| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Rosen, Lars, 1962, et al.
(författare)
-
Kostnads-nyttoanalys som verktyg för prioritering av efterbehandlingsinsatser.
- 2008
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- För att uppnå miljömålet En giftfri miljö krävs att en stor mängd förorenade områden tas om hand och efterbehandlas. Kostnaden för att åtgärda de mest förorenade områdena har av Naturvårdsverket beräknats uppgå till ca 60 miljarder kronor. Ett problem är dock att samhällets resurser för sådana insatser är begränsade. Det är därför viktigt att utveckla verktyg för att prioritera bland tänkbara insatser så att en sund hushållning sker av samhällets begränsade resurser. En möjlig ansats till prioritering är att göra samhällsekonomiska bedömningar av potentiella efterbehandlingsinsatser. Syftet är då att undersöka om en viss insats är samhällsekonomiskt lönsam och helst även analysera vilka insatser som är mer samhällsekonomiskt lönsamma än andra. Ett vedertaget verktyg för samhällsekonomiska analyser är Kostnads-nyttoanalys (KNA). Metoden har dock ännu fått begränsad användning inom svenskt miljöarbete, och särskilt vad gäller arbete med förorenade områden. I detta projekt inom Naturvårdsverkets kunskapsprogram Hållbar sanering beskrivs hur KNA kan användas för att göra samhälls¬ekonomiska bedömningar av efter¬behandlingsåtgärder.
|
|
| 5. |
- Rosén, Lars, et al.
(författare)
-
Kostnads-nyttoanalys som verktyg för prioritering av efterbehandlingsinsatser : Metodutveckling och exempel på tillämpning
- 2008
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- För att uppnå miljömålet En giftfri miljö krävs att en stor mängd förorenade områden tas om hand och efterbehandlas. Kostnaden för att åtgärda de mest förorenade områdena har av Naturvårdsverket beräknats uppgå till ca 60 miljarder kronor. Ett problem är dock att samhällets resurser för sådana insatser är begränsade. Det är därför viktigt att utveckla verktyg för att prioritera bland tänkbara insatser så att en sund hushållning sker av samhällets begränsade resurser. En möjlig ansats till prioritering är att göra samhällsekonomiska bedömningar av potentiella efterbehandlingsinsatser. Syftet är då att undersöka om en viss insats är samhällsekonomiskt lönsam och helst även analysera vilka insatser som är mer samhällsekonomiskt lönsamma än andra. Ett vedertaget verktyg för samhällsekonomiska analyser är Kostnads-nyttoanalys (KNA). Metoden har dock ännu fått begränsad användning inom svenskt miljöarbete, och särskilt vad gäller arbete med förorenade områden. I detta projekt inom Naturvårdsverkets kunskapsprogram Hållbar sanering beskrivs hur KNA kan användas för att göra samhällsekonomiska bedömningar av efterbehandlingsåtgärder. En KNA av efterbehandlingsinsatser syftar allmänt till att beräkna nyttor (N) och kostnader (K) för alla de individer och företag som påverkas av en viss insats. Exempel på nyttor är värdet av minskade miljö- och hälsorisker eller fastighetsvärdesförbättringar. Exempel på kostnader är efterbehandlingskostnader, kostnader för miljöpåverkan under sanering och kostnader för ökad miljöbelastning vid deponeringsplatser. När de ekonomiska posterna beräknats sker en jämförelse mellan nyttor och kostnader för att bedöma den samhällsekonomiska lönsamheten av insatsen. Analysen har en strikt samhällsekonomisk utgångspunkt. Det är alltså en speciell typ av analys som bör utgöra en del av, men inte hela, beslutsunderlaget. Hur allvarligt förorenat ett område är bedöms i termer av vilken risk området utgör för människor och miljön. Som arbetet visar måste själva förändringen av risk kvantifieras för att kunna beräkna den ekonomiska nyttan av en efterbehandling. Det finns olika principer för hur en miljö- och hälsoriskbedömning görs och särskilt hur man uttrycker risken varierar mellan länder. I Sverige används främst ansatsen jämförelse av uppmätta haltnivåer med riktvärden, dvs. det antas att ju mer uppmätta halter överstiger antagna riktvärden, desto högre är risken. Riktvärdet är baserat på föroreningarnas egenskaper, spridning, exponering samt en ansatt acceptabel risknivå. Som rapporten beskriver är denna ansats inte lämplig att använda i samband med ekonomiska värderingar av riskförändringar. Man bör istället, som i vissa fall görs i t.ex. USA, beräkna absolutvärdet för risknivån utifrån den uppmätta halten alternativt beräkna sannolikheten att överskrida ett referensvärde, t.ex. ett riktvärde. Den sista ansatsen innebär att man beräknar