| 1. |
-
Bottniska trästäder
- 2015
-
Editorial collection (peer-reviewed)abstract
- Det är mycket mera som förenar än åtskiljer bottniska trästäder från varandra. Denna antologi samlar artiklar från flera städer kring Bottniska viken, från Norrbotten, Västerbotten och Österbotten. Gemensamt är bland annat att det på 1960- och 1970-talen revs värdefulla trähusmiljöer som ersattes med moderna byggnader. De städer och stadsdelar som ingår i Bottniska trästäder delar också likartade erfarenheter av att utgöra geografisk periferi och står på 2010-talet inför likartade utmaningar vad gäller det byggda kulturarvets framtid. Fyra av artiklarna behandlar vad som hänt sedan 1970-talet med den gamla trähusbebyggelsen i Skellefteå, Piteå, Öjebyn och Luleå. Det finländska materialet uppvisar en större tidsmässig, geografisk och tematisk spännvidd. Kaskö exemplifierar en trästad som i praktiken har bevarats intakt medan Neristan i Karleby utgör en bevarad trähusmiljö i staden. Brändö i Vasa uppvisar enbart en delvis bevarad trähusstadsdel, där byggnadsskyddet återigen utmanas. Bottniska trästäder hoppas väcka intresse för, och diskussion om, stadsomvandling och vikten av att värna det byggda kulturarvet.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Grundberg, Leif, 1964-
(author)
-
Medeltid i centrum : europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer
- 2006
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- This thesis aims to shed light upon three related research areas with the medieval period at their core: medieval Europeanization, the historiography of medieval places, the importance of the cultural environment and medieval period for the present day. By these means several current research angles are integrated within medieval research, the history of science and cultural heritage research. Six investigations of medieval central places in Ångermanland and Medelpad in northern Sweden are used to exemplify these issues. The use of hermeneutic theory emphasises the relationship between the present day community, the individual and the interpretation of history. The sites presented in the thesis represent the entire medieval period from the 11th Century to the start of the 16th Century. Two of them – Kvissle chapel and “Skelettåkern” (=The Skeleton Field) in Björned – functioned as private Christian churches or graveyards; two were important harbours – Sankt Olofshamn (=Saint Olof’s Harbour) and Kyrkesviken (=Church bay); two functioned as military castles or fortifications – Styresholm/ ”Pukeborg” and Bjärtrå stronghold. In addition to these, four medieval stone parish churches have been examined: the old church at Alnö in Medelpad, and the churches of Torsåker, Boteå and Grundsunda in Ångermanland. The Europeanization of Norrland is discussed with reference to aspects such as religious transition and parish formation, monetarization and changes in household structure, trade specialization and administrative territorialization. Central places have played an important role in this process. Historiography illuminates how, and in which contexts, knowledge and understanding of history and medieval central places has developed and been communicated. This includes the use of place names and the oral narration of history, authorship and scientific research into local history. A number of primary school teachers, adult education college (‘folk high school’) teachers and priests were particularly important for the growth of local historical research around the turn of the 20th century. The use of cultural heritage is illustrated with a discussion of how the medieval cultural environments in Ångermanland and Medelpad have been interpreted and used in recent years. This includes aspects such as signposting, teaching and research activities, mass media attention, amateur history plays and similar performances, and the formation of various types of society. These three aspects of Norrland’s medieval period, together with the use of a cultural heritage perspective, form a broader holistic picture of the social role of scientific research and the cultural environment, where local interest in history is important for regional development.
|
|
| 8. |
- Jacobsson, Roger, 1947-
(author)
-
Typographic Man : Medielandskap i förändring - Studier i provinsens tryckkultur
- 2009
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- The aim of the present thesis is to study how the media landscape of northern Sweden was shaped and transformed in the final years of the 18th century and first half of the nineteenth. This slowly-emerging new landscape brought with it new thoughts and new voices. Which individuals and institutions were involved in this process? Proceeding from a number of hypotheses and a variety of perspectives, the intention has been to study the type of printed matter being physically disseminated,how it came to be used and in what context by what people. The questions are in many ways interwoven and can be followed from chapter to chapter. The title of the dissertation underlines the fact that the media landscape under investigation is in fact populated. Through gradual changes in the media landscape, the people of the province became ”typographic”, i.e. dependent onprinted matter. The interdisciplinary nature of this dissertation, embracing media history,book history, ethnology, communications and cultural history, leaves ample room for aspects and inspiration culled from a broad variety of sources. By embarking from concepts including mediascape, province, print culture, networks,voluntary associations and various manifestations of reading culture, it has been possible to sketch the outlines of the development and dynamism of the media landscape during the period under investigation. A region long considered to be a remote outpost was in fact at the begin-ning of the nineteenth century well on its way to making its voice heard more clearly in the national conversation. Contacts and connection within the province also changed character as new forms of conversation emerged. Those which previously had been conducted in church, at the barbershop, in the market square or in the reading societies were now being conducted in locally-produced newspapers and pamphlets. The means of communication had changed. A new age needed to be dealt with and discussed, and that discussion could now take place in print.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Liliequist, Marianne
(author)
-
Nybyggarbarn : Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920
- 1991
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- The investigation concerns childrearing among settlers in the northern part of Sweden between 1850-1920. What were the attitudes of the adults towards children and what ideals were there for children's behaviour? By investigating childrearing I also intended to find which general values and norms there were in the settlers' society. When answering these questions it has turned out that the relationship between discourse, ideal norm and practice is of central importance. The source material has been taken mainly from ethnological archives. The specific elements in the settlers' way of bringing up children will be clear from a comparison with other methods from different times and different social systems. I have found it productive to refer to the discussion regarding various theories on the history of civilisation. The problems of historical translation constitute a central methodological issue in the comparison between different ways of bringing up children. I have tried to dissociate myself from the analysis of childrearing in different times which can be found in the thoughts of Philippe Aries and Norbert Elias. Michel Foucault represents a more unprejudiced history of civilisation and his thoughts about an older and a younger form of steering mechanism have turned out to be applicable in the case of historical change in the discourse and practise of childrearing. The childhood of the settlers' children can be divided into two separate periods; the liberal period of the child's first two or three years, and the time when discipline began. During the first period the child was entitled to have all its needs fulfilled. At the age of four or five a more rigorous discipline began. Flogging and fright were used and the purpose was to make the child obedient, humble and willing to work. Adults could openly express tenderness and kiss and fondle the infants. It is more difficult to interpret the language of tenderness where the older children are concerned, since adults did not express their feelings for them in words or gestures. The way the adults related to the children reveals, however, an attitude which deviates from the ideas of the Old Testament. This attitude, which existed on the level of practise, meant loving playfulness and respect. Discipline was used to teach the children proper behaviour in all areas of life, e.g. the social life with all its strict rules of etiquette. The difficulty in discovering the discipline which existed in the settlers' society, is linked to the fact that their idea of proper behaviour did not always correspond with the ideas of the middle class. The settlers taught their children to control their spontaneous feelings of distaste for dirt and uncleanliness. To openly demonstrate warm feelings for other people was also discouraged. By expressing feelings of shame, the children were taught to discipline their sexuality. Training in humbleness was also a training for life. Children who were in service had to learn the manners and the landless people were outside the reciprocity in the' settlers' society.
|
|
| 11. |
- Linder, Johan Anders, 1783-1877, et al.
