| 1. |
- Allard, Christina, et al.
(författare)
-
Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby : DN Debatt 2015-06-11
- 2015
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Statens hantering av forskningsresultat i rättsprocessen med Girjas sameby utgör ett hot mot Sverige som rättsstat och kunskapsnation. Åratal av svensk och internationell forskning underkänns och man använder ett språkbruk som skulle kunna vara hämtat från rasbiologins tid. Nu måste staten ta sitt ansvar och börja agera som en demokratisk rättsstat, skriver 59 forskare.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Ericsson, Olle, et al.
(författare)
-
Clinical validation of a novel automated cell-free DNA screening assay for trisomies 21, 13, and 18 in maternal plasma.
- 2019
-
Ingår i: Prenatal diagnosis. - : Wiley. - 1097-0223 .- 0197-3851. ; 39:11, s. 1011-1015
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- To evaluate clinical performance of a new automated cell-free (cf)DNA assay in maternal plasma screening for trisomies 21, 18, and 13, and to determine fetal sex.Maternal plasma samples from 1200 singleton pregnancies were analyzed with a new non-sequencing cfDNA method, which is based on imaging and counting specific chromosome targets. Reference outcomes were determined by either cytogenetic testing, of amniotic fluid or chorionic villi, or clinical examination of neonates.The samples examined included 158 fetal aneuploidies. Sensitivity was 100% (112/112) for trisomy 21, 89% (32/36) for trisomy 18, and 100% (10/10) for trisomy 13. The respective specificities were 100%, 99.5%, and 99.9%. There were five first pass failures (0.4%), all in unaffected pregnancies. Sex classification was performed on 979 of the samples and 99.6% (975/979) provided a concordant result.The new automated cfDNA assay has high sensitivity and specificity for trisomies 21, 18, and 13 and accurate classification of fetal sex, while maintaining a low failure rate. The study demonstrated that cfDNA testing can be simplified and automated to reduce cost and thereby enabling wider population-based screening.
|
|
| 4. |
- Jacobsson, Katarina, et al.
(författare)
-
Fallstudieforskning
- 2008
-
Ingår i: Forskningsmetodik för socialvetare. - : Natur & Kultur. - 9789127109650 ; , s. 41-56
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 5. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 6. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 7. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 8. |
- Andersson, Maria L.E., et al.
(författare)
-
Autoantibodies to Disease-Related Proteins in Joints as Novel Biomarkers for the Diagnosis of Rheumatoid Arthritis
- 2023
-
Ingår i: Arthritis & Rheumatology. - : Wiley. - 2326-5191 .- 2326-5205. ; 75:7, s. 1110-1119
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Objective. This study was undertaken to develop and characterize a multiplex immunoassay for detection of autoantibodies against peptides derived from proteins known to play a role in development of arthritis and that are also expressed in joints.Methods. We selected peptides from the human counterpart of proteins expressed in the joints, based on mouse models that showed these to be targeted by pathogenic or regulatory antibodies in vivo. Using bead-based flow immunoassays measuring IgG antibodies, we selected triple helical or cyclic peptides, containing the epitopes, to avoid collinear reactivity. We characterized the analytical performance of the immunoassay and then validated it in 3 independent rheumatoid arthritis (RA) cohorts (n = 2,110), Swedish age- and sex-matched healthy controls, and patients with osteoarthritis (OA), patients with psoriatic arthritis (PsA), and patients with systemic lupus erythematosus (SLE).Results. Screening assays showed 5 peptide antigens that discriminated RA patients from healthy controls with 99% specificity (95% confidence interval [CI] 98-100%). In our validation studies, we reproduced the discriminatory capacity of the autoantibodies in 2 other RA cohorts, showing that the autoantibodies had high discriminatory capacity for RA versus OA, PsA, and SLE. The novel biomarkers identified 22.5% (95% CI 19-26%) of early RA patients seronegative for anti-cyclic citrullinated peptide and rheumatoid factor. The usefulness of the biomarkers in identifying seronegative RA patients was confirmed in validation studies using 2 independent cohorts of RA patients and cohorts of patients with OA, PsA, and SLE.Conclusion. A multiplex immunoassay with peptides from disease-related proteins in joints was found to be useful for detection of specific autoantibodies in RA serum. Of note, this immunoassay had high discriminatory capacity for early seronegative RA.
|
|
| 9. |
- Bergman, Lina, 1982, et al.
