| 1. |
- Alanärä, Anders, et al.
(författare)
-
Utsättning av djur för jakt och fiske
- 2021
-
Bok (populärvet., debatt m.m.)abstract
- SLUs vetenskapliga råd för djurskydd har fått i uppdrag av Jordbruksverket att sammanställa aktuell forskning kring utsättning av djur för jakt och fiske samt att belysa eventuella kunskapsluckor på området. Uppdraget omfattar gräsand, rapphöna, fasan och laxfiskar. Bruket att föda upp fåglar och fiskar för utsättning i syfte att gynna jakt och fiske ifrågasätts inte sällan av etiska skäl, men den diskussionen ligger utanför fokus för denna rapport. Utsättning av fågel och fisk är en antropogen verksamhet som, till skillnad från många andra typer av mänsklig påverkan, syftar till att gynna arterna i fråga. Det kan handla om naturvårdsinsatser, att återinföra försvunna arter eller att på andra sätt berika ekosystemet, inte sällan med ökade möjligheter till jakt eller fiske som slutändamål. Ofta förbereds och åtföljs utsättningar av habitatförbättrande åtgärder som inte endast gynnar de utsatta individerna och deras artfränder, utan även har positiva konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystemet i stort. I utarbetandet av regelverket knutet till utsättning av fågel och fisk är det viktigt att även beakta de positiva föresatserna och de konsekvenser som verksamheten kan medföra. Annars riskerar man att engagemang och incitament förloras, till men för biologisk mångfald och en rik och levande landsbygd.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Algers, Anne, 1961, et al.
(författare)
-
Open Knowledge about Slaughter on the Internet-A Case Study on Controversies.
- 2017
-
Ingår i: Animals : an open access journal from MDPI. - : MDPI AG. - 2076-2615. ; 7:12, s. 1-11
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Knowledge about slaughter of animals for human food is often perceived as controversial and therefore not made widely available. An open educational resource on the Internet about the slaughter of animals has created tension at launch but also resolved tension. Aiming to explore how this resource at the boundary between academia and society is perceived, a study was carried out with participants from slaughterhouses, universities, authorities and NGOs. Focus group sessions were video recorded and transcripts were coded using an interpretive thematic analysis. The results show that an open educational resource in addition to contributing to learning and awareness raising can also induce dialogue (and thus resolve tension) about animal welfare and contribute to animal welfare resilience. Our results also indicate that participants had diverse opinions about the influence of multimedia on attitudes towards animal slaughter. The use of additional instruments such as comment fields may lead to more knowledgeable citizens and socially robust knowledge, but has to be carefully weighed against the risk of false or fake data.
|
|
| 4. |
- Andersson, Maria, et al.
(författare)
-
Transport av dräktiga djur, transport av unga djur och åldersbestämning av foster
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- De flesta lantbruksdjur transporteras endast enstaka gånger i livet och har därför sällan möjlighet att vänja sig vid transporter på ett sätt som skulle förebygga stress och bidra till en god transportupplevelse. Att skapa förutsättningar som minimerar påverkan på djuren och underlättar drivning av djuren är därför av stor vikt. Livdjurstransport eller transport till slakt kan vara en mycket stressfylld situation för djur. EFSA har under 2022 publicerat tre olika utlåtanden om transport av nötkreatur, små idisslare och gris. EFSA har i sina utlåtanden identifierat följande relevanta välfärdsrisker: social stress i samband med omgruppering, stress då djuren hanteras av ovarsamma människor eller av människor som de inte är vana vid, stress på grund av värme eller kyla, skador, rörelsestress (orsakat av fordonets rörelser), predationsstress (specifikt hos får som drivs med hund), hunger, törst, respiratoriska problem (specifikt hos nötkreatur), begränsade rörelsemöjligheter, svårigheter att vila och sensorisk överstimulering. Sammantaget kan dessa välfärdsrisker leda till ackumulerad och hög stress, rädsla, smärta, obehag och utmattning hos djuren.Nötkreatur, grisar och får är sociala djur som lätt stressas om de separeras från sin grupp. Att ta hänsyn till deras naturliga flockbeteende genom att t.ex. inte driva djur enskilt utan i grupp (undantag för vuxna handjur som ofta behöver hanteras enskilt) är därför viktigt både före, under och efter transport. Omgrupperingar och social stress riskerar att leda till aggressioner och oönskade beteenden då djuren kan komma att skada sig själva eller varandra.Djurs tidigare erfarenheter av att bli hanterade av människor påverkar deras upplevelse och stressnivå vid hantering i samband med transport. En mer vänlig hantering av djuren tidigt i livet kan underlätta hanteringen i samband med transport. Djurens rädsla utgör en välfärdsrisk, både för djuren själva och för den transportör som ska hantera dem. Utlastningsutrymmen och drivvägar behöver vara väl designade för att få ett bra flöde när djuren lastas respektive lastas av och den som hanterar djuren behöver ha god kunskap om djurens naturliga beteenden.Hunger och törst kan uppstå hos djur under tiden från lastning till transport och urlastning. Risken för att djuren ska uppleva hunger och törst ökar med längre transporttider. Unga djur har ett naturligt tätare födointag vilket man kan behöva ta hänsyn till vid transport genom att erbjuda djuren möjlighet att äta och dricka oftare än äldre djur. I nuläget finns det inga optimala lösningar på hur man ska kunna tillgodose behovet av vatten eller annan utfodring på transport då intaget även påverkas av stress och sociala faktorer utöver vana vid utrustningen.Djurtätheten på transportfordonet är en viktig faktor som påverkar djurens möjligheter att hålla balansen och att kunna ligga ned och vila, men även risken för skador och död. Behovet av att kunna ligga ned under transport ökar med transportens längd och huruvida djuren ligger ned är kopplat till vilket utrymme som ges, där större utrymme leder till att fler djur ligger ned.Sen dräktighet räknas som ett tillstånd då det inte är lämpligt att transportera ett djur eftersom transport under denna