(author)
-
Johan Anders Linders Minnen : om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 2, del III–V
- 2021
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Johan Anders Linder tjänstgjorde som präst, först som komminister och sedan som vicepastor, i Umeå landsförsamling från 1823 fram till sin död 1877. Han var en mångsidig och rastlöst verksam person med breda intressen, och liknar på många sätt de präster man vid den här tiden möter på den svenska landsorten. Under senare delen av sitt liv sammanställde Linder en biografisk skildring, sina Minnen, omfattande elva delar (del I–XI) om drygt 2 800 handskrivna sidor. Denna andra volym av Johan Anders Linders Minnen omspänner tiden 1814–28. Linder återger här åtskilliga texter efter hustrun Fredrica, vilka ger oss bilden av en mångsidig skribent. I början av volymen finns sålunda en resejournal, signerad Fredrica, som beskriver resan upp från västmanländska Nora till Norsjö i norra Västerbotten. Johan Anders Linder och hans hustru anländer den 7 juli 1814 till prästgården, och i den här bygden stannar de i nio år. Även resan ned till Fredricas födelsebygder några år senare beskrivs ingående i Minnen, först en sjöresa, sedan en återresa landvägen. Den allra sista delen av denna resa – från Skellefteå upp till Norsjö efter den s.k. Ridvägen –, är nog den som mest tär på resenärernas krafter, och mödorna beskrivs så att läsaren känner dem in i märgen.Många intressanta partier återfinns i Linders anteckningar om Norsjötiden. Här beskrivs oron men också förväntningarna inför sonen Alberts födelse 1816. Familjen växer ännu mer under åren i Norsjö: Theodor föds år 1818 och två år senare kommer Herlog, "en Sorgens Son", till världen. Här berättas om barnens sjukdomar, olyckshändelser, små och stora missöden och en hel del annat, vidare om marknadsbesök i Skellefteå och Lycksele. Dessutom lyfts en del kulturella aktiviteter fram, såsom deklamationer, uppförande av teaterstycken och baler. Detta ger en föraning om det sociala liv som Johan Anders och Fredrica lite senare kommer att utveckla i Umeå. År 1823 tillträder Johan Anders Linder en tjänst i Umeå landsförsamling. En önskan om att komma närmare en lärdomsskola för sönerna och att få tillgång till säkrare läkarvård, inte minst för Fredrica, uppfylls i och med flytten. Strax efter ankomsten till Umeå föds familjens första dotter, som får namnet Fredrica Götilda, och 1826 ytterligare en dotter, som döps till Sofia Johanna. Efter förlossningarna blir Fredrica sjuk, och hon plågas allt oftare av bröstsmärtor och oro. Olika kurer prövas, och hon dricker vid flera tillfällen brunn. Emellanåt låter oss Johan Anders Linder ta del av sina praktiska "projekt", exempelvis olika byggnationer på prästgården och anläggningen av en trädgård. Dessutom är en äventyrlig färd upp till Norsjö för s.k. avträdessyn livfullt beskriven. När prästparet kommer till Umeå förändras livet dramatiskt i ett avseende; här dras de nämligen in i ett mycket rikt och livligt socialt sammanhang. Linder skriver (V:41) så här: "I från att hafva i 9 år varit skilda ifrån sällskaps lifvet, hade vi nu kommit ut i stora verlden, och blifvit hastigt indragna i sällskaps kretsen. Bjudningar och festiviteter och visiter korsade hvarandra, och vi voro detta och de följande åren, medan Mamma [Fredrica] orkade vara med, ofta ute och hade äfven, ej så långt emellan, främmande."Johan Anders Linder anlitas sålunda vid många av stadens festligheter till att arrangera musik och Fredrica ofta till att författa dikter och teaterstycken vid dessa tillfällen. På några ställen kliver storpolitiken in på scenen. Det pågående grekiska frihetskriget, riktat mot det Osmanska riket, uppmärksammas också inom den umensiska societeten. En konsert till förmån för den grekiska saken ges i stadskyrkan, och Fredrica sätter dessutom samman en pjäs om den under frihetskriget stupade generalen Markos Botzaris. Linder låter i Stockholm trycka skådespelet – som bär titeln Marko Bozaris grafvård. Prologue i 2 acter med musique och sång – i 500 exemplar som säljs till förmån för den grekiska frihetskampen. En del kyrkligt relaterade frågor möter oss naturligtvis också i denna volym. Exempelvis berörs en visitation, ledd av biskop Almquist, som genomförs med anledning av nyläsarna i Skellefteå; på ett ställe nämns en pastoratsklyvning och på några andra ställen husförhör, men egentligen finns rätt så lite som rör denna del av Linders verksamhet i hans Minnen. Han verkade dock, som vi sett, ivrigt på många andra arenor, vilket ju denna innehållsredovisning av volym 2 visar. Utgivningsprinciper samt utgåvans person- och ortregisterHuvudprincipen i denna utgåva är att texten i handskriften återgivits diplomatariskt, alltså i enlighet med handskriften så långt detta är möjligt. Handskriftens sidor följs sålunda i utgåvan, vilket innebär att vissa sidor är längre än andra. Text som återfinns i noter har enligt praxis satts i mindre stil i utgåvan, även om så inte är fallet i handskriften. Också vad gäller återgivandet av radbrytning, indrag som anger nya stycken, stavning av ord och namn, förkortningar och symboler – cirkumflexer, tecken för noter och andra specialtecken, t.ex. för skålpund – har vi noggrant följt handskriften. På några ställen har emellertid en senare hand tillfogat t.ex. en uppgift om månad. Sådana senare tillfogade uppgifter medtas inte i utgåvan.I utgåvan rättade läsarter i texten finns men är inte många. På ett ställe står t.ex. i ett radslut dictio, vilket vi återger dictio[n]. Uppenbara skrivfel korrigeras för att skapa större läsbarhet. På ett ställe har Linder exempelvis skrivit nän, men av sammanhanget framgår att han avser än och det är denna form som återfinns i utgåvan.När en ändrad ordföljd av Linder markerats genom numrering, återges textstället utan kommentarer med den av Linder korrigerade ordföljden. En kustos – dvs. ett ord eller en stavelse som är placerad längst ned på en sida och är identisk med det ord eller den stavelse som står överst på nästa sida – återges inte eftersom det skulle störa läsningen.Linders radbrytning följs som sagt i princip utgåvan igenom. Ibland har dock Linder med siffror markerat att orden på en viss rad skall föras över till en annan rad, varvid vi väljer att återge texten på det sätt som Linder avsett. Av Linder markerade indrag vid nya stycken återges som redan angivits konsekvent, även om