| 1. |
- Bellomo, Rinaldo, et al.
(författare)
-
Early acid-base and blood pressure effects of continuous renal replacement therapy intensity in patients with metabolic acidosis
- 2013
-
Ingår i: Intensive Care Medicine. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0342-4642 .- 1432-1238. ; 39:3, s. 429-436
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- PURPOSE:In acute kidney injury patients, metabolic acidosis is common. Its severity, duration, and associated changes in mean arterial pressure (MAP) and vasopressor therapy may be affected by the intensity of continuous renal replacement therapy (CRRT). We aimed to compare key aspects of acidosis and MAP and vasopressor therapy in patients treated with two different CRRT intensities.METHODS:We studied a nested cohort of 115 patients from two tertiary intensive care units (ICUs) within a large multicenter randomized controlled trial treated with lower intensity (LI) or higher intensity (HI) CRRT.RESULTS:Levels of metabolic acidosis at randomization were similar [base excess (BE) of -8 ± 8 vs. -8 ± 7 mEq/l; p = 0.76]. Speed of BE correction did not differ between the two groups. However, the HI group had a greater increase in MAP from baseline to 24 h (7 ± 3 vs. 0 ± 3 mmHg; p < 0.01) and a greater decrease in norepinephrine dose (from 12.5 to 3.5 vs. 5 to 2.5 μg/min; p < 0.05). The correlation (r) coefficients between absolute change in MAP and norepinephrine (NE) dose versus change in BE were 0.05 and -0.37, respectively.CONCLUSIONS:Overall, LI and HI CRRT have similar acid-base effects in patients with acidosis. However, HI was associated with greater improvements in MAP and vasopressor requirements (clinical trial no. NCT00221013).
|
|
| 2. |
- Chang-Claude, Jenny, et al.
(författare)
-
Age at menarche and menopause and breast cancer risk in the International BRCA1/2 Carrier Cohort Study
- 2007
-
Ingår i: Cancer Epidemiology Biomarkers and Prevention. - 1055-9965. ; 16:4, s. 740-746
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: Early menarche and late menopause are important risk factors for breast cancer, but their effects on breast cancer risk in BRCA1 and BRCA2 carriers are unknown. Methods: We assessed breast cancer risk in a large series of 1,187 BRCA1 and 414 BRCA2 carriers from the International BRCA1/2 Carrier Cohort Study. Rate ratios were estimated using a weighted Cox-regression approach. Results: Breast cancer risk was not significantly related to age at menopause {hazard ratio [HR] for menopause below age 35 years, 0.60 [95% confidence interval (95% CI), 0.25-1.44]; 35 to 40 years, 1.15 [0.65-2.04]; 45 to 54 years, 1.02 [0.65-1.60]; ≥55 years, 1.12 [0.12-5.02], as compared with premenopausal women}. However, there was some suggestion of a reduction in risk after menopause in BRCA2 carriers. There was some evidence of a protective effect of oophorectomy (HR, 0.56; 95% CI, 0.29-1.09) and a significant trend of decreasing risk with increasing time since oophorectomy, but no apparent effect of natural menopause. There was no association between age at menarche and breast cancer risk, nor any apparent association with the estimated total duration of breast mitotic activity. Conclusions: These results are consistent with other observations suggesting a protective effect of oophorectomy, similar in relative effect to that in the general population. The absence of an effect of age at natural menopause is, however, not consistent with findings in the general population and may reflect the different natural history of the disease in carriers.
|
|
| 3. |
- Crespo, Ana, et al.
(författare)
-
Phylogenetic generic classification of parmelioid lichens (Parmeliaceae,Ascomycota) based on molecular, morphological and chemical evidence.
