SwePub - search: WFRF:(Kotova Anastasiya)

Enumeration	Reference	Cover	Find
1.	Gunneflo, Markus, et al. (author) Öppet brev till Tobias Billström om 7 oktober och rätten till självförsvar inom folkrätten 2024 In: Dagens Juridik. Journal article (pop. science, debate, etc.)abstract Sedan Hamas attack den 7 oktober har vi vant oss vid att höra Sveriges regering uttrycka att Israel har “rätt till självförsvar inom folkrätten”. Det är inte en dålig utgångspunkt, men den förpliktigar och dess betydelse förändras också över tid. Vi menar att regeringen nu har kommit till en punkt där Sverige måste säga andra saker om vi fortfarande vill vara ett land som låter sin utrikespolitik styras av folkrätten. Låt oss förklara. Hamas attack den 7 oktober och de urskillningslösa raketangreppen efteråt är krigsförbrytelser. Folkrätten förbjuder attacker mot civila, gisslantagande och en lång rad andra handlingar som utfördes den dagen. Ett annat sätt att beskriva handlingarna är brott mot mänskligheten. När den svenska regeringen säger att Israel har en rätt till självförsvar inom folkrätten har man redan fattat beslutet att oavsett hur avskyvärda handlingarna den 7 oktober var, och hur de beskrivs folkrättsligt, så måste Israels svar förhålla sig till det internationella regelverket. Självförsvar är Israels officiella förklaring för sina handlingar efter den 7 oktober, och särskilt från den 14 oktober då krigshandlingarna i Gaza intensifierades. För en stor del av världens länder har det varit viktigt att hålla med. Ställd inför attacken den 7 oktober går ett sådant ställningstagande att förstå. Samtidigt har världens folkrättsexpertis debatterat vad en rätt till självförsvar i förhållande till Gaza egentligen innebär. Detta har att göra inte så mycket med attacken som sådan utan med Gazas folkrättsliga status. Det går att hävda att Israel inte har en rätt till självförsvar för att Gaza alltjämt är ockuperat. Men låt oss istället följa den svenska regeringens utgångspunkt att Israel har en rätt till självförsvar. En sådan rätt har nämligen både tillåtande och begränsande konsekvenser. De sedvanerättsliga kraven på rätten till självförsvar utgörs av nödvändighet och proportionalitet. De innebär i korthet att självförsvaret ska vara nödvändigt för att avvärja den attack som staten har blivit utsatt för och proportionerlig i förhållande till dess konsekvenser. Dessa krav gäller under hela den tid som självförsvaret utövas. Huruvida de är uppfyllda eller ej är således en bedömning som är föränderlig över tid. Det sätt på vilket israeliska regeringsföreträdare uttalade sig i samband med att den större operationen inleddes i Gaza gav anledning till oro. Hur ska Israel helt kunna göra sig av med Hamas? I takt med att vi har kunnat se denna ambition omformas till krigshandlingar, kan vi konstatera att Israels självförsvar går utöver nödvändighet och proportionalitet och således inte längre företas ”inom folkrätten”. Det finns folkrättsliga regler också kring hur krigshandlingar får företas på mer detaljerad, taktisk nivå. Detta är krigets lagar. En grundbult i denna är att anledningen till kriget är ovidkommande. Till stora delar är det också ovidkommande om motståndaren, som i detta fall, själv har begått krigsförbrytelser. Vi har många gånger hört att Gaza är extremt tätbefolkat. Vi har också hört om en stor mängd Hamas-soldater som är utspridda bland civilbefolkningen samt i ett omfattande tunnelnätverk under mark. Israel har använt en så stor mängd flygattacker efter den 7 oktober att tidigare krig som Israel har bedrivit i Gaza bleknar i jämförelse. Konsekvenserna för civilbefolkningen är ofattbara. Fler mål än tidigare angrips och mindre precisa vapensystem används. Men hur står sig dessa handlingar i förhållande till krigets lagar? Här duger inte några svepande bedömningar. Dessa normer befinner sig på en militärt taktisk nivå. Varje attack ska bedömas utifrån det specifika militära syftet och vad befälhavaren kunde veta vid tillfället för beslutet. Det höga antalet civila som har dödats är enbart indicier på att förbudet mot urskillningslöst våld kan ha överskridits och/eller att befälhavarens proportionalitetsbedömningar är så tillåtande att de är folkrättsstridiga. Men vi vet omständigheterna vid en del attacker, bland annat attacken mot sjukhuset al-Shifa, och även attacker där Israel på ett utförligt sätt har beskrivit vem eller vad man har angripit och där den militära nödvändigheten av attacken kan ställas mot civila offer. I dessa fall kan vi gå från indicier på olaglig krigföring till tydlig bevisning om att så är fallet. Sjukhus får inte angripas. Att undantaget om att