| 1. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Alexius, Katarina, et al.
(författare)
-
Forskare: Ge socialtjänsten rätt verktyg
- 2015
-
Ingår i: Svenska dagbladet. - Stockholm. - 1101-2412. ; :2015-12-11
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Att socialtjänstens personal kan hantera och tolka nyckelbegrepp som ”barnets bästa” och ”god vård” är helt avgörande för förstärkningar av barns reella rättigheter, skriver forskare vid Stockholms universitet och Ersta Sköndal högskola.
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 6. |
- Alm, Charlotte, et al.
(författare)
-
Attributions of shyness–resembling behaviors by shy and non–shy individuals
- 1999
-
Ingår i: Personality and Individual Differences. - 0191-8869. ; 27:3, s. 575-585
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Shy and non-shy individuals attributions of shyness-resembling behaviors in scenarios involving either themselves or other, hypothetical, people were studied through the use of a questionnaire. The participants were Swedish high-school students who rated the extent to which a number of such behaviors could be explained by four different causes, two internal (shyness and lack of interest) and two external (other persons and situational circumstances) causes. The results showed that shy participants attributed their own shyness-resembling behaviors to internal causes to a higher degree than did non-shy participants. Furthermore, non-shy participants attributed their own behaviors to external rather than internal causes, whereas shy participants judged internal and external causes to be about equally good explanations of their own behaviors. Both shy and non-shy participants attributed other peoples behaviors to internal rather than external causes. The differences between shy and non-shy participants were discussed in terms of differences in focus of attention, meaning that shy individuals seem to be much more self-focused than non-shy ones.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Alm, Charlotte, 1975-, et al.
(författare)
-
Betydelsen av upplevda risker och känslor av otrygghet vid resor med kollektivtrafik : En undersökning i Göteborg samt jämförelse med resultat från Norrköping och Stockholm.
- 2004
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- A questionnaire, including questions about perceived attractiveness, feelings of unsafety and different types of perceived risks connected to five different transport modes (car, city bus, tram, regional bus, and commuter train) was filled out by 58 persons at the city library in Gothenburg. The results showed that perceived risk and worry of being bothered, threatened or attacked might have a larger impact on perceived attractiveness than perceived risk and worry of being seriously injured in traffic accidents. Similar results were obtained in similar studies conducted in Norrköping and in Stockholm. Of the respondents in Gothenburg, 45 % stated that they avoid travelling with particularly tram during evenings and weekends, to the areas Angered or Bergsjön. The results obtained from the studies conducted in Gothenburg and in Stockholm also suggest that perceived risk and worry of being bothered, threatened or attacked affect feelings of unsafety. The results obtained from all three studies showed that certain circumstances, such as the bus stop etc being situated next to a park, contribute to a high degree to feelings of unsafety while walking to, or waiting at, a bus stop etc. When travelling with a public transport mode feelings of unsafety arise for example when the driver/personnel do not supervise their vehicle. In all three studies, women stated to a higher extent than men that different circumstances contribute to feelings of unsafety.
|
|
| 9. |
- Alm, Charlotte, et al.
(författare)
-
Betydelsen av upplevda risker och känslor av otrygghet vid resor med kollektivtrafik : en undersökning i Göteborg samt jämförelse med resultat från Norrköping och Stockholm
- 2004
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vid stadsbiblioteket i Göteborg fyllde 58 personer i ett frågeformulär som innehöll frågor om upplevd attraktivitet, känslor av otrygghet och olika typer av upplevda risker förknippade med fem olika transportmedel (bil, stadsbuss, spårvagn, regionalbuss och pendeltåg). Resultaten visade att upplevd attraktivitet påverkas i högre utsträckning av upplevda risker och oro för besvärande situationer, hot eller våld än upplevda risker och oro för att bli allvarligt skadad i trafikolyckor, vilket delvis stämmer överens med resultat från motsvarande studier genomförda i Norrköping och i Stockholm. Av deltagarna i Göteborg uppgav 45 % att de undviker främst att resa med spårvagn under kvällar, särskilt på helger, till områdena Angered eller Bergsjön. Vidare tyder resultaten från studierna genomförda i Göteborg och i Stockholm på att upplevda risker och oro för besvärande situationer, hot eller våld inverkar på känslor av otrygghet. Resultaten från alla tre studierna visade att olika omständigheter, såsom att hållplatsen är belägen vid en park, ansågs bidra i hög utsträckning till känslor av otrygghet när man går till respektive väntar vid en hållplats. När man reser med ett kollektivt transportmedel känner man sig särskilt otrygg om exempelvis förare/personal har dålig uppsikt över fordonet. I alla tre studierna uppgav kvinnor, i högre utsträckning än män, att olika omständigheter bidrar till känslor av otrygghet.
|
|
| 10. |
- Alm, Charlotte, et al.
(författare)
-
Gender differences in re-offending among psychiatrically examined Swedish offenders
- 2010
-
Ingår i: CBMH. Criminal behaviour and mental health. - : Wiley. - 0957-9664 .- 1471-2857. ; 20:5, s. 323-334
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: The gender gap for violent offending is narrowing in the general population. Substance abuse and mental health problems are known risk factors for criminality. While substance abuse treatment has been associated with reduced risk of re-offending, women seem less likely to engage than men. People misusing substances tend to be high users of emergency room (ER) services. Such use may be an indicator both of treatment failure for substance misuse and offending. Little is known about gender differences in this respect. Aims: This study aims to test for gender differences in re-offending, use of substance abuse treatment, and hospital ER visits among offenders referred for forensic psychiatric assessment in Sweden. Method: The study used a longitudinal retrospective design. Data on all 31 women from a 2-year (2000–2001) cohort of serious offenders referred for forensic psychiatric assessment in Stockholm county, and 31 men from the same cohort, were extracted from forensic service and national records. Selection of the men was by initial random sampling followed by matching on age and substance misuse. The two resulting samples were compared on health service use and re-offending data between release and the census date (30 April 2004). Results: There were no gender differences for violent re-offending or for engagement in planned substance abuse treatment, in spite of longer time at risk for the men. Re-offending was reduced for women but not men who did not present in the ER with physical health problems. Conclusions: Our study is limited by sample size, although it included all women referred to the specialist forensic psychiatric service over 2 years, but it does indicate that differences between men and women in this situation are likely, and worthy of further study. The only way of achieving adequate sample sizes is likely to be through multi-centre collaboration.
|
|
