| 1. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(author)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 4. |
- Reed, Evan, et al.
(author)
-
Presence of autoantibodies in "seronegative" rheumatoid arthritis associates with classical risk factors and high disease activity
- 2020
-
In: Arthritis Research & Therapy. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1478-6362. ; 22:1
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- BackgroundRheumatoid arthritis (RA) is classified as seropositive or seronegative, depending on the presence/absence of rheumatoid factor (RF), primarily IgM RF, and/or anti-citrullinated protein antibodies (ACPA), commonly detected using anti-cyclic citrullinated peptide (CCP) assays. Known risk factors associate with the more severe seropositive form of RA; less is known about seronegative RA. Here, we examine risk factors and clinical phenotypes in relation to presence of autoantibodies in the RA subset that is traditionally defined as seronegative.MethodsAnti-CCP2 IgG, 19 ACPA fine-specificities, IgM/IgG/IgA RF, anti-carbamylated-protein (CarP) antibodies, and 17 other autoantibodies, were analysed in 2755 RA patients and 370 controls. Antibody prevalence, levels, and co-occurrence were examined, and associations with risk factors and disease activity during 5 years were investigated for different antibody-defined RA subsets.ResultsAutoantibodies were detected in a substantial proportion of the traditionally defined seronegative RA subset, with ACPA fine-specificities found in 30%, IgA/IgG RF in 9.4%, and anti-CarP antibodies in 16%, with a 9.6% co-occurrence of at least two types of RA-associated autoantibodies. HLA-DRB1 shared epitope (SE) associated with the presence of ACPA in anti-CCP2-negative RA; in anti-CCP2-positive RA, the SE association was defined by six ACPA fine-specificities with high co-occurrence. Smoking associated with RF, but not with ACPA, in anti-CCP2-negative RA. Presence of ACPA and RF, but not anti-CarP antibodies, in conventionally defined “seronegative” RA, associated with worse clinical outcome.Conclusions“Seronegative” RA is not truly a seronegative disease subset. Additional screening for ACPA fine-specificities and IgA/IgG RF defines a group of patients that resembles seropositive patients with respect to risk factors and clinical picture and may contribute to earlier diagnosis for a subset of anti-CCP2−/IgM RF− patients with a high need for active treatment.
|
|
| 5. |
- Alm, Anna-Karin
(author)
-
Aspects of proteinase-activated receptor-2: A sensor of enzymatic activity at the cell surface.
- 2000
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- Information about extracellular proteolytic activity is transduced to the cell by a transmembrane G-protein coupled receptor subfamily. These receptors are activated by proteolytic cleavage in the extracellular amino-terminal domain and are thus termed proteinase-activated receptors (PARs). The second member of this subfamily, PAR-2, is activated by trypsin-like proteinases, however the physiological activator of PAR-2 is still undefined. The work described in the present thesis was initiated with the cloning of a mouse PAR-2 cDNA and comparisons with genomic sequences showed that the PAR-2 gene consists of a minimum of two separate exons. In cultured endothelial cells, PAR-2 activation was shown to cause an increase in intracellular calcium levels and the release of prostaglandins. PAR-2 activation also caused a rapid and transient formation of tissue factor mRNA in the endothelial cells which was accompanied by an increased tissue factor activity, leading to a shortened coagulation time in a standard clotting assay. In order to identify and study potential activators of PAR-2, a method was developed to measure proteolytic activation of PARs. PAR-2 was tagged with insulin C-peptide that upon receptor cleavage is released and then quantified. It was shown that extrapancreatic trypsin-2 is a potent activator of PAR-2. The presence of PAR-2 was studied in human endometrium during the menstrual cycle using in situ hybridization, immunohistochemistry and Northern blot. PAR-2 was expressed in the wall of small blood vessels during the entire cycle and in the glandular epithelial cells during only the secretory phase indicating heterologous regulation of the PAR-2 gene expression in the different cell types and suggesting a role for PAR-2 in implantation and/or menstruation.
|
|
| 6. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(author)
-
Extrapancreatic trypsin-2 cleaves proteinase-activated receptor-2.