period kan leda till negativa konsekvenser för djurets välfärd och risker för avkomman. Dräktighet innebär ökad sårbarhet både fysiskt och fysiologiskt. För dräktiga djur innebär därför den stress som förflyttning, lastning, ny miljö, okända människor, rörlig och ostabil transport, transportfordonets förutsättningar, samt avsaknad av foder och vatten under längre perioder, en större påfrestning med en ökad risk för negativa konsekvenser, än för icke-dräktiga djur. Dräktiga djur har en ökad metabolism och värmeproduktion, framförallt under sen dräktighet, vilket gör dräktiga djur mer känsliga för värmestress än icke-dräktiga djur. Vidare blir fysisk ansträngning jobbigare för det dräktiga djuret beroende både på den ökade tyngden och dess påverkan på rörelseapparaten. Även cirkulationssystemet blir mer ansträngt med en förhöjd hjärtfrekvens som följd. Vid värmestress ökar dessutom andningsfrekvensen påtagligt.Kortisol har en viktig roll i slutet av dräktigheten och för att initiera förlossning. I slutet av dräktigheten stiger kortisolnivåerna i moderdjurets blod till följd av att fostrets kortisolproduktion ökar. Förhöjda kortisolnivåer till följd av stress och fysisk ansträngning i samband med lastning, hantering, omgruppering, transport och nya miljöer kan orsaka abort eller för tidig igångsättning av förlossningen. Flera studier visar att det även finns risker under andra delar av dräktigheten. Transport ökar till exempel risken för embryonala förluster under tidig dräktighet hos gris, framför allt under vecka två till fyra, vilket är en kortisolkänslig period. För nötkreatur finns det risk för embryonala förluster vid transporter under dräktighetens första två månader och studier på får har visat på negativa effekter på lamm och ökad risk för fosterdöd vid förhöjda kortisolnivåer hos tackan. Det finns även en risk för epigenetiska effekter hos fostren vid stress hos moderdjuret, vilka kan komma att påverka avkomman senare i livet.När hondjuren ökar i vikt genom fostertillväxt och ökad volym av fostervätskor, påverkas deras rörlighet och förmåga att hålla balansen vilket kan göra att både lastning och transport försvåras samt innebära en ökad risk för halkskador och fläkningsskador. Eventuella led- och klövproblem kan dessutom förvärras eller försvåra rörelsemöjligheterna, även om uppenbar hälta inte alltid kan ses. Den ökade storleken gör att dräktiga djur kräver större plats under transporten, både för att djuren i sig är större, men också för att de ska kunna parera rörelser och hålla balansen. Dräktiga grisar minskar sin aktivitetsnivå och har större behov av att ligga ned och vila vilket behöver tillgodoses under transport.I slutet av dräktigheten, oklart exakt när, sker en uppmjukning av vävnaderna i bäckenregionen vilket är mer påtagligt för nötkreatur än för små idisslare och suggor. Uppmjukningen kvarstår även en tid efter förlossningen. Uppmjukningen ger försämrad stabilitet vid rörelse, vilket innebär risker vid både lastning och transport. Det är därför viktigt att man tar hänsyn till detta och har god tidsmarginal vid transport av dräktiga eller nyförlösta djur, så att djuren inte riskerar att transporteras under den tid som bäckenet är instabilt.Den vetenskapliga evidensen för EU:s regel om 90 % av den förväntade dräktighetstiden som gräns för transport av dräktiga djur förefaller oklar. Rådet ställer sig bakom konklusionen i EFSA:s utlåtande om transport av nötkreatur, små idisslare och gris, om att vetenskapliga belägg för den exakta nu gällande gränsdragningen saknas, samtidigt som det är tydligt att långt gången dräktighet är en riskfaktor för negativ djurvälfärd under transport. I de aktuella utlåtandena finns dock flera studier citerade som visar på sårbarhet för de dräktiga djuren och deras foster under en period som i många fall är längre än de sista 10 % av dräktighetstiden samt att det finns en ökad sårbarhet även under andra delar av dräktigheten och att både moderdjur och foster kan påverkas negativt av att transporteras.Det finns risk för att den stress som en transport innebär kan leda till att det sent dräktiga djuret aborterar eller att förlossningen sätts igång under eller strax efter transport. Då det således föreligger risker för foster och moderdjur vid transport av dräktiga djur under stora delar av dräktighetsperioden anser Rådet att transport av dräktiga djur (nötkreatur, får och gris) om möjligt bör undvikas.Vid transport av unga kalvar, smågrisar och lamm måste hänsyn tas till flera faktorer, såsom ålder, immunförsvarets utveckling, djurens allmänna hälsostatus, huruvida djuren är avvanda eller inte, social stress, etc. Unga djur är generellt känsligare än vuxna djur, och påverkas än mer av att utsättas för hunger och törst, kalla och varma transporter, och begränsade möjligheter att vila under transport. Under perioden då det passiva immunförsvaret går ned samtidigt som det aktiva immunförsvaret är under uppbyggnad är djuren extra känsliga för infektioner.Hur väl ett ungt djur klarar en transport beror bl.a. på längden på transporten (ju längre transport desto större risk för djurens välfärd), samt djurets ålder och vikt. Tiden mellan två och fyra veckor är en känslig ålder för transport av kalvar. Enligt EFSA bör inte kalvar transporteras tidigare än vid fem veckors ålder och de bör väga minst 50 kg. För lamm rekommenderas att djuren transporteras först efter avvänjning. Vidare behöver hänsyn tas till djurens behov av foder och vatten, så att deras närings- samt vätskebehov tillgodoses. Hänsyn behöver även tas till på vilket sätt de är vana vid att inta foder och vatten, och om djuret hålls på liknande sätt i transporten som de är vana vid, exempelvis i samma grupp eller tillsammans med sin mamma. Det kan vara klokt att utfodra djuren innan transport för att minska risken för hunger under transporten. Vid mjölkgiva till kalv behöver tid ges för digestion innan transport för att minska risken för diarré.Icke avvanda djur upplever en större stress runt transport än avvanda djur (vid transport utan moderdjur) och det är därför bättre att företrädesvis transportera djuren efter avvänjning. Unga djur är heller inte motoriskt färdigutvecklade, vilket kan påverka deras balans under transport samt vid på- och avlastning. Yngre djur ligger ned oc
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Berg, Charlotte, et al.