det inte alltid varit helt enkelt att här tolka handskriften.Någon gång kan det vara svårt eller omöjligt att uttyda ett enskilt ord eller något parti i handskriften. Detta markeras med [svårläst ord] eller [svårläst parti]. När vissa delar av ordet går att tolka, skriver vi i utgåvan två[svårläst]; med detta sista menas att det initiala två har kunnat tolkas medan den eller de bokstäver som sedan följer är svårtolkade. Vid rimliga läsningar där vi dock inte anser oss helt säkra, infogar vi [osäker läsning] direkt efter det lästa ordet. Ibland finns luckor i handskriften som beror på fysiska skador; dessa ställen markeras i utgåvan med [lucka]. Redaktionella noteringar av detta senare slag återfinns förvisso inte i föreliggande volym, men det som här redovisas är alltså de utgivningsprinciper som gäller för utgåvan i sin helhet.Ambitiösa person- och ortregister avslutar var och en av volymerna, och ett sammanhållet register för samtliga fem textband kommer dessutom att återfinnas i den avslutande kommentarvolymen (volym 6). Stort arbete har i personregistret nedlagts på att identifiera personerna i utgåvan. Individerna är sorterade på släktnamn – någon gång finns patronymikon – om det är känt. Identifiering har varit möjlig i de allra flesta fall. Ofta återfinns personerna under sina fullständiga namn. Men en del gånger möter oss personerna endast under förnamn, ibland som Mamsell jämte ett följande förnamn, i enstaka fall under förnamn jämte en initial bokstav för släktnamnet. I dessa senare fall hänvisas läsaren vidare till det ställe i registret där man finner utförligare upplysningar om personerna, och ytterligare uppgifter kommer därtill att lämnas i det avslutande kommentarbandet. Där det av textsammanhanget klart framgår att ett använt förnamn hänvisar till en person som nyss angivits med sitt fullständiga namn, upptas förnamnet däremot inte i registret. Med asterisk (*) efter sidnumret har i registret markerats de personer som inte konkret anges under sina respektive namn i texten men där man ändå utifrån kontexten kunnat identifiera dem. I personregistret återfinns uppgifter om fullständigt namn, levnadsår, födelseorter och dödsorter, samt yrken, hederstitlar (men inte ordnar), eventuell bördstitel, samtliga giften, ingifta makars namn och ingiftas titlar. Inom parentes har i vissa fall förklaringar av kontextuell art tillfogats, såsom informationen om att Brita Maria Alenius var Johan Anders Linders mor. Byar anges i personregistret tillsammans med sockennamnet, och om endast ett ortnamn nämns, är det fråga om en socken eller stad. För socknar vars namn återfinns på flera ställen i Sverige, lämnas dessutom, inom parentes, uppgift om landskap, och för utländska orter anges aktuellt land utifrån vår tids gränser. Vissa noteringar återfinns inom hakparenteser, t.ex. vid felaktigheter eller alternativa skrivningar som finns i Linders handskrift. Ett antal fiktiva personer, såsom teaterkaraktärer, har sammanförts i ett separat register, vilket placerats efter personregistret. I ortregistret till sist finner man samtliga orter som nämns i utgåvan. Förutom byar och städer upptas här både mindre och mindre väl preciserade platser. Indexeringen sker genom angivande av nutida stavning. Vid byar uppges sockentillhörighet. Om enbart ett ortnamn nämns är det fråga om namnet
|
|
| 12. |
- Linder, Johan Anders, 1783-1877, et al.
(author)
-
Johan Anders Linders Minnen : om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 1, del I–II
- 2020
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Johan Anders Linder tjänstgjorde som präst, först som komminister och sedan som vicepastor, i Umeå landsförsamling från 1823 fram till sin död 1877. Han var en mångsidig och rastlöst verksam person med breda intressen, och liknar på många sätt de präster man vid den här tiden möter på den svenska landsorten. Under senare delen av sitt liv sammanställde Linder en biografisk skildring, sina Minnen, omfattande elva delar (del I–XI) om drygt 2 800 handskrivna sidor. I denna första volym återfinner vi de två första delarna av handskriften. Del I, "Minnen från Barna- och Ungdoms åren", utgör Linders nedtecknade hågkomster från åren 1783–1813, där förordet daterats den 19 juni 1841. En del barndomsminnen förmedlas. Vi får följa Linder på hans bildningsresa som tar honom till olika skolor: katedralskolan i Uppsala, Piteå trivialskola, Härnösands gymnasium samt åter till Uppsala, där han först avlägger juniors- och pedagogiexamen och senare skrivs in på det då nyinrättade seminariet för prästerlig utbildning. Linder prästvigs så småningom i Finska kyrkan i Stockholm 1809. Han möter under denna intellektuella resa många människor, t.ex. lektorn, sedermera biskopen Carl Gustaf af Nordin i Härnösand, den originelle teologen och naturforskaren Samuel Ödmann i Uppsala, vilken också var direktor för seminariet för prästerlig utbildning, och – i samband med ett besök hos mostern Margareta i Sala – mamsell Fredrica Christina Fant, som kommer att bli hans andra hustru. Vi följer sedan Linder till hans första prästtjänster, som adjunkt hos komminister Mellin i Skellefteå och senare som den förste kapellpredikanten i Norsjö. Han gifter sig 1811 med Charlotte Eurenius, som emellertid redan året därpå avlider. Linder skriver (I: 197 f.) i anslutning till dödsfallet: "Emedlertid fann jag snart att det icke var, eller skulle blifva godt att vara allena. Och vid tanken på ett val af sällskap, var det naturligtvis altid Fredrica som visade sig i förgrunden af den Tafla som det vaknande hoppet målade. Hvilken annan skulle jag väl hafva kunnat tänka på, efter hvad som oss emellan förut förefallit, och med den ömsesidiga varma tillgifvenhet, som hvarken afståndet, eller andra förhållanden kunnat försvaga!"Fredrica och Johan Anders återförenas och vigs. (Fortsättningen återkommer i nästa volym av Linders Minnen, som alltså innehåller handskriftens del III–V.)I senare delen av volymen – del II av handskriften – får vi ta del av en levnadsteckning över framlidna hustrun Fredrica Christina. Texten inleds med att ”Mamma”, som hon kallas, efter en lång tids sjukdom avlider i början av januari 1840. Ett antal kondoleansbrev relateras, ett flertal från hennes ungdomsvänner men också t.ex. ett från Margreta Olofsdotter i Storliden, Norsjö, vilket av Linder sägs visa "prof på en obildad quinnas förmåga att enkelt och hjertligt