| 1. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 4. |
- Reed, Evan, et al.
(author)
-
Presence of autoantibodies in "seronegative" rheumatoid arthritis associates with classical risk factors and high disease activity
- 2020
-
In: Arthritis Research & Therapy. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1478-6362. ; 22:1
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- BackgroundRheumatoid arthritis (RA) is classified as seropositive or seronegative, depending on the presence/absence of rheumatoid factor (RF), primarily IgM RF, and/or anti-citrullinated protein antibodies (ACPA), commonly detected using anti-cyclic citrullinated peptide (CCP) assays. Known risk factors associate with the more severe seropositive form of RA; less is known about seronegative RA. Here, we examine risk factors and clinical phenotypes in relation to presence of autoantibodies in the RA subset that is traditionally defined as seronegative.MethodsAnti-CCP2 IgG, 19 ACPA fine-specificities, IgM/IgG/IgA RF, anti-carbamylated-protein (CarP) antibodies, and 17 other autoantibodies, were analysed in 2755 RA patients and 370 controls. Antibody prevalence, levels, and co-occurrence were examined, and associations with risk factors and disease activity during 5 years were investigated for different antibody-defined RA subsets.ResultsAutoantibodies were detected in a substantial proportion of the traditionally defined seronegative RA subset, with ACPA fine-specificities found in 30%, IgA/IgG RF in 9.4%, and anti-CarP antibodies in 16%, with a 9.6% co-occurrence of at least two types of RA-associated autoantibodies. HLA-DRB1 shared epitope (SE) associated with the presence of ACPA in anti-CCP2-negative RA; in anti-CCP2-positive RA, the SE association was defined by six ACPA fine-specificities with high co-occurrence. Smoking associated with RF, but not with ACPA, in anti-CCP2-negative RA. Presence of ACPA and RF, but not anti-CarP antibodies, in conventionally defined “seronegative” RA, associated with worse clinical outcome.Conclusions“Seronegative” RA is not truly a seronegative disease subset. Additional screening for ACPA fine-specificities and IgA/IgG RF defines a group of patients that resembles seropositive patients with respect to risk factors and clinical picture and may contribute to earlier diagnosis for a subset of anti-CCP2−/IgM RF− patients with a high need for active treatment.
|
|
| 5. |
- Ytreberg, Agnes, et al.
(author)
-
God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: Övervakningsprogram
- 2014
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att fastställa övervakningsprogram.God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för elva temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. Utifrån de elva deskriptorerna har Sverige fastställt 13 övervakningsprogram. Sex program utgår ifrån olika biodiversitetsteman som berörs av en upp till tre deskriptorer, medan de övriga sju programmen utgår ifrån de deskriptorer som är mer inriktade mot belastning och miljöförändring.För varje program har ett antal underprogram föreslagits baserat på den nuvarande övervakningen och/eller planerad övervakning. Övervakning som ingår i programmen ska vara pågående och data ska vara tillgängliga. I programmen ingår nationell och regional miljöövervakning inklusive verksamhetsutövares recipientkontroll. Dessutom ingår annan typ av datainsamling som till exempel inventeringar av tumlare och uppgifter om omfattningen av mänskliga aktiviteter som orsakar belastning och miljöförändringar. Enligt havsmiljödirektivet ska övervakningen fånga upp tillstånd och miljöförändringar, belastning och omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Eftersom nästa steg i havsförvaltningscykeln är att fastställa åtgärdsprogram kommer övervakning för att följa upp åtgärder att läggas till övervakningsprogrammen först under nästa förvaltningscykel.I beskrivningarna av programmen framgår hur den nuvarande övervakningen motsvarar de krav som ställs på dataunderlag genom havsmiljödirektivets bilaga III samt genom deskriptorer, kriterier, indikatorer och beslutade miljökvalitetsnormer. I dagens övervakning saknas bland annat tillräcklig övervakning för uppföljning av livsmiljöers tillstånd och utbredning. För marint avfall, buller och främmande arter saknas nationellt samordnad övervakning, men det görs regionala insatser och ett antal projekt har genomförts eller påbörjats för att öka kunskapen om hur övervakning bäst ska utformas. För de program som har pågående övervakning beskrivs utvecklingsbehoven för att förbättra underlaget för de återkommande tillståndsbedömningarna.Övervakningsprogrammet som fastställs under 2014 utgör således inte ett fast program för kunskapsinhämtning. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där utveckling av indikatorer och övervakning kommer att ske kontinuerligt.
|
|
| 6. |
- Alm, Anna-Karin
(author)
-
Aspects of proteinase-activated receptor-2: A sensor of enzymatic activity at the cell surface.