medicinska enheter har använts på ett sätt som är skadligt för motparten skulle vara uppfyllt har inte kunnat påvisas. Ett fall där en av de påstådda angriparna för attacken den 7 oktober angreps i ett flyktingläger aktualiserar hur Israels proportionalitetsbedömningar verkar se helt annorlunda ut i detta krig jämfört med tidigare. Den israeliska militärens ”tolerans” mot civila dödsoffer har förvånat, för att inte säga chockat, även hårdföra experter i krigets lagar. De går långt utöver de gränser som jämförbara krigsmakter såsom USA har satt upp i exempelvis kriget mot ISIS. Vi vill här igen understryka att vad Israel blev utsatt för den 7 oktober och alltjämt blir utsatt för i termer av fortsatt raketbeskjutning och ej återbördad gisslan är betydelselöst i dessa rättsliga bedömningar. Så länge vi talar om ett självförsvar ”inom folkrätten” har anledningen till kriget ingen bäring på hur kriget får utföras. Attacker mot sjukhus, mot civila, eller mot militära mål där civila offer inte står i proportion till den militära nytta som eftersträvas, är, i allvarliga fall, som här, krigsförbrytelser. Ett ökande glapp mellan Israels krigföring och krigets lagar har förstärkt uppfattningen att ett eldupphör är nödvändigt. Sveriges stöd till den icke-bindande resolution i FN:s generalförsamling som kräver detsamma, var därför viktigt. En generös tolkning av de förtydliganden som regeringen gjort i samband med omröstningen ger intryck av att man står fast vid att inte bara båda parters, utan också alla handlingar, alltjämt måste ske ”inom folkrätten”. Sveriges position till den långsiktiga lösningen av Israel-Palestinakonflikten har under lång tid varit att en Palestinsk stat etableras vid sidan av den israeliska: En tvåstatslösning. Vi tvingas då påpeka att de specifika olagliga handlingar som skett under de senaste månaderna sker i ett sammanhang av en strukturell olaglighet som står i vägen för en sådan lösning. Vad vi talar om är den ockupation som har varat i mer än femtio år. Vi talar också om en bosättarpolitik som har delat upp ett framtida palestinskt territorium i smådelar och som har letts av ett etablerande av ”fakta på marken” i direkt strid med Israels internationella förpliktelser. En permanent ockupation slutar vara en laglig ockupation och att tillåta den egna befolkningen att tränga ut den ockuperade befolkningen, tillämpa militärlagar för palestinier och inhemsk lagstifning för israeliska bosättare ser alltmer ut som en olaglig diskriminerande enstatslösning. Vi ser hur den svenska linjen – ”inom folkrätten” – undergrävs eller direkt trampas på i såväl det specifika som det strukturella, i det kortare och i det längre tidsperspektivet. Att fortsätta upprepa imperativet “självförsvar inom folkrätten” som om man inte ser vad som sker, är inte längre gångbart. Israels självförsvar bedrivs inte längre inom folkrätten. Det finns tydliga indikationer på att krigsförbrytelser nu begås i Gaza. Till dessa specifika kränkningar av folkrätten ska också läggas strukturella olagligheter som undergräver den svenska långsiktiga tvåstatslösningen. Om folkrätten inte längre är utgångspunkt för svensk utrikespolitik bör regeringen sluta använda uttrycket ”inom folkrätten”. Frågan är vilka principer som den svenska utrikespolitiken ska formas efter då?
2.	Gunneflo, Markus, et al. (author) Öppet brev till Tobias Billström om 7 oktober och rätten till självförsvar inom folkrätten 2023 In: Dagens juridik. Journal article (other academic/artistic)
3.	Johns, Fleur, et al. (author) Ukraine: Don’t write off the international order – read and rewrite it 2022 In: The Interpreter. Journal article (pop. science, debate, etc.)abstract Resistance to Russia’s aggression is being shaped by how decentralised and data-centric global rules have become.
4.	Kotova, Anastasiya, et al. (author) In Defense of Comparisons: Russia and the Transmutations of Imperialism in International Law 2022 In: American Journal of International Law. - : Cambridge University Press (CUP). - 0002-9300 .- 2161-7953. ; 116:4, s. 710-719 Journal article (other academic/artistic)abstract While Western imperialism played a crucial role in the creation of modern international law, it is ever more important to analyze the engagements of non-Western imperialist powers with the field so as to comprehend the changing global patterns of legalized violence and expansionism. In this Essay, we analyze Russia's international legal arguments in support of its use of force against Ukraine through the lens of inter-imperial rivalry. In so doing, we call for strict scrutiny of the deployments of jus ad bellum equally by all imperial powers.