uttrycka sig" (II: 47). Linder återger dessutom en minnesdikt som "professor Gfm", alltså av Anders Abraham Grafström, låter publicera. Därefter följer utdrag ur den självbiografi Fredrica börjat sammanställa. Åtskilliga brev citeras sedan, många av dem utbytta mellan Fredrica och hennes släktingar och vänner i trakten av Västerlövsta (Heby) och Sala. Breven omspänner tiden 1804–13. Johan Anders Linder finner att Fredricas brev "vittna om samma förmåga att uppfatta och behandla de ämnen som varit föremål för hennes uppmärksamhet eller tangerat hennes hjerta" (II: 217). Här återfinns även en hel del av Fredricas dikter. Denna del illustrerar olika typer av kvinnligt skrivande – brev, självbiografiskt skrivande, lyrik – från 1800-talets förra del. Utgivningsprinciper samt utgåvans person- och ortregister: Huvudprincipen i denna utgåva är att texten i handskriften återgivits diplomatariskt, alltså i enlighet med handskriften så långt detta är möjligt. Handskriftens sidor följs sålunda i utgåvan, vilket innebär att vissa sidor är längre än andra. Text som återfinns i noter har enligt praxis satts i mindre stil i utgåvan, även om så inte är fallet i handskriften. Också vad gäller återgivandet av radbrytning, indrag som anger nya stycken, stavning av ord och namn, förkortningar och symboler – cirkumflexer, tecken för noter och andra specialtecken, t.ex. för skålpund – har vi noggrant följt handskriften. På några ställen har emellertid en senare hand tillfogat t.ex. en uppgift om månad. Sådana senare tillfogade uppgifter medtas inte i utgåvan.I utgåvan rättade läsarter i texten finns men är inte många. På ett ställe står t.ex. i ett radslut dictio, vilket vi återger dictio[n]. Uppenbara skrivfel korrigeras för att skapa större läsbarhet. På ett ställe har Linder exempelvis skrivit nän, men av sammanhanget framgår att han avser än och det är denna form som återfinns i utgåvan.När en ändrad ordföljd av Linder markerats genom numrering, återges textstället utan kommentarer med den av Linder korrigerade ordföljden. En kustos – dvs. ett ord eller en stavelse som är placerad längst ned på en sida och är identisk med det ord eller den stavelse som står överst på nästa sida – återges inte eftersom det skulle störa läsningen.Linders radbrytning följs som sagt i princip utgåvan igenom. Ibland har dock Linder med siffror markerat att orden på en viss rad skall föras över till en annan rad, varvid vi väljer att återge texten på det sätt som Linder avsett. Av Linder markerade indrag vid nya stycken återges som redan angivits konsekvent, även om det inte alltid varit helt enkelt att här tolka handskriften.Någon gång kan det vara svårt eller omöjligt att uttyda ett enskilt ord eller något parti i handskriften. Detta markeras med [svårläst ord] eller [svårläst parti]. När vissa delar av ordet går att tolka, skriver vi i utgåvan två[svårläst]; med detta sista menas att det initiala två har kunnat tolkas medan den eller de bokstäver som sedan följer är svårtolkade. Vid rimliga läsningar där vi dock inte anser oss helt säkra, infogar vi [osäker läsning] direkt efter det lästa ordet. Ibland finns luckor i handskriften som beror på fysiska skador; dessa ställen markeras i utgåvan med [lucka]. Redaktionella noteringar av detta senare slag återfinns förvisso inte i föreliggande volym, men det som här redovisas är alltså de utgivningsprinciper som gäller för utgåvan i sin helhet.Ambitiösa person- och ortregister avslutar var och en av volymerna, och ett sammanhållet register för samtliga fem textband kommer dessutom att återfinnas i den avslutande kommentarvolymen (volym 6). Stort arbete har i personregistret nedlagts på att identifiera personerna i utgåvan. Individerna är sorterade på släktnamn – någon gång finns patronymikon – om det är känt. Identifiering har varit möjlig i de allra flesta fall. Ofta återfinns personerna under sina fullständiga namn. Men en del gånger möter oss personerna endast under förnamn, ibland som Mamsell jämte ett följande förnamn, i enstaka fall under förnamn jämte en initial bokstav för släktnamnet. I dessa senare fall hänvisas läsaren vidare till det ställe i registret där man finner utförligare upplysningar om personerna, och ytterligare uppgifter kommer därtill att lämnas i det avslutande kommentarbandet. Där det av textsammanhanget klart framgår att ett använt förnamn hänvisar till en person som nyss angivits med sitt fullständiga namn, upptas förnamnet däremot inte i registret. Med asterisk (*) efter sidnumret har i registret markerats de personer som inte konkret anges under sina respektive namn i texten men där man ändå utifrån kontexten kunnat identifiera dem. I personregistret återfinns uppgifter om fullständigt namn, levnadsår, födelseorter och dödsorter, samt yrken, hederstitlar (men inte ordnar), eventuell bördstitel, samtliga giften, ingifta makars namn och ingiftas titlar. Inom parentes har i vissa fall förklaringar av kontextuell art tillfogats, såsom informationen om att Brita Maria Alenius var Johan Anders Linders mor. Byar anges i personregistret tillsammans med sockennamnet, och om endast ett ortnamn nämns, är det fråga om en socken eller stad. För socknar vars namn återfinns på flera ställen i Sverige, lämnas dessutom, inom parentes, uppgift om landskap, och för utländska orter anges aktuellt land utifrån vår tids gränser. Vissa noteringar återfinns inom hakparenteser, t.ex. vid felaktigheter eller alternativa skrivningar som finns i Linders handskrift. Ett antal fiktiva personer, såsom teaterkaraktärer, har sammanförts i ett separat register, vilket placerats efter personregistret. I ortregistret till sist finner man samtliga orter som nämns i utgåvan. Förutom byar och städer upptas här både mindre och mindre väl preciserade platser. Indexeringen sker genom angivande av nutida stavning. Vid byar uppges sockentillhörighet. Om enbart ett ortnamn nämns är det fråga om namnet på socken eller stad. Med asterisk (*) efter sidnumret har i registret markerats orter som inte konkret i texten anges med sina namn men där orterna ändå utifrån kontexten kan identifieras. t.ex. hufvudstaden för Stockholm. Information inom parentes utgör förklaringar av olika slag – det kan sägas att en viss lokal är en sjö exempelvis – medan det som skrivs inom hakparenteser är stavningsvarianter eller noteringar om felaktigheter i Linders handskrift.
|
|
| 13. |
- Linder, Johan Anders, et al.
