| 1. |
- Holst, Marie, 1959-, et al.
(författare)
-
Description of self-reported fluid intake and its effects on body weight, symptoms, quality of life and physical capacity in patients with stable chronic heart failure
- 2008
-
Ingår i: Journal of Clinical Nursing. - : Wiley. - 0962-1067 .- 1365-2702. ; 17:17, s. 2318-2326
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Aim. To describe the self-reported fluid intake and its effects on body weight, signs and symptoms of heart failure, quality of life, physical capacity and thirst, in patients with stabilised chronic heart failure. Background. Patients with chronic heart failure are often recommended a fluid restriction of 1.5 l/day but there is no evidence in the literature for this recommendation and little is known about the fluid intake consequences. Design. Crossover study. Methods. Chronic heart failure patients, clinically stabilised after an unstable state, were randomised to a 32-week cross-over study assessing the clinical importance of fluid prescription. In a secondary analysis of 63 patients, efficacy variables were analysed in relation to the self-reported median fluid intake of 19 ml/kg body weight/day. Results. The mean fluid intake was 16 ml/kg/day in the below-median group and 24 ml/kg/day in the above-median group. No between-group differences were found in change in body weight, signs and symptoms, diuretic use, quality of life or physical capacity. However, the above-median group significantly decreased sense of thirst and difficulties to adhere to the fluid prescription compared with the below-median group. Conclusion. In clinically stabilised chronic heart failure patients on optimal pharmacological treatment, a larger fluid intake was associated with decreasing thirst without any measurable negative effects on signs and symptoms of heart failure, diuretic use or physical capacity. Thus, a more liberal fluid intake may be advisable in chronic heart failure patients who have been stabilised after an initial unstable clinical state. Relevance to clinical practice. Nurses involved in the care for patients with heart failure known how troublesome thirst can be and how difficult it can be to follow a restricted fluid intake. This study indicates that it is possible to reassess and recommend a less strict fluid intake in stabilised patients with chronic heart failure. © 2008 The Authors.
|
|
| 2. |
- Holst, Marie, 1959-, et al.
(författare)
-
Liberal versus restricted fluid prescription in stabilised patients with chronic heart failure : Result of a randomised cross-over study of the effects on health-related quality of life, physical capacity, thirst and morbidity
- 2008
-
Ingår i: Scandinavian Cardiovascular Journal. - : Informa UK Limited. - 1401-7431 .- 1651-2006. ; 42:5, s. 316-322
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Objective. To compare the effects of a restrictive versus a liberal fluid prescription, on quality of life, physical capacity, thirst and hospital admissions, in patients who had improved from NYHA class (III-)IV CHF to a stable condition without clinical signs of significant fluid overload. Design. The present study is a randomised cross-over study. Seventy-four patients (mean age 70±10 years, 16% women) - with mild-moderate CHF - were randomised 1:1 to either of two 16-week interventions. Intervention 1 prescribed a maximum fluid intake of 1.5 L/day. Intervention 2 prescribed a maximum fluid intake of 30-35 ml/kg body weight/day. Sixty-five patients completed the study. Results. There were no significant between-intervention differences in end-of-intervention quality of life, physical capacity or hospitalisation. However, there was a significant favourable effect on thirst and less difficulties to adhere to the fluid prescription during the liberal fluid prescription intervention. Conclusion. The results from this study indicate that it may be beneficial and safe to recommend a liberal fluid prescription, based on body weight, in stabilised CHF patients. These results warrant further investigation of the effects of fluid advice in CHF. © 2008 Informa UK Ltd.