(författare)
-
48 Monitoring Animal Welfare at Slaughterhouses
- 2012. - 1500
-
Ingår i: Sustainable Agriculture. - Uppsala : Baltic University Press. - 9789186189105 ; , s. 349-351
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 7. |
- Berg, Charlotte, et al.
(författare)
-
Editorial : Wildlife Welfare
- 2020
-
Ingår i: Frontiers in Veterinary Science. - : Frontiers Media SA. - 2297-1769. ; 7, s. 1-3
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Animal welfare relates to the feelings, behavior, and the health status of animals. Nevertheless, animal welfare legislation rarely prescribes what animals should feel or experience, but rather what humans should do to protect the animals in their care from unnecessary suffering, and e.g., specifications to provide them with suitable housing conditions and appropriate feed to ensure a reasonably good life. This obviously applies to domesticated animals and wildlife kept in enclosures, but not to free-roaming wildlife. Wildlife welfare has received far less attention than welfare for farm or companion animals, although attempts have been made. In recent years the extent of interest in wildlife welfare has grown, as more people have realized that humans have a substantial influence on the lives and welfare of wildlife individuals. Humans, as individuals and as a species, intentionally or unintentionally influence the welfare of wildlife in many different ways, some of which are discussed in this special issue.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Bedövning vid slakt av fisk
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige produceras cirka 11 100 ton matfisk per år, varav ungefär 89 % regnbåge, 11 % fjällröding och en mycket liten andel övrig fisk. Huvuddelen av den svenska matfiskproduktionen sker i s.k. kassodling d.v.s. flytande nätkassar. Bedövning, strupskärning och avblodning sker som regel på den plats där fisken hållits. Majoriteten av all matfisk från svenska producenter bedövas med koldioxid medan en dryg tredjedel bedövas med elektricitet, räknat per vikt. Endast en mindre del bedövas mekaniskt, även om manuell klubbning är en vanlig metod i småskalig produktion. Bedövning med kemiska metoder, eller med nedkylning, förekommer sannolikt inte. Bedövningsmetoden sammanhänger i viss mån med andra steg i slaktprocessen som då också behöver beaktas vid jämförelse av olika bedövningsmetoder. Samhällets ökande krav på god djurvälfärd gäller även fiskproduktion och näringen försöker möta dessa krav. Fiskar är en heterogen grupp och det går inte att definiera välfärdskriterier generellt utan dessa måste vara artspecifika. Ny teknik gör det dock möjligt att studera välfärdsfaktorer även hos fisk och under alla delar av uppfödningen, inklusive slaktprocessen. Detta kan leda fram till artspecifika rekommendationer och på sikt öka välfärden för odlad fisk. Synliga indikatorer på medvetande, såsom beteendemässiga reaktioner, kan användas för att under praktiska förhållanden avgöra om en bedövning har misslyckats, men avsaknaden av sådana reaktioner är inte bevis på att fisken är medvetslös. I brist på vetenskapligt utvärderade och praktiskt tillämpbara indikatorer för att med säkerhet avgöra att en bedövning har lyckats, att fisken är medvetslös, krävs i dagsläget mätningar av hjärnaktivitet, vilket hittills endast har kunnat utföras under försöksmässiga betingelser. Det saknas studier som visar att gas är lämplig för bedövning av laxfiskar och sådan bedövning bör därför tills vidare undvikas. Induktionstiden är alltid flera minuter lång. Koldioxidexponering orsakar kramper, flyktbeteende och fysiologisk stress hos laxfiskar, oavsett koncentration och kombination med andra gaser. Placering i kar med vattenlösning av koldioxid är därför inte en etiskt acceptabel metod för bedövning eller avlivning. Trots detta bedövas majoriteten av all svenskproducerad matfisk med koldioxid. Information om hur exponering för kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarna är knapphändig och motstridande. Dessutom är det oklart hur gasbedövning med kvävgas och kolmonoxid påverkar medvetandet hos fisk, varför det inte går att avgöra om gaserna har potential att ge en effektiv bedövning eller ej. Fler studier av hur kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarnas välfärd fordras innan lämpligheten hos någon av dessa gaser kan bedömas. Kolmonoxid är också farlig för de personer som hanterar gasen och är därför olämplig ur ett arbetsmiljöperspektiv.Baserat på de få mätningar av medvetande som gjorts i samband elektrisk bedövning av fisk kan den inte rekommenderas som ensam bedövnings- eller avlivningsmetod om man samtidigt vill bibehålla en hög köttkvalitet, vilket är relevant om produkten ska säljas. Trots detta bedövas drygt en tredjedel av all svenskproducerad matfisk med enbart elektricitet. Däremot kan elektricitet eventuellt användas för att kortvarigt förbedöva fisken så att den blir mer hanterbar under efterföljande bedövning och avlivning. Det förutsätter dock att elbehandlingen sker på ett sätt så att inte köttkvaliteten försämras. Mekanisk bedövning är en av de få nu använda bedövningsmetoderna för fisk (dock ej i bruk vid storskalig kommersiell slakt av laxfisk i Sverige) som genererar omedelbar och irreversibel medvetslöshet. För att lyckas med bedövningen behövs kunskap om fiskens anatomi och att kraften i slaget är tillräckligt stor. Eventuellt kan större precision erhållas genom att använda en handhållen tryckluftspistol eller automatiserad slagmaskin, jämfört med en manuell klubba. För att underlätta hanteringen, maximera slagprecisionen och minimera fiskarnas stress inför bedövning skulle dessutom möjligen förbehandling med ett lugnande kemiskt bedövningsmedel kunna användas. Nejlikolja och dess aktiva komponenter euginol och isoeuginol tycks kunna sänka fiskens stressnivå. Informationen om hur dessa substanser kan användas i fiskuppfödning är knapphändig och ibland motsägelsefull. Det saknas kunskap om huruvida de faktiskt inducerar medvetslöshet, liksom hur de skulle kunna