| 1. |
- Grüning, Björn, et al.
(författare)
-
Bioconda: A sustainable and comprehensive software distribution for the life sciences
- 2017
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- We present Bioconda (https://bioconda.github.io), a distribution of bioinformatics software for the lightweight, multi-platform and language-agnostic package manager Conda. Currently, Bioconda offers a collection of over 3000 software packages, which is continuously maintained, updated, and extended by a growing global community of more than 200 contributors. Bioconda improves analysis reproducibility by allowing users to define isolated environments with defined software versions, all of which are easily installed and managed without administrative privileges.
|
|
| 2. |
- Andreas, Seiler, et al.
(författare)
-
Mörkertal i viltolycksstatistiken : resultat från enkätundersökning och analyser av olycksdata
- 2017
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- En av de vanligaste orsakerna till vägtrafikolyckor är påkörning av vilda djur, i synnerhet klövdjur. Över 45 000 viltolyckor per år registrerades under de sen-aste 5 åren och antalen ökar stadigt. Trots upprepade informationskampanjer, omfattande investering i viltstängsel och andra förebyggande åtgärder och i kon-trast till avskjutningsstatistik för älg och rådjur, så ökar olyckstalen i snabbare takt än vad som kan förväntas på grund av ökat trafikarbete och större fordons-flotta. Det är tydligt att viltolycksproblematiken i Sverige inte är under kontroll. En bidragande faktor är att inte alla inträffade olycksfall rapporteras och inte alla rapporterade händelser återges av den officiella statistiken. Uppräknings-faktorerna som Trafikverket använder i sina Effektberäkningar vid Väganalyser (EVA-kalkyler) är utdaterade och utgår från effektsamband som troligtvis inte längre är aktuella. För att planera effektiva och riktade åtgärder behövs bättre kunskap om var, när och hur ofta viltolyckor inträffar.Föreliggande projekt avser att uppdatera kunskaperna om mörkertalet i rappor-teringen av viltolyckor på väg och belysa andra bortfall i statistiken. Målsätt-ningen är att ta fram ett uppdaterat underlag (Uppräkningsfaktorer) för använd-ning i effektberäkningar vid väganalyser samt undersöka kvarstående utred-ningsbehov och eventuella förbättringsmöjligheter som kan leda till en bättre uppskattning av konflikten mellan vilt och vägtrafik. Projektet omfattar tre delstudier: enkätundersökning med bilförare, analys av viltrelaterade personskadeolyckor i STRADA (d.v.s. Swedish Traffic Accident Data Acquisition) samt en jämförande analys av olycksrapporter från polisens och eftersöksjägarnas inrapportering i viltolycksstatistiken tillgänglig hos NVR (Nationella Viltolycksrådet).En enkätstudie via internet (på domänen www.viltochtrafik.se) genomfördes för att undersöka storleken på mörkertalet i rapportering av viltolyckor från bilfö-rare till polis. Enkäten var tillgänglig för allmänheten online under perioden 2013-10-31 till 2014-12-31 och besvarades av 3981 respondenter. Vi ställde frå-gor kring kunskaper om och erfarenheter med viltolyckor och bad om mer detal-jerade uppgifter om den incidenten som inträffade för respondenterna efter 2004. Mer än hälften av alla respondenter (65 %) har varit med om en klövvilt-olycka någon gång och runt 20 % av dessa angav att olyckan troligen aldrig rap-porterats till polisens kännedom. Drygt 45 % av respondenterna angav att de va-rit med om viltolyckor efter år 2004 och mörkertalet uppskattades till mellan 9 % och 19 %. Vi rekommenderar att det schablonmässiga mörkertalet för klövvilt (oavsett art) bör vara 15 % (±5 %). Våra resultat visar att mörkertalet i rapporte-ringen från bilist till polisen har närmare halverats sedan 1970-talet. Efter att en olycka anmälts till polisen finns risk för ytterligare bortfall i statisti-ken. Inkommande polisanmälningar överförs manuellt till olika databaser, bero-ende på hur händelsen klassificeras. Olyckor där viltet inte utgjorde den omedel-bara orsaken till skadan klassas inte som viltolycka och återfinns då inte i den officiella polisiära statistiken på viltolyckor. Detta bortfall är ej kvantifierad men uppskattas ligga på kanske 5 % eller högre. Trafikolyckor med personskador (ca 1,6 % av alla viltolyckor) rapporteras vidare till databasen STRADA. Vår analys visade att i genomsnitt 37 % av alla viltrelate-rade personskadeolyckor under 2003–2012 inte var klassade som en viltolycka och därmed förmodligen inte heller fanns listat som viltolycka i Polisens T-RAR (trafikregister). När en olycka med vilt anmäls kontaktas i regel en kontaktperson kontaktperso-ner för att vid behov ta hand om det skadade djuret. Vid jägarens platsbesök skrivs en viltolycksrapport med detaljerade uppgifter om plats, tid och djurart. Inte alla rapporter (84 %) innehåller dock fullständiga och korrekta uppgifter som kan användas vid rumsliga analyser av olyckor. Det verkar även finnas en skevhet i viltolycksstatistiken med ca 12 % färre eftersök längs enskilda och kommunala vägar än förväntad.Tekniska problem i Polisens datasystem under 2012–2015 medförde dessutom att ett okänt antal anmälda viltolyckor inte registrerades i trafikregistren (T-rar, pust, k-rar). Det ledde till att det i vissa regioner och under vissa år finns fler viltolycksrapporter än polisrapporter. Vi uppskattar att detta bortfall kan ligga på minst 11 % i genomsnitt, under antagandet att rapporter från eftersöksjä-garna utfärdats för runt 90 % av alla polisregistrerade fall.Förenklat uttryckt står alltså den polisiära statistiken på viltolyckor under 2010 – 2015 för runt