- 2000
-
In: Biochemical and Biophysical Research Communications. - : Elsevier BV. - 1090-2104 .- 0006-291X. ; 275:1, s. 77-83
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- Proteinase-activated receptors (PARs) are activated by proteolytic removal of a short amino terminal peptide, thus exposing a new amino terminus that functions as a tethered ligand that activates the receptor. With the aim to identify and study potential activators of PAR-2 we have developed a new method to measure proteolytic cleavage of PARs. PAR-2 was tagged with the insulin C-peptide that upon receptor cleavage is released and quantified using an ELISA. The modified receptor, shown to be functional in mouse 3T3 cells, was expressed in an insect cell line and the ability of different proteinases to cleave PAR-2 was studied. Two different mast cell tryptases cleaved PAR-2 in a concentration dependent manner, but were much less potent than pancreatic trypsin and trypsin-2 isolated from a carcinoma cell line. Pancreatic trypsin and trypsin-2 were almost equally effective at cleaving PAR-2 suggesting that extrapancreatic trypsins are potential in vivo activators of PAR-2.
|
|
| 7. |
- Alm, Fredrik, 1983-, et al.
(author)
-
Establishment of resilience in a challenging recovery at home after pediatric tonsil surgery : Children’s and caregivers’ perspectives
- 2021
-
In: Paediatric and Neonatal Pain. - : John Wiley & Sons. - 2379-5824 .- 2637-3807. ; 3:2, s. 75-86
-
Journal article (peer-reviewed)abstract
- The objective of this study was to explore children's and caregivers' experiences and management of postoperative recovery at home after tonsil surgery. The study had an explorative qualitative design with an inductive approach. Twenty children (5-12 years of age) undergoing tonsillectomy or tonsillotomy with or without adenoidectomy participated along with their caregivers in semi-structured interviews at a mean time of 28 days after surgery. The interviews were analyzed with content analysis. One main category emerged from the interviews: children and caregivers struggle to establish resilience in a challenging recovery. The families' resilience relied on their situational awareness and capacity to act, which in turn formed a basis for the ability to return to normal daily life. Children and caregivers described the recovery as an evident interruption of daily life which had an impact on the children's physical and psychological well-being. Both children and caregivers described the pain as a central concern. The families used different pharmacological and complementary strategies to manage the pain, which in some cases were complex. Some families said that the analgesics were insufficient in preventing breakthrough pain, and spoke about a lack of support as well as inadequate and contradictory information from healthcare staff. Caregivers also expressed uncertainty, ambivalence, or anxiety about the responsibility associated with their child's recovery. To optimize and support the recovery after tonsil surgery, it is crucial to obtain knowledge of children's and caregivers' perspectives of postoperative recovery at home. The results indicate that the postoperative period included several troublesome experiences for which neither the children nor the caregivers were informed or prepared. The experience of pain was significant, and often complex to manage. To increase families' resilience, the information provided by healthcare professionals needs to be broadened. Multidisciplinary teamwork is necessary to achieve this goal.
|
|
| 8. |
- Alm, Jens, 1982-, et al.
(author)
-
Kombinerad mobilitet mellan cykel och kollektivtrafik
- 2023
-
Reports (other academic/artistic)abstract
- Föreliggande rapport syftar till att översiktligt rapportera resultaten från forsknings-projektet CYNKA: Kombinerad mobilitet mellan cykel och kollektivtrafik för regional Arbetspendling. Rapporten sammanfattar de olika delar som utgjort projektet som pågått under perioden 2019–2022.Tidigt i projektet genomfördes en litteraturstudie. I ett andra skede i forskningsprocessen genomfördes dels studier av policydokument, dels intervjuer med planerare, strateger och politiker. I ett avslutande skede av projektet arrangerades en workshop.En slutsats av studien var att både behovet av koordinering mellan olika aktörer och planeringsnivåer och behovet av ändrad inriktning gör det svårt att gå från mål och strategi till praktik och genomslag i planeringen. Trots det är det nödvändigt att försöka hitta sätt att överkomma dessa barriärer om mål om kombinerat och hållbart resande ska kunna nås. En nyckelfråga handlar om ansvarsfördelningen mellan aktörer och att få till stånd ett tydligare helhetsperspektiv på kombinerade resor.
|
|
| 9. |
- Alm, Jens, et al.