- 2010
-
Ingår i: Taxon. - : John Wiley & Sons. - 0040-0262 .- 1996-8175. ; 59:6, s. 1735-1753
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Parmelioid lichens are a diverse and ubiquitous group of foliose lichens. Generic delimitation in parmelioid lichens has been in a state of flux since the late 1960s with the segregation of the large, heterogeneous genus Parmelia into numerous smaller genera. Recent molecular phylogenetic studies have demonstrated that some of these new genera were monophyletic, some were not, and others, previously believed to be unrelated, fell within single monophyletic groups, indicating the need for a revision of the generic delimitations. This study aims to give an overview of current knowledge of the major clades of all parmelioid lichens. For this, we assembled a dataset of 762 specimens, including 31 of 33 currently accepted parmelioid genera (and 63 of 84 accepted genera of Parmeliaceae). We performed maximum likelihood and Bayesian analyses of combined datasets including two, three and four loci. Based on these phylogenies and the correlation of morphological and chemical characters that characterize monophyletic groups, we accept 27 genera within nine main clades. We re-circumscribe several genera and reduce Parmelaria to synonymy with Parmotrema. Emodomelanelia Divakar & A. Crespo is described as a new genus (type: E. masonii). Nipponoparmelia (Kurok.) K.H. Moon, Y. Ohmura & Kashiw. ex A. Crespo & al. is elevated to generic rank and 15 new combinations are proposed (in the genera Flavoparmelia, Parmotrema, Myelochroa, Melanelixia and Nipponoparmelia). A short discussion of the accepted genera is provided and remaining challenges and areas requiring additional taxon sampling are identified.
|
|
| 4. |
- Ding, Yuan C, et al.
(författare)
-
A nonsynonymous polymorphism in IRS1 modifies risk of developing breast and ovarian cancers in BRCA1 and ovarian cancer in BRCA2 mutation carriers
- 2012
-
Ingår i: Cancer Epidemiology, Biomarkers and Prevention. - : American Association for Cancer Research. - 1055-9965 .- 1538-7755. ; 21:8, s. 1362-1370
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- BACKGROUND: We previously reported significant associations between genetic variants in insulin receptor substrate 1 (IRS1) and breast cancer risk in women carrying BRCA1 mutations. The objectives of this study were to investigate whether the IRS1 variants modified ovarian cancer risk and were associated with breast cancer risk in a larger cohort of BRCA1 and BRCA2 mutation carriers.METHODS: IRS1 rs1801123, rs1330645, and rs1801278 were genotyped in samples from 36 centers in the Consortium of Investigators of Modifiers of BRCA1/2 (CIMBA). Data were analyzed by a retrospective cohort approach modeling the associations with breast and ovarian cancer risks simultaneously. Analyses were stratified by BRCA1 and BRCA2 status and mutation class in BRCA1 carriers.RESULTS: Rs1801278 (Gly972Arg) was associated with ovarian cancer risk for both BRCA1 (HR, 1.43; 95% confidence interval (CI), 1.06-1.92; P = 0.019) and BRCA2 mutation carriers (HR, 2.21; 95% CI, 1.39-3.52, P = 0.0008). For BRCA1 mutation carriers, the breast cancer risk was higher in carriers with class II mutations than class I mutations (class II HR, 1.86; 95% CI, 1.28-2.70; class I HR, 0.86; 95%CI, 0.69-1.09; P(difference), 0.0006). Rs13306465 was associated with ovarian cancer risk in BRCA1 class II mutation carriers (HR, 2.42; P = 0.03).CONCLUSION: The IRS1 Gly972Arg single-nucleotide polymorphism, which affects insulin-like growth factor and insulin signaling, modifies ovarian cancer risk in BRCA1 and BRCA2 mutation carriers and breast cancer risk in BRCA1 class II mutation carriers.Impact: These findings may prove useful for risk prediction for breast and ovarian cancers in BRCA1 and BRCA2 mutation carriers.
|
|
| 5. |
- Downey, Harriet, et al.