(författare)
-
Study for Improving Maternal Pregnancy And Child ouTcomes (IMPACT): a study protocol for a Swedish prospective multicentre cohort study
- 2020
-
Ingår i: BMJ Open. - : BMJ. - 2044-6055 .- 2044-6055. ; 10:9, s. e033851-e033851
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Introduction First-trimester pregnancy risk evaluation facilitates individualised antenatal care, as well as application of preventive strategies for pre-eclampsia or birth of a small for gestational age infant. A range of early intervention strategies in pregnancies identified as high risk at the end of the first trimester has been shown to decrease the risk of preterm pre-eclampsia (<37 gestational weeks). The aim of this project is to create the Improving Maternal Pregnancy And Child ouTcomes (IMPACT) database; a nationwide database with individual patient data, including predictors recorded at the end of the first trimester and later pregnancy outcomes, to identify women at high risk of pre-eclampsia. A second aim is to link the IMPACT database to a biobank with first-trimester blood samples. Methods and analysis This is a Swedish prospective multicentre cohort study. Women are included between the 11th and 14th weeks of pregnancy. At inclusion, pre-identified predictors are retrieved by interviews and medical examinations. Blood samples are collected and stored in a biobank. Additional predictors and pregnancy outcomes are retrieved from the Swedish Pregnancy Register. Inclusion in the study began in November 2018 with a targeted sample size of 45 000 pregnancies by end of 2021. Creation of a new risk prediction model will then be developed, validated and implemented. The database and biobank will enable future research on prediction of various pregnancy-related complications. Ethics and dissemination Confidentiality aspects such as data encryption and storage comply with the General Data Protection Regulation and with ethical committee requirements. This study has been granted national ethical approval by the Swedish Ethical Review Authority (Uppsala 2018-231) and national biobank approval at Uppsala Biobank (18237 2 2018 231). Results from the current as well as future studies using information from the IMPACT database will be published in peer-reviewed journals.
|
|
| 10. |
- Carlsson, Per, 1951-, et al.
(författare)
-
National Model for Transparent Vertical Prioritisation in Swedish Health Care
- 2007
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The proposed national model described in this report has been developed by a working group comprised of staff from the National Board of Health and Welfare, the National Centre for Priority Setting in Health Care, and other organisations involved in vertical prioritisation – including the Östergötland County Council, Stockholm County Council, Västra Götaland, the Health Services Region of Southern Sweden, the Swedish Society of Medicine, the Swedish Society of Nursing, and the Swedish Association of Health Professionals. Throughout the process of designing the model, the Swedish Federation of Occupational Therapists and the Swedish Association of Registered Physiotherapists were regularly informed and given opportunities to review and comment on the proposal. Furthermore, the report was reviewed and discussed at a meeting with invited representatives from the other county councils, the Pharmaceutical Benefits Board, and several professional interest groups. Viewpoints were also obtained at a seminar arranged by PrioNet, a network of individuals interested in prioritisation.Potentially, the working model described in Chapter 4 could be used in any context where vertical prioritisation takes place, e.g. activities arranged by the state, county councils, municipalities, hospital departments, and professional groups.This report is designed to be a useful tool for those working on development projects in priority setting. We believe that the contents must be adapted, with the help of relevant examples and some simplifications; to fit the specific needs of different projects or groups. The text must also be adapted to a target group’s knowledge and previous experience in dealing with transparent priority setting. It must be the responsibility of each provider and other affected organisation to adapt the material to the given situation and project. The National Centre for Priority Setting in Health Care, the National Board of Health and Welfare, and others who have participated actively in this effort can be helpful to various target groups in adapting this report.When and how to engage in practically implementing vertical prioritisation are questions that need to be answered at the local level. Primarily, it is the duty of the local authorities/providers to take responsibility for implementation. Professional organisations also play an important role. Public agencies, universities, and knowledge centres should be sources of support for the local authorities/providers.The Riksdag’s resolution on prioritisation served as the foundation for developing the model.Where there are areas of uncertainty in how to translate these guidelines in practice, or where practical implementation might conflict with the principles, we have pointed this out.Our conclusions and proposals are the following:When facing a choice – regardless of whether it involves allocating new resources for different purposes, or to implement cutbacks – it can be advantageous to rank the possible choices in order of priority. In our model, only the relevant options can be ranked by priority. The consequences of this ranking are not obvious at the outset, but can serve as a basis either to allocate more resources or ration by some means.In vertical prioritisation, it is advantageous to organise the prioritization process starting from a general categorisation of health problems/disease groups. As a rule, these categories cover many organisational units/clinical departments, specialties, or professional groups, thus providing a more multidimensional view of the problem. Furthermore, this allows the process to start from a patient/population perspective, which appears to be more goal-oriented than an organisational/staff