användas för att reducera fiskens stress. Det saknas också information om hur vattentemperaturen påverkar substansens effektivitet. Den vetenskapliga litteraturen är mycket sparsam när det gäller bedövningsmetodernas påverkan ur ett hållbarhets- och konkurrensperspektiv. Den samlade kunskapen är för liten för att tydliga slutsatser ska kunna dras. Möjligen skulle de lokala förutsättningarna för en relativt småskalig svensk fiskproduktion kunna skapa konkurrensfördelar på den internationella marknaden, om en djurvälfärdsmässigt acceptabel bedövning i samband med slakt kan uppnås utan alltför stora investeringar i utrustning och kompetens, samt om mervärdena från en sådan produktion kan realiseras genom påverkan på efterfrågan eller betalningsviljan. Dessa effekter har dock inte studerats vetenskapligt. Utveckling av bedövningsmetoder som kan bidra till en hållbar och konkurrenskraftig svensk matfiskproduktion kräver sannolikt samarbete mellan forskare och fiskproducenter.
|
|
| 10. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Digital tillsynsteknik i djurhållning utomhus
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I enlighet med Jordbruksverkets förfrågan behandlar denna rapport tre områden för digital teknik vid övervakning och kontroll av djur som vistas utomhus på stora ytor: (1) kamerateknologi, t.ex. användning av drönare, (2) positioneringsteknologi som GPS och (3) teknologi för att styra djurens rörelser, som drivning med drönare och användning av s.k. virtuella stängsel. De tre teknikområdena överlappar delvis varandra. Digital tillsyn av utegående djur är beroende av att sensorer mäter det man tror att de mäter med tillräcklig noggrannhet och att data kan överföras och bearbetas till information som lagras och analyseras på ett säkert och korrekt sätt. Sådana teknologier benämns med samlingsnamnet ’Precision Livestock Farming’ (PLF). Användningen av informationen är avgörande för teknikens användbarhet i tillsyns- och djurskyddsarbete. Tillämpningarna är till viss del reglerade av gällande lagstiftning, exempelvis genom krav på tillsyn, begränsad användning av elektricitet för att styra djurs beteende, användning av obemannade luftfarkoster, d.v.s. drönare, samt åtgärder för att förhindra att utrustning skadar djuren eller påverkar deras hälsa och beteende. Inom PLF används en rad olika sensorer som direkt eller indirekt kan mäta djurens miljö och djurens beteende och fysiologiska tillstånd. Den teknologiska utvecklingen har främst varit inriktad på mjölkkor, fjäderfän och grisar och endast i liten utsträckning berört häst, får och get. För djur på bete är överföringen av data från en enhet på eller vid djuret till en mottagare särskilt problematisk p.g.a. stora avstånd, men det sker en snabb teknisk utveckling mot effektivare överföring. PLF-teknologin innebär i de flesta fall att djuren övervakas kontinuerligt och att avvikelser i t.ex. deras hälsotillstånd och välfärd i princip kan upptäckas i realtid, vilket ska ställas mot nuvarande lagkrav på tillsyn minst en eller två gånger dagligen. Sensorer kan ge information om ett stort antal fysiologiska tillstånd och beteenden. En av de vanligaste teknikerna är sensorer för aktivitet. Indirekt kan de också ge information om idissling, liggtid, stegantal och ättid och utlösa larm om exempelvis brunst, hälsoproblem, hälta och kalvning. Sensorer kan även placeras i förmagen hos idisslare (s.k. våmbolus) där de mäter våm-pH och kan larma om störningar i magfunktionen, eller utformas som termometrar som kan larma om hälsostörningar, kalvning och vattenintag eller mikrofoner som kan mäta idissling och larma om brunst, kalvning och onormalt idisslingsmönster. Med kamerateknik kan man mäta aktivitet, kroppsform och hudtemperatur, vilket kan ge information om ketosstatus, hull, hälta och juverhälsa. Kameror monterade på drönare kan användas för att lokalisera och räkna djur, bestämma deras position, habitatval och till viss del deras beteende, särskilt när djuren rör sig över stora arealer. Det finns flera elektroniska positioneringsteknologier varav passiv ’Radio Frequency Identification RFID’ är den vanligaste. Räckvidden är kort med denna teknik men den kan vara användbar om man t.ex. vill mäta hur ofta djuren besöker en vattenpost. Andra teknologier kan med hjälp av antenner följa djurens positioner i realtid. GPS-enheter monterade i halsband kan regelbundet registrera djurens geografiska position. Användningen av GPS har blivit relativt vanlig i renskötseln vilket tycks ha lett till en förbättrad arbetssituation för renskötarna. Positionering med GPS ger inte alltid exakta uppgifter men tekniken har visat sig användbar för studier av habitatval, sociala interaktioner och gruppdynamik. Med positionerna från GPS har man också kunnat styra djur till områden med bättre betestillgång. Med en tillräckligt frekvent bestämning av position med hjälp av GPS (ca en gång per minut) är det möjligt att bestämma betestiden för nötkreatur på ett tillförlitligt sätt. En användning av drönare i djurskötsel och djurtillsyn kan vara att med hjälp av kamera lokalisera djuren över stora ytor. Denna användning begränsas dock av nuvarande bestämmelser om att föraren måste ha ögontakt med drönaren. I renskötseln har drönare börjat användas för att förflytta djur men denna tillämpning är ännu inte juridiskt reglerad. Virtuella stängsel är strukturer som bestäms med kartkoordinater eller elektronisk sändare på marken. Stängslen fungerar som inhägnader, hinder eller gränser. Djuren mottar signaler (vanligen ljud) och stimuli (vanligen elstötar från ett halsband) som gör det möjligt för dem att lära sig var stängslet finns. I vetenskapliga studier har man med varierande framgång lyckats lära djuren att associera ljudsignaler och elstötar med en gräns som inte får passeras. Förmågan att lära sig skiljer mellan olika djurslag, liksom mellan individer. Det finns fortfarande många obesvarade frågeställningar om hur djur kan anpassa sig till virtuella stängselsystemet, liksom hur de påverkas, både under inlärningsfas och bruksfas.