(författare)
-
Training future generations to deliver evidence-based conservation and ecosystem management
- 2021
-
Ingår i: Ecological Solutions and Evidence. - : Wiley. - 2688-8319. ; 2:1
-
Forskningsöversikt (refereegranskat)abstract
- 1. To be effective, the next generation of conservation practitioners and managers need to be critical thinkers with a deep understanding of how to make evidence-based decisions and of the value of evidence synthesis.2. If, as educators, we do not make these priorities a core part of what we teach, we are failing to prepare our students to make an effective contribution to conservation practice.3. To help overcome this problem we have created open access online teaching materials in multiple languages that are stored in Applied Ecology Resources. So far, 117 educators from 23 countries have acknowledged the importance of this and are already teaching or about to teach skills in appraising or using evidence in conservation decision-making. This includes 145 undergraduate, postgraduate or professional development courses.4. We call for wider teaching of the tools and skills that facilitate evidence-based conservation and also suggest that providing online teaching materials in multiple languages could be beneficial for improving global understanding of other subject areas.
|
|
| 6. |
- Ercan, Ayse Bahar, et al.
(författare)
-
Clinical and biological landscape of constitutional mismatch-repair deficiency syndrome: an International Replication Repair Deficiency Consortium cohort study.
- 2024
-
Ingår i: The Lancet Oncology. - 1470-2045. ; 25:5, s. 668-682
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Constitutional mismatch repair deficiency (CMMRD) syndrome is a rare and aggressive cancer predisposition syndrome. Because a scarcity of data on this condition contributes to management challenges and poor outcomes, we aimed to describe the clinical spectrum, cancer biology, and impact of genetics on patient survival in CMMRD.In this cohort study, we collected cross-sectional and longitudinal data on all patients with CMMRD, with no age limits, registered with the International Replication Repair Deficiency Consortium (IRRDC) across more than 50 countries. Clinical data were extracted from the IRRDC database, medical records, and physician-completed case record forms. The primary objective was to describe the clinical features, cancer spectrum, and biology of the condition. Secondary objectives included estimations of cancer incidence and of the impact of the specific mismatch-repair gene and genotype on cancer onset and survival, including after cancer surveillance and immunotherapy interventions.We analysed data from 201 patients (103 males, 98 females) enrolled between June 5, 2007 and Sept 9, 2022. Median age at diagnosis of CMMRD or a related cancer was 8·9 years (IQR 5·9-12·6), and median follow-up from diagnosis was 7·2 years (3·6-14·8). Endogamy among minorities and closed communities contributed to high homozygosity within countries with low consanguinity. Frequent dermatological manifestations (117 [93%] of 126 patients with complete data) led to a clinical overlap with neurofibromatosis type 1 (35 [28%] of 126). 339 cancers were reported in 194 (97%) of 201 patients. The cumulative cancer incidence by age 18 years was 90% (95% CI 80-99). Median time between cancer diagnoses for patients with more than one cancer was 1·9 years (IQR 0·8-3·9). Neoplasms developed in 15 organs and included early-onset adult cancers. CNS tumours were the most frequent (173 [51%] cancers), followed by gastrointestinal (75 [22%]), haematological (61 [18%]), and other cancer types (30 [9%]). Patients with CNS tumours had the poorest overall survival rates (39% [95% CI 30-52] at 10 years from diagnosis; log-rank p<0·0001 across four cancer types), followed by those with haematological cancers (67% [55-82]), gastrointestinal cancers (89% [81-97]), and other solid tumours (96% [88-100]). All cancers showed high mutation and microsatellite indel burdens, and pathognomonic mutational signatures. MLH1 or MSH2 variants caused earlier cancer onset than PMS2 or MSH6 variants, and inferior survival (overall survival at age 15 years 63% [95% CI 55-73] for PMS2, 49% [35-68] for MSH6, 19% [6-66] for MLH1, and 0% for MSH2; p<0·0001). Frameshift or truncating variants within the same gene caused earlier cancers and inferior outcomes compared with missense variants (p<0·0001). The greater deleterious effects of MLH1 and MSH2 variants as compared with PMS2 and MSH6 variants persisted despite overall improvements in survival after surveillance or immune checkpoint inhibitor interventions.The very high cancer burden and unique genomic landscape of CMMRD highlight the benefit of comprehensive assays in timely diagnosis and precision approaches toward surveillance and immunotherapy. These data will guide the clinical management of children and patients who survive into adulthood with CMMRD.The Canadian Institutes for Health Research, Stand Up to Cancer, Children's Oncology Group National Cancer Institute Community Oncology Research Program, Canadian Cancer Society, Brain Canada, The V Foundation for Cancer Research, BioCanRx, Harry and Agnieszka Hall, Meagan's Walk, BRAINchild Canada, The LivWise Foundation, St Baldrick Foundation, Hold'em for Life, and Garron Family Cancer Center.