sannolikheten att ett riktvärde överskrids baserat på statistik om föroreningsutbredning m.m. För efterbehandlingsinsatser redovisar rapporten ett stegvis tillvägagångssätt att genomföra en KNA. Steg 1 innebär att de specifika nyttor och kostnader som är aktuella i efterbehandlingsprojektet definieras och ställs upp i en s.k. målfunktion. I Steg 2 görs en lista med alla ingående nytto- och kostnadsposter och en kvalitativ uppskattning görs av deras betydelse för slutresultat. I Steg 3 görs en kvantitativ beräkning av varje posts storlek i pengar, dvs. en monetarisering, i de fall där detta är möjligt eller bedömts om meningsfullt. För övriga poster behålls den kvalitativa uppskattningen av postens storlek. I Steg 4 görs slutligen en summering av nyttorna och kostnaderna, för att visa om utfallet blir positivt eller negativt. I kapitel 6 sammanfattas arbetsgången i en kortfattad arbetsgång. För att illustrera de olika stegen används två exempelprojekt; Robertsfors f.d. impregneringsanläggning i Västerbotten samt f.d. industrikvarteret Lyftkranen i Stockholm. Dessa projekt har valts ut för att undersöka och illustrera hur slutresultatet i den samhällsekonomiska analysen beror av projektets geografiska läge (glesbygd eller storstad) och vilken typ av risk som de aktuella föroreningarna utgör (akut exponering eller långtidsexponering). I bägge fallen möjliggjorde en sanering att marken åter kunde tas i anspråk för bostäder eller som industrimark, något som inte var möjligt innan sanering. Det har inom ramen för detta projekt inte varit möjligt att genomföra någon helt fullständig kostnads-nyttoanalys för exempelprojekten, men exemplifieringarna ska förhoppningsvis ändå kunna illustrera hur KNA kan genomföras i verkliga projekt. För Robertsfors beräknades det ökade markvärdet till ca 2 miljoner kronor och de minskade hälsoriskerna värderades till ca 50 000 kr. Kostnaden för saneringen beräknades till ca 52 miljoner kronor. Kostnads-nyttoanalysen fick därför ett negativt utfall på ca 50 miljoner kronor. Värdet av ökade rekreationsmöjligheter samt ökad tillgång på ekosystemvaror och -tjänster kunde inte kvantifieras men bedöms inte kunna påverka slutresultatet i nämnbar omfattning. För Lyftkranen beräknades det ökade markvärdet till 50-120 miljoner kronor (beroende på om marken kan säljas som industrimark eller för bostadsändamål). Värdet av minskade hälsorisker beräknades understiga 10 000 kr. Värdet av ökade rekreationsmöjligheter i och omkring området beräknades inte, men bedöms vara betydligt större än i Robertsfors. Åtgärdskostnaden för saneringen av Lyftkranen uppgick till ca 126 miljoner kr, till vilket ska läggas miljökostnader till följd av luftutsläpp. Även om marken kan användas för bostadsändamål (dvs. markvärdet ökar till 120 Mkr) och blir attraktiv för rekreation är det därför ovisst om nyttan når upp till kostnaden. Vid annan markanvändning är det definitivt osannolikt. För båda exempelfallen var värdet av minskade hälsorisker lågt och hade ingen betydelsefull post i kostnads-nyttoanalyserna. Känslighetsanalyser visade, för båda exempelfallen, att förändringar i beräkningsproceduren endast hade marginella effekter på slutresultatet. Från ett fördelningsperspektiv kan konstateras för Lyftkranen att det till största delen är stockholmarna som skattevägen har betalat för efterbehandlingen och att det även är stockholmarna som får nytta av projektet genom att området görs tillgängligt för rekreation m.m. För Robertsfors kan konstateras att det är skattebetalarna i hela landet som får vara med att betala för efterbehandlingen medan den som dragit störst nytta (även om den inte är särskilt stor) är markägaren. Till viss del får även de boende i Robertsfors nytta av projektet eftersom det ger potential för förbättrade rekreationsmöjligheter. Arbetet visar att informationsbehovet till en fullständig KNA är omfattande och att en fullständig analys i första hand är lämplig att genomföra i stora efterbehandlingsprojekt. I bägge exempelprojekten är värdet av de minskade hälsoriskerna små, och markvärdet den helt dominerande posten. Detta gäller även vid ett mycket långt tidsperspektiv på hälsoriskerna. Det kan därför vara tämligen enkelt att få en indikation på hur stor ekonomisk nytta en efterbehandling kan få, baserat på antalet exponerade människor och den förväntade markvärdesförändringen. Detta är en uppskattning som bör kunna göras i alla efterbehandlingsprojekt.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Rosén, Lars, et al.
