SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "WFRF:(Nordblad Julia) "

Sökning: WFRF:(Nordblad Julia)

  • Resultat 1-10 av 30
Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Glänta : Klimatångest
  • 2017
  • Samlingsverk (redaktörskap) (populärvet., debatt m.m.)abstract
    • En av tre svenskar säger sig känna klimatångest. Bland unga är det ännu fler, kanske så många som åtta av tio, visar undersökningar. Men vad är det för slags känsla? Och vad betyder den? Är den alltid ­individuell eller skulle den rentav kunna hemsöka ett helt samhälle? När Julia Nordblad presenterade ett antal texter om klimatångest, och tog initiativet till detta temanummer, hade vi inte grubblat något ­särskilt över dessa ­frågor. Men det hade hon, och – ofta förgäves – letat efter andra som gjort det. Det är i frustrationen över hur lite som faktiskt finns skrivet om något som många verkar känna igen som detta ­nummer blivit till.Vårt angreppssätt här är varken pamflettens eller terapins, vi försöker varken mana till ett engagemang för klimatet (även om en sådan sidoeffekt knappast vore oönskad) eller verka som en tröst för våra läsare (även om vi inte vill missunna er det heller). I första hand vill vi under­söka känslan, inte bara som ett psykologiskt och individuellt ­problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. Det sökandet tar oss ut i engelska fårhagar, till samtidens terapeutiska ­krisnarrativ, in i ett parförhållande på väg att spricka, längs med en italiensk råd­husmålning från 1300-talet, in bakom en österrikisk vägg efter apokalypsen, via namngivandet av Gaia, ner i vår egen soppåse, in i oss själva.Medierna representerar gärna klimatfrågan med genrebilder av is­björnar och solceller, eller med rapporter från låsta internationella ­förhandlingar och tyska brunkolsgruvor. Men kanske finns de största utmaningarna någon helt annanstans. Om det stämmer som sociologen Kari Norgaard menar, att problemet inte längre är att vi inte vet, utan att vi inte vet hur vi ska veta, då är våra känslor inför framtiden i högsta grad en del av klimat­frågan. Kanske är känslorna en del av det vi måste försöka förstå för att som medborgare, medmänniskor och medlivsformer kunna leva med och i en klimatförändrad värld?Och vilka är dessa vi? Handlar det först och främst om tämligen väl­beställda nordeuropéer och nordamerikaner? Enligt den översiktsartikel som bland andra So Young Kim publicerade i tidskriften Global Environmental Politics 2014 ger internationella studier av klimatoro inga entydiga svar på dessa frågor. Att klimatet enbart skulle oroa invånare i de rika länderna, och vara ett slags (visserligen tveksamt) privilegium för oss som har råd med ångest, tycks helt enkelt inte vara sant. Argumentet att det är först när vissa grundläggande behov är tillfredsställda i ett samhälle som människor börjar oroa sig för annat, verkar enligt den forskning som artikeln sammanfattar inte stämma i fråga om ­klimatet. Och inte heller verkar det vara i de länder som är mest utsatta för klimatförändringarna som människor känner starkast oro. Hur ­mycket människor oroar sig varierar hursomhelst stort mellan olika ­länder. Klimatångestens vi är fortsatt oklart.Men barnen då, argumenteras det ofta, det är ju dem det egentligen gäller. Det är de som kommer få lida för vår oförmåga att agera. Hur ser då barns klimatångest ut? Psykologiforskaren Maria Ojala menar att det visserligen finns de barn vars oro får dem att må sämre, och att det i deras fall hänger ihop med upplevelsen av brist på handlingsutrymme. Men de flesta barn som upplever klimatoro verkar inte må sämre än andra barn, eftersom oron också innebär att de är mer inriktade mot samhället och framtiden. Förvisso handlar det om barnen, men just därför kan de också bli till en ursäkt för den egna handlingsförlamningen. Ett förrädiskt hopp sätts till framtida generationers handlingskraft i klimat­frågan, trots att många nog anar att om vi väntar på att barnen ska växa upp och ta tag i klimatfrågan så lämnar vi över ett problem som inte längre går att lösa.Upplevelsen att utrymmet att förändra genom egna handlingar är ­obefintligt är utgångspunkten för många av bidragen i det här numret, och kanske för själva klimatångesten som sådan. Kanske handlar det, som den belgiska filosofen Isabelle Stengers föreslår i sin essä, om att inte tro sig veta på förhand vad det betyder att tiderna drastiskt förändras, att inte gå med på beskrivningarna av en verklighet i vilken det är för sent. Istället, skriver hon, bör vi formulera detta nya tillstånd som en fråga: vad kräver denna nya tid av oss? En fråga som i sig kan vara nog så ångestskapande. Men skulle den svindlande ensamma upp­levelsen av otillräcklighet kunna delas? Kanske kan den rentav föra oss samman? Kanske finns det möjlighet till något kollektivt i den kris­medvetenhet som för den enskilde lätt bara blir förlamande? Det här numret prövar den möjligheten, och gör det på en mängd olika sätt: genom att sänka ­blicken, namnge ­planeten och historisera ensamheten, men också genom att konsta­tera att katastrofen redan är här och samtidigt syna kris­narrativen i ­sömmarna, och på så vis förflytta frågan om framtiden från det hopplösas domäner till det gemensammas.
