| 1. |
- Fall, Tove, 1979-, et al.
(författare)
-
Diabetes Mellitus in Elkhounds Is Associated with Diestrus and Pregnancy
- 2010
-
Ingår i: Journal of Veterinary Internal Medicine. - : Wiley. - 0891-6640 .- 1939-1676. ; 24:6, s. 1322-1328
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: Female Elkhounds are shown to be at increased risk for diabetes mellitus, and occurrence of diabetes during pregnancy has been described in several cases. Hypothesis: Onset of diabetes mellitus in Elkhounds is associated with diestrus. Animals: Sixty-three Elkhounds with diabetes mellitus and 26 healthy controls. Methods: Medical records from 63 Elkhounds with diabetes were reviewed and owners were contacted for follow-up information. Blood samples from the day of diagnosis were available for 26 dogs. Glucose, fructosamine, C-peptide, growth hormone (GH), insulin-like growth factor-1, progesterone, and glutamate decarboxylase isoform 65-autoantibodies were analyzed and compared with 26 healthy dogs. Logistic models were used to evaluate the association of clinical variables with the probability of diabetes and with permanent diabetes mellitus after ovariohysterectomy (OHE). Results: All dogs in the study were intact females and 7 dogs (11%) were pregnant at diagnosis. The 1st clinical signs of diabetes mellitus occurred at a median of 30 days (interquartile range [IQR], 3-45) after estrus, and diagnosis was made at a median of 46 days (IQR, 27-62) after estrus. Diabetes was associated with higher concentrations of GH and lower concentrations of progesterone compared with controls matched for time after estrus. Forty-six percent of dogs that underwent OHE recovered from diabetes with a lower probability of remission in dogs with higher glucose concentrations (odds ratio [OR], 1.2; P = .03) at diagnosis and longer time (weeks) from diagnosis to surgery (OR, 1.5; P = .05). Conclusions: Diabetes mellitus in Elkhounds develops mainly during diestrus and pregnancy. Immediate OHE improves the prognosis for remission of diabetes.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Ahlgren, Kerstin. M, et al.
(författare)
-
Diabetes mellitus in dog - : No evidence for a type-1-like phenotype
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Aims/hypothesis Diabetes mellitus (DM) is one of the most common endocrine disorders in dogs, and is commonly proposed to be of autoimmune origin. Although the clinical symptoms of human type 1 diabetes (T1D) and canine DM are similar, the aetiologies may differ. The aim of this study was to investigate if autoimmune aetiology resembling human T1D is as prevalent in dogs as previously reported. Methods Sera from 121 diabetic dogs representing 38 different breeds were tested for islet cell antibodies (ICA) and GAD65 autoantibodies (GADA) and compared with sera from 133 healthy dogs from 40 breeds. ICA was detected by indirect immunofluorescence using both canine and human frozen sections. GADA was detected by in vitro transcription and translation (ITT) of human and canine GAD65, followed by immunoprecipitation. Results None of the canine sera analyzed tested positive for ICA on sections of frozen canine or human ICA pancreas. However, serum from one diabetic dog was weakly positive in the canine GADA assay and serum from one healthy dog was weakly positive in the human GADA assay. Conclusions/interpretations Based on sera from 121 diabetic dogs from 38 different breeds were tested for humoral autoreactivity using four different assays, contrary to previous observations, we find no support for an autoimmune aetiology in canine diabetes.
|
|
| 4. |
- Ahlgren, Kerstin M, et al.