(författare)
-
Multikriterieanalys (MKA) för hållbar efterbehandling av förorenade områden : Metodutveckling och exempel på tillämpning
- 2009
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det finns en stor mängd platser i Sverige för vilka efterbehandlingsinsatser kan vara aktuella. Hittills har statens kostnader för efterbehandling av förorenade områden varit i storleksordningen en miljard kronor men för att åtgärda de mest allvarligt förorenade områdena kommer det uppskattningsvis att krävas ytterligare ca 60 miljarder kronor. I en hållbar utveckling anses de ekonomiska aspekterna utgöra en viktig dimension, tillsammans med de ekologiska och social-kulturella dimensionerna. Det skulle vara till stor hjälp att utveckla verktyg för att prioritera bland tänkbara insatser – både inom och mellan platser - så att en sund och hållbar hushållning sker av samhällets begränsade resurser. I projektet Kostnadsnyttoanalys som verktyg för prioritering av efterbehandlingsinsatser beskrevs hur ekonomiska värderingar av riskförändringar kan användas i kostnadsnyttoanalys för att uppskatta huruvida en efterbehandlingsåtgärd är samhällsekonomiskt lönsam eller inte. En naturlig fortsättning är att utarbeta arbetssätt som innebär att ekonomiska faktorer kan vägas samman med andra faktorer som rör de social-kulturella och ekologiska dimensionerna. Ett verktyg för att kunna göra en sådan sammanvägning på ett strukturerat sätt är multikriterieanalys (MKA). MKA har sitt ursprung i beslutsteori och har använts med framgång inom flera olika områden, bl.a. efterbehandling av förorenade områden. Metodiken är ett strukturerat angreppssätt för att beskriva hur väl olika alternativa åtgärder uppfyller ett eller flera önskade syften. Syftena beskrivs med ett antal kriterier som definieras i analysen. Varje kriterium värderas för sig på lämpligt sätt och därefter vägs de ingående kriterierna samman till en samlad bedömning. På detta sätt kan man bedöma hur väl syftena uppfylls för vart och ett av alternativen och ett lämpligt alternativ kan identifieras. Syftet med denna rapport är att (1) föreslå en metodik och arbetsgång för multikriterieanalys (MKA) som kan användas för att jämföra olika efterbehandlingsalternativ med avseende på ekologisk, ekonomisk och social-kulturell hållbarhet, samt (2) exemplifiera användning av MKA-metodiken genom en fallstudie. MKA-metodiken som föreslås i denna rapport är baserad på en kombination av en s.k. linjär additiv metod och en icke-kompensationsmetod för att kunna rangordna alternativ, respektive utesluta alternativ som inte uppfyller uppsatta kriterier på hållbarhet. Den föreslagna metodiken baseras bl.a. på begreppen stark och svag hållbarhet. Det finns en omfattande vetenskaplig diskussion om möjliga och specifika definitioner av hållbar utveckling. En distinktion kan göras mellan stark och svag hållbarhet, enligt hur dessa begrepp definieras av ekonomer. Stark hållbarhet innebär att inget kapitalslag (naturkapital, tillverkat kapital eller humankapital) minskar över tiden, dvs. kompensation mellan olika kapitalslag accepteras inte. Svag hållbarhet, å andra sidan, innebär att summan av samtliga kapitalslag (per capita) inte minskar över tiden. Detta innebär att en minskning av ett kapitalslag kan kompenseras med en ökning av ett annat. I den föreslagna metodiken används detta synsätt, i överförd betydelse, även på den ekologiska och på den social-kulturella dimensionen. Metodiken ger information om de studerade åtgärdsalternativen kan bidra till en utveckling i riktning mot stark eller svag hållbarhet. En rangordning görs dessutom av de studerade alternativen med avseende på hållbarhet. Beslutsfattaren kan med den föreslagna MKA-metodiken som stöd därmed välja efterbehandlingsalternativ utifrån två olika grader av hållbarhet: 1. Det mest hållbara alternativet utifrån en riktning mot stark hållbarhet, där negativa effekter undviks för alla nyckelkriterier. 