(author)
-
Johan Anders Linders Minnen : om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 4, del VIII–IX
- 2023
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Volym 4 omfattar delarna VIII och IX av Linders Minnen. Del VIII tar upp händelser under åren 1838 och 1839 och är minnesanteckningarnas mest detaljerade del. Ett allvar vilar över framställningen. År 1837 hade, som berättades i volym 3, sonen Herlog tragiskt drunknat utanför Obbola och detta tas upp på flera ställen (VIII:59 ff., 75 f., 266). Ett annat oroande inslag är Fredricas tilltagande sjuklighet: hon kureras på olika sätt, bl.a. med hjälp av en inandningsapparat för varm ånga (VIII:33). Bland positiva familjeminnen nämns makarnas silverbröllop (VIII:172 ff.), dessutom beger de sig på en resa en månads tid till Fredricas hemtrakter; vi återkommer till dessa skildringar. I sina Minnen återger Linder för övrigt långa avsnitt efter Fredrica, vilket gör att vi också får en bild av hennes skrivande. Sönerna Alberts och Theodors liv och studier lyfts fram i anteckningarna. Albert, som en tid befinner sig hos modern Fredricas ungdomsvän Hanna Leijel (Jeanette), behagar henne inte och sägs ha försummat henne (VIII:93). Fredrica ber Hanna förlåta honom: ”Hans Hjertas fel är det åtminstone ej, att han icke fått sin Fars och sina Bröders karakters-fasthet”, skriver hon (VIII:94). Linder klagar på sina ställen över Alberts svårigheter att sköta sin ekonomi. Theodor avlägger sin studentexamen – detta med heder – och får ”16 betyg, deribland laudatur, eller högsta betygen, i Latin och grekiskan” (VIII:186). I ett brev till Fredrica återger Theodor en interiör från samtidens litterära arena. Theodor kommer till Skultuna, där den uppburna poeten Julia Nyberg (”Euphrosyne”) bor, och är mycket stolt över att han varit under hennes tak – ”att hafva sett och inträdt i den sannerligen poëtiska hyddan, som i sitt sköte sluter Nordens djupsinnigaste Sångmö” (VIII:279). Theodor återkommer till Euphrosyne och förmedlar därvid sin bild av samtidens poetiska parnass så här: ”Af Tidningarne har Mamma kanske sett en ny poëtisk kalen- der annoncerad under Titeln: ’Sylfiden’. Euphrosyne, [Carl Fredric] Dahlgren och en ung sångerska, Emelie Holmberg, hafva der förenat sig till en Trio. Benämningen passar rätt väl, i synnerhet hvad den högt sväfvande Euphrosyne, och den unga, lilla, nätta Emelie angår. Men Dahlgren, skulle jag tycka, är nog tung och otymplig, för att följa Sylfiderna på färden. Åtminstone synes mig hans vanligen burleska, ofta plumpa humor, och föga grandiosa lyftning böra hårdt dissharmoniera med de bägge andra Engla‐stämmor- na. Men bas‐stämman får ju också vara litet bullrande och burlesk – grof är den altid; och i melodiens höjd lyfter den sig alldrig – men på djupet håller den sig gerna. Också bör det ju, så i Poësiens, som i musikens verld, vara någon ting förmedlande, emellan det himmelska, luftiga elementet och det jordiska, ty annars kan man ju förlora andan och bli aldeles yr i hufvudet på den höga ståndpuncten, om man ej derjemte hör bullret från trapporna, och dervid påminnes om att man snart kan komma ner igen på Guds gröna, sköna jord” (VIII:282–283). Det är intressant att ta del av unge Theodors syn på samtidens litterära storheter. Intresset för poesi har han ärvt av modern. Fredricas brev berör en hel del gånger medmänniskornas karaktärer och relationer. Sålunda är tonen uppfordrandei ett brev (VIII:102–109) från modern Fredrica till den ovan nämnda Hanna Leijel, ”hvars arfsynd alltid varit att vara jalouse om sina vänner”. Fredrica visar sig här vara en skicklig iakttagare av Hanna som indelar människor i endast två klasser, änglar och något ännu sämre än människor (VIII:107) – onekligen en stark förenkling. I ett längre avsnitt av minnesanteckningarna finns interiörer från det besök som mamsell Martha Burman (1798–1850) – syster till kyrkoherden i Degerfors O. E. Burman – avlägger hos Linders 1838 (VIII:34–54). Martha är, efter vad som sägs, känd som mycket religiös och klagar i skarp ton över världen och över människor, ”hvilka omildt dömdes” (VIII:35). Hon ger under sin visit uttryck för sin bestämda mening att Fredrica inte kan ”vara en rätt Christen emedan hon var så berömd av mskr” (VIII:35). Den ena straffpredikan efter den andra citeras, och Martha ”vevar på”, trots att Fredrica, med tårar i ögonen, utbrister: ”Du dömer omildt och orätt” (VIII:36). Då Martha änt- ligen ger sig av, lämnar hon efter sig en lång, födömande epistel, riktad mot Fredrica. Korrespondensen fortsätter, och t.o.m. kyrkoherde Grafström dras in. Martha framstår som dömande och oresonlig. Hon dyker emellertid upp senare samma år, den gången ”ganska facile [’lätt att göra med’] och affabble [’vänlig’], och vid afresan gaf hon Sofi en present af en Schawlet [alltså: sjalett]” (VIII:74). Folkliv intresserar som bekant Linder. Han behandlar exempelvis utförligt marknadslivet i Lycksele (VIII:2–16), en text som anonymt införts i Upsala Correspondenten och Aftonbladet. Linder beskriver målande marknadens människor, som skinnhandlare, guldsmeder, repslagare och bokbindare, men också taskspelare. Marknadsfolket använder flera språk, och det noteras att det fanns samer ”hvilka talade rent Svenska, och ett renare språk, än den Svenska Befolkningen, hvilken likväl här i allmänhet talar bättre, än annorstädes i Norrland” (VIII:9) – det han här beskriver är den s.k. boksvenskan som också Linné mötte i Lycksele 1732. Och när samerna slaktar sina djur tycks de ”hafva studerat konsten att döda hastigt och säkert, lika braf, som Italiens Banditer” (VIII:15), som det lite överraskande uttrycks. En del kulturella evenemang nämns i del VIII, såsom ”ett sällskaps Spectakel till förmån för Bjuhrholms Församlings fattige” (VIII:187), men man slås av att tillställningar av denna typ inte är så frekventa åren 1838 och 1839. De litterära referenserna är även de få; dock nämns litterära verk av J. L. Runeberg (VIII:145) och Fredrika Bremer (VIII:147). En skrämmande tidsbild från Västerbotten år 1839 lämnas av Linder: ”Våren, och förra hälften af Juni var särdeles vacker och gynnande för vegetationen, hvilket kom så mycket bättre till pass, som kreaturen i allmänhet, utmärglade af den usla vinterutfordringen, voro färdige att störta. Hästarna kunde knappt gå, under vår-bruket, och man hörde omtalas huruledes många bland Allmogen måste spänna sig sjelfve för plogen, i brist af dragare. Sjelf såg jag ock personer, 3 à 4 i bredd, med linor draga kärror ifrån Umeå uppefter Degerforss vägen, lastade med säd och lifsmedel” (VIII: 187–188). Även en del tragedier relateras, t.ex. den som drabbar ämbetsbrodern J. A. Nensén i Dorotea, som skall sända sin son till Härnösand för studier: ”På sjelfva rese‐dagen skjöt sig den 20‐årige ynglingen för pannan! – Fadern hade, af en illa beräknad ömhet ej velat förut sända dem från sig i skolor. Nu fann sig den äldste sårad af att så sent komma ut, bland öfverlägsna kamrater – Dessutom lärer han varit förälskad i en NybyggareDotter i grannskapet, hvilken han i en quarlemnad billet bjöd evigt afsked” (VIII:142–143). Också ett annat olycksöde återfinns i minnena. ”Det var en 25 årig hustru i Säfvar församling, som, med victriols olja [svavelsyra] ihjelgifvit sitt barn. Hon var Enka, och barnet oägta. Hon hade äfven ett äldre barn, af ägta säng, som hon på samma sätt velat mörda, men det blef räddadt. Afsigten sade hon hafva varit att befria dem från nöd och elände” (VIII:182–183). Den olyckliga kvinnan är Magdalena Christina Andersdotter från Bullmark, och till henne återkommer vi i utgivningens kommentarband. En händelse på det nationella planet, som Linder uppmärksammar, är ärkebiskop J. O. Wallins bortgång i juni 1839 (VIII:190–194). Linder säger att Wallins arbetsbörda ökade till det orimliga, när han 1838 utnämndes till ärkebiskop, och tillägger, intressant nog, följande: ”Af ett särskildt interesse för oss, är att han, sannolikt af någon inre aning om ett behof af hvila från de mödosamma pligter och bekymmer som åtfölja de höga platserna i Samhället, lärer varit sinnad att anmäla sig såsom Sökande till Umeå pastorat efter Doct. Hambræi frånfälle” (VIII:193–194), alltså den kyrkoherdetjänst som Grafström kom att erhålla. En rad andra händelser passerar även revy, men mer i förbigående. En vetenskaplig expedition nämns sålunda, där franska vetenskapsmän ingår (VIII:65 f.). Också storpolitiska händelser smyger sig in, såsom det ryska statsbesöket i Stockholm i juni 1838 (VIII:68 ff.). En del interiörer från Linders prästerliga verksamhet får vi, bl.a. när han ”notificerar” underrättelser om familjetilldragelser, t.ex. dödsfall, genom att ”gå in på alla ställen, sedan han aflaggt sin pälls, och för Herre och Fru i Huset upprepa det vanliga formulairet” (VIII:134). Mer i förbigående nämns den läsargrupp i samtiden som samlas kring Mor Greta i Grundträsk (Sorsele) (VIII:52). Linders verksamhet på andra områden än det prästerliga relateras också. En del byggprojekt, såsom på residenset, nämns (VIII:64), liksom initiativet att med några andra umebor att inrätta ett schäferi med s.k. Soutdownska får (Southdownfår) (a.st.), låt vara att denna satsning snabbt läggs ner. En avsevärd del av Linders Minnen från 1839 handlar om hans och
|
|
| 14. |
- Linder, Johan Anders, et al.
