| 1. |
|
|
| 2. |
- Dannewitz, Johan, et al.
(författare)
-
Genetisk kartläggning av öring i Mjörn
- 2012
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I sjön Mjörn, som är belägen i Säveåns vattensystem i Västergötland, förekommer ett bestånd av storvuxen insjööring som klassats som genuint och skyddsvärt. Öringreproduktion förekommer i flera av sjöns tillflöden, men förekomsten av storvuxen, sjövandrande öring har minskat under senare årtionden. Det sätts också ut odlad öring i Mjörn enligt vattendom. Den odlade stam som används för att producera sättfisk till sjön grundades 1969 med lekfisk från ett av Mjörns viktigare tillflöden, och har sedan dess hållits genetiskt isolerad, d.v.s. inget nytt avelsmaterial har tillförts. Syftet med denna studie var att göra en genetisk kartläggning av öringen i Mjörn, vilket inkluderar identifiering av distinkta lekbestånd, skattningar av beståndens genetiskt effektiva storlekar samt ett försök att utreda Mjörnöringens ursprung genom jämförelser med öring från andra områden i Sverige. Resultaten visar att Mjörns öringbestånd är små med relativt låg grad av genetisk variation. Den vilda öring som idag finns i sjöns tillflöden bildar en separat och tydlig grupp i analyser som inkluderar öring från andra områden i Sverige, även om subtila likheter med havsvandrande öring från västkusten framträder i vissa analyser. Samtidigt föreligger tydliga genetiska skillnader inom Mjörn vilket indikerar att genflödet mellan de olika tillflödena är begränsat. Utsättningar av främmande öringstammar, samt förflyttningar av öring mellan vattendrag som mynnar i Mjörn bör därför undvikas. Den odlade stammen avviker markant från den vilda öringen i sjön, och påminner genetiskt sett mest om öring från Gullspångsälven i Vänern. I kombination med uppgifter om tidigare utsättningar pekar de genetiska resultaten på att den lekfisk som användes för att starta upp den odlade stammen i Ålanda sannolikt hade ett stort inslag av Gullspångsöring som tidigare satts ut i sjön. Bevarandevärdet på den odlade stammen kan därför ifrågasättas. Det finns dock alternativa, om än mindre sannolika, förklaringar till de observerade resultaten som inte helt kan uteslutas och bör utredas vidare.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Dannewitz, Johan, et al.
(författare)
-
Återetablering av vandrande storöring i övre Österdalälven : en genetisk utvärdering av utsättningar av Siljansöring i biflödet Fjätälven
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie var att göra en genetisk kartläggning av öringen i Österdalälven, samt att utvärdera ett projekt med målsättningen att återintroducera Siljansöring i de övre delarna av Österdalälven genom utsättningar av främst befruktad rom i biflödet Fjätälven. Resultaten är baserade på DNA-analyser av s.k. mikrosatellitmarkörer och visar på en påtaglig populationsstruktur i området. Mer eller mindre tydliga genetiska skillnader observerades mellan i princip samtliga analyserade stickprov av naturligt förekommande öring från området. Sammanfattningsvis bildar öringen i Storån (en av Österdalälvens huvudsakliga tillflöden) en genetiskt distinkt grupp, likaså den i biflödet Grövlan, medan öringen i biflöden längre nedströms i Österdalälven, som Sörälven, Fjätälven och Krypån, bildar en tredje grupp med mindre tydliga genetiska skillnader sinsemellan. Den storvuxna, vandrande öring som hålls på odlingen i Särna och som benämns Siljansöring avvek genetiskt från samtliga stickprov av naturligt förekommande öring i övre Österdalälven med biflöden. Detta gjorde det möjligt att utvärdera utsättningarna i biflödet Fjätälven med hjälp av genetiska analyser. Förekomst av återvändande vuxna individer med genuppsättningar typiska för Siljansöring visar att den utsatta fisken