|
|
| 7. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige : Ekologisk, juridisk och ekonomisk bakgrund
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ålgräsängar utgör viktiga och artrika habitat på grunda mjukbottnar som förser naturen och människan med flera viktiga ekosystemfunktioner och tjänster. Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska övergödning och överfiske och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av den fortsatta exploateringen av grunda kustområden. Syftet med denna rapport är att bidra till utvecklingen av en bättre förvaltning av ålgräsekosystem i Sverige, framför allt vad gäller restaurering, men också när det gäller prövning och tillsyn av verksamheter som kan påverka ålgräsekosystem och andra kustnära habitat. Rapporten ger en tvärvetenskaplig bakgrund till förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige där både ekologiska, juridiska och ekonomiska aspekter behandlas. Målet har varit att samla all aktuell information som är relevant vid förvaltning och restaurering av ålgräs, samt analysera dagens förvaltning, identifiera eventuella brister och ge rekommendationer hur den kan förbättras. Här beskrivs bl.a. möjligheter och begränsningar med ekologisk restaurering och ekologisk kompensation av ålgräsekosystem. Rapporten utgör också ett viktigt underlag för handboken om restaurering av ålgräs i Sverige (Moksnes m.fl. 2016).Även om det idag finns fungerande metoder för ålgräsrestaurering i Sverige är det viktigt att klargöra att restaurering av ålgräs är tidskrävande, dyrt och förenat med stora osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön försämras så mycket att ålgräs inte längre kan växa i området. Det är därför av största vikt att i första hand skydda återstående ålgräsängar, att restaurera ängar när så är möjligt och endast som en sista åtgärd tillåta kompensationsrestaurering av ålgräs. En bioekonomisk analys av tre ekosystemtjänster som ålgräset ger människan visar att ålgräsängar fyller en viktig funktion när det gäller produktion av kommersiella fiskarter samt upptag och långtidsförvaring av kol och kväve. Det ekonomiska värdet av dessa ekosystemtjänster skattas upp till cirka 0,5 miljoner kr per hektar, utan att värdet på många andra viktiga ekosystemfunktioner inkluderats (t.ex. minskad resuspension av sediment och stranderosion, ökad biologisk mångfald, m.m.). Skattade historiska förluster av ålgräs i Bohuslän beräknas bl.a. ha medfört att produktionen av torsk minskat med cirka 8000 ton sedan 1990, vilket motsvarar den totala svenska landningen av torsk 2013. Förlusten av ålgräs beräknas också ha medfört att cirka 6000 ton av lagrat kväve har frisatts i kustekosystemen, vilket motsvarar en belastning som är tre gånger högre än den årliga tillförseln till Skagerrak via vattendrag. En grov skattning av det totala ekonomiska värdet av dessa förlorade ekosystemtjänster sedan 1990, inklusive kolupptag varierar mellan 4 och 21 miljarder kr. Det finns idag ingen svensk lagstiftning som specifikt skyddar ålgräs. Däremot finns en stor mängd lagar och regler som bl.a. avser att motverka försämring, återställa skadad miljö, och reglera vilken påverkan som är tillåten i olika områden. Det faktum att exploatering och annan skada på ålgräs tillåts att ske också i områden Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:8 12 där stora förluster av livsmiljön har skett, liksom i skyddade områden, visar dock att dagens rättsliga skydd är