(author)
-
Johan Anders Linders Minnen : om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 3, del VI–VII
- 2023
-
Book (other academic/artistic)abstract
- Denna tredje volym innehåller minnesanteckningar från åren 1829–37, och innefattar de sjätte och sjunde delarna av Linders Minnen. Förordet till del VI är daterat den 15 december 1841. Alldeles som i de tidigare volymerna finns här utdrag från hustrun Fredricas många brev och från hennes dikter. Hon var en flitig och mycket driven skribent, och talar också på ett ställe om att ”gripa till min gamla vän, pennan” (VII: 118). Dessutom finns i volymen utdrag av texter, både en pjäs och dikter, signerade sonen Theodor, tillkomna när denne är i de övre tonåren. En av hans dikter, författad vid Härnösandslektorn Nils Magnus Berlins ”Silfver-Bröllopp”, utkom till och med av trycket i Norrlands Tidningar(VII: 136). Vi får i minnesanteckningarna självklart följa den linderska familjens öden, där ett genomgående tema är hustrun Fredricas mer eller mindre svåra sjukdomstillstånd. Makens oro är inte att ta miste på. Linders omsorger om sönernas utbildning återkommer på en del ställen i minnesanteckningarna; på ett ställe övar han exempelvis de äldsta sönerna Albert och Theodor i att ”teckna Chartor” (VI: 49). Så småningom lämnar de Umeå för Härnösand – även om den tiden ger dagboken en del inblickar. Linder tror mycket om sonen Theodors karriärmöj- ligheter, men Theodor känner sig osäker i större sociala sammanhang, och på ett ställe skriver han till föräldrarna om sin oförmåga att ”lätt och hastigt kunna uttrycka sig” (VII: 147). Svaren från både fadern och modern återges – sammantaget är detta en fin och avslöjande brevväxling, där man kommer familjen helt nära (VII: 147–153). En del sorger drabbar familjen Linder dessa år. När yngste sonen Herlog 1837 drunknar utanför Obbola kastas en mörk skugga över familjen. Linder skriver om händelsen: ”Herlog var en stark simmare, och det lärer fallit honom in att simma öfver till en Holme, kallad: Klubben, der han hört sägas vara godt om bär. Som han var närsynt, lärer afståndet förekommit honom mindre än det var, och sjögången märkte han ej, emedan han var i lä för vinden, och med hafs-sjö och vågor var han aldeles obekant, emedan han hittils endast simmat i elfven. Sannolikt blef han, då han kommit ut på sundet, öfversköljd af någon våg, och dervid insupit vatten och förlorat fattningen, eller ock fått kramp – med ett ord – han blef borta!” (VII: 271 f.). Ochså tillägger Linder: ”Mamma bar förlusten af den älskade Sonen med mycken resignation, ehuru det utan tvifvel tärde på hennes svaga lifs-tråd” (VII: 283). Det blir en mörk höst för den linderska familjen 1837, vilket avspeglas i flera av Fredricas brev. Vi får i föreliggande volym även inblickar i många kyrkliga angelägenheter. På ett ställe talas om en konfirmation med hela 160 barn (VI: 74). På ett annat berättas om de ”läsmärken” som Linder sätter in i kyrkböck- erna: ”de 50,000 prickarne jag derunder, vid eldsljus, på en stor sammansatt charta, med alla Tabellernas rubriker, under genomgåendet av kyrkoböckerna gjorde, och räknade, kändes som sandkorn i mina ögon” (VI: 139). En skildring av allt tissel och tassel i samband med en vigsel (VII: 55 ff.) har överraskande poänger. Men läser i de föreliggande texterna även om administrativa klyvningar av Umeå pastorat och de problem som uppstår med de nya gränserna (VII: 57 ff.). Vidare berörs hur valen till kyrkliga befattningshavare går till. Här avslöjas också sådant som sker bakom kulisserna, bland annat försåtliga rykten som är i svang om biskopskandidaten Franzén: ”en viss man [hade] låtit utsprida det rycktet bland presterskapet, att Doct. Franzén var så af ålderdom decrepitus [skröplig], att han ej förmådde hålla sig vaken, utan plägade i sällskap somna midt under conversationen” (VI: 80). Trots dessa rykten blir Franzén så småningom biskop i Härnösands stift. Upprepade missväxtperioder skapar för Linder drastiskt växande antal fattigvårdsärenden. Den 13 januari 1832 skri- ver ”Mamma” (alltså hustrun Fredrica) så här – man anar oron: ”Linders resor i Socknen börjas nu, och göromålen ökas allt mer. Gud gifve honom styrka, och mig hälsa att gifve honom den hugnad jag bör, men jag är nog ofta dålig, och då är allt tungt!” (VI: 146). Linder gör också under dessa svåra år egna, personliga uppoffringar för de fattiga, bl.a. köper han lin men också ull för att skaffa dem arbete med spånad och vävnad (VI: 150 ff.). Någon ekonomisk utdelning ger detta för Linders del förvisso inte, men det är en uppskattad insats bland bygdens människor. Linder engagerar sig under perioden även i en nykter- hets- och måttlighetsförening och blir dess förste ordförande (VI: 83 ff.), liksom han kallas till ledamot i Evangeliska sällskapet (VI: 197). Han får dessutom av konsistoriet i Härnösand i uppdrag att beskriva kyrkorna i pastoratet och på planscher återge kyrkor, gravstenar med inskriptioner etc. (VI: 198). Detta arbete intresserar honom naturligtvis mycket. För en rad kulturella aktiviteter lämnas i volymen uppgifter: man kan läsa om musikaftnar – där Fredrica står för texten och Johan Anders för musiken – och om skådespel och maskerader. Ibland är det kulturella programmet mycket välmatat, som under januari 1836 (VII: 159). Fettisdagsfirande nämns, och vi möter besökande taskspelare. På ett ställe beskrivs i detaljer ett kungabesök i Härnösand (VII: 240). Andra händelser i bygden relateras naturligtvis också, exempelvis svåra olyckor, som då tio man förolyckas på en fälbåt utanför Holmön (VII: 243 f.) eller då kapellpredikant Olof Bergvall och en av hans följeslagare omkommer i en sjöolycka vid Ratan (VI: 30). Vidare finns uppgifter om skogseldar och vådeld. Den moderna tiden gör sig därtill påmind, och ångfartyget ”Norrland” börjar trafikera kusten från Stockholm upp till Haparanda – Linder beskriver i ett sammanhang livfullt en överfärd med ”Norrland” till Vasa (VII: 250 ff.). Ett