|
|
| 11. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
|
|
| 12. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande.
|
|
| 13. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Jakt med pil och båge
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
|
|
| 14. |
|
|
| 15. |
|
|
| 16. |
- Brijs, J., et al.
(författare)
-
Humane slaughter of African sharptooth catfish (Clarias gariepinus): Effects of various stunning methods on brain function
- 2021
-
Ingår i: Aquaculture. - : Elsevier BV. - 0044-8486 .- 1873-5622. ; 531
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- © 2020 The Authors Common slaughter procedures for African sharptooth catfish (Clarias gariepinus) include asphyxiation, ice chilling and exsanguination, which may all cause substantial suffering over prolonged periods of time before death. Therefore, comprehensive evaluations of potentially more humane slaughter procedures for this species are urgently needed. Here, we use a non-invasive electroencephalographic (EEG) method to assess the state of sensibility in African sharptooth catfish in response to various stunning methods (e.g. ice chilling, electrical stunning, electrical stunning followed by exsanguination, percussive stunning, and immersion in isoeugenol). Based on the abolition of visually evoked responses (VERs) on the EEG, ice slurry immersion induced insensibility between 2.6 and 7.6 min, during which catfish exhibited aversive behaviours. Once VERs were lost, they remained absent so long as catfish remained immersed in the ice slurry. Electrical stunning (i.e. exposure to ~1.7 A dm−2 at a water conductivity of ~997 μS cm−1) induced insensibility immediately but not irreversibly. Depending on the duration of the stun (i.e. from 1 to 10 s), catfish either regained VERs immediately or within 4.9 min after the completion of the electrical insult. However, when a 10 s electrical stun was immediately followed by exsanguination and immersion in an ice slurry, the duration of insensibility was sufficient to humanely kill catfish. When administered correctly, manual percussive stunning with a fish priest induced insensibility immediately and irreversibly. However, 36% of catfish regained VERs, which is likely explained by the difficulty associated with administering an accurate manual percussive stun of sufficient force on a live and struggling catfish. Catfish appeared to be sedated following immersion in isoeugenol (i.e. catfish were calm and easy to handle), yet VERs remained present at doses exceeding that recommended for euthanasia in salmonids, which indicates that this substance may not be suitable for stunning catfish. However, the potential for using isoeugenol as a pre-stunning sedative for improving handleability and reducing handling stress of this species warrants further investigation. In conclusion, this study clearly demonstrates that when singularly administered, none of the abovementioned stunning methods could reliably induce insensibility immediately and/or irreversibly without welfare implications. Yet, our findings indicate that these shortcomings can be resolved by using a combination of methods. This could include an electrical or percussive stun to immediately induce insensibility that should be immediately followed by exsanguination and immersion in an ice slurry to maintain insensibility until death.
|
|
| 17. |
- Brijs, J., et al.
(författare)
-
In vivo aerobic metabolism of the rainbow trout gut and the effects of an acute temperature increase and stress event
- 2018
-
Ingår i: Journal of Experimental Biology. - : The Company of Biologists. - 0022-0949 .- 1477-9145. ; 221:14
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The fish gut is responsible for numerous potentially energetically costly processes, yet little is known about its metabolism. Here, we provide the first in vivo measurements of aerobic metabolism of the gut in a teleost fish by measuring gut blood flow, as well as arterial and portal venous oxygen content. At 10 degrees C, gut oxygen uptake rate was 4.3 +/- 0.5 ml O-2 h(-1) kg(-1) (similar to 11 % of whole-animal oxygen uptake). Following acute warming to 15 degrees C, gut blood flow increased similar to 3.4-fold and gut oxygen uptake rate increased similar to 3.7-fold (16.0 +/- 3.3 ml O-2 h(-1) kg(-1)), now representing similar to 25% of whole-animal oxygen uptake. Although gut blood flow decreased following an acute stress event at 15 degrees C, gut oxygen uptake remained unchanged as a result of a similar to 2-fold increase in oxygen extraction. The high metabolic thermal sensitivity of the gut could have important implications for the overall aerobic capacity and performance of fish in a warming world and warrants further investigation.
|
|
| 18. |
- Brijs, J., et al.