2. Det mest hållbara alternativet utifrån en riktning mot svag hållbarhet där negativa effekter för vissa nyckelkriterier kan tillåtas kompenseras med positiva effekter för andra nyckelkriterier. Syftet med metodiken är således dels att identifiera hållbara alternativ, dels att rangordna alternativen. Detta görs genom att ett antal nyckelkriterier värderas för varje hållbarhetsdimension och för varje efterbehandlingsalternativ. Därefter beräknas ett hållbarhetsindex som speglar alternativets bedömda hållbarhet. I rapporten redovisas en exempeltillämpning på metodiken. Även ett förslag till stegvis arbetsgång presenteras. Avsikten är att metodiken ska vara tydlig och relativt enkel att tillämpa. Rapporten har finansierats av Naturvårdsverket genom kunskapsprogrammet Hållbar Sanering.
|
|
| 8. |
- Rosen, Lars, 1962, et al.
(författare)
-
Riskvärdering vid val av åtgärdsstrategi : Beskrivning av metoder och exempel
- 2006
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Naturvårdsverket uppskattar att det idag finns ca 40 000 förorenade områden i Sverige. Statens kostnader för efterbehandling har hittills uppgått till ca 1 miljard kronor, men för att åtgärda de mest allvarligt förorenade områdena kommer det uppskattningsvis att krävas ytterligare ca 45 miljarder kronor. Med hänsyn till det stora antalet förorenade områden och de höga kostnaderna är det ur ett hållbarhetsperspektiv nödvändigt att inkludera ekonomiska riskvärderingar i den riskvärderingsprocess som utgör ett viktigt beslutsunderlag i hanteringen av förorenade områden. Behovet av ekonomiska värderingar av miljöskyddsarbete ges också uttryck för i Miljöbalkens allmänna hänsynsregler om rimlighet och skälighet. Det huvudsakliga syftet med rapporten är att ge en erfarenhetsåterföring av, och underlag för, en ekonomisk riskvärdering som underlag för en kostnadseffektiv efterbehandling. I rapporten diskuteras och redovisas hur olika värderingsmetoder kan användas för att ekonomiskt värdera de förändrade risker för miljö- och hälsoeffekter som kan åstadkommas vid en efterbehandling. Sådana värderingar kan användas i ekonomiska analyser (exempelvis beslutsanalyser och kostnads-nytto analyser) tillsammans med andra ekonomiska poster i en bedömning av det ekonomiska utfallet av en efterbehandlingsinsats. Inledningsvis beskrivs och diskuteras grunderna för riskbedömning av förorenade områden i Sverige. Härvid jämförs acceptabla risknivåer i Sverige med de som används i andra länder och inom andra sektorer i samhället. En slutsats är att vi i Sverige använder ett likartat synsätt och liknande modeller som i flera andra länder för att beräkna riktvärden för förorenad jord, men att olika antaganden m.m. gör att riktvärdena varierar en del mellan länderna. Det kan också konstateras att de acceptabla risknivåerna för skada på människa och miljö är likartade mellan de jämförda länderna. Vid jämförelsen av riskacceptansen inom andra sektorer i samhället framkommer emellertid stora skillnader, vilket tyder på olika värderingsgrunder för risker inom olika sektorer. Intressanta exempel är jämförelserna med arbets- och boendemiljö där de acceptabla hälsorisknivåerna är 100–1000 gånger högre än inom förorenade områden. Därefter beskriver rapporten ett ramverk för ekonomisk riskvärdering med beslutsanalys och kostnads-nytto analys som centrala begrepp. Grundläggande värderingsteori och olika metoder för att skatta det ekonomiska värdet av en miljöförbättring beskrivs därefter. Användningen av metoderna illustreras med fallstudier, vid Wockatz-området i Göteborg