| 1. |
- Andersson, Jonas E, 1964-, et al.
(författare)
-
Arkitektur för ett åldrande samhälle : tre arkitekttävlingar inom regeringsuppdraget Bo bra på äldre dar
- 2013
-
Ingår i: KRITIK. - Stockholm : Syntes förlag. - 1654-7969. ; :19, s. 38-45
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Under våren 2012 har tre arkitekttävlingen med fokus på olika boendetyper för äldre genomförts. Tävlingarna har varit en del av uppdraget Bo bra på äldre dar, som regeringen i juli 2010 anförtrodde Hjälpmedelsinstitutet, HI, att förvalta.Denna artikel handlar om tävlings- och bedömningsskedet i de tre kommunala arkitekttävlingar, som arrangerades i Burlöv, Gävle och Linköping. Det är tävlingsprogrammets intentioner, deras koppling till regeringsprogrammet och hur tävlande arkitekter har löst tävlingsuppgiften som artikeln lyfter fram. Artikeln utgår från intervjuer med de personer som varit inblandade i tävlingarna från tävlingshandlingarnas framtagande, över inkomna tävlingsförslag till juryns bedömning och korandet av en vinnare.En slutsats från de tre tävlingarna är att bostadsmiljöerna inte bara ska välkomna personer i åldersgruppen 65 år och uppåt. Goda bostäder är inte en åldersfråga och särskilda kategoribostäder för äldre är fel väg att gå för att möta framtidens samhällsutmaningar, enligt jurymedlemmarna. De tre tävlingarna gestaltar ett åldersvänligt boende med kvaliteter som kontakt med omgivningen genom utblickar och dagsljusinfall, en lokalisering till en plats som både erbjuder avskildhet och tillfälle till social gemenskap allt efter den personliga smaken, och inte minst en arkitektonisk utformning och byggd miljö, som skapar förströelse, stöd och upplevelser i vardagen.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Grahn, Sara, et al.
(författare)
-
Strategi för tillfälliga förskolepaviljonger
- 2011
-
Ingår i: #Kritik. - Stockholm : Analys förlag. - 1654-7969. ; :15, s. -8
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Behovet av förskoleplatser i Stockholmär stort, och varierar också kraftigt från år till år och område till område beroende på den dynamiska demografin i länet. En lösning som ofta tillämpas är tillfälliga containrar, förskolepaviljonger, som används under 2-10 år. Den tillfälliga flyttbara paviljongen borde vara en unik förskolemiljö, med alla de rumsliga och materiella kvalitéer vi borde kunna ställa på förskolan idag. Paviljonger som kan ändras, utökas, varieras, för att anpassas till olika förskolors behov och varierande platsspecifika förutsättningar.
|
|
| 4. |
- Kristoffersson, Sara, 1972-
(författare)
-
Den svenska lådan
- 2009
-
Ingår i: Arkitekturtidskriften Kritik. - Stockholm : Analys förlag. - 1654-7969. ; :4/5, s. 14-19
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 5. |
- Kristoffersson, Sara, 1972-
(författare)
-
Wingårdh på museum
- 2008
-
Ingår i: Arkitekturtidskriften Kritik. - Stockholm : Analys förlag. - 1654-7969. ; :2, s. 36-37
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 6. |
- Linton, Johan, 1966
(författare)
-
Göteborg revisited
- 2009
-
Ingår i: Arkitekturtidskriften Kritik. - 1654-7969. ; :7, s. 100-
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Pries, Johan, et al.
(författare)
-
Om den relationella urbangeografins gränser : Fältanteckningar: Norra Sorgenfri, Malmö, 2019.
- 2019
-
Ingår i: KRITIK: Tidskrift för arkitektur. - 1654-7969. ; :42-43
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Samhällsplaneringen har i någon månalltid varit intresserad av relationellaflöden. Det bilsamhälle som cementeradesunder efterkrigstidens rekordår var ihögsta grad en fråga om att styra rörelsermellan olika platser med industrins behovav arbetskraft som ledstjärna. Men, omvi ser närmare var det inte bara regionplanenstrafiksystem som var relationellt.Bostadsgården skulle skapa platser förolika användare. Torg och stadsdelscentrumvar målpunkter för större områden.Parker var ofta formgivna som gröna stråkför att binda samman bostadsområden.Och större fritidsanläggningar var designadeför aktiviteter som kunde dra till sigbesökare från ett helt lokalsamhälle.Dagens dominerande stadsideal är imycket en reaktion på efterkrigstidens sättatt tillhandahålla plats för relationella rörelserav människor i, och mellan, bostadsområdetsom rumslig skala. Den nyurbanistiskaidén om en blandad och tät stadutgår från efterkrigstidens vision om att seoch styra människors rörelser genom attformge rum, men framhäver gatan iställetför området som en strategisk skala för attförstå och styra dessa rörelser och uppnåen vision av ett intensivt och sammanpressatstadsliv. Detta allt tydligare fokus påmänniskors rörelser i staden utifrån gatans”mänskliga skala” och de inramandehusen ”mjuka kanter” har vissa uppenbarafördelar. Inte minst finns det idag enmycket rik uppsättning designverktyg förarkitekter och planerare att använda föratt forma denna slags relationer.Men Sorgenfris omvandling i Malmöbelyser också några av denna modellsbrister. Den mänskliga skalans rasterframstår i detta fall snarast som endimensionell.Den gående människan bliralltings mått, och alla problems lösning.Det är de som ska skapa den Jane Jacobsinspireradetrottorar-balett som ger föredetta periferi en framtida innerstadsidentitet.Omgivande områdens socioekonomiskasegregation tas för givet, ochde kan på sin höjda kopplas ihop genommiljöer för fotgängare.Idén om den mänskliga skalan riskerarockså att göra att vi inte ser hur de alltmer raffinerade verktygen för att formgestadens offentlighet för fotgängare uttryckligenkan användas för att iscensättaväldigt olika slags relationella flödesgeografier.Norra Sorgenfris offentlighetär explicit formgiven för att boende ocharbetande ska kunna skapa täta bandtill dess platsbildningar, samtidigt somgaturummet tänks bära upp flyktigare rörelsergenom området för de som kommerutifrån. Denna hierarki mellan olika slagsanvändare med olika slags relationer i denmänskliga skalans stadsrum skulle intevara så utmanande om det inte vore föratt det lämnar ett problem olöst. Visionenom spontana möten människor emellantänkta att ske i gatuoffentligheten i områdensom Norra Sorgenfri saluförs som lösningenpå den omgivande stadens segregation.Inte mycket talar för att denna slagsplatser, sina många kvaliteter till trots,kan leva upp till dessa ambitioner.
|
|
| 10. |
- Pries, Johan
(författare)
-
Rapport från förtätad förort : Fältanteckningar från Norra Fäladen, Lund.
- 2019
-
Ingår i: KRITIK: Tidskrift för arkitektur. - 1654-7969. ; :41, s. 28-41
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den idag helt dominerande idén om den täta staden har en rad olika uttryck. Även i miljonprogramsområden får förtätningsprojekt olika effekt beroende på specifika omständigheter, inte minst hur förtätningar samverkar med andra större stadsomvandlingsprojekt—såsom storskaliga renoveringar av hyreshusbestånd och privatisering—och rent materiella utvecklingslinjer såsom ökad bostadsbrist, trångboddhet och ekonomiska klyftor. Välfärdsplaneringens grönskas tendens att vara organiserad i olika skalor gör visas områden lättare att förtäta, inte minst offentligt ägda flerfamiljshusområden, vilket i sin tur öppnar för en systematisk orättvis förtätning av de redan mest intensivt bebodda platserna i miljonprogrammen och lämnar samtidigt deras radhus- och villaområden orörda. Detta har på Norra Fäladen visat sig vara i princip omöjligt att pressa tillbaka, för att inte tala om stoppa. Offentliga platser såsom Borgarparken har istället visat sig lättare att ifrågasätta förtätningen av. Kanske beror det på att de så tydligt är just offentliga och därmed tänkta att gynna ett helt område, men i fallet Borgarparken visade sig att parkens rumsliga form spelade en avgörande roll. Parkens själva utformning, med gröna stråk och mindre platsbildningar utspridda i hela området i ett trafikseparerat nätverk av lummiga, offentliga rum som alla leder fram till större grönytor där offentliga funktioner som skolor, fritidshem, förskolor och utomhussportanläggningar samlas är svårt att förtäta utan att helt rasera parkens tänkta funktioner. Även om politiker i huvudsak är ointresserade av sådana argument har planerare och arkitekter i remissinstanser varit mer mottagliga, vilket i bästa fall kan ge dessa landskap en sista försvarslinje mot det växande förtätningstrycket.
|
|
