| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Garde, A. H., et al.
(författare)
-
Effects of lifestyle factors on concentrations of salivary cortisol in healthy individuals
- 2009
-
Ingår i: Scandinavian Journal of Clinical & Laboratory Investigation. - : Informa UK Limited. - 1502-7686 .- 0036-5513. ; 69:2, s. 242-250
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Objective . Salivary cortisol is widely used in occupational health research. However, many ordinary daily activities can influence the concentrations of cortisol and the interpretation of field studies. The aim of the present study was to evaluate the effect of lifestyle factors on salivary cortisol in everyday settings. Material and methods . Healthy employees participated in one or more sub-studies on the effect of eating a vegetable salad versus protein-rich mid-day meal (n=40), drinking coffee and smoking (n=12), drinking alcohol (n=32), awakening at different times (n=29) and exercising (n=21). Cortisol in saliva was measured by radioimmunoassay (RIA). Results . When eating a mid-day meal, salivary cortisol was increased by 10 % (CI -1 % to 24 %) 1 h after eating compared to before eating in the case of both types of meal. Salivary cortisol increased by 80 % (CI 9 % to 199 %) after exercising compared to before exercise. The relative awakening response was approximately 100 % when using an alarm clock on both work-days and days off. However, the awakening response was 39 % (CI 10 % to 75 %) on a day off with spontaneous awakening. No effects of alcohol, coffee or smoking were observed. Discussion . In field studies, the biological variation in salivary cortisol may be reduced by restricting physical exercise and in collecting pre-meal samples. However, the protein content of food and moderate consumption of alcohol had no effect on concentrations of cortisol. Differences in relative awakening responses on work-days and days off are related to time and mode of awakening.
|
|
| 4. |
- Malmberg, Birgitta, et al.
(författare)
-
Jourtjänstgöring: påverkan på katabola processer och återhämtning
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Anestesiläkare rapporterades i en svensk studie ha en högre mortalitet än genomsnittet av läkare. Detta fynd har dock ej kunnat reproduceras i motsvarande studier i de övriga nordiska länderna. Likväl har det spekulerats i om den angivna överrisken bland svenska anestesiläkare kan relateras till gruppens jourarbete med höga krav, nattarbete och stress. Kunskapen om hälsoeffekter av läkares jourarbete är generellt sett bristfällig. Mot denna bakgrund kontaktade Anestesikliniken i Lund den Yrkes- och miljömedicinska kliniken för genomförande av en stressfysiologisk undersökning av anestesiläkarna. Syftet var att undersöka om läkarnas upplevelse av den psykosociala arbetsmiljön och deras fysiologiska och psykologiska reaktioner i samband med jourarbete nådde nivåer som kan anses indikera risk för ohälsa. Ett primärt mål var att studera möjligheterna till återhämtning efter jour. En viktig fråga var också om anestesiläkarnas reaktioner vid jour skiljde sig från reaktioner hos läkare med annan specialitet. Deltagarna arbetade vid Lunds Universitetssjukhus som anestesiläkare (N=19) eller som läkare på öron-näsa-hals eller barnklinik (N=20). Samtliga hade nattjour (primärjour). Dessutom har anestesiläkare med nattjour från Göteborg (N=45), vilka under samma tidsperiod blev undersökta med samma psykosociala frågeformulär som läkarna i Lund, använts som en extern kontrollgrupp. Jämförelser har även gjorts mot populationsbaserade kontroller från Region Skåne. I början av undersökningsperioden besvarade samtliga deltagare ett omfattande frågeformulär. Deltagarna i Lund genomgick sedan en fysiologisk monitorering under en schemacykel på 2-3 veckor. Under