(författare)
-
Prevalence and severity of cardiac abnormalities and arteriosclerosis in farmed rainbow trout (Oncorhynchus mykiss)
- 2020
-
Ingår i: Aquaculture. - : Elsevier BV. - 0044-8486 .- 1873-5622. ; 526
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Cardiovascular disease may pose a major threat to the health and welfare of farmed fish. By investigating a range of established cardiovascular disease indicators, we aimed to determine the prevalence, severity and consequences of this affliction in farmed rainbow trout (Oncorhynchus mykiss) from an open cage farm in the Baltic Sea, an open cage farm in a freshwater lake, and a land-based recirculating aquaculture system. We also aimed to identify environmental, anthropogenic and physiological factors contributing towards the development of the disease. The majority of trout possessed enlarged hearts with rounded ventricles (mean height:width ratios of 1.0–1.1 c.f. ~1.3 in wild fish) and a high degree of vessel misalignment (mean angles between the longitudinal ventricular axis and the axis of the bulbus arteriosus of 28–31 °c.f. ~23° in wild fish). The prevalence and severity of coronary arteriosclerosis was also high, as 92–100% of fish from the different aquaculture facilities exhibited coronary lesions. Mean lesion incidence and severity indices were 67–95% and 3.1–3.9, respectively, which resulted in mean coronary arterial blockages of 19–32%. To evaluate the functional significance of these findings, we modelled the effects of arterial blockages on coronary blood flow and experimentally tested the effects of coronary occlusion in a sub-sample of fish. The observed coronary blockages were estimated to reduce coronary blood flow by 34–54% while experimental coronary occlusion adversely affected the electrocardiogram of trout. Across a range of environmental (water current, predation), anthropogenic (boat traffic intensity, hatchery of origin, brand of feed pellets) and physiological factors (condition factor, haematological and plasma indices), the hatchery of origin was the main factor contributing towards the observed variation in the development of cardiovascular disease. Therefore, further research on the effects of selective breeding programs and rearing strategies on the development of cardiovascular disease is needed to improve the welfare and health of farmed fish. © 2020 The Authors
|
|
| 19. |
- Brijs, J., et al.
(författare)
-
Prospects and pitfalls of using heart rate bio-loggers to assess the welfare of rainbow trout (Oncorhynchus mykiss) in aquaculture
- 2019
-
Ingår i: Aquaculture. - : Elsevier BV. - 0044-8486 .- 1873-5622. ; 509, s. 188-197
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- - Investigating real-time stress responses during common aquaculture practices is necessary for improving the welfare of farmed fish. Recently, Star-Oddi DST milli-HRT bio-loggers capable of measuring heart rate (as an indicator for stress) in freely swimming fish have proved to be useful in this regard. However, despite the growing popularity of these devices, they have not yet been stringently evaluated and validated for use in fish. The present study is the first to do so by simultaneously recording heart rate of a commercially important salmonid species (rainbow trout, Oncorhynchus mykiss) using the abovementioned bio-loggers, as well as an established non-invasive wireless heart rate recording technique that has been demonstrated to provide more accurate recordings than those collected using traditional methods requiring a physical connection to recording equipment. The measurement error of the bio-loggers was <1 beat min −1 irrespective of the sampling period when only using measurements graded with the highest quality index (QI 0 ) and it is advised that only QI 0 measurements be used as inclusion of poorer quality measurements (QI 1–3 ) markedly reduce measurement accuracy. Furthermore, sufficiently long recovery periods should be employed prior to collecting data with these devices in salmonids, as anaesthesia and surgical implantation of bio-loggers resulted in transiently elevated resting heart rates for >72 h. Following the successful validation of these bio-loggers, the effects of common aquaculture practices such as netting, grouping and enforced activity on the cardiac performance of freely swimming rainbow trout were investigated. Prior to the subsequent exposure to the abovementioned stressors, mean heart rates of trout were ~42 beats min −1 . Following netting, trout increased heart rates by 57%, which recovered within 3 h. Grouping subsequently induced a more pronounced and prolonged stress response, as heart rates initially increased by 86% and then remained elevated throughout the 8 h recovery period. Consequently, trout were only able to further increase heart rates by 7% following enforced activity. This diminished cardiac response demonstrates a situation where the cumulative allostatic load induced by prior stressors is approaching a level where the animal struggles to perform normal physiological processes in the face of further challenges. These findings are important for the aquaculture industry as exposure to multiple stressors without sufficient recovery times has the potential to result in the collapse of cardiac scope, which combined with unfavourable environmental conditions could lead to increased mortality. © 2019 Elsevier B.V.
|
|
| 20. |
- Brijs, J., et al.
(författare)
-
Remote physiological monitoring provides unique insights on the cardiovascular performance and stress responses of freely swimming rainbow trout in aquaculture
- 2019
-
Ingår i: Scientific Reports. - : Springer Science and Business Media LLC. - 2045-2322. ; 9:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Investigating the mechanisms that fish employ to maintain homeostasis in their everyday life requires measurements of physiological and behavioural responses in the field. With multivariate bio-loggers, we continuously measured gastrointestinal blood flow (GBF), heart rate, activity and body temperature in rainbow trout (Oncorhynchus mykiss) swimming freely amongst ~5000 conspecifics in a sea cage. Our findings clearly demonstrate that while both acute aquaculture-related stress and spontaneous activity resulted in transient reductions in GBF (i.e. reductions of up to 65%), recovery from stressful handling practices subsequently involved a substantial and prolonged gastrointestinal hyperemia far beyond the level observed prior to the stressor. The gastrointestinal hyperemia may be necessary to repair the damage to the gastrointestinal tract caused by acute stress. Furthermore, heart rate responses to acute stress or voluntary activity differed depending on the individual’s physiological state. Stressed fish (i.e. mean heart rates >70 beats min−1) exhibited a bradycardic response to acute stress or activity, whereas fish with mean heart rates <60 beats min−1 instead demonstrated strong tachycardic responses. Remote monitoring of physiological and behavioural variables using bio-loggers can provide unique insights into ‘real-life’ responses of animals, which can largely differ from the responses observed in confined laboratory settings. © 2019, The Author(s).
|
|
| 21. |
- Brijs, Jeroen, et al.