överlevt i området och att andelen storvuxen, vandrande öring successivt har ökat i Fjätälven sedan utsättningarna påbörjades. Den utsatta öringen nyttjar sannolikt Trängslets regleringsmagasin som uppväxtområde. Analyser av datorsimulerade individer av olika ursprung visar vidare att det i framtiden finns möjlighet att studera den utsatta Siljanöringens reproduktiva framgång i Fjätälven, samt utreda i vilken grad stammarna hybridiserar. Analys av storvuxna öringar från andra delar av Österdalälven visar att det även finns en annan storvuxen, vandrande öring naturligt i området, som sannolikt nyttjar främst biflödena Sörälven och Krypån som lekområden. Denna öring påminner genetiskt om den odlade Siljansöring som satts ut i Fjätälven, även om vissa skillnader finns. Det är osäkert om denna stam är att betrakta som en rest av den öring i Österdalälven som innan vattenkraftsutbyggnaden nyttjade Siljan som uppväxtområde, eller om den utgör en storvuxen öringstam som hela tiden nyttjat andra områden längre uppströms under uppväxtfasen (som t.ex. Idresjön och Särnasjön). Resultaten pekar på en påtaglig populationsstruktur i övre Österdalälven, och det kan inte uteslutas att öring från olika populationer anpassats genetiskt till lokala miljöbetingelser. Öringen i området bör därför förvaltas lokalt, vilket bl.a. innebär att utsättningar av främmande öringstammar inte bör ske, och eventuella förflyttningar av öring inom området bör genomföras med hänsyn till den populationsgenetiska struktur som föreligger.
|
|
| 5. |
- Ingelsson, Erik, 1975-
(författare)
-
Insulin Resistance and Inflammation as Risk Factors for Congestive Heart Failure
- 2005
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Congestive heart failure (CHF) is a major cause of morbidity and mortality and the identification of modifiable risk factors is crucial in order to diminish suffering of this common disease. The primary aim of this thesis was to investigate novel metabolic risk factors for CHF, with a focus on insulin resistance and inflammation. The secondary aim was to examine the validity of the CHF diagnosis in the Swedish hospital discharge register.This thesis was based on the Uppsala Longitudinal Study of Adult Men (ULSAM) cohort, a community-based prospective study started in 1970. The participants were examined at age 50 and 70 and the data was completed with annual updates on mortality and in-hospital morbidity using national registers. We showed that insulin resistance predicts CHF incidence independently of established risk factors in both middle-aged and elderly men. The previously described association between obesity and subsequent CHF may be mediated partly by insulin resistance. Moreover, it was established that inflammation, measured as erythrocyte sedimentation rate is a significant predictor of CHF, independent of established risk factors including an interim myocardial infarction. Furthermore, a low beta-carotene level, as well as an increased apolipoprotein B/A-I-ratio was found to predict CHF independently of established risk factors.We also showed that the validity of the CHF diagnosis in the Swedish hospital discharge register appears less precise than for other recently investigated cardiovascular diagnoses. However, when including only cases from selected clinics or cases with a primary diagnosis of CHF, the validity is comparable to the above diagnoses. In conclusion, insulin resistance and inflammation are strong independent risk factors for the development of CHF, and seem to be involved in the early process leading to CHF. If confirmed, our observations could have large clinical implications as they may offer new approaches in the prevention of CHF.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Palm, Stefan, et al.