två-tredje delar av de verkligt inträffade olyckorna, medan efter-söksstatistiken i rumsliga analyser representerar ungefär hälften. Denna enkla tumregel bör dock användas försiktigt eftersom det finns tydliga avvikelser i mörkertalen mellan viltarterna, länen och åren.De olika bortfallen i statistiken har därmed en påtaglig effekt på den totala upp-skattningen av olyckstal. Vissa av orsakerna för bortfallen kan dock lätt åtgärdas eftersom de beror till stor del på brister i rutiner för registrering och data-bashantering. Vi rekommenderar därför en systematisk kontroll av databaserna och förbättrade kontrollmekanismer vid registrering och klassificering av an-mälda fall. Vi rekommenderar också att databaserna i STRADA, trafikregistret och eftersöksstatistiken länkas via ett gemensamt händelse-ID. Detta kan un-derlätta mycket vid framtida bortfallsanalyser. Vi föreslår även detaljstudier av hur olyckorna registreras och tolkas för att bättre kunna förebygga framtida bortfall.
|
|
| 3. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
|
|
| 4. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande.
|
|
| 5. |
- Bhardwaj, Manisha, et al.
(författare)
-
Inducing fear using acoustic stimuli-A behavioral experiment on moose (Alces alces) in Sweden
- 2022
-
Ingår i: Ecology and Evolution. - : Wiley. - 2045-7758. ; 12
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Prey species may display anti-predatory behavior, i.e., flight, increased vigilance, and decreased feeding, in response to the true presence of a predator or to the implied presence of a predator through, e.g., acoustic cues. In this study, we investigated the anti-predatory reactions of moose (Alces alces) to acoustic stimuli related to hunting, at saltlick stones, a known attractant. In before-during-after-control-impact experiments, we compared the behavioral responses of individuals to: (i) two hunting-related acoustic stimuli-hunting dog barking and human speaking; (ii) nonpredatory acoustic stimuli-bird sounds and; and (iii) no acoustic stimulus (control). We asked: (1) How does the probability of moose leaving the site differ depending on the stimulus they are exposed to?; (2) What affect do the acoustic stimuli have on the amount of time moose spend vigilant, feeding, or away from the site?; and (3) What affect do the stimuli have on the time between events at a site? We found that when exposed to the human stimulus, moose left the sites in 75% of the events, which was significantly more often compared to the dog (39%), bird (24%), or silent (11%) events. If moose did not leave the site, they spent more time vigilant, and less time feeding, particularly when exposed to a dog or human stimulus. Furthermore, moose spent the most time away from the site and took the longest to visit the site again after a human stimulus. Moose were also more likely to leave the site when exposed to the bird stimulus than during silent controls. Those that remained spent more time vigilant, but their behaviors returned to baseline after the bird stimulus ended. These findings suggest that acoustic stimuli can be used to modify the behavior of moose; however, reactions towards presumably threatening and nonthreatening stimuli were not as distinct as we had expected.
|
|
| 6. |
- Bhardwaj, Manisha, et al.
(författare)
-
Ungulate use of an at-grade fauna passage and roadside animal detection system: A pilot study from Southern Sweden
- 2022
-
Ingår i: Frontiers in Environmental Science. - : Frontiers Media SA. - 2296-665X. ; 10
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Wildlife-vehicle collisions (WVC) cost millions of euros each year in loss of life and damages. Wildlife crossing structures and fencing are commonly implemented mitigation strategies to reduce WVC and increase landscape connectivity for wildlife. Typically, crossing structures are over- or under-pass structures that allow animals to safely cross the road, while separating them from the road and traffic. An alternative strategy could be an at-grade fauna passage coupled with a Roadside Animal Detection System (RADS). At-grade fauna passages are designated locations where a gap in fencing allows animals to cross over the road, while RADS alert drivers of animals at the upcoming passage, so that they can adjust their driving behaviour accordingly and avoid collisions. In this pilot study, we investigated the use of one at-grade fauna passage by roe deer (Capreolus capreolus), red deer (Cervus elaphus) and wild boar (Sus scrofa) in southern Sweden, and compared changes in the number of WVCs before, during and after the construction of the passage. We collected a total of 326 wildlife crossings from 722 individuals over 1 year of monitoring (24 January 2020-24 January 2021). We found that crossing events tended to be dominated by the time animals spent in the roadside verge from which they approached the at-grade fauna passage, particularly for roe deer that spent a lot of time browsing in the roadside verge during dusk. We also found that animals spent longer in the passage if vehicles were present. In our 1 year of surveys, we only recorded three accidents, and when comparing the annual collision statistics before, during, and after construction of the at-grade fauna passage, we demonstrated an overall reduction in collisions by 66%. While our pilot only evaluates a single site, it does provide promising preliminary results that suggest that at-grade fauna passages can help in efforts to reduce collisions, while maintaining connectivity over medium-sized roads for large ungulates.
|
|
| 7. |
- Bhardwaj, Manisha, et al.