perspective.That which is ranked, i.e. one of the choices, we refer to as a prioritization object. We suggest that prioritisation objects consist of different combinations of health conditions and interventions.1 When deciding on the appropriate level of detail, the decision must be based on the context in which prioritisation is carried out. A starting point would be to focus on typical cases, large-volumes services, and controversial care.All forms of vertical prioritisation should be based on the ethical principles that the Riksdag decided should apply in prioritising health services. However, these ethical principles must be made known, clarified, and perhaps complemented before they can be applied to practical priority setting. Furthermore, we believe that the Riksdag’s four so-called priority groups should not be part of the model.The human dignity principle, i.e. that all people should have equal value and equal rights to care irrespective of their personal characteristics and function in society, is the undisputed cornerstone in priority setting. When personal characteristics such as age, gender, lifestyle, or function of a group are expressions of the presence of special needs, so that benefits of the interventions are different, these personal characteristics could be addressed in a priority at the group level. Further discussion is needed regarding the question of how external effects (i.e. the effects of an intervention on families and groups other than the individual directly affected by the intervention) should be valued in priority setting.The concept of need in health care includes both the severity level of the condition and the expected benefits of intervention. As a patient, one needs only those interventions that can be expected to yield benefits. Based on this definition of need, a person does not need an intervention that does not improve health and quality of life, i.e. an intervention with no benefit. In such cases, health services have a responsibility to refer people who seek care for some type of problem, to other appropriate services.The Riksdag’s guidelines regarding the cost-effectiveness principle (applied to individual patients) are too limited to provide guidance for vertical prioritisation at the group level. From the outset, the Government’s bill (Priority Setting in Health Care) highlighted the importance of differentiating a cost-effectiveness principle that applied to choices among various interventions for the individual patient (where the principle can be applied as the Commission of Inquiry proposed) and the aim of health services to achieve high cost-effectiveness in health care generally. Here we also refer to the Riksdag’s directive to the Pharmaceutical Benefits Board. In its decisions on subsidising (prioritising) a drug, the Board should determine, e.g. whether the drug is cost effective from a societal perspective, which requires comparing the patient benefits of the drug to its cost. In such decisions, the cost effectiveness should be considered along with the needs and solidarity principle and the human dignity principle.The proposed working model essentially concurs with the working model used by the National Board of Health and Welfare in developing national guidelines. In describing a national working model, it is not possible to include every aspect that might be considered. Hence, one must start from the model and decide which other relevant aspects should be included. For instance, the International Classification on Functioning, Disability, and Health (ICF) can be used as guidance to describe the severity of health conditions.Due to the wealth of variety in outcome measures for different activities, and the limited experience in working with explicit threshold values, we believe would be premature to recommend standardised categories, e.g. risk levels. However, it is important that those working with prioritization describe their reasoning. Primarily, the categories applied by the Swedish Council on Technology Assessment in Health Care (SBU) to grade the scientific evidence of an intervention’s effects should be used. Local prioritisation projects with limited resources at their disposal should describe (text) their appraisal of the scientific evidence and reference the scientific sources used. The strength of evidence should be expressed in numbers only when supporting a conclusion of a systematic review by SBU, or other literature reviews of good quality.Prioritisation projects having access to health economic evaluation should, until further notice, adhere to the approach used by the National Board of Health and Welfare and present cost-effectiveness on a scale from low to very high cost per life-year gained or cost per quality-adjusted life-year. Economic evidence should be presented according to the principles applied by the National Board of Health and Welfare. In local projects with limited resources, or problems in consistently acquiring information on cost effectiveness, we recommend that the authors at least discuss cost effectiveness in cases where the priority ranking would be decisively affected when costs are weighed in.A 10-level ranking list should be used. The ranking list should be complemented by a “don’t do” list for methods that should not be used at all, or not used routinely, and a research and development (R&D) list for methods where the evidence still insufficient to motivate their use in standard practice. In the absence of an objective quantitative/mathematical method, a qualitative method should be used in the appraisal. Here too, we believe that it is not yet possible to establish standard criteria to determine within which ranking level a prioritisation object should fall.Results should be presented as a ranking list. The parameters used as a basis for prioritisation should also be presented in a uniform manner in ranking lists that are shared with other parties. For pedagogic reasons, details concerning language and format need to be adapted to the respective target groups.Thresholds for what constitutes an acceptable coverage of need (care quality, volume, and percentage of the patient group with access to services) a
|
|