otillräckligt. Situationen strider mot kraven i vattendirektivet och havsmiljödirektivet om att uppnå och bibehålla god ekologisk status, och medför svårigheter för Sverige att leva upp till internationella åtaganden. Förvaltningen av ålgräsekosystem försvåras av att Sverige saknar nationell miljöövervakning av ålgräs och att ålgräs mycket sällan inkluderats vid bedömning av ekologisk status enligt vattenförvaltningsförordningen. Detta medför bl.a. att den dokumenterade förlusten av ålgräs i Västerhavet inte påverkat statusklassningen av svenska kustvatten, vilket minskat möjligheterna att stoppa exploatering av kvarvarande ålgräsängar. Det är därför viktigt att revidera svenska bedömningsgrunder och indikatorer för vegetation så att ålgräsets utbredning inkluderas i nationell miljöövervakning och kan bidra till statusklassningen. En sådan förändring kopplat till ett tydligt förbud mot ytterligare försämring av vattenstatusen skulle medföra ett betydligt bättre skydd för hotade livsmiljöer som ålgräsängar. Det skulle också tydliggöra behovet av ekologisk restaurering av ålgräs i påverkade områden. Ekologisk kompensation har använts mycket lite i den marina miljön i Sverige och ingen kompensationsrestaurering av ålgräs har ännu utförts. Kompensationsrestaurering av ålgräs kan vara ett verktyg för att tillämpa principen att förorenaren betalar och bidra till att motverka en stegvis nettoförlust av habitatet till följd av exploateringar. Till skillnad från en fiskeavgift som i första hand ersätter skador på fisket ersätter en kompensationsrestaurering förluster av samtliga ekosystemtjänster. Kompensation är dock inte oproblematisk, och det är centralt att den inte påverkar prövningen av tillåtligheten av en verksamhet, utan endast används som en sista åtgärd efter att så långtgående krav som möjligt har ställts på att undvika eller minska skadan. Detta är speciellt viktigt i södra Bohuslän där studier visar att restaurering inte längre är möjlig i alla områden. Dessutom utgörs de flesta områden där restaurering skulle kunna utföras av bottnar där ålgräs växte på 1980-talet varför kompensationen i dessa områden bara skulle leda till en minskad nettoförlust av den historiska utbredningen.I svensk lagstiftning finns flera alternativa regler att lägga till grund för krav på kompensation i fall då ålgräs kan komma att påverkas negativt. Miljöbalkens 16 kap. 9 § utgör det bästa stödet för att kräva full ekologisk kompensation eftersom alla ekosystemtjänster där kan användas som argument för kompensation. Idag utgör bristen på praxis en utmaning för att ställa långtgående krav på kompensation, men det är på väg att förändras i och med att kompensationskrav nu prövas allt oftare i domstol. Att utpeka ålgräsängar som biotopskyddsområden skulle stärka möjligheten att kräva kompensation, men framförallt ställa större krav på att undvika och minimera förlusterna.Erfarenheter från USA, där kompensationsrestaurering av ålgräs används som förvaltningsredskap sedan 1970-talet, visar på betydelsen av att utforma standardiserade regler för vilka metoder som ska användas, hur omfattningen på kompensation ska skattas, hur uppföljningen ska ske, hur resultatet ska bedömas samt vad som ska ske om restaureringen inte lyckas. En nationell vägledning för kompensationsrestaurering skulle underlätta användningen and möjligheterna att lyckas med denna typ åtgärd i Sverige. I denna rapport presenteras en detaljerad beskriving av hur en sådan vägledning skulle kunna utformas.