intressant och lite oväntat inslag som återkommerpå flera ställen i volymen är återgivandet av julklappsrim. Både rimmen och förklaringen till vad rimmen syftar på, återfinns (VII: 138 ff., VII: 193 ff., VII: 310 ff., VII: 320). Vi väljer här att återge ett rim skrivet av den helt unge Herlog: Mitt första är hvad som på föttren sitta plär;Mitt andra är hvad smält om våren rinner ner i Elfven– mitt tredje är ett djurSom upp i fjellen trifvesOch utaf Lappar drifvesSnabbt som en hjort i ur och skur– Mitt hela icke annat ärÄn en Julklapp till Mamma kär! (VII: 205 f.). Härmed avses: skosnören (sko-snö-ren). Julklappsrim av detta slag blev populära i högreståndskretsar omkring år 1800, och en skatt av sådana relateras alltså i Linders Minnen. Ett annat inslag utgör uppräkningen av de olika skålarnas benämningar (VI: 88 ff.). Det är ett rikt persongalleri som möter i Linders Minnen – det synnerligen omfattande personregistret är ett gott bevis på detta. Två gestalter som träder in på den linderska scenen under dessa år och som är särskilt viktiga för Linder, är den nytillträdde kyrkoherden på Backen, Anders Abraham Grafström, och den redan nämnde biskopen Frans Michael Franzén. Linder håller dem båda högt, och respekten är ömsesidig. Backen blir, med Grafström och Linder, så småningom ett nav för kulturlivet i Umeå – detta skymtar fram i denna volym, och återkommer även längre fram i Linders Minnen. Biskop Franzén möter vi flera gånger, exempelvis 1835 då han visiterar församlingen. Linder berättar här – detta med glimten i ögat: ”Biskopen anmodade mig att examinera ungdomen, och gick sjelf med och hörde derpå. Jag hade derefter den tillfredsställelsen att emottaga hans bifalls yttring i ordalag som jag högt värderade, och fick sedan höra honom examinera de äldre, hvilket var rätt lärorikt. Han examinerade ensam, och höll längre ut än man hade trodt honom uthärda, hvartill Lect. Bergman trodde det hafva bidragit, att jag hade låtit arrangera om en liten förfriskning förut i Sakristian, bestående af ett glas Renskt vin och en smörgås” (VII: 89 f.). Ett myller av människor skymtar förbi, såsom den legendariske prosten Carl Johan Holm i Själevad och den kände entomologen Johan Wilhelm Zetterstedt, den senare stadd på en resa till Lappmarkerna, vilken resulterar i boken Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län, förrättad år 1832 (1833; även utg. i faksimil 1980). Linder möter dessutom i Lycksele ”Långa Lappflickan” (Stina-Kajsa Larsdotter), vilken han under sin tjänstgöring i Norsjö 1819 hade döpt. Hon hälsar honom med ett ”Puorist Attjam”,”God dag, min far” (VII: 262). Ett intressant porträtt ges också av den kvinnliga nybyggaren Brita Greta Nilsdotter som anlade nybygget Krokbäck i Sävars socken (VI: 168). Det är mycket sällan man under den här tiden möter kvinnliga nybyg- gare. En del personer som nämns utmärker sig, inte alla gånger så positivt. En återkommande gestalt är ”Fru Nensén”, alltså Sara Margareta Degerman, skild från kyrkoherde Jonas Nensén (se om skilsmässan volym 2, V: 199 ff.), vilken omtalas på flera ställen i volymen (bl.a. VI: 141, VI: 180f., VI: 206 f., VI: 230, VII: 117). Hon har svårt att finna ro – och ger inte heller andra någon ro, uppenbarligen – och karakteriseras på ett ställe som olycklig. Ka
|
|
| 15. |
|
|
| 16. |
|
|
| 17. |
- Lundström, Ulf, 1953-
(author)
-
Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn
- 2015
-
Doctoral thesis (other academic/artistic)abstract
- This thesis deals with place-names in the southern part of the municipality of Skellefteå in the province of Västerbotten, more precisely the parishes of Bureå, Burträsk and Lövånger. It consists of three different sections, first a survey of the settlement names in each parish, then a section on the second elements in these place-names, and finally a study of names of more recent settlements.The earliest place-names here are names like Blacke, Bureå, Bäck, Kräkånger and Lövånger. The second elements in the names from the medieval expansion period are mark, böle, byn, träsk, sjön and vattnet. Placenames of Nordic, Sami and Finnish origin are found in Skellefteå. The name Lossmen has its origin in Ume Sami and was then borrowed into Finnish. Originally Sami names are Gorkuträsk, Jäppnästjärnliden, Lubboträsk, Sittuträsk and Tavträskliden.The thesis consists of interpretations of the names on parishes, villages, farms and summer pastures, and in Bureå and Lövånger also the names of seasonal fishing stations.The second major section deals with the second elements included in village names, alternative village names, names of parts of villages and farm names. Here the second elements in place-names in Bureå, Burträsk and Lövånger are accounted for, as are the names in the parishes of Byske, Jörn and Skellefteå. This is followed by a discussion of the second elements in Västerbotten and quite often in other parts of Norrland as well.The third major section consists of an analysis of the names of recent settlements in the area. These were established from the 1730s and up to 1870. Founding settlements was a way of providing livelihoods for a rapidly growing population. The study comprises 726 names, of which 269 are in the primary area of investigation, the parishes of Bureå, Burträsk and Lövånger. Extensive comparisons are made continually with conditions in the parishes of Byske, Jörn and Skellefteå in the northern area. The aim of the study is to determine in greater detail what characterises the names of more recent settlements in the municipality of Skellefteå in terms of categories of settlement names, their frequency and distribution within the area. A comparison is also made between Skellefteå and the municipality of Vännäs (Hagervall 1986). One of Hagervall’s findings is that many names are not based on existing features. This thesis shows, however, hardly any cases of stereotype naming in Västerbotten and that in nearly all cases the names refer to features.