5.	Kotova, Anastasiya, et al. (author) Violence in International Criminal Law and Beyond 2023 In: International Criminal Justice : A Counter-Hegemonic Project? - A Counter-Hegemonic Project?. - The Hague : T.M.C. Asser Press. - 9789462655508 - 9789462655515 ; 31, s. 39-62 Book chapter (other academic/artistic)abstract This chapter examines the increasing potential of international criminal law to advance hegemonic claims over the meaning of concepts relevant beyond its own field. By building on the Gramscian conceptualisation of hegemony and the role of law therein, I suggest that international criminal law advances a certain understanding of violence, that obscures and normalises types of violence that are beyond its gaze. The power of international criminal law to advance strong claims is, in turn, based on its asserted relevance for the causes of global justice, lasting peace and punishing the most serious crimes.

Gunneflo, Markus, et al. (author)
Öppet brev till Tobias Billström om 7 oktober och rätten till självförsvar inom folkrätten
2024
In: Dagens Juridik.
Journal article (pop. science, debate, etc.)abstract
- Sedan Hamas attack den 7 oktober har vi vant oss vid att höra Sveriges regering uttrycka att Israel har “rätt till självförsvar inom folkrätten”. Det är inte en dålig utgångspunkt, men den förpliktigar och dess betydelse förändras också över tid. Vi menar att regeringen nu har kommit till en punkt där Sverige måste säga andra saker om vi fortfarande vill vara ett land som låter sin utrikespolitik styras av folkrätten. Låt oss förklara. Hamas attack den 7 oktober och de urskillningslösa raketangreppen efteråt är krigsförbrytelser. Folkrätten förbjuder attacker mot civila, gisslantagande och en lång rad andra handlingar som utfördes den dagen. Ett annat sätt att beskriva handlingarna är brott mot mänskligheten. När den svenska regeringen säger att Israel har en rätt till självförsvar inom folkrätten har man redan fattat beslutet att oavsett hur avskyvärda handlingarna den 7 oktober var, och hur de beskrivs folkrättsligt, så måste Israels svar förhålla sig till det internationella regelverket. Självförsvar är Israels officiella förklaring för sina handlingar efter den 7 oktober, och särskilt från den 14 oktober då krigshandlingarna i Gaza intensifierades. För en stor del av världens länder har det varit viktigt att hålla med. Ställd inför attacken den 7 oktober går ett sådant ställningstagande att förstå. Samtidigt har världens folkrättsexpertis debatterat vad en rätt till självförsvar i förhållande till Gaza egentligen innebär. Detta har att göra inte så mycket med attacken som sådan utan med Gazas folkrättsliga status. Det går att hävda att Israel inte har en rätt till självförsvar för att Gaza alltjämt är ockuperat. Men låt oss istället följa den svenska regeringens utgångspunkt att Israel har en rätt till självförsvar. En sådan rätt har nämligen både tillåtande och begränsande konsekvenser. De sedvanerättsliga kraven på rätten till självförsvar utgörs av nödvändighet och proportionalitet. De innebär i korthet att självförsvaret ska vara nödvändigt för att avvärja den attack som staten har blivit utsatt för och proportionerlig i förhållande till dess konsekvenser. Dessa krav gäller under hela den tid som självförsvaret utövas. Huruvida de är uppfyllda eller ej är således en bedömning som är föränderlig över tid. Det sätt på vilket israeliska regeringsföreträdare uttalade sig i samband med att den större operationen inleddes i Gaza gav anledning till oro. Hur ska Israel helt kunna göra sig av med Hamas? I takt med att vi har kunnat se denna ambition omformas till krigshandlingar, kan vi konstatera att Israels självförsvar går utöver nödvändighet och proportionalitet och således inte längre företas ”inom folkrätten”. Det finns folkrättsliga regler också kring hur krigshandlingar får företas på mer detaljerad, taktisk nivå. Detta är krigets lagar. En grundbult i denna är att anledningen till kriget är ovidkommande. Till stora delar är det också ovidkommande om motståndaren, som i detta fall, själv har begått krigsförbrytelser. Vi har många gånger hört att Gaza är extremt tätbefolkat. Vi har också hört om en stor mängd Hamas-soldater som är utspridda bland civilbefolkningen samt i ett omfattande tunnelnätverk under mark. Israel har använt en så stor mängd flygattacker efter den 7 oktober att tidigare krig som Israel har bedrivit i Gaza bleknar i