd Fiskeriverket och Turistdelegationen till en konferens i Göteborg om fisketurism, Fisketurism - en naturlig näring.Titeln kan tolkas både bildlikt och bokstavligt. Fiskeriverket har ansvaret både för fiskevården och för fisket. Det var därför naturligt för verket att anordna konferensen tillsammans med Turistdelegationen som har det övergripande ansvaret för turismen i vårt land. Delegationen arbetar också för att turistfrågorna skall hanteras i samarbete mellan delegationen och respektive sektorsmyndighet.Den gemensamma bedömningen hos Fiskeriverket och Turistdelegationen är att det finns en stor utvecklingspotential för svensk fisketurism.För Fiskeriverket är det angeläget att på det här sättet göra ett avstamp genom att etablera en nära kontakt med de andra myndigheter, organisationer, företag och enskilda människor som arbetar inom fiskesektorn och de som mera specifikt arbetar med turismen. Ett etablerat sådant nätverk får stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Alla måste vi dra åt samma håll!Konferensrapporten hoppas vi skall vara startsignalen för ett fruktbart utvecklingsarbete av svensk fisketurism. Samtidigt vill vi tacka för det stora intresse som visades konferensen.Fiskeriverket och Turistdelegationen arbetar nu tillsammans inom en särskild arbetsgrupp med utarbetandet av en utvecklingsplan för svensk fisketurism som skall vara klar i maj 1997. I gruppen ingår dessutom representanter för Turistrådet, Fiskevattensägarna, Sportfiskarna, Länsstyrelserna samt Turistnäringen.
|
|
| 10. |
- Lagenfelt, Ingvar, et al.
(författare)
-
Fisk och fiske i Västerhavets och Öresunds kustområden
- 1999
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Kustfiskeprojektet har som syfte att vidga vår kunskap om fisk och fiske längs Sveriges kuster. I denna del behandlas Öresund och Västerhavet. Data har hämtats från studier av enskilda arter, recipientprogram, yrkesfiskets loggböcker samt enkätundersökningar av yrkes- och fritidsfiske inom avgränsade kustavsnitt.Västkusten är den produktivaste och artrikaste delen av Sveriges kustområden. Gynnsamma närings-, salthalts- och strömförhållanden medför att kustzonen fungerar som barnkammare och uppväxtområde för fiskarter och skaldjur, av vilka många är av stort ekonomiskt intresse. Artantal och biomassa av både fisk och skaldjur ökar från Öresund i söder till Skagerrakkusten i norr som en effekt av stigande salthalt.Det strandnära fisksamhället domineras av skärsnultra, stensnultra, svartsmörbult, ål, tånglake, röt- och oxsimpa. Ung torsk och plattfisk förekommer också rikligt i provfiskefångsterna. Tätheten ung torsk, mätt i ryssjeprovfiske, återspeglade årsklassvariationerna i Västerhavet. Metodiken kan alltså användas för att indikera rekrytering.Trålprovfisket gav information om fisksamhället i kustzonens yttre del. Vitling var den vanligast förekommande arten. Sandskädda, rödspätta, lerskädda och torsk dominerade bland bottenbundna arter. Även i detta fiske var inslaget av ung torsk och plattfisk stort, medan fisk av kommersiell storlek förekom mycket sparsamt.Provfisken i Öresund, norra Halland och Bohuslän visar att bestånden av bottenlevande arter som ål, simpor och snultror, liksom ungfiskbestånden av torsk, rödspätta, tunga och skrubba, i stort sett varit oförändrade under de 10-20 år som dessa fisken har pågått. I norra Halland kan dock en ökning noteras i antalet fångade strandkrabbor. De vikande fångster av exempelvis vuxen torsk i kustzonen, som på senare tid påtalats, kan enligt dessa resultat inte förklaras av en försämrad rekrytering.Mängden ålyngel som driver in till Europas kuster har minskat sedan 1980-talets början. Detta har inte påverkat ålfisket vid västkusten enligt såväl provfiskeresultat som journalföringar av yrkesfisket. Förklaringen kan vara en täthetsberoende dödlighet under den första tillväxtfasen i kustvattnen som medför att variationerna i rekrytering suddas ut.Förkustfisket är de viktigaste arterna ål, sill och skarpsill samt olika skaldjur, medan torsk- och plattfiskar är av mindre betydelse för närvarande. Vissa arter som ål utnyttjas maximalt, medan en potential för ett utökat fiske finns exempelvis för krabbtaska och valthomssnäcka. Anmärkningsvärt är att yrkesfisket är starkt koncentrerat till endast två arter, ål och havskräfta.Antalet yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat sedan 1970-talet. Under 1997 fanns 420 licensierade yrkesfiskare på västkusten och cirka 1000 fiskebåtar och fiskefartyg. Flest fiskare finns i norra Bohuslän, runt Göteborg samt i Varberg och Falkenberg. De flesta kustfiskarena är inriktade på fiske med ryssjor, tinor och burar, därnäst är bottentrålsfiske och garnfiske vanligast.Västkustens fiskresurser är också en stor tillgång för sport- och husbehovsfisket. Makrill, torsk, öring och hummer är fritidsfiskets viktigaste arter i de norra delarna av västkusten, medan torsk, sill och öring i stor utsträckning fiskas i de södra delarna. Fritidsfiskets sammanlagda fångster överstiger yrkesfiskets för laxfisk och vissa arter av plattfisk, åtminstone i kustnära områden.Skattningar av arealavkastningen inom olika kustavsnitt, visar på en årsmedelfångst på över 30 kg per hektar i Bohusläns kustområden, medan den endast uppgår till ca 15 kg i Öresund. Marknadsvärdet för det totala fiskets fångster enligt 1997 års prisnivå kan vid Fjällbacka i norra Bohuslän skattas till mellan 1000 och 1500 kr per hektar, medan det ekonomiska värdet är betydligt lägre i områden där fångsterna av skaldjur är låga eller tämligen låga som i Halland och Öresund.
|
|