(author)
-
Kombinerad mobilitet mellan cykel och kollektivtrafik
- 2023
-
Other publication (other academic/artistic)abstract
- Föreliggande rapport syftar till att översiktligt rapportera resultaten från forskningsprojektet CYNKA: Kombinerad mobilitet mellan cykel och kollektivtrafik för regional Arbetspendling. Rapporten sammanfattar de olika delar som utgjort projektet som pågått under perioden 2019–2022.Tidigt i projektet genomfördes en litteraturstudie (K2 Working Paper 2021:15). Den visade bland annat att en välfungerande integrering av cykel och kollektivtrafik kan fungera som ett transportmedel genom kombinationen av de enskilda transportsättens fördelar. Synergierna mellan transportslagen har potential att göra kombinerad mobilitet konkurrenskraftig gentemot bilen gällande i) pris, ii) hastighet och iii) tillgänglighet. I den befintliga forskningen på området framhålls flera fördelar med ett kombinerat resande, bland annat kan det bidra till ökad folkhälsa, minskad trängsel, utsläpp och buller samt till en utvidgad och större arbetsmarknad. Men för att kombinationsresor ska fungeramåste alla delar i hela-resan-perspektiv fungera och i det avseendet spelar planering och organisering en betydelsefull roll. Med kombinationsresor ökar kraven på koordinering och sömlösa övergångar, såväl under själva resan som mellan olika aktörers insatser och ansvarsområden.I ett andra skede i forskningsprocessen genomfördes dels studier av policydokument, dels intervjuer med planerare, strateger och politiker. Dokumentstudien visade hur kombinerade resor framträder i policy, vilka mål som finns för dem eller som de väntas bidra till, samt hur de relaterar till strategiska handlingsinriktningar (om sådana kopplingar finns). Intervjuerna syftade till att kartlägga och fördjupa förståelsen av olika aktörers perspektiv och intressen i relation till kombinerat resande. Av intervjuerna framgår att kombinerade resor mellan cykel och kollektivtrafik hittills inte har varit ettprioriterat område i praktiken, trots att målsättningar finns i regionala utvecklingsstrategier. Inom kollektivtrafikområdet har fördubblingsmålet stått i centrum och i detta arbete har cykeln snarare setts som ett hinder för att uppnå en högre marknadsandel för kollektivtrafiken än som ett medel att nå övergripande regionala mål. Även om det har funnits strategiska initiativ att utreda frågan och forma visioner för kombinerat resande inom Skånetrafiken – ett arbete som i regel burits av enskilda strateger – ges en entydig bild att dessa initiativ inte har fått genomslag. Det indikerar ett svagt mandat att omsättaövergripande handlingsinriktningar i praktiken och ett svalt politiskt intresse. Ytterligare en svårighet är beroenderelationer mellan olika planeringsnivåer och organisationer, främst mellan kommuner, Region Skåne och Trafikverket, men även inom Region Skåne. Även om Trafikverket och kommuner i olika grad arbetar med att förbättra möjligheterna att ta sig med cykel till och från hållplats och station finns det fortfarande en betydande förbättringspotential avseende exempelvis ett sammanhängande och gent cykelnät. I ett avslutande skede av projektet arrangerades en workshop. Ett resultat av den var att många deltagare delade uppfattningen att det finns en stor potential för Region Skåne att arbeta med kombinationen cykel och kollektivtrafik, bland annat eftersom det finns ettväl utbyggt järnvägsnät i Skåne. Flera ansåg också att regionen har gjort betydelsefulla insatser för att främja cykling samt att det på många platser är relativt korta avstånd. I dagsläget finns emellertid ingen aktör som har ansvar för helheten avseende kombinationen cykel och kollektivtrafik vilket försvårar genomförandet av antagna strategier. Enligt workshop-deltagarna är ytterligare en försvårande omständighet att bilnormen fortfarande är stark, vilket bland annat yttrar sig i motstridiga planeringsinitiativ och oklara prioriteringar. Kommuner satsar ofta på både bil och cykel och det finns sällan en tydlig vilja eller önskan att prioritera ner biltrafik till förmån för hållbara färdsätt.En slutsats av studien var att både behovet av koordinering mellan olika aktörer och planeringsnivåer och behovet av ändrad inriktning gör det svårt att gå från mål och strategi till praktik och genomslag i planeringen. Trots det är det nödvändigt att försöka hitta sätt att överkomma dessa barriärer om mål om kombinerat och hållbart resande ska kunna nås. En nyckelfråga handlar om ansvarsfördelningen mellan aktörer och att få till stånd ett tydligare helhetsperspektiv på kombinerade resor.
|
|
| 10. |
|
|