denna period mättes reglering av autonom balans via hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) med personburen ekg-logger samt påverkan på hypothalamus-hypofys-binjurebark-axeln (HPA-axeln) via salivkortisol. Provtagning och mätning genomfördes både på vanlig arbetsdag, jourdygn, dag efter jour och i vissa fall på ledig dag. Dessa mätningar ufördes i en motbalanserad design då tillvänjning till mätningen skulle kunna ge en förändrad respons. Med fasteblodprov (insulin, glukos, TSH, T4, testosteron, SHBG, IGF-1, HbA1c, TG, HDL, LDL) följdes individernas övriga metabola reaktioner före och efter nattjour. Subjektiv hälsa och trivsel i arbetet upplevdes av majoriteten i läkargrupperna som god, trots att en tredjedel av de undersökta uppgav en pressad arbetssituation med höga krav och låg kontroll. Det fanns inga skillnader mellan grupperna avseende dessa variabler. Även i frågor angående sömn, trötthet och balans mellan ansträngning och belöning låg läkargrupperna väsentligen på samma nivåer som personer från tidigare undersökningar på arbetsplatser i regionen. Blodprovsmarkörer för insulinkänslighet och blodfettsbalans låg stabilt över jourcykeln för samtliga undersökta grupper. TSH-värdet var i genomsnitt 26 % lägre ett dygn efter jour i hela läkargruppen jämfört med en vanlig arbetsdag (p<0,001). Det fanns ingen skillnad mellan grupperna. Det förelåg ingen förändrad kortisolrespons vid jour jämfört med en vanlig arbetsdag. Ej heller någon statistiskt säkerställd gruppskillnad i kortisolnivåer kunde påvisas. 4 När det gäller hjärtfrekvensvariabiliteten var dock situationen en annan: I HRV-analyser kväll och natt visade hela läkargruppen 15-30 % minskad högfrekvent variabilitet i relation till total variabilitet (HFnu, p<0,001) vid jour. Detta indikerar ett minskat inslag av parasympatikus, vilket kan innebära en högre stressnivå. Anestesiläkarnas jour-reaktion skiljde sig inte från de övriga läkarnas. Dock avvek anestesiläkarna i ett par avseenden generellt och oberoende av jour: Vi fann en 30 % lägre nivå (p=0,03) av RMSSD (HRV-variabel som speglar parasympatikusinslaget under 24 timmar) hos anestesiläkarna. Detta tyder på att deras autonoma balans var präglad av en lägre parasympatikus-tonus. Dessutom hade anestesiläkarna i genomsnitt 40-50 % lägre total hjärtfrekvensvariabilitet (total power, TP) vid analyser i entimmes analysfönster kväll och natt (kl 21-22 samt 03-04) jämfört med barn- och önh-läkarna (p=0,001), vilket också antyder skillnader mellan grupperna i autonom reglering. Den exakta fysiologiska betydelsen av detta kan dock diskuteras. Att de påvisade skillnaderna mellan läkargrupperna skulle bero på de psykiska och fysiska kraven i anestesiläkarnas arbete är tänkbart, men kan inte avgöras i denna undersökning. Det bör framhållas att fysisk aktivitet och sömn inverkar på den autonoma balansen, vilket kan innebära problem vid tolkningen av HRV-data i fältundersökningar. Här kan även finnas en för anestesiläkargruppen gemensam faktor utanför arbetet som förklaring till skillnaderna mellan grupperna. Då helt specifika HRV-mått för aktivering av sympatikus saknas baseras tolkningen av förändringar i autonom balans på förändringar i parasympatikus inverkan (RMSSD, HFnu). Slutligen kan det konstateras att de metabola förändringarna i samband med jourtjänstgöring var ytterst begränsade och bedömes ej innebära några negativa hälsoeffekter. Förändringarna i hjärtfrekvensvariabilitet kan indikera en förhöjd stressaktivering, särskilt hos anestesiläkarna. Tolkningen av bakomliggande mekanismer är dock ej entydig och behöver närmare utvärderas. En selektion av läkare med relativt lång erfarenhet i yrket kan ha bidragit till de begränsade fynden vad gäller subjektiv hälsa och trivsel samt markörer för stressaktivering.
|
|
| 5. |
|
|