|
|
| 8. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige : Vägledning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Bohuslän har mer än 60 % av allt ålgräs försvunnit sedan 1980-talet till följd av övergödning och överfiske. Även om åtgärder har förbättrat vattenkvaliteten i Västerhavet under senare år har ingen återhämtning av ålgräs skett. Istället fortsätter förlusten, bl.a. till följd av exploatering av grunda kustområden. Restaurering av ålgräs skulle kunna utgöra en åtgärd för att återskapa historiska habitat eller som kompensationsåtgärd när ålgräs förstörs vid exploatering.Denna handbok ger en detaljerad teknisk handledning för restaurering av ålgräs i skandinaviska vatten och tar upp alla viktiga steg i restaureringsprocessen, från utvärdering och val av lokaler, samråd och tillstånd, skörd och plantering, till övervakning och utvärdering av resultaten. Rekommenderade metoder är baserade på omfattande studier i Bohuslän 2010–2015, och är sannolikt tillämpbara för kustområden i hela Skagerrak och Kattegatt, inklusive Öresund. Delar av de metoder som beskrivs är troligen också användbara i södra Östersjön, men kompletterande studier behöver utföras innan metoderna kan rekommenderas också för detta område.Även om väl fungerande metoder för ålgräsrestaurering nu finns tillgängliga för svenska förhållande är restaurering av ålgräs tidskrävande, dyrt och förenat med osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön förändras så mycket att den inte längre tillåter ålgräs att växa i området. Det är därför inte alltid möjligt att restaurera en förlorad äng. Följaktligen är det av största vikt att förvaltningen i första hand fokuserar på att skydda återstående ålgräsängar, och endast som en sista åtgärd tillåter kompensationsrestaurering som en lösning vid exploatering.Innan en storskalig restaurering påbörjas är det centralt att utvärdera om rådande miljöförhållanden tillåter ålgräs att växa i tilltänkta lokaler. I Bohuslän utgör grumligt vatten och dåliga ljusförhållanden, drivande fleråriga algmattor på botten, fintrådiga algmattor på ytan och störningar från strandkrabbor de vanligaste orsakerna till att planteringar misslyckas. För att utvärdera miljöförhållandena rekommenderas att övervakning och testplanteringar görs i potentiella lokaler under minst 12 månader innan en eventuell storskalig restaurering påbörjas. Generellt rekommenderas endast lokaler där ljustillgången vid planteringsdjupet är minst 25 % av ljuset vid ytan, och där testplanteringar visar positiv skottillväxt efter ett år. Innan restaureringsarbetet påbörjas måste också berörda myndigheter kontaktas för att få information om eventuella samråd, anmälningar, tillstånd och dispenser som kan behövas. För de metoder som rekommenderas i handboken behöver dock i normalfallet endast en anmälan om samråd göras hos länsstyrelsen vid ålgräsrestaurering. För ålgräsrestaurering i svenska vatten rekommenderas att singelskottmetoden används där vuxna skott transplanteras för hand ett och ett utan sediment från donatorängen med hjälp av dykare. För att öka vinteröverlevnaden rekommenderas generellt att planteringen görs på 1,5–2,5 m djup, i början av juni där skotten planteras med 25–50 cm mellanrum (4–16 skott per kvadratmeter). Det rekommenderas också att den planterade ytan är minst 1000 m2 totalt för att öka chanserna för positiva självgenererade effekter från den planterade ängen. De rekommenderade metoderna ger inga mätbara negativa effekter på donatorängarna. De är också relativt snabba där ett dyklag på fyra personer beräknas kunna skörda och plantera en hektar ålgräs (40 000 skott) på 10 arbetsdagar. Vid optimala förhållanden kan skottätheten öka nästan 10 gånger över sommaren. Den arbetsamma metoden begränsar dock omfattningen av restaureringarna till relativt små projekt (<10 hektar per år), vilket är en mycket liten andel i jämförelse med de 1000-tals hektar ålgräs som förlorats i Bohuslän sedan 1980-talet. Ålgräsrestaurering kan därför inte som ensam åtgärd förväntas återskapa den historiska utbredningen av ålgräs. Däremot kan restaurering på strategiskt valda platser, i kombination med storskaliga åtgärder som förbättrar miljön och tillväxtförhållandena för ålgräs i kustområdet, utgöra ett viktigt komplement som möjliggör och påskyndar en naturlig återhämtning av livsmiljön.Övervakning av en restaurerad ålgräsäng är nödvändig för att kunna utvärdera om målet med restaureringen uppnåtts. Den bör därför vara en självklar del i budgeten för varje projekt, och ställas som krav vid kompensationsrestaurering. I denna handbok rekommenderas att restaureringen utvärderas och bedöms genom att jämföra i första hand skottäthet, biomassa och areell utbredningen av den restaurerade ängen med samma variabler i referensängar under 10 år.Den totala kostnaden för att restaurera en hektar ålgräs med de rekommenderade metoderna skattas till mellan 1,2 och 2,5 miljoner kr (inklusive val av lokal och utvärdering). Dessa värden inkluderar kostnaden för att utvärdera potentiella restaureringslokaler under ett år (ca 0,39 miljoner kr) samt att övervaka restaureringen i 10 år (ca 0,39 miljoner kr), vilka inte påverkas av storlek på restaureringen. Kostnaden för skörd och plantering av ålgräs är däremot direkt proportionell mot skottäthet och areal hos planteringen och beräknas variera mellan 0,44 och 1,73 miljoner kr per hektar. Om skotten behöver förankras kan planteringskostnaden fördubblas. Det är därför viktigt att identifiera optimala planteringsmetoder vid utvärdering av restaureringslokaler. Metoder för restaurering med ålgräsfrön i Västerhavet är också framtagna, men kan idag inte rekommenderas på grund av mycket höga och varierande förluster av frön. I jämförelse med skottmetoder är frömetoder mer osäkra, tar två år längre tid för att återfå en äng och beräknas kosta två till tre gånger mer med tillgängliga metoder.