|
|
| 18. |
|
|
| 19. |
-
Norrlandsfrågan : Erfarenhet av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi
- 2015
-
Editorial collection (other academic/artistic)abstract
- Norrland är ett begrepp som väckt och fortsätter att väcka många associationer: såväl storslagen natur, rika naturresurser och framtidsland, som fattigdom, förtryck och underutveckling.I Norrlandsfrågan behandlas Norrlands utbildningshistoria med utgångspunkt från tre teman: Organisation och ekonomi, Ideologi, politik och styrning samt Fostran och pedagogik. Bland de företeelser som därmed uppmärksammas ingår de norrbottniska arbetsstugorna, Svenska Missionssällskapets lappländska skolor, uppfostranstraditioner i nybyggarland och den Munktellska salongen i Falun. I ett innehållsrikt inledningskapitel ges också en introduktion till Norrlands historia, och hur dess särdrag påverkat utvecklingen av dess utbildningsväsende. Samtidigt som denna bok samlat forskning kring Norrlands utbildningshistoria, avser den också att ge inblickar i mekanismer av mer allmän art. Inte minst rörande hur utbildning utformas i glesbebyggda och resursfattiga områden, hur nationella minoriteter behandlas i nationella utbildningssystem, och hur de sistnämnda påverkas av religiösa konflikter. Därmed blir boken även av intresse för de som intresserar sig för utbildningens särdrag i exempelvis kanadensiska och australienska nybyggarområden, rasmotsättningarnas amerikanska sydstater och de religiösa konflikternas Irland.
|
|
| 20. |
|
|
| 21. |
-
Som en påminnelse om tidens gång : om landhöjningens natur och kultur kring Bottniska viken
- 2022
-
Editorial collection (other academic/artistic)abstract
- Det bottniska området präglas av landhöjning. För de människor som levt vid kusterna har strandlinjens förskjutning länge varit en realitet som väckt tankar och som man varit tvungen att förhålla sig till. Fiskeplatser och farleder har grundats upp, hamnar och städer har flyttats. Den nya marken som kommit i dagen har utgjort ett välkommet tillskott men har också gett upphov till gränstvister. I syfte att skydda och uppmärksamma miljön har på senare tid naturreservat och till och med Världsarv inrättats.I den här skriften skildras landhöjningens natur och kultur inom det bottniska området utifrån olika aspekter: geologiska, språkvetenskapliga, historiska, samtidsinriktade och fotografiska. Sammantagna ger texterna breda kunskaper om ämnet och en god inblick i de frågor som landhöjningslandskapet gett upphov till. Kunskap om landhöjningen bidrar till vår förståelse av både naturens och kulturens förändring och ger oss samtidigt perspektiv på våra egna liv. Landhöjningen är som en påminnelse om tidens gång.
|
|
| 22. |
-
Språkmöten i Västerbotten och Österbotten
- 2017
-
Editorial collection (other academic/artistic)abstract
- I boken medverkar 13 skribenter, samtliga med band till den akademiska miljön i den västerbottniska och i den österbottniska regionen. Västerbotten representeras av sex skribenter och Österbotten av sju. Bidragen i boken har genomgått en redaktionell granskning.Boken har tematiskt delats in i fyra avdelningar, var och en med sitt lokala perspektiv. Den inledande avdelningen, "Språkliga landskap", handlar om det språkliga landskapet i Västerbotten och Österbotten, om dynamiken i relationen mellan enspråkighet och flerspråkighet, och ger en bakgrund till studierna i de följande avsnitten.Den andra avdelningen, "Möten i Västerbotten", ger i det första bidraget en översikt över Umeåbaserad forskning i språkliga och kulturella mönster i norra Sverige. Uppsatsen tar som utgångspunkt den forskning i nordiska språk som under en lång följd av år bedrivits vid Umeå universitet. Fokus ligger på teman som språketnografi, kulturgränser, språkgeografi, ortnamn och skriftbruk, allt inom nordsvenskt område. Den moderna Umeåsvenskan som ett norrländskt stadsspråk presenteras i avdelningens andra uppsats, där också två Umeåungdomar får ge sin syn på dialekt och identitet. Den tredje avdelningen i boken, "Möten mellan Västerbotten och Österbotten", fokuserar i den första uppsatsen på de språkmöten som ägt rum i Kvarken mellan säljägarna och som satt sina märken i jägarnas ordförråd för säl och för verksamheter i samband med säljakten. Två uppsatser anknyter till kontakterna på båda sidor om Kvarken genom att ge en inblick i spår som avsatts i olika typer av namn. Det gemensamma ordspråksmaterialet, framför allt i Skelleftebygden och Jakobstadstrakten, får sin belysning i avdelningens sista uppsats.Bokens fjärde avdelning, "Möten i Österbotten", inleds med en överblick över den forskning som bedrivits i tvåspråkighet i Vasaregionen och lyfter fram den bild som forskningen ger av två- och flerspråkighet i olika miljöer: på arbetsplatsen, inom servicen, i möteskontext, inom utbildningen och inom kulturen men också hos enskilda individer. Språkundervisningens roll för två- och flerspråkighet och hur den didaktiska verksamheten kan utvecklas och förverkligas betonas i en uppsats som visar på den språkbadsundervisning och de tandemförsök som gjorts utgående från forskningsmiljön i Vasa. I en av uppsatserna redogörs för hur namn på vägar i det finska Lillkyro fick sin svenska »komplettering» när Vasa och Lillkyro fusionerades. En annan uppsats med stark anknytning till Vasamiljön är en folkdialektologisk studie av några Vasasvenskars syn på språket i staden. Språkmöten på individnivå illustreras genom en Vasaflicka med Downs syndrom, och avdelningen avslutas bredare med språkmöten både individuellt och i grupp, förankrat i Närpes.Språkmöten är, så som vi illustrerat dem i boken, ett mångfasetterat begrepp som kan ses ur en mängd synvinklar. Språkmöten äger rum inom den enskilda individen som en fråga om tvåspråkighet, flerspråkighet, språkval och individuell språkanvändning. Språkmöten sker olika individer emellan i regionalt språkbruk men också i samtal sådana som dem mellan säljägarna i Kvarken. Språkmöten kommer till i officiella situationer som på arbetsplatser, möten, sammanträden men även i den officiella skyltningen på platser och vägar. Också kulturen och den konkreta geografin lyfter fram språkmöten i dialektord, ortnamn och ordspråk där gemenskapen och samhörigheten mellan Västerbotten och Österbotten tydligt dokumenteras.Boken Språkmöten i Västerbotten och Österbotten visar den nära växelverkan som funnits inom Kvarkenregionen i gångna tider, den växelverkan som finns i dag och den som har en stark potential att finnas också i framtiden. Språket lever, språken möts över Kvarken och språken möts på båda sidor om Kvarken i ett ständigt språkligt kretslopp.
|
|
| 23. |
|
|
| 24. |
|
|