  •  
2.
  • Kihlberg, Jakob, 1976- (författare)
  • Gränslösa anspråk : Offentliga möten och skapandet av det internationella, 1840–1860
  • 2018
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • The first congresses that claimed to be “international” without involving state representatives took place in the middle of the nineteenth century. In this dissertation these public meetings, with participants from many countries in Europe and America, are described as mediated events related to a specific imaginary of the public sphere. Three cases are studied in detail: two antislavery conventions that were held in London in the 1840s, a series of peace congresses that took place in Brussels, Paris, Frankfurt and London between 1848 and 1851, and four international philanthropic congresses organised in the same cities during the second half of the 1850s and in the first years of the 1860s.The aim of the dissertation is to show that these meetings were arranged as a new form of international actors, and how different media were used to accomplish this. These early international meetings were part of a dynamic culture of public speaking in Europe in the nineteenth century, but they were also closely connected to the development of new forms of printed media. In the dissertation the meetings are analysed as multimedia events, as constellations of speech, image and text. The focus is not primarily on how the meetings transmitted information, but rather on the means by which they created legitimacy, participation and identification.I demonstrate that the logic of the meetings was closely tied to what can be called the mobilisation of reform elites, in the sense that the organisers both presented support from such collectives, and at the same time tried to activate audiences and get them to identify as belonging to these groups. In this respect the investigation relies on a discussion of mediated publics and political representation, notably the theory of representative claims developed by the political theorist Michael Saward. As a general conclusion, I argue that this way of mobilising reform elites was central to the new type of internationality created through these meetings.
  •  
3.
  • Nordblad, Julia, 1982- (författare)
  • Allt kan göras inget hjälper
  • 2017
  • Ingår i: Glänta. - 1104-5205. ; :1, s. 25-32
  • Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
  •  
4.
  • Nordblad, Julia, 1982- (författare)
  • Bortom det kvantitativa? : Historiska perspektiv på värderingen av natur och kultur
  • 2014
  • Ingår i: Kulturarv i samhällsplaneringen. - Fjällbacka : KTH Royal Institute of Technology. - 9789175952499 ; , s. 21-36
  • Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • This article offers an overview of the development of compensation as a principle in heritage management in Sweden. The principle of compensation first appeared in Swedish law in the Environmental code (Miljöbalken), implemented in 1999. Compensation was to be applied in cases of loss of both natural and cultural values, but was modelled on German natural envi- ronment protection law.The Environmental code instituted a holistic approach to cultural and natural heritage management in Sweden. However, historially cultural heritage and environmental protection have developed separately. Environmental protection laws were instituted in the beginning of the 1900s; statutory heritage was in place already in the mid 17th century.Schematically, knowledge about nature and culture belong to two separate fields of knowl- edge that have developed parallelly. They are supported by different scholarly disciplines, generate different conceptual clusters, and are managed by different public institutions and authorities.Historically, these fields have been dominated by quantitative and qualitative perspectives respectively.It is argued that the current compensation principle in Swedish law builds on quantitave perspectives and in principle implies the substitutability of all cultural and natural values. This has been pointed out in various policy documents on compensation as well as current research.Finally it is argued that, as an alternative to importing exclusively quantitative perspectives and practices from the management of natural environment values, compensation regula- tions provide an opportunity to instead include qualitive perspectives in the management of both cultural and natural values.