jämförelse. Konsekvenserna för civilbefolkningen är ofattbara. Fler mål än tidigare angrips och mindre precisa vapensystem används. Men hur står sig dessa handlingar i förhållande till krigets lagar? Här duger inte några svepande bedömningar. Dessa normer befinner sig på en militärt taktisk nivå. Varje attack ska bedömas utifrån det specifika militära syftet och vad befälhavaren kunde veta vid tillfället för beslutet. Det höga antalet civila som har dödats är enbart indicier på att förbudet mot urskillningslöst våld kan ha överskridits och/eller att befälhavarens proportionalitetsbedömningar är så tillåtande att de är folkrättsstridiga. Men vi vet omständigheterna vid en del attacker, bland annat attacken mot sjukhuset al-Shifa, och även attacker där Israel på ett utförligt sätt har beskrivit vem eller vad man har angripit och där den militära nödvändigheten av attacken kan ställas mot civila offer. I dessa fall kan vi gå från indicier på olaglig krigföring till tydlig bevisning om att så är fallet. Sjukhus får inte angripas. Att undantaget om att medicinska enheter har använts på ett sätt som är skadligt för motparten skulle vara uppfyllt har inte kunnat påvisas. Ett fall där en av de påstådda angriparna för attacken den 7 oktober angreps i ett flyktingläger aktualiserar hur Israels proportionalitetsbedömningar verkar se helt annorlunda ut i detta krig jämfört med tidigare. Den israeliska militärens ”tolerans” mot civila dödsoffer har förvånat, för att inte säga chockat, även hårdföra experter i krigets lagar. De går långt utöver de gränser som jämförbara krigsmakter såsom USA har satt upp i exempelvis kriget mot ISIS. Vi vill här igen understryka att vad Israel blev utsatt för den 7 oktober och alltjämt blir utsatt för i termer av fortsatt raketbeskjutning och ej återbördad gisslan är betydelselöst i dessa rättsliga bedömningar. Så länge vi talar om ett självförsvar ”inom folkrätten” har anledningen till kriget ingen bäring på hur kriget får utföras. Attacker mot sjukhus, mot civila, eller mot militära mål där civila offer inte står i proportion till den militära nytta som eftersträvas, är, i allvarliga fall, som här, krigsförbrytelser. Ett ökande glapp mellan Israels krigföring och krigets lagar har förstärkt uppfattningen att ett eldupphör är nödvändigt. Sveriges stöd till den icke-bindande resolution i FN:s generalförsamling som kräver detsamma, var därför viktigt. En generös tolkning av de förtydliganden som regeringen gjort i samband med omröstningen ger intryck av att man står fast vid att inte bara båda parters, utan också alla handlingar, alltjämt måste ske ”inom folkrätten”. Sveriges position till den långsiktiga lösningen av Israel-Palestinakonflikten har under lång tid varit att en Palestinsk stat etableras vid sidan av den israeliska: En tvåstatslösning. Vi tvingas då påpeka att de specifika olagliga handlingar som skett under de senaste månaderna sker i ett sammanhang av en strukturell olaglighet som står i vägen för en sådan lösning. Vad vi talar om är den ockupation som har varat i mer än femtio år. Vi talar också om en bosättarpolitik som har delat upp ett framtida palestinskt territorium i smådelar och som har letts av ett etablerande av ”fakta på marken” i direkt strid med Israels internationella förpliktelser. En permanent ockupation slutar vara en laglig ockupation och att tillåta den egna befolkningen att tränga ut den ockuperade befolkningen, tillämpa militärlagar för palestinier och inhemsk lagstifning för israeliska bosättare ser alltmer ut som en olaglig diskriminerande enstatslösning. Vi ser hur den svenska linjen – ”inom folkrätten” – undergrävs eller direkt trampas på i såväl det specifika som det strukturella, i det kortare och i det längre tidsperspektivet. Att fortsätta upprepa imperativet “självförsvar inom folkrätten” som om man inte ser vad som sker, är inte längre gångbart. Israels självförsvar bedrivs inte längre inom folkrätten. Det finns tydliga indikationer på att krigsförbrytelser nu begås i Gaza. Till dessa specifika kränkningar av folkrätten ska också läggas strukturella olagligheter som undergräver den svenska långsiktiga tvåstatslösningen. Om folkrätten inte längre är utgångspunkt för svensk utrikespolitik bör regeringen sluta använda uttrycket ”inom folkrätten”. Frågan är vilka principer som den svenska utrikespolitiken ska formas efter då?

Träfflista för sökning "WFRF:(Kotova Anastasiya) "

Refine your search

Year