(författare)
-
Lack of evidence for a role of islet autoimmunity in the aetiology of canine diabetes mellitus
- 2014
-
Ingår i: PLOS ONE. - : Public Library of Science (PLoS). - 1932-6203. ; 9:8, s. e105473-
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- AIMS/HYPOTHESIS:Diabetes mellitus is one of the most common endocrine disorders in dogs and is commonly proposed to be of autoimmune origin. Although the clinical presentation of human type 1 diabetes (T1D) and canine diabetes are similar, the aetiologies may differ. The aim of this study was to investigate if autoimmune aetiology resembling human T1D is as prevalent in dogs as previously reported.METHODS:Sera from 121 diabetic dogs representing 40 different breeds were tested for islet cell antibodies (ICA) and GAD65 autoantibodies (GADA) and compared with sera from 133 healthy dogs. ICA was detected by indirect immunofluorescence using both canine and human frozen sections. GADA was detected by in vitro transcription and translation (ITT) of human and canine GAD65, followed by immune precipitation. Sections of pancreata from five diabetic dogs and two control dogs were examined histopathologically including immunostaining for insulin, glucagon, somatostatin and pancreas polypeptide.RESULTS:None of the canine sera analysed tested positive for ICA on sections of frozen canine or human ICA pancreas. However, serum from one diabetic dog was weakly positive in the canine GADA assay and serum from one healthy dog was weakly positive in the human GADA assay. Histopathology showed marked degenerative changes in endocrine islets, including vacuolisation and variable loss of immune-staining for insulin. No sign of inflammation was noted.CONCLUSIONS/INTERPRETATIONS:Contrary to previous observations, based on results from tests for humoral autoreactivity towards islet proteins using four different assays, and histopathological examinations, we do not find any support for an islet autoimmune aetiology in canine diabetes mellitus.
|
|
| 5. |
- Alvåsen, Karin, et al.
(författare)
-
Assessing short-term economic consequences of cow-calf contact systems in dairy production using a stochastic partial budgeting approach
- 2023
-
Ingår i: Frontiers in animal science. - 2673-6225. ; 4
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Introduction: While early separation of dairy calves after birth has been debated from an ethical and animal welfare lens, the economic evidence surrounding alternative cow-calf contact (CCC) systems is scarce.Methods: To address this knowledge gap, we assessed the economic consequences of CCC systems using data from the Agriwise database as well as parameters from published literature in a stochastic partial budget model. The implementation of CCC is very diverse between farms, so in our study we therefore selected a limited number of CCC systems to assess. The examined CCC systems were: (i) dam rearing with limited contact at milking (15 minutes twice a day for 115 days) with no manual milk feeding; (ii) dam rearing with 21-day full contact, after which calves are manually fed 8 kg of whole milk for 94 days; and (iii) mixed calf rearing with using both dams and foster cows with full contact; calves are initially kept with their dams and then moved to foster cows at 9 days of age.Results: We found that adoption of CCC systems was associated with decreases in contribution margins in the range of 1 to 5.4%, as compared to a rearing system where the calves were separated from their dams after one day and were manually fed 8 kg of milk for 12 weeks. These results illustrated that the costs associated with CCC systems may be fairly high under certain circumstances and may prohibit farmers from adopting this practice. Sensitivity analysis suggested that differences in milk sales, assumptions on changes in labor requirements, and changes in daily calf weight gain depending on CCC system were the main variables that governed the net impact on the contribution margins.Discussion: We did not include building costs in the analyses assuming that barn structures may not change in the short-term. The study focused only on short-term pecuniary associations between changes in CCC systems and contribution margins. To strengthen the economic decision-making around CCC systems, future research should consider non-monetary impacts of different CCC systems, as well as long-term economic impacts of these production strategies.