(författare)
-
The final countdown: Continuous physiological welfare evaluation of farmed fish during common aquaculture practices before and during harvest
- 2018
-
Ingår i: Aquaculture. - : Elsevier BV. - 0044-8486 .- 1873-5622. ; 495, s. 903-911
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Welfare of farmed fish has become of increasing concern for consumers, producers, interest groups and authorities. To improve fish welfare, it is necessary to find indicators that can identify stressful situations early enough so that an intervention can take place before detrimental effects occur. By using heart rate bio-loggers in freely swimming rainbow trout (Oncorhynchus mykiss), combined with plasma cortisol levels and a range of haematological and blood chemistry parameters, we assessed the severity of stress responses induced by a range of common aquaculture practices before and during harvest. Following surgery, transportation and reintroduction with conspecifics in the sea cage, it took similar to 4 days for heart rate to stabilize and for a clear circadian rhythm in heart rate to emerge (i.e. average circadian fluctuation in heart rate of similar to 25 to 27 beats min(-1)). The presence or absence of this circadian rhythm in heart rate could inform researchers in the aquaculture industry whether or not specific farming routines induce unnecessary and prolonged stress. The elevations in heart rate caused by common farming practises such as crowding and transportation (e.g. heart rate increased by similar to 8 and 9 beats min-1 above what would normally be expected for that time of day, respectively) corresponded well with increases in plasma cortisol levels. Stressful farming practises or events (indicated by elevated plasma cortisol levels) such as air exposure during brailing and aquatic hypoxia triggered a hypoxic bradycardia until fish were released back into oxygenated water whereupon heart rate significantly increased to repay the accumulated oxygen debt. Repeated stress induced by multiple farming practises (i.e. combined stressors of crowding, brailing and transportation) clearly had a cumulative and long-lasting effect as heart rate peaked at similar to 25 beats min(-1) above what would normally be expected for that time of day. Heart rate also remained significantly elevated by similar to 9 beats min(-1) the following morning, suggesting that if rainbow trout need to be subjected to multiple stressors during consequtive days, it is recommended that sufficient time for recovery is provided between stressors. This study demonstrates that heart rate monitoring can be useful to assess stress levels of freely swimming fish in sea cages. Moreover, the use of implantable bio-loggers opens up a broad range of possible applications that will allow researchers to investigate the effects of environmental and/or anthropogenic stressors on the welfare of fish under conditions more realistic to the aquaculture industry.
|
|
| 22. |
- Elmberg, Johan, 1960-, et al.
(författare)
-
Potential disease transmission from wild geese and swans to livestock, poultry and humans : a review of the scientific literature from a One Health perspective
- 2017
-
Ingår i: Infection Ecology & Epidemiology. - : Taylor & Francis Open: Creative Commons Attribution Non-Commercial / Co-Action Publishing. - 2000-8686 .- 2000-8686. ; 7:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- There are more herbivorous waterfowl (swans and geese) close to humans, livestock and poultry than ever before. This creates widespread conflict with agriculture and other human interests, but also debate about the role of swans and geese as potential vectors of disease of relevance for human and animal health. Using a One Health perspective, we provide the first comprehensive review of the scientific literature about the most relevant viral, bacterial, and unicellular pathogens occurring in wild geese and swans. Research thus far suggests that these birds may play a role in transmission of avian influenza virus, Salmonella, Campylobacter, and antibiotic resistance. On the other hand, at present there is no evidence that geese and swans play a role in transmission of Newcastle disease, duck plague, West Nile virus, Vibrio, Yersinia, Clostridium, Chlamydophila, and Borrelia. Finally, based on present knowledge it is not possible to say if geese and swans play a role in transmission of Escherichia coli, Pasteurella, Helicobacter, Brachyspira, Cryptosporidium, Giardia, and Microsporidia. This is largely due to changes in classification and taxonomy, rapid development of identification methods and lack of knowledge about host specificity. Previous research tends to overrate the role of geese and swans as disease vectors; we do not find any evidence that they are significant transmitters to humans or livestock of any of the pathogens considered in this review. Nevertheless, it is wise to keep poultry and livestock separated from small volume waters used by many wild waterfowl, but there is no need to discourage livestock grazing in nature reserves or pastures where geese and swans are present. Under some circumstances it is warranted to discourage swans and geese from using wastewater ponds, drinking water reservoirs, and public beaches. Intensified screening of swans and geese for AIV, West Nile virus and anatid herpesvirus is warranted.
|
|
| 23. |
- Elmberg, Johan, et al.
(författare)
-
Potential disease transmission from wild geese and swans to livestock, poultry and humans : a review of the scientific literature from a One Health perspective
- 2017
-
Ingår i: Infection Ecology & Epidemiology. - : Taylor & Francis. - 2000-8686. ; 7:1, s. 1-21
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- There are more herbivorous waterfowl (swans and geese) close to humans, livestock and poultry than ever before. This creates widespread conflict with agriculture and other human interests, but also debate about the role of swans and geese as potential vectors of disease of relevance for human and animal health. Using a One Health perspective, we provide the first comprehensive review of the scientific literature about the most relevant viral, bacterial, and unicellular pathogens occurring in wild geese and swans. Research thus far suggests that these birds may play a role in transmission of avian influenza virus, Salmonella, Campylobacter, and antibiotic resistance. On the other hand, at present there is no evidence that geese and swans play a role in transmission of Newcastle disease, duck plague, West Nile virus, Vibrio, Yersinia, Clostridium, Chlamydophila, and Borrelia. Finally, based on present knowledge it is not possible to say if geese and swans play a role in transmission of Escherichia coli, Pasteurella, Helicobacter, Brachyspira, Cryptosporidium, Giardia, and Microsporidia. This is largely due to changes in classification and taxonomy, rapid development of identification methods and lack of knowledge about host specificity. Previous research tends to overrate the role of geese and swans as disease vectors; we do not find any evidence that they are significant transmitters to humans or livestock of any of the pathogens considered in this review. Nevertheless, it is wise to keep poultry and livestock separated from small volume waters used by many wild waterfowl, but there is no need to discourage livestock grazing in nature reserves or pastures where geese and swans are present. Under some circumstances it is warranted to discourage swans and geese from using wastewater ponds, drinking water reservoirs, and public beaches. Intensified screening of swans and geese for AIV, West Nile virus and anatid herpesvirus is warranted.
|
|
| 24. |
- Elmberg, Johan, et al.