|
|
| 9. |
- Moksnes, Per-Olav, et al.
(författare)
-
Handbook for restoration of eelgrass in Sweden : National guideline
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- More than 60 % of the eelgrass has vanished from the Swedish northwest coast since the 1980s as a result of nutrient pollution and overfishing. Although measures have improved the water quality significantly in recent years, no natural recovery of eelgrass has occurred. Instead the losses of eelgrass continue as a result of e.g. coastal exploitation. Restoration of eelgrass constitutes a potential tool to recreate historic habitats and to mitigate eelgrass meadows that are destroyed during exploitation.This handbook provides detailed technical guidelines for eelgrass restoration in Scandinavian waters and includes all important steps in the restoration process, from site selection and permit processes to harvest and planting of eelgrass, and monitoring and evaluation of results. The described methods are based on extensive studies carried along the northwest coast of Sweden, from 2010 to 2015, and are mainly applicable for the Skagerrak–Kattegat area including the Sound. Some of the methods may also be appropriate for the southern part of the Baltic Sea, but complementary studies will be needed before they could be recommended also for this area. Although functional methods for eelgrass restoration now are available for Swedish waters it is important to note the eelgrass restoration is very labor intensive, expensive and the results are many times uncertain. When an eelgrass meadow is lost, the physical and biological environment may change so much that it no longer allows eelgrass to grow in the area. It is therefore not always possible to restore a lost eelgrass bed. Hence, it is imperative that environmental managers prioritize the protection and conservation of remaining eelgrass habitats, and only as a last option use compensatory restoration as a measure to mitigate losses caused by coastal exploitation. A critical first step, before large-scale restoration is initiated, is to evaluate if the existing environmental conditions at potential restoration sites allow eelgrass to grow. Monitoring of physical and biological conditions and testplanting of eelgrass should therefore be carried out for at least 12 months prior to selecting a restoration site. The dominant causes to why eelgrass plantings fail along the Swedish northwest coast are poor water quality resulting from local sediment resuspension, disturbance from bottom-drifting perennial algal mats and shore crabs, and shading from ephemeral algae. In general it is recommended that eelgrass restoration should only be attempted at sites where the light availability at the planting depth is at least 25 % of the surface irradiance, and where test-planted shoots show positive growth after one year. Before any restoration work is started it is important to contact relevant local authorities to obtain information regarding necessary permits and required communication with stakeholders. For the methods recommended in this handbook, only a consultation with the County Administrative Board is normally required. For eelgrass restoration in Sweden, the single-shoot method is recommended where single, adult shoots are harvested and planted by hand, without sediment from the donor meadow, using diving. To decrease winter mortality resulting from ice-scouring or insufficient light, it is generally recommended that shoots are planted in the beginning of June, between 1.5 and 2.5 m depth. It is also recommended that shoots are planted 0.25 to 0.50 m apart (equivalent to a planting density of 4 to 16 shoots per kvadratmeter) and that the size of the planted area is at least 1000 m2 to increase the chances of positive feedback mechanisms from the restored meadow. The recommended methods for harvest do not result in any measurable impact on the donor meadows, and the planting methods are relatively fast. Studies suggest that 4 divers could harvest and plant 40 000 shoot covering one hectare in 10 working days. During optimal conditions the shoot density can increase 10 times before the