  •  
5.
  •  
6.
  •  
7.
  • Nordblad, Julia, 1982 (författare)
  • Debatten som kom av sig : om 2009 års debatt om Frankrikes nationella identitet
  • 2010
  • Ingår i: Internationella studier. - 0020-952X. ; 2
  • Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • Den franska regeringen hade en idé. Under tre vintermånader skulle fransmännen debattera sin nationella identitet: Vad innebär det egentligen att vara fransk? Men initiativet fick massiv kritik och få ville delta i debatten. Istället ordnade kritikerna motdebatter där frågan om varför man inte borde diskutera den nationella identiteten diskuterades. Ironiskt nog pekade kritikerna ut själva idén att uppifrån beordra fram en debatt som typiskt fransk.
  •  
8.
  • Nordblad, Julia, 1982- (författare)
  • Den enspråkiga demokratin : minoriteterna, skolan och imperiet, Sverige och Frankrike, 1880-1925
  • 2015. - 1
  • Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
    • Kring sekelskiftet 1900 lanserades i Sverige och Frankrike en ny pedagogisk metod för att lära ut nationalspråket på platser där andra språk dominerade. Från den allra första skoldagen skulle undervisningen uteslutande ske på svenska respektive franska. På ett slående sätt blev metoden obligatorisk i skolundervisningen av vissa grupper medan den ansågs direkt olämplig för andra. Detta är en undersökning av diskussionerna om metoden på fyra platser: i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken. Frågan om vilket språk läraren skulle prata i klassrummet visar sig vara tätt sammanflätad med tidens stora frågor om allmän rösträtt, vilka som ska ingå i den demokratiska gemenskapen och hur lika de jämlika egentligen måste vara.
  •  
9.
  • Nordblad, Julia, 1982- (författare)
  • Den fransktalande rasen : Frankofonins fader Onésime Reclus och l’Organisation internationale de la francophonie
  • 2008
  • Ingår i: Lychnos. - Uppsala. - 0076-1648. ; , s. 65-90
  • Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
    • In this essay, it is suggested that the prevalent benign interpretation of the 19th century French geographer Onésime Reclus serves to legitimize the historiography of the modern institution of francophonie, the Organisation Internationale de la Francophonie, OIF.The term francophonie was coined in 1880 and was picked up in the 1960s by Léopold Sédar Senghor in his call for an international organisation of French-speaking countries. Despite the fact that Reclus is often mentioned as being one of founding fathers of francophonie, attention has only briefly been paid to his writings. The prevalent interpretation of Reclus’ writings in the literature on francophonie suggests that he was radical in his rejection of the racist ideas of his time.Onésime Reclus’ writings however contain a tension between seeing man as determined by an acquired and hence contingent language on one hand, and a rather biologistic and deterministic approach, according to which origin and race are decisive, on the other.Two different backgrounds are discussed in order to contextualize a modified interpretation of Reclus’ writings. First, the emerging philology or discipline of comparative linguistics of the 19th century, which sheds light on Reclus’ idea of language as a manifestation of a people’s supremacy or inferiority. This perspective indicates that his concept of language sometimes should be understood as a race-specific property.Second, the politico-linguistic discussion during the French revolution, especially the linguistic poll and political measures suggested by Abbé Grégoire, is offered as a background to the universalistic aspects of the concept of francophonie.These two backgrounds establish links between Reclus’ ideas and the linguistic-racial thought of his time. It also situates his work in a tradition of ideas legitimizing the dissemination of the French language by the values supposedly transmitted by it.
  •  
10.
  •  
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
  • Resultat 1-10 av 30

Kungliga biblioteket hanterar dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (2018), GDPR. Läs mer om hur det funkar här.
Så här hanterar KB dina uppgifter vid användning av denna tjänst.

 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy