| 2. |
- Erixon, Per-Olof, 1954-
(författare)
-
Svenskdidaktikens håg för ungdoms- och mediekulturer
- 2012. - 1
-
Ingår i: Nordisk modersmålsdidaktikk. - Oslo : Novus Forlag. - 9788270996988 ; , s. 224-259
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vilken inriktning har den forskning som bedrivs inom det svenskdidaktiska fältet? Vilken betydelse har det faktum att vi nu lever i en värld som i hög grad förmedlas via visualiseringar av olika slag på en skärm när nya forskningsfrågor formuleras? Redan för tjugo år sedan ägnades i Läroplanskommitténs betänkande Skola för bildning (SOU 1992:94) stort utrymme åt skolans relation till medieutvecklingen och omvärldsförändringarna. Man menade att det var viktigt att ta elevernas intresse för medievärlden på allvar. Ungefär samtidigt, dvs. i skiftet 1980- och 1990-tal, konsoliderades också stora delar av forskningen och grundutbildningen inom medieområdet i egna ämnesinstitutioner eller ämnesavdelningar i det som blev medie- och kommunikationsvetenskap (MKV) (HSV 2001). Den forskning som utvecklades inom det nya ämnet var förbunden, inte bara med utvecklingen inom forskningsdiscipliner som beteendevetenskap, statsvetenskap, ekonomisk historia, konstvetenskap och filosofi, utan också språk- och litteraturvetenskap, dvs. ämnen historiskt nära förbundna med utbildningen av lärare i skolämnet svenska och därmed också forskningen inom det svenskdidaktiska fältet. Medieforskningen är liksom många and vetenskapliga discipliner dessvärre måttligt intresserad av fältet pedagogik, menar Thavenius (1995), som diskuterar mediepedagogikens nuvarande och möjliga roll i skolan. Han identifierar två förhärskande mediediskurser kopplade till skola och undervisning: den ena gäller historien om mediernas farlighet, som innebär att mediekompetens (media literacy) definieras som en förmåga att skydda sig mot något som samhället inte kan göra så mycket åt, den andra att mediepedagogiken formats av en snäv syn på vad undervisning kan vara och vad medievetenskap är för något. Mediepedagogiken riskerar därför att bli ett endimensionellt inslag i skolans kulturella produktion, menar han. På motsvarande sätt menar Rönnberg (2003) att skolan underlåter att anknyta till elevernas medieerfarenheter och att den koncentrerar sig ensidigt på skriftligt tillägnande och struntar medvetet i kommunikationen via och kring medier och andra språk än de rent verbala. Hon argumenterar därför för införandet av ämnet ”Mediepedagogik” i den svenska skolan och formulerar ett vidgat och internationellt förankrat perspektiv på läs- och skrivinlärning, medier och kommunikation. Skolan måste, menar hon, ta till vara elevernas vardagserfarenheter och fritidskunskaper och anknyta till deras läroprocesser utanför skolan; det gäller att försöka begripa vardagskulturen.Det här kapitlet handlar om den forskning som vuxit fram inom det svenskdidaktiska fältet under de senaste två decennierna. Fonden utgörs av den forskning som länge bedrivits inom ett mer lösligt sammansatt forskningsfält kring svenskdidaktiska frågor och som huvudsakligen varit förbundna med läsning av böcker (codex) och skrivning för hand. Specifikt behandlar kapitlet hur svenskdidaktiken, här sedan ungefär tio år tillbaka i tiden betraktat som ett mer sammanhållet forskningsfält, intresserar sig för och förhåller sig till modern teknologi och dess relation till ungdomskulturer. Intresset är således inte enbart riktat mot datorn som ett hjälpmedel, utan ny teknologi knutet till ungdomskultur och elevers erfarenheter. Teoretiskt utgår jag från ett medieekologiskt perspektiv, vilket bland annat innebär att jag betraktar institutionen skola och den tillhörande undervisningen i svenska som historiskt och symbiotiskt förbunden inte bara med kyrka, läs- och skrivundervisning (Erixon 2010; Johansson 1977; Tyner 1998), utan också med teknologierna bok, papper och penna.
|
|