- 2000
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- Information about extracellular proteolytic activity is transduced to the cell by a transmembrane G-protein coupled receptor subfamily. These receptors are activated by proteolytic cleavage in the extracellular amino-terminal domain and are thus termed proteinase-activated receptors (PARs). The second member of this subfamily, PAR-2, is activated by trypsin-like proteinases, however the physiological activator of PAR-2 is still undefined. The work described in the present thesis was initiated with the cloning of a mouse PAR-2 cDNA and comparisons with genomic sequences showed that the PAR-2 gene consists of a minimum of two separate exons. In cultured endothelial cells, PAR-2 activation was shown to cause an increase in intracellular calcium levels and the release of prostaglandins. PAR-2 activation also caused a rapid and transient formation of tissue factor mRNA in the endothelial cells which was accompanied by an increased tissue factor activity, leading to a shortened coagulation time in a standard clotting assay. In order to identify and study potential activators of PAR-2, a method was developed to measure proteolytic activation of PARs. PAR-2 was tagged with insulin C-peptide that upon receptor cleavage is released and then quantified. It was shown that extrapancreatic trypsin-2 is a potent activator of PAR-2. The presence of PAR-2 was studied in human endometrium during the menstrual cycle using in situ hybridization, immunohistochemistry and Northern blot. PAR-2 was expressed in the wall of small blood vessels during the entire cycle and in the glandular epithelial cells during only the secretory phase indicating heterologous regulation of the PAR-2 gene expression in the different cell types and suggesting a role for PAR-2 in implantation and/or menstruation.
|
|
| 7. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(author)
-
Extrapancreatic trypsin-2 cleaves proteinase-activated receptor-2.
- 2000
-
In: Biochemical and Biophysical Research Communications. - : Elsevier BV. - 1090-2104 .- 0006-291X. ; 275:1, s. 77-83
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Proteinase-activated receptors (PARs) are activated by proteolytic removal of a short amino terminal peptide, thus exposing a new amino terminus that functions as a tethered ligand that activates the receptor. With the aim to identify and study potential activators of PAR-2 we have developed a new method to measure proteolytic cleavage of PARs. PAR-2 was tagged with the insulin C-peptide that upon receptor cleavage is released and quantified using an ELISA. The modified receptor, shown to be functional in mouse 3T3 cells, was expressed in an insect cell line and the ability of different proteinases to cleave PAR-2 was studied. Two different mast cell tryptases cleaved PAR-2 in a concentration dependent manner, but were much less potent than pancreatic trypsin and trypsin-2 isolated from a carcinoma cell line. Pancreatic trypsin and trypsin-2 were almost equally effective at cleaving PAR-2 suggesting that extrapancreatic trypsins are potential in vivo activators of PAR-2.
|
|
| 8. |
- Berggren, Karin, et al.