(författare)
-
Sprider gäss och svanar smittsamma sjukdomar?
- 2018
-
Ingår i: Fakta för förvaltare: gäss och svanar. - Stockholm : Naturvårdsverket. ; , s. 49-65, s. 50 - 65
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- • Gäss och svanar förekommer idag i större antal nära fler människor än någonsin tidigare, i Sverige och i övriga Västeuropa. • De ökande antalen leder ibland till problem och konflikter. På jordbruksmark kan gäss och svanar orsaka kostsamma skador på oskördade grödor. Hårt bete kan också påverka naturlig växtlighet och då bli ett naturvårdsproblem. • Gäss och svanar är vegetarianer och äter enbart blad, stjälkar, frön och rotdelar från växter, både på land och i vatten. • Bete på växande grödor kan också skapa intressekonflikter i områden där gäss samlas i stora antal, till exempel vid skyddade och restaurerade våtmarker. • Samtidigt bidrar gässen med många ekosystemtjänster, bland andra i form av naturupplevelser, jakt och kött. GÄSS OCH SVANAR SOM SMITTSPRIDARE • Många smittämnen är kända hos vilda gäss och svanar. Det handlar om virus, bakterier och encelliga parasiter. • En del av dessa smittämnen har förmåga att infektera också andra fågelarter och ibland däggdjur. • Gäss och svanar är rörliga och uppträder ofta nära människor och i jordbrukslandskapet. Därför misstänks de ibland för att sprida sjukdomar till människor och våra tamdjur. • En genomgång av forskningen inom detta fält visar att gäss och svanar ytterst sällan utgör en hälsorisk för människor, men något oftare för tamdjur och då främst fjäderfän. • I vissa fall tycks gäss och svanar kunna bidra till spridning av följande sjukdomar till tamdjur eller människa: fågelinfluensavirus, campylobacter, salmonella (gäller främst smitta till fjäderfä) och antibiotikaresistenta bakterier. I samtliga fall är dock andra smittkällor än gäss och svanar betydligt vanligare. • Forskningen har däremot inte funnit några belägg för att gäss och svanar sprider till exempel Newcastle-virus, West Nile virus, botulism, papegojsjuka eller borrelia till tamdjur eller människa. • För några smittämnen, till exempel E. coli och cryptosporidier, är det fortfarande oklart om gäss och svanar alls har någon betydelse för spridning till tamdjur eller människa. • Klimatförändringar och en allt bättre förståelse för de olika smittämnenas variation i förekomst och farlighet gör det viktigt att vi fortsätter att övervaka dem samt har beredskap för att omvärdera deras betydelse. • Att tamboskap och gäss betar sida vid sida har inga kända risker från smittsynpunkt, inte heller på strandängar. • Trots slutsatserna om en relativt låg smittorisk kan det vara klokt att iaktta försiktighetsåtgärder vid djurhållning, till exempel att förse tamdjur med rent vatten och att hålla fjäderfä avskilda från vilda gäss och svanar. För människans del kan man minska riskerna genom att sätta upp nät för att hindra fåglarna att ta sig upp på badstränder. Om man badar i sjöar där det vistas mycket gäss eller svanar är det klokt att tvätta sig efter badet och att undvika kallsupar.
|
|
| 25. |
- Hjelmstedt, P., et al.
(författare)
-
Assessing the effectiveness of percussive and electrical stunning in rainbow trout: Does an epileptic-like seizure imply brain failure?
- 2022
-
Ingår i: Aquaculture. - : Elsevier BV. - 0044-8486 .- 1873-5622. ; 552
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Both percussive and electrical stunning have been highlighted as methods that can be used to quickly render fish unconscious before being killed. However, accurately assessing unconsciousness in animals following stunning remains challenging, and thus methods for reliable interpretation and validation of different stunning methods are urgently needed. Here, we used a non-invasive technique to continuously record electroencephalograms (EEG) of rainbow trout (Oncorhynchus mykiss) enabling us to compare the effects of both percussive stunning, using a captive bolt gun, and various combinations of electrical stun parameters delivered in water. The EEG signals were assessed for the absence or presence of an epileptic-like seizure and for visually evoked responses (VERs). No epileptic-like seizures or VERs were observed after captive bolt stunning. We found that it is possible to reliably induce an epileptic-like seizure and an immediate, but short lasting, loss of VERs following a 1 s exposure to an electrical field strength of at least 2.8 VRMS cm−1 and current density of 0.22 ARMS dm−2 in water of conductivity of ~1000 μS cm−1 using a 50 Hz AC current. However, to avoid recovery of VERs shortly after the stun, it was necessary to increase the duration of the stun application (≥30 s), the electrical field strength (10.2 VRMS cm−1) and the current density (0.84 ARMS dm−2 respectively). We found no clear relationship between presence and absence of ventilation and VERs following electrical stunning in rainbow trout, highlighting that loss of ventilation may not be a good indicator of brain failure in rainbow trout. Our results clearly show that the presence of an epileptic-like seizure following an electrical stun does not guarantee a prolonged period where the fish is unresponsive to visual stimulation (i.e. absence of VERs). It was further found that VERs can return before the end of the seizure. As both presence of a seizure and absence of VERs have been used independently as indicators of unconsciousness in fish, we emphasize the necessity to carefully consider and evaluate the reliability of neurophysiological indicators of unconsciousness when validating methods to stun fish. © 2022
|
|