|
|
| 6. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurskydd inom grisuppfödning
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Minkhållning i Sverige
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den här rapporten är framtagen av SLUs vetenskapliga råd för djurskydd i syfte att utvärdera djurvälfärden hos minkar inom svensk pälsdjursproduktion och bedöma om den vetenskapliga litteraturen ger stöd för att produktionen, så som den bedrivs i dag, ger djuren möjlighet att bete sig naturligt. Minkar som föds upp för pälsproduktion i Sverige måste hållas och skötas enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:14) om uppfödning och hållande av pälsdjur. Rapporten har tagits fram på uppdrag av Jordbruksverket som en del i ett regeringsuppdrag om minkhållning. Den beskriver minkens ursprung och domesticering, naturligt beteende hos vild mink, inhysning och skötsel vid pälsuppfödning, onormalt beteende, miljöberikningar, smittskydd, förekommande sjukdomar och avlivningsmetoder. I rapporten ges rekommendationer baserat på tillgänglig vetenskaplig litteratur, och behov av framtida forskning identifieras.Minken är en opportunistisk köttätare som behöver äta relativt ofta. I pälsdjursproduktionen tillämpas i princip fri tillgång på foder till digivande honor och växande valpar men inför parningssäsongen innebär den fria tillgången ökad risk för komplikationer vid valpningen på grund av övervikt hos honan. Fodringen behöver därför anpassas under vintern för att minska risken för feta honor och därmed ökad dödlighet vid valpningen. Neddragen fodertillgång kan orsaka frustration som då visar sig i beteendestörningar. Olika aspekter på utfodring bör därför beaktas i framtida forskning. Den vilda minken lever solitärt under stora delar av året, dock kan en till flera honor leva inom en hanes revir. I pälsdjursproduktionen bör därför vuxna minkar hållas individuellt, undantaget är växande ungminkar som med fördel kan hållas tillsammans. Att hålla två minkar tillsammans är det vanligaste, dock fungerar det att hålla tre ungminkar i etagebur om de ges extra foder och god tillsyn. Grupper med fler än tre djur bör undvikas då riskerna för aggression ökar. En lya fastsatt utanpå buren är viktigt för alla minkar året runt då de naturligt vilar mycket i sina bohål, samt även för att minkhonan ska kunna ta hand om de outvecklade ungarna första tiden efter födelsen. I fångenskap används halm för att skapa ett varmt bo under den kalla årstiden samt för att bygga ett bo för ungarna under uppfödningsperioden.Systematisk genetisk selektion för önskat beteende (temperament) förbättrar välfärden hos minken. Systemet tillämpas på svenska gårdar genom att minkar som uppvisar rädsla eller stress selekteras bort vid avelsurvalet. Urvalet av avelsdjur görs kontinuerligt från det att valparna föds, då reproduktion, valpöverlevnad och temperament registreras tidigt och är viktiga parametrar att ta hänsyn till i urvalet. Det slutliga urvalen sker på hösten då längd, vikt och pälsegenskaper graderas. Ju tidigare dessa urval görs desto tidigare kan utfodringen anpassas för att undvika att avelsdjuren blir överviktiga under hösten. Det är viktigt att aveln inte resulterar i för stora djur, då detta kan leda till välfärdsproblem i framtiden.Mink i vilt tillstånd använder vatten i sin jakt på bytesdjur, men är inget vattenlevande djur, per se. Badvatten till mink bedöms däremot vara en positiv berikning, dock inte vetenskapligt belagt, som ett grundläggande beteendebehov. Forskning visar att beteendestörningar kan förebyggas genom att minkarna ges fri tillgång på foder, hålls i etageburar med bolåda, hyllor, strömedel och berikningar som byts ut regelbundet. I svenska djurskyddsföreskrifter ingår dessa som krav för hållande av mink för pälsdjursproduktion. Mer kunskap behövs för hur ofta berikningar bör skiftas.Djurvälfärd i samband med livdjurstransport och avlivning av mink lyfts fram som angelägna forskningsområden. En snabb avlivning vid hemmaburen bedöms vara det bästa ur djurvälfärdssynpunkt. För att minska risken för spridning av sjukdomar bör importerade minkar hållas i karantän och hög biosäkerhet tillämpas på gården.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om djurskydd inom grisuppfödning
- 2019
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta yttrande svarar på följande fråga av Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt, World Animal Protection Sverige, Compassion in World Farming Sverige och Vi Konsumenter, som vänt sig till det vetenskapliga rådet med anledning av Jordbruksverkets ändring av djurskyddsbestämmelserna för gris, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd m ( SJVFS 2017:25) om grishållning inom lantbruket m.m., saknr. L 106: Är det förenat med bättre, likvärdig eller sämre djurvälfärd, vid en sammantagen bedömning av såväl smågrisens välfärd som suggans, om smågrisar avvänjs från suggan vid 21 dagars ålder i stället för vid 28 dagars ålder? Rådet ombads att belysa frågan utifrån ett brett perspektiv innefattande såväl psykisk som fysisk hälsa och välbefinnande.
|
|