(author)
-
Healthcare workers' experiences of patient safety in the intensive care unit during the COVID-19 pandemic : A multicentre qualitative study
- 2023
-
In: Journal of Clinical Nursing. - : John Wiley & Sons. - 0962-1067 .- 1365-2702. ; 32:19-20, s. 7372-7381
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- AimTo describe healthcare workers' experiences of preconditions and patient safety risks in intensive care units during the COVID-19 pandemic. BackgroundHealthcare workers' ability to adapt to changing conditions is crucial to promote patient safety. During the COVID-19 pandemic, healthcare workers' capacity to maintain safe care was challenged and a more in-depth understanding on frontline experiences of patient safety is needed. DesignA qualitative descriptive design. MethodsIndividual interviews were conducted with 29 healthcare workers (nurses, physicians, nurse assistants and physiotherapists) from three Swedish hospitals directly involved in intensive care of COVID-19 patients. Data were analysed with inductive content analysis. Reporting followed the COREQ checklist. ResultsThree categories were identified. Hazardous changes in working conditions describes patient safety challenges associated with the extreme workload with high stress level. Imperative adaptations induced by changed preconditions for patient safety which include descriptions of safety risks following adaptations related to temporary intensive care facilities, handling shortage of medical equipment and deviations from routines. Safety risks triggered by reorganisation of care describe how the diluted skill-mix and team disruptions exposed patients to safety risks, and that safety performance mostly relied on individual healthcare worker's responsibility. ConclusionsThe study suggests that healthcare workers experienced an increase in patient safety risks during the COVID-19 pandemic mainly because the extremely high workload, imperative adaptations, and reorganisation of care regarding skill-mix and teamwork. Patient safety performance relied on the individuals' adaptability and responsibility rather than on system-based safety. Relevance to Clinical PracticeThis study provides insights on how healthcare workers' experiences can be used as a source of information for recognition of patient safety risks. To improve detection of safety risks during future crises, guidelines on how to approach safety from a system perspective must include healthcare workers' perceptions on safety risks. Patient and Public ContributionNone in the conceptualisation or design of the study.
|
|
| 9. |
- Grönwall, Caroline, et al.
(author)
-
A Comprehensive Evaluation of the Relationship Between Different IgG and IgA Anti-Modified Protein Autoantibodies in Rheumatoid Arthritis
- 2021
-
In: Frontiers in Immunology. - : Frontiers Media S.A.. - 1664-3224. ; 12
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Seropositive rheumatoid arthritis (RA) is characterized by the presence of rheumatoid factor (RF) and anti-citrullinated protein autoantibodies (ACPA) with different fine-specificities. Yet, other serum anti-modified protein autoantibodies (AMPA), e.g. anti-carbamylated (Carb), -acetylated (KAc), and malondialdehyde acetaldehyde (MAA) modified protein antibodies, have been described. In this comprehensive study, we analyze 30 different IgG and IgA AMPA reactivities to Cit, Carb, KAc, and MAA antigens detected by ELISA and autoantigen arrays in N=1985 newly diagnosed RA patients. Association with patient characteristics such as smoking and disease activity were explored. Carb and KAc reactivities by different assays were primarily seen in patients also positive for anti-citrulline reactivity. Modified vimentin (mod-Vim) peptides were used for direct comparison of different AMPA reactivities, revealing that IgA AMPA recognizing mod-Vim was mainly detected in subsets of patients with high IgG anti-Cit-Vim levels and a history of smoking. IgG reactivity to acetylation was mainly detected in a subset of patients with Cit and Carb reactivity. Anti-acetylated histone reactivity was RA-specific and associated with high anti-CCP2 IgG levels, multiple ACPA fine-specificities, and smoking status. This reactivity was also found to be present in CCP2+ RA-risk individuals without arthritis. Our data further demonstrate that IgG autoreactivity to MAA was increased in RA compared to controls with highest levels in CCP2+ RA, but was not RA-specific, and showed low correlation with other AMPA. Anti-MAA was instead associated with disease activity and was not significantly increased in CCP2+ individuals at risk of RA. Notably, RA patients could be subdivided into four different subsets based on their AMPA IgG and IgA reactivity profiles. Our serology results were complemented by screening of monoclonal antibodies derived from single B cells from RA patients for the same antigens as the RA cohort. Certain CCP2+ clones had Carb or Carb+KAc+ multireactivity, while such reactivities were not found in CCP2- clones. We conclude that autoantibodies exhibiting different patterns of ACPA fine-specificities as well as Carb and KAc reactivity are present in RA and may be derived from multireactive B-cell clones. Carb and KAc could be considered reactivities within the "Cit-umbrella" similar to ACPA fine-specificities, while MAA reactivity is distinctly different.
|
|
| 10. |
|
|