och Oskarshamns hamn, där möjligheter och svårigheter med ekonomiska miljöriskvärderingar beskrivs.Arbetet visar att dagens angreppssätt, som innebär jämförelser mot riktvärden snarare än kvantifiering av faktiska risknivåer, inte går särskilt bra ihop med ekonomisk värdering. Orsaken är att utgångspunkten för ekonomisk riskvärdering är kännedom om de hälso- och miljöriskförändringar som en efterbehandlingsåtgärd skulle leda till, samt att det är möjligt att kvantifiera dessa förändringar. Idealt bör det således finnas kvantitativ kunskap om både vilka risker som föreligger i utgångsläget och hur dessa skulle påverkas av en viss åtgärd. Detta illustrerades genom fallstudierna. För Wockatz-fallet beräknades hälsoriskernas storlek före och efter en efterbehandlingsåtgärd. Beräkningarna möjliggjorde en ekonomisk riskvärdering (i form av räkneexempel). Eftersom det var fråga om dödsrisker kunde en värdering av riskminskningen ske med hjälp av en skattning av värdet av att spara ett statistiskt liv. I Oskarshamnsfallet gick det däremot inte att fastställa någon miljö- eller hälsoriskminskning. Härvid visades istället på möjligheten att utföra en probabilistisk värdering som gällde sannolikheten att åtgärder leder till att ett eko-toxikologiskt riktvärde underskrids. Denna värdering låter sig dock inte enkelt tolkas som en riskvärdering. Vidare illustrerade Wockatz-fallet ett annat sätt på vilket ekonomisk värdering kan kopplas till riktvärden, trots att kopplingen mellan riktvärden och faktiska risker är svag. Riktvärdena är nämligen en avspegling av den markanvändning som avses bedrivas och har därför en direkt påverkan på markens värde. Att studera fastighetsprisförändringar till följd av efterbehandling kan därför i princip vara ett sätt att ekonomiskt värdera att ett riktvärde inte överskrids. Att tolka detta i termer av riskvärdering i mer bokstavlig mening kan dock vara långsökt. Det handlar mer om värdet av möjligheten att kunna utnyttja mark för olika ändamål. Arbetet visar hur en ekonomisk riskvärdering kan struktureras med hjälp av besluts- och kostnads-nyttoanalys. En väl strukturerad metodik för riskvärderingar innebär att värderingsarbetet blir transparent så att olika intressenter ges möjlighet att förstå, men även ifrågasätta, hur de olika värderingarna gjorts. Strukturen innebär också att beslutsfattaren tvingas beakta värderingsfrågor som annars riskerar att glömmas bort eller bortses ifrån för att de upplevs som alltför svåra. Det genomförda arbetet visar dock att flera svårigheter finns för att väl fungerande ekonomiska riskvärderingar skall kunna utföras. Viktiga insatser för att möjliggöra sådana värderingar föreslås vara: Kvantifiering av den faktiska risknivån innan efterbehandling så att också den förväntade riskreduktionen till följd av efterbehandling kan kvantifieras. Metoder för sådana riskberäkningar finns utvecklade i flera andra länder, exempelvis USA och Danmark. En öppen diskussion om acceptansnivåer och orsakerna till skillnader i acceptabla risknivåer mellan förorenade områden och andra sektorer i samhället. För att åstadkomma relevanta värderingar av minskade risker inom förorenade områden bör dessa kunna ställas i relation till hur långt man anser sig behöva driva riskreduktionen inom andra sektorer i samhället.Tillämpning och erfarenhetsåterföring av verkliga riskvärderingar. Mycket få ekonomiska riskvärderingar har utförts inom förorenade områden i Sverige och erfarenheterna är därmed begränsade. En mera omfattande tillämpning skulle ge förbättrade kunskaper, dels om olika metoders lämplighet, och dels om vad ekonomisk riskvärdering kan tillföra beslutsfattande inom hantering av förorenade områden.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
|
|