(författare)
-
Ungulate use of non-wildlife underpasses
- 2020
-
Ingår i: Journal of Environmental Management. - : Elsevier BV. - 0301-4797 .- 1095-8630. ; 273
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Wildlife crossing structures can provide safe passage for wildlife across transportation corridors, and can help mitigate the effects of highways and exclusion fencing on wildlife. Due to their costs, wildlife crossing structures are usually installed sparsely and at strategic locations along transportation networks. Alternatively, non-wildlife underpasses (i.e. conventional underpasses for human and domestic animal use) are usually abundant along major infrastructure corridors and could potentially provide safe crossing opportunities for wildlife. To investigate this, we monitored the use of 40 non-wildlife underpasses by roe deer (Capreolus capreolus), and moose (Alces alces) in south-central Sweden. We found that roe deer and moose use non-wildlife underpasses, and prefer underpasses that are at least 11.5 m wide and 5 m tall. Furthermore, roe deer used structures that had little human co-use and were in locations where the forest cover differed on both sides of the highway. In most cases, roe deer and moose were detected within 50 m of the underpass more than they were detected crossing under them. This suggests that animals often approach underpasses without crossing under them, however modifications to underpass design may improve non-wildlife underpass use. We recommend non-wildlife underpasses at gravel and minor roads, particularly those with little human co-use and with variable forest cover on both sides of the highway, be built wider than 11.5 m and taller than 5 m.
|
|
| 8. |
- Bhardwaj, Manisha, et al.
(författare)
-
Ungulates and trains - Factors influencing flight responses and detectability
- 2022
-
Ingår i: Journal of Environmental Management. - : Elsevier BV. - 0301-4797 .- 1095-8630. ; 313
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Wildlife-train collisions can have deleterious effects on local wildlife populations and come with high socioeconomic costs, such as damages, delays, and psychological distress. In this study, we explored two major components of wildlife-train collisions: the response of wildlife to oncoming trains and the detection of wildlife by drivers. Using dashboard cameras, we explored the flight response of roe deer (Capreolus capreolus) and moose (Alces alces) to oncoming trains and explored which factors, such as lighting and physical obstructions, affect their detection by drivers. In a majority of cases, roe deer and moose fled from an oncoming train, at an average flight initiation distance (FID) of 78 m and 79 m respectively. Warning horns had unexpected influences on flight behaviour. While roe deer initiated flight, on average, 44 m further away from the train when warned, they usually fled towards the tracks, in the direction of danger. FID of moose, however, was unaffected by the use of a warning horn. As train speed increased, moose had a lower FID, but roe deer FID did not change. Finally, detection of wildlife was obstructed by the presence of vegetation and uneven terrain in the rail-side verge, which could increase the risk of collisions. Our results indicate the need for early detection and warning of wildlife to reduce the risk of collisions. We propose that detection systems should include thermal cameras to allow detection behind vegetation and in the dark, and warning systems should use cues early to warn of oncoming trains and allow wildlife to escape the railway corridor safely.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Goffin, Keith, et al.
(författare)
-
Generating Customer Insights in Mid-sized B2B Companies: Integrative Review and Future Research Directions
- 2021
-
Ingår i: Journal of Innovation Management. - : Association Journal of Innovation Management (Associação Journal of Innovation Management) - NIPC 514006935. - 2183-0606 .- 2183-0606. ; 9:4, s. 1-28
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Mid-sized businesses (MSB) and particularly mid-sized B2B businesses (MSB2B) are often overlooked by scholars researching innovation management. However, MSBs are very important for the economy worldwide, and their growth depends on the developments of new products. The early identification and consideration of customers’ hidden needs are crucial for the successful development of new, differentiated products in MSBs. Techniques that can be used to generate customer insights are often referred to by the term voice of the customer (VOC). However, extant research on the value of VOC techniques is ambiguous, making it difficult for MSBs to decide which techniques may be most useful. This issue is compounded by MSBs having limited resources and limited knowledge about these techniques. Similarly, awareness of best practices for identifying customer needs is lacking, particularly as they relate to different types of innovation projects and different project stages. This integrative review clarifies these issues for MSB2Bs. Based on an analysis of the limited research on techniques for revealing hidden needs in MSB2Bs, practical, actionable recommendations are provided, including suggestions for which hidden needs techniques are most useful for MSB2Bs and best practices in this area. Future research directions are identified, and managerial implications for industrial product innovation in MSB2Bs are discussed. © Oruc M., Batirel A., Trabulus S., 2022. All rights reserved.
|
|
