| 1. |
-
Svenskans beskrivning 28 : Förhandlingar vid Tjugoåttonde sammankomsten för svenskans beskrivning, Örebro den 14–15 oktober 2005
- 2005
-
Proceedings (redaktörskap) (refereegranskat)abstract
- Svenskans beskrivning är en konferensserie som sedan 1963 samlat forskare som intresserar sig för svenska språkets uppbyggnad och användning i olika sammanhang. Tjugoåttande sammankonsten för svenskans beskrivning ägde rum 14–15 oktober 2005 på Örebro universitet.Temat för konferensen var "Svenska i utbildning". Detta tema var synligt i plenarföredragen och i flera av presentationerna, som handlade om läsande, skrivande och samtalande i undervisningssituationer. Men många persentationer hörde hemma inom andra områden och knöt an till grammatik, textanalys, fonetik, flerspråkighet, litteratur och drama.I denna volym publiceras i bearbetad form 36 av de föredrag som hölls vid sammankomsten. Den ger en god överblick över aktuell forskning om svenska språket. Alla som vill ta del av aktuella rön och resutlat på området finner mycket av intresse.
|
|
| 2. |
- Åbrink, Håkan, 1953-
(författare)
-
Från purism till pluralism : om teatern och rikstalspråket
- 2008
-
Ingår i: Översättningsteori, fackspråk och flerspråkighet. - Vasa : Vasa universitet. - 9789524762489 ; , s. 326-339
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- Den variant av svenskt talspråk som utvecklades för teaterns behov och som lärdes ut vid Kungl. Dramatiska Teaterns elevskola (1787-1964) kom att fungera som ett ideal också för det i början av 1900-talet framväxande rikstalspråket. Syftet med föredraget är att diskutera sambandet mellan teatern, röstpedagogiken och rikstalspråket. Utbildningen vid elevskolan ägnades huvudsakligen åt röst- och talteknik. Detta innebar att eleven skulle lära sig att kontrollera kroppen och rösten genom övningar i andningsteknik, artikulation, frasering och välläsning. Även om utbildningen vid elevskolan var påverkad av utvecklingen inom medicin, fonetik och psykologi, så var den till sin karaktär praktisk och normativ. Att vårda sin röst betraktades länge som en del av skolhygienen. Uttal som inte ingick i normen beskrevs som sjuka eller osunda.
|
|
| 3. |
- Åbrink, Håkan, 1953-
(författare)
-
Om teatersvenska som målspråk vid början av 1800-talet
- 2014
-
Ingår i: Studier i svensk språkhistoria 12. - Stockholm : Acta Universitatis Stockholmiensis. - 9789187235863 - 9789187235856 ; , s. 252-261
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- När Gustaf III 1787 anslog medel till grundandet av en nationell svensk teaterscen där nyskrivna svenska pjäser skulle framföras på svenska språket, så angav han också i direktivet att teatern skulle vara ”ett språkligt föredöme för den stora allmänheten”. Till teatern knöts även en skådespelarutbildning, den s.k. elevskolan. De första skådespelarna som anställdes vid den nya teatern hade en varierad bakgrund, både socialt och språkligt. Flera hade svenska som andraspråk, och om den högst betalda aktrisen Marie Louise Marcadet hette det att hennes franska accent gav extra krydda åt föreställningen. Eftersom svenska tidigare bara hade använts sporadiskt som scenspråk, så var det få som hade en bakgrund som professionell. En del hade haft anställning vid den franska truppen eller vid operan.Kapitlet handlar om hur teatersvenskan i början av 1800-talet tydligare kom att avgränsas mot andra språkvarieteter. Detta skedde inom ramen för en teaterutbildning som omfattade internat, elevskola och lärlingssystem. Perioden utgjorde en brytningstid eftersom teatern utvecklades från att ha varit ett inslag i den gustavianska hovkulturen till att bli en allt självklarare uttrycksform för den borgerliga offentligheten.Syftet är att diskutera teatersvenskan ur språkinlärningssynpunkt, närmare bestämt hur skådespelarelever under de första decennierna av 1800-talet både lärde sig att tala korrekt svenska och själva bidrog till utvecklingen av den teatersvenska normen. Teatersvenskan utgjorde vid den här tiden långt ifrån en enhetlig norm och för att få tillgång till ett lämpligt elevmaterial för teaterns behov, tog man i början av 1800-talet hand om unga flickor och pojkar i internat (”Upfostrings Anstalt”). Verksamheten vid internatet bidrog förmodligen till att vissa drag i 1700-talsspråket blev naturliga inslag i barnens språkutveckling; man minimerade helt enkelt inverkan av den s.k. kritiska perioden för språkinlärning (något som senare tiders skådespelare har haft stora problem med). Vid skolan övades framför allt konsten att deklamera, men även studier i grammatik och främmande språk tog stor plats. Den fraseringsteknik som lärdes ut kan spåras till ideal som sedan länge hade rått vid Comédie francaise i Paris.Kontakten med det teatersvenska idealet i så unga år fick stor betydelse för normens etablering. Några av de mest namnkunniga kvinnliga aktriserna under 1800-talet var placerade i internat, bl.a. Emilie Högqvist och Jenny Lind, liksom Carolina Bock som genom sitt arbete vid elevskolan kom att lägga grunden till en svensk röst- och talpedagogik i Monvels anda. Bland hennes elever märks bl.a. Elise Hwasser, 1800-talets största kvinnliga skådespelerska. Carolina Bocks dotter Bertha Tammelin förde den röstpedagogiska traditionen vidare och hade hösten 1899 den unga Harriet Bosse som elev.
|
|
| 4. |
|
|
