| 1. |
- Ytreberg, Agnes, et al.
(författare)
-
God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: Övervakningsprogram
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att fastställa övervakningsprogram.God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för elva temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. Utifrån de elva deskriptorerna har Sverige fastställt 13 övervakningsprogram. Sex program utgår ifrån olika biodiversitetsteman som berörs av en upp till tre deskriptorer, medan de övriga sju programmen utgår ifrån de deskriptorer som är mer inriktade mot belastning och miljöförändring.För varje program har ett antal underprogram föreslagits baserat på den nuvarande övervakningen och/eller planerad övervakning. Övervakning som ingår i programmen ska vara pågående och data ska vara tillgängliga. I programmen ingår nationell och regional miljöövervakning inklusive verksamhetsutövares recipientkontroll. Dessutom ingår annan typ av datainsamling som till exempel inventeringar av tumlare och uppgifter om omfattningen av mänskliga aktiviteter som orsakar belastning och miljöförändringar. Enligt havsmiljödirektivet ska övervakningen fånga upp tillstånd och miljöförändringar, belastning och omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Eftersom nästa steg i havsförvaltningscykeln är att fastställa åtgärdsprogram kommer övervakning för att följa upp åtgärder att läggas till övervakningsprogrammen först under nästa förvaltningscykel.I beskrivningarna av programmen framgår hur den nuvarande övervakningen motsvarar de krav som ställs på dataunderlag genom havsmiljödirektivets bilaga III samt genom deskriptorer, kriterier, indikatorer och beslutade miljökvalitetsnormer. I dagens övervakning saknas bland annat tillräcklig övervakning för uppföljning av livsmiljöers tillstånd och utbredning. För marint avfall, buller och främmande arter saknas nationellt samordnad övervakning, men det görs regionala insatser och ett antal projekt har genomförts eller påbörjats för att öka kunskapen om hur övervakning bäst ska utformas. För de program som har pågående övervakning beskrivs utvecklingsbehoven för att förbättra underlaget för de återkommande tillståndsbedömningarna.Övervakningsprogrammet som fastställs under 2014 utgör således inte ett fast program för kunskapsinhämtning. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där utveckling av indikatorer och övervakning kommer att ske kontinuerligt.
|
|
| 2. |
- Wennerström, Lovisa, et al.
(författare)
-
Genetic landscape with sharp discontinuities shaped by complex demographic history in moose (Alces alces)
- 2016
-
Ingår i: Journal of Mammalogy. - : Oxford University Press (OUP). - 0022-2372 .- 1545-1542. ; 97:1, s. 1-13
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The moose (Alces alces) is the most intensely managed game species in Fennoscandia; approximately one-third of the population, ca. 160,000 animals, is harvested annually. Despite the species' biological and socioeconomic importance, there are knowledge gaps with respect to its intraspecific diversity and genetic structure. Recent studies of moose in neighboring countries report 2 genetic groups in Finland, 3 in Norway with one of them suggested to be of ancient origin, and no indications of bottlenecks. To delineate the spatial genetic landscape of the Swedish moose, we used allozyme variability from over 20,000 georeferenced moose collected all over Sweden in combination with 12 microsatellites (n = 1,200) and mitochondrial DNA (mtDNA) sequences (n = 44). We combined individual-based and traditional statistical approaches with coalescence-based simulations. The results indicate a complex history with bottlenecks and recent expansions that is consistent with historical records. Swedish moose are separated into 2 major genetic groups, a northern and a southern one, where the southern group is further divided into 3 subgroups. The 2 main subpopulations are moderately differentiated (F-ST = 0.1; R-ST = 0.07) and separated by sharp genetic discontinuities occurring over a relatively narrow transition zone in central Sweden that coincides with a similar, previously reported transition zone in Norway. This differentiation is not reflected in mtDNA variation, where no significant divergence was observed. Together with the F-ST andR(ST) similarities, this suggests that the 2 major subpopulations in Sweden reflect divergence shaped after the postglacial recolonization of Scandinavia. Neighborhood size assessments indicate that gene flow is relatively restricted with an estimated average dispersal distance of 3.5-11.1 km, and spatial autocorrelograms suggest that genetic similarity decreases almost linearly over space resulting in continuous genetic clines within major subgroups. Management areas largely coincide with genetic clusters, simplifying the integration of genetic information into management.
|
|