|
|
| 3. |
- Holst, Marie, 1959-
(författare)
-
Self-care behaviour and daily life experiences in patients with chronic heart failure
- 2008
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Under min tid som kliniskt verksam sjuksköterska mötte jag många patienter sombesvärades av törst och som hade svårt att följa den vätskerekommendation på1,5L/dygn som gavs. Detta är upprinnelsen till denna avhandling vars syfte är att beskrivaoch utvärdera egenvårdsbeteendet samt att beskriva hur det dagliga livet upplevsav patienter med kronisk hjärtsvikt, med speciellt intresse riktat mot vätskeintaget.Kronisk hjärtsvikt är ett komplicerat kliniskt tillstånd som påverkar den drabbadeindividen på många sätt. Det finns ingen allmänt accepterad och heltäckande definitionav kronisk hjärtsvikt. En vanligt förekommande beskrivning är att de tecken/symtom som kännetecknar hjärtsvikt indikerar att hjärtat av någon anledning intekan förse kroppens vävnader och organ med den mängd syre och näring som behövs.Gemensamt för alla definitioner av kronisk hjärtsvikt är att den orsakas av en bakomliggandehjärtsjukdom. De vanligaste orsakerna till kronisk hjärtsvikt i Europa är högtblodtryck och hjärtkärlssjukdom, ofta i form av genomgången hjärtinfarkt. Andra orsakerkan vara rytmrubbningar i hjärtat, klaffsjukdom eller hjärtmuskelsjukdom. Cirkatvå till tre procent av befolkningen i Sverige (200 000-250 000 individer) har kroniskhjärtsvikt och det uppskattas att andelen personer som har en asymtomatisk ellerlatent hjärtsvikt är lika stor. Det stora flertalet av dessa personer är äldre; cirka 10procent av befolkningen över 80 år har kronisk hjärtsvikt. Förekomsten av kroniskhjärtsvikt har ökat under de senaste decennierna och anledningen anses vara att medellivslängdenhar ökat och behandlingen av akut hjärtinfarkt har förbättrats avsevärt,med förbättrad överlevnad som följd, men också till priset av att fler människor lever med nedsatt hjärtfunktion. Kostnaderna för vård och omsorg av personer med hjärtsviktär höga, cirka två procent av den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten går tilldenna patientgrupp och majoriteten av kostnaderna är för slutenvård. Prognosen förpatienter med kronisk hjärtsvikt är beroende av svårighetsgraden. Vid mild hjärtsviktberäknas den årliga dödligheten till fem procent och vid uttalad hjärtsvikt uppskattasden årliga dödligheten till 40-50 procent. Detta innebär att prognosen vid uttalad kroniskhjärtsvikt i genomsnitt är sämre än vid våra vanligaste cancersjukdomar.Kronisk hjärtsvikt påverkar patienten både fysiskt och psykiskt. De dominerandefysiska symtomen och tecknen är trötthet, andfåddhet samt vätskeansamling i kroppen.Försämrad kognitiv förmåga, depression och sömnstörningar är också vanligt. Pågrund av de begränsningar som patienter med kronisk hjärtsvikt upplever är deras hälsorelateradelivskvalitet låg. I de intervjustudier som finns är det tydligt att den nedsattafysiska kapaciteten påverkar patienten med kronisk hjärtsvikt mycket. Detta innebäratt patienten inte kan göra det han/hon vill samt att beroendet av närstående ellerandra vårdgivare ökar. Diagnosen ställs på de typiska symtom eller fynd som förekommervid kronisk hjärtsvikt samt objektiva tecken på rubbad hjärtfunktion, företrädesvismed ultraljudsundersökning av hjärtat (ekokardiografi). Behandlingen av kroniskhjärtsvikt ska inriktas på såväl symtomlindring som den bakomliggande orsaken.Hjärtsviktsbehandling omfattar både farmakologisk och icke-farmakologisk behandling.Målet för den farmakologiska behandlingen är att förbättra hjärtats funktion ochatt minska den stresshormonella aktiveringen som föreligger vid kronisk hjärtsvikt,men också att lindra symtom och därigenom öka livskvalitet och arbetskapacitet, samtatt förbättra överlevnad. I riktlinjer från både Europa och USA rekommenderas, beroendeav hjärtsviktens svårighetsgrad, en kombination av ACE-hämmare eller angiotensinreceptor blockerare, beta-blockerare, diuretika och aldosteronhämmare. Denicke-farmakologiska behandlingen är till stor del inriktad på att motivera till livsstilsförändringaroch modifikation av riskfaktorer. I detta är patientutbildning en viktigdel. Utbildningen bör innehålla information om orsaker till hjärtsvikt, vad hjärtsviktinnebär och varför symtom uppträder, samt den farmakologiska behandlingens verkanoch biverkningar. Det är viktigt att motivera till monitorering av symtom såsom andfåddhet,trötthet och ödemutveckling med t.ex. dagliga viktkontroller för att patiententidigt ska kunna upptäcka en försämring av hjärtsvikten. Andra områden som omfattasär rekommendationer om salt- och vätskerestriktion, fysisk träning, anpassning avenergiintaget (främst näringstillskott vid malnutrition), måttlig alkoholkonsumtionsamt infektionsprofylax i form av influensa och pneumokock vaccination. Ämnensom också bör beröras är sömnsvårigheter och sexuell aktivitet. I Sverige bedrivsmycket av