winter. Since the harvest and planting is done by hand, the method will likely limit the size of possible restoration projects to less than 10 hectares per year, which is a very small amount in comparison with the 1000s of hectars that has been lost along the Swedish west coast since the 1980s. Thus, the available restoration methods can likely not alone recreate the historic distribution of eelgrass. However, in combination with large-scale measures that improves the conditions for eelgrass growth along the Swedish west coast, restoration at strategically chosen locations may constitute an important complement that could enable and accelerate natural recovery of Swedish eelgrass habitats.Monitoring of the restored eelgrass bed is critical to evaluate if the goals of the restoration are met, and must be part of every restoration project. This is particularly important in mitigation projects to ensure that no net-loss of eelgrass occur. This handbook recommend that the result of the restoration is primarily evaluated by comparing eelgrass shoot density, biomass and areal extent of the planted bed with the same variables in a natural, reference bed over a period of 10 years. The total cost of restoring one hectare of eelgrass using the recommended methods is estimated to vary between 1.2 and 2.5 million SEK. These values include the cost of site selection for one year and monitoring for 10 years (0.38 and 0.39 million SEK, respectively), which are independent of the size of the restoration project. The cost of harvesting and planting, on the other hand, is directly proportional to the size of the planted meadow, and the shoot density used, and varies between 0.44 and 1.73 million SEK per hectare for the recommended methods. If anchoring techniques need to be used the planting cost could double. Thus, it is important to identify optimal planting methods during evaluation of restoration sites to keep the costs down. Methods for eelgrass restoration using seeds have also been developed for Swedish conditions. However, seed methods cannot presently be recommended due to very high and variable losses of seeds, and high costs. In comparison with the single-shoot method, seed methods have higher risks of failure, take two additional years to obtain a functional eelgrass meadow, and are estimated to cost two to three times more with available methods.
|
|
| 10. |
- Osorio, Ana, et al.
(författare)
-
DNA Glycosylases Involved in Base Excision Repair May Be Associated with Cancer Risk in BRCA1 and BRCA2 Mutation Carriers.
- 2014
-
Ingår i: PLoS Genetics. - : Public Library of Science (PLoS). - 1553-7404. ; 10:4
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Single Nucleotide Polymorphisms (SNPs) in genes involved in the DNA Base Excision Repair (BER) pathway could be associated with cancer risk in carriers of mutations in the high-penetrance susceptibility genes BRCA1 and BRCA2, given the relation of synthetic lethality that exists between one of the components of the BER pathway, PARP1 (poly ADP ribose polymerase), and both BRCA1 and BRCA2. In the present study, we have performed a comprehensive analysis of 18 genes involved in BER using a tagging SNP approach in a large series of BRCA1 and BRCA2 mutation carriers. 144 SNPs were analyzed in a two stage study involving 23,463 carriers from the CIMBA consortium (the Consortium of Investigators of Modifiers of BRCA1 and BRCA2). Eleven SNPs showed evidence of association with breast and/or ovarian cancer at p<0.05 in the combined analysis. Four of the five genes for which strongest evidence of association was observed were DNA glycosylases. The strongest evidence was for rs1466785 in the NEIL2 (endonuclease VIII-like 2) gene (HR: 1.09, 95% CI (1.03-1.16), p = 2.7×10-3) for association with breast cancer risk in BRCA2 mutation carriers, and rs2304277 in the OGG1 (8-guanine DNA glycosylase) gene, with ovarian cancer risk in BRCA1 mutation carriers (HR: 1.12 95%CI: 1.03-1.21, p = 4.8×10-3). DNA glycosylases involved in the first steps of the BER pathway may be associated with cancer risk in BRCA1/2 mutation carriers and should be more comprehensively studied.
|
|