(författare)
-
A large wild salmon stock shows genetic and life history differentiation within, but not between, rivers
- 2021
-
Ingår i: Conservation Genetics. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1566-0621 .- 1572-9737. ; 22
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Anadromous salmonid fishes frequently exhibit strong geographic population structuring. However, population genetic differentiation of Atlantic salmon (Salmo salar) at fine geographic scales differs across equivalent spatial extents in different regions. So far, fine-scale genetic differentiation has not been assessed in rivers of the Baltic Sea, a region that contains an evolutionarily distinct Atlantic salmon lineage. Thus, Baltic salmon are currently managed on the river level, without focus on potential genetic structure and diversity within rivers. Here, we used microsatellites to characterize the genetic structure of wild juvenile salmon sampled throughout the interconnected, northern Baltic Tornio and Kalix Rivers. We found genetic differentiation within the two rivers, but not between them: salmon in the upper reaches differed from individuals in the lower reaches, regardless of river system. Further, examining smolts migrating from the river to the sea and adults returning from the sea to spawn, we found an association between the genetic structure and seasonal migration timing. Out-migrating smolts genetically assigned to upper river reaches were older and tended to reach the sea later in the season than smolts from the lower reaches. In contrast, mature adults originating from the upper reaches returned to the river early in the season. Our observation of genetic population structuring between downstream and upstream reaches of the large Tornio and Kalix rivers, and its association with migration timing, implies that careful temporal management of the northern Baltic fisheries would help to preserve the diversity and sustainability of the wild salmon stocks of these rivers.
|
|
| 9. |
- Palm, Stefan, et al.
(författare)
-
Laxing och felvandrad lax i Mörrumsån : En genetisk analys
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie har varit att DNA-analysera ett större material av laxfisk från Mörrumsån för att: · få en bättre bild av hur stor andel felbedömda arthybrider med öring, s.k. laxingar, som förekommit bland vuxen "lax" från olika år och fångstmånader, · uppskatta den totala andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån (lax, laxing, öring), · identifiera genetiskt avvikande lax ("felvandrare"), samt · undersöka hur stora genetiska förändringar som skett i åns laxbestånd sedan 1960-talet och om det finns tecken på genetisk påverkan av felvandrad lax från andra vattendrag. Bakgrund till denna analys är att en tidigare genetisk pilotstudie av vuxen lax från Mörrumsån hösten 2011 gav förvånande och oroväckande resultat. En betydande andel (ca 20%) av den förmodade laxen visade sig då vara arthybrider med öring, s.k. laxingar. Dessutom bar en hög andel (10-20%) av de rena laxarna på genuppsättningar som förväntas vara mycket ovanliga bland lax född i Mörrumsån, vilket indikerade att det handlade om felvandrad lax från andra vattendrag. Resultaten var dock baserade på ett litet antal fiskar från ett enstaka år. I denna utökade studie har vi funnit att den totala andelen arthybrider bland förmodad lax från åren 1961, 1985 och 2004-2012 var klart lägre (ca 6%) än i pilotstudien från 2011 (ca 20 %). Denna skillnad beror i första hand på att det förekommer betydligt färre felbedömda arthybrider i fångster av nystigen blanklax i maj–juni än under de efterföljande fiskemånaderna (då fisken från pilotstudien 2011 var insamlad). En trolig förklaring till att andelen felbedömda laxar ökat under säsongerna är att laxingen i Mörrumsån, i likhet med öringen, uppvisar en senare lekvandringstid än laxen. Baserat på sportfiskestatistik, fiskräkningsdata och DNA-resultat har vi beräknat att andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån kan ha varit omkring 10% under de senaste åren. En så hög andel arthybrider i ån kan ge betydande produktionsförluster genom "spolierade lekar" när de i princip sterila laxinghanarna blandar sig i laxens och öringens lek. För en riktig riskanalys behövs dock bättre kunskap om laxingarnas lekbeteende och reproduktiva framgång. Även andelen förmodat felvandrad lax (2-3% under perioden 2004-2012) visade sig vara lägre än i pilotstudien baserad på sent fångad lax från 2011 (10-20 %). De flesta genetiskt avvikande laxar var fångade sent under säsongerna vilket kan förklara den höga andelen i det likaledes sent fångade materialet från 2011. Samtidigt har vi kunnat observera små genetiska förändringar, som tillsammans med en ökad genetisk variationsgrad sedan 1960-talet tyder på att "främmande gener" till viss del har tillförts Mörrumsåns laxbestånd. Det är dock oklart när och hur denna genetiska påverkan har ägt rum.
|
|
| 10. |
|
|