denna utbildning på sjuksköterskebaserade hjärtsviktsmottagningar. Sjuksköterskorna som driver hjärtsviktsmottagningar arbetar ofta självständigt och harofta delegeringar för att titrera och justera läkemedel såsom diuretika, ACE-hämmareoch beta-blockerare. Arbetet bedrivs med stöd av kardiologer med särskilt intresse förpatienter med hjärtsvikt och på vissa sjukhus är också sjukgymnaster, dietister, kuratorer,arbetsterapeuter och farmaceuter involverade. Hjärtsviktsmottagningarna harvisat sig leda till en effektivare läkemedelsanvändning, högre hälsorelaterad livskvalitetoch förbättrad egenvårdsförmåga. Dessutom har man kunnat visa att hjärtsviktsmottagningarleder till förbättrad överlevnad samt kostnadseffektivitet, beroende påett minskat behov av inläggning på sjukhus.Förutom de vanliga symtomen är törst något som patienter med kronisk hjärtsviktofta uttrycker som besvär. Orsaken till detta kan vara flera; den vätskedrivande behandlingenär en, den stresshormonella aktiveringen en annan och den vätskerestriktionsom patienterna är rekommenderade kan vara den tredje. I gällande riktlinjer rekommenderasen vätskerestriktion på 1,5-2 l vätska per dygn men denna rekommendationbygger inte på någon vetenskaplig kunskap. Förutom törst är muntorrhet ettproblem som i sin tur kan leda till förändrat smaksinne, försämrad munhälsa och ivärsta fall svårigheter att tala. Torr hud och klåda är också symtom som kan kopplassamman med en strikt vätskerestriktion. Kroppens behov av vätska anges i litteraturenvara mellan 25 och 35 ml/kg kroppsvikt/dygn. Räknat på 30 ml/kg kroppsvikt/dygnskulle 1,5 l täcka behovet för en person som väger 50 kg och för en person som väger80 skulle gällande riktlinjer innebära ett dagligt underskott på nästan 1 liter. När denfarmakologiska behandlingen för kronisk hjärtsvikt inte var så utvecklad som den äridag var vätskerestriktion en naturlig och motiverad åtgärd, men med dagens effektivafarmakologiska behandling bör behovet av denna vätskerestriktion omprövas eftersomden medför obehag för patienterna.Syftet med denna avhandling var att beskriva och utvärdera egenvårdsbeteendetsamt att beskriva hur det dagliga livet upplevs av patienter med kronisk hjärtsvikt,med speciellt intresse riktat mot vätskeintaget. Syftet med delstudie I var att beskrivaegenvårdsbeteendet hos patienter med kronisk hjärtsvikt inom primärvården under ettår efter en patientutbildning. Studien var en analys gjord på interventionsgruppen i enstörre randomiserad studie. Interventionen bestod av ett utbildningstillfälle i hemmetgenomförd av en sjuksköterska från primärvården. Uppföljningen skedde sedan viatelefon varje månad under ett år, förutom månad tre och tolv då uppföljningen skeddei hemmet. Sextio patienter utvärderades och resultaten visade ingen förändring iegenvårdsbeteende, avseende viktkontroller, salt- och vätskerestriktion under uppföljningstiden.Inget samband sågs mellan hälsorelaterad livskvalitet och egenvårdsbeteende. Det fanns inga könsskillnader i egenvårdsbeteende eller i sambandet mellanhälsorelaterad livskvalitet och egenvårdbeteende. Resultaten indikerar att det interäcker med ett utbildningstillfälle för att förbättra egenvårdsbeteendet och den hälsorelateradelivskvaliteten.Delstudie II var en randomiserad cross-over studie, vilket innebär att alla patienterdeltar i båda de interventioner som studien omfattar. Varje patient blir därmed sinegen kontroll. Under intervention 1 fick patienterna inte dricka mer än 1,5L/dag ochunder intervention 2 baserades rekommendationen om det maximala vätskeintaget påkroppsvikten; 30ml vätska per kg kroppsvikt/dygn. Sjuttiofyra patienter randomiseradesoch syftet var att utvärdera effekterna av vätskeintaget på hälsorelaterad livskvalitet,fysisk kapacitet, törst och sjukhusinläggning hos patienter med stabil kroniskhjärtsvikt. Resultatet visade ingen skillnad mellan interventionerna avseende hälsorelateradlivskvalitet, fysisk kapacitet eller inläggning på sjukhus. Upplevd törst ochsvårigheter att hålla vätskerekommendationen var dock signifikant mindre i gruppensom hade en individuellt anpassad vätskerekommendation. Resultatet antyder att enmindre strikt vätskerekommendation är både säker och fördelaktig för patienter medstabil kronisk hjärtsvikt, vilket aldrig tidigare visats.Delstudie III bestod i en sekundäranalys av data från delstudie II. Syftet var att beskrivapatienternas uppgivna vätskeintag samt dess effekter på kroppsvikt, symtom,diuretikaanvändande, hälsorelaterad livskvalitet och fysisk kapacitet. Data från 63 patienteringick i analysen. Gruppindelningen baserades på medianen (19ml/kg kroppsvikt/dygn) av intagen vätska för hela studieperioden. Medelvärdet av intagen vätska i”under median gruppen” var 16 ml/kg kroppsvikt/dygn, medan det var 24 ml/kgkroppsvikt/dygn i ”över median gruppen”. Inga skillnader mellan grupperna sågs förutomen signifi
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
