| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
|
|
| 5. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Jakt med pil och båge
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
|
|
| 9. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Veterinären och det vilda
- 2017
-
Ingår i: Svensk Veterinärtidning. - 0346-2250. ; 69, s. 22-28
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Veterinärer kan göra stor nytta genom att inte uppmuntra allmänheten att ta hand om och komma in med vad som vanligen felaktigt uppfattas som ”övergivna” djurungar. Vidare kan man som veterinär vara tydlig med att privatpersoner inte vare sig bör eller får försöka ta hand om skadat vilt i mer än två dygn, innan en godkänd viltrehabiliterare måste ta över. Veterinärer kan vara ett gott stöd för godkända viltrehabiliterare genom att medverka i bedömningen av om djuret ska anses rehabiliterbart till ett fullgott liv i det fria (Figur 8). Naturligtvis kan veterinären även bistå genom att själv eller via mer erfarna kolleger ge veterinärmedicinsk vård i de fall sådan bedöms behövas (Figur 9). På samma sätt kan viltrehabiliteraren vara ett gott stöd i den veterinära bedömningen av djurets rehabiliteringsprognos. Som veterinär bör man förvissa sig om att de ekonomiska förutsättningarna är klara för alla inblandade parter innan kostsam behandling inleds. Samtidigt får man vara beredd på att initiala undersökningar och avlivningar av skadat vilt av djurskyddsskäl kan behöva göras utan ekonomisk ersättning.
|
|
| 10. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om hållande av hund och katt
- 2018
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta yttrande är skrivet på uppdrag av Jordbruksverket i samband med verkets översyn av föreskrifterna för hund och katt. För att Jordbruksverkets föreskrifter ska vara väl förankrade i den senaste forskningen önskar verket inhämta underlag från det vetenskapliga rådet för djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet, specifikt gällande områdena rörelsebehov, social kontakt och avvänjning.
|
|
| 11. |
- Eggers, Jeannette, et al.
(författare)
-
Replik: Att bidra till en beboelig planet borde intressera alla – även forskare
- 2023
-
Ingår i: Curie: en tidning från Vetenskapsrådet.
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Fönstret för att säkra en hållbar framtid för alla är på väg att stängas. Även vi forskare måste fråga oss vilka vi vill vara i denna avgörande tid för mänskligheten. Det skriver några av de forskare som skrev under Forskarupproret i Aftonbladet, i en replik till Björn Hassler i den pågående debatten i Curie om forskare och aktivism.
|
|
| 12. |
- Eggers, Jeannette, et al.
(författare)
-
Replik: Visst måste forskare kunna kräva att forskning tas på allvar
- 2023
-
Ingår i: Curie: en tidning från Vetenskapsrådet.
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Forskaruppropet i Aftonbladet uppmanade politikerna att ta klimatkrisen på allvar. Uppropet har kritiserats i Curie för att innehålla alltför konkreta förslag och vara ett exempel på grupporienterad aktivism som urholkar allmänhetens förtroende för forskning. Men att kalla den som kräver att vetenskap och kunskap tas på allvar i politiken för aktivist är absurt, replikerar några av dem som skrev under debattartikeln
|
|
| 13. |
- Fahlman, Åsa, et al.
(författare)
-
Measurement of catestatin and vasostatin in wild boar Sus scrofa captured in a corral trap
- 2021
-
Ingår i: BMC Research Notes. - : BioMed Central (BMC). - 1756-0500. ; 14:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Objective Our aim was to analyse the chromogranin A-derived peptides vasostatin and catestatin in serum from wild boar (Sus scrofa) captured in a corral trap. Acute capture-related stress quickly leads to a release of adrenalin and noradrenalin, but these hormones have a short half-life in blood and are difficult to measure. Chromogranin A (CgA), a glycoprotein which is co-released with noradrenalin and adrenalin, is relatively stable in circulation and the CgA-derived peptides catestatin and vasostatin have been measured in domestic species, but not yet in wildlife. Results Vasostatin and catestatin could be measured and the median (range) serum concentrations were 0.91 (0.54-2.86) and 0.65 (0.35-2.62) nmol/L, respectively. We conclude that the CgA-derived peptides vasostatin and catestatin can be measured in wild boar serum and may thus be useful as biomarkers of psychophysical stress.
|
|
| 14. |
- Fahlman, Åsa, et al.
(författare)
-
Wild boar behaviour during live-trap capture in a corral-style trap : implications for animal welfare
- 2020
-
Ingår i: Acta Veterinaria Scandinavica. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0044-605X .- 1751-0147. ; 62:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- BackgroundWildlife traps are used in many countries without evaluation of their effect on animal welfare. Trap-capture of wild animals should minimise negative effects on animal welfare, irrespective of whether the animals are trapped for hunting, research, or management purposes. Live-trap capture of wild boar (Sus scrofa) followed by killing inside the trap by gunshot is a recently introduced but disputed hunting method in Sweden. Approval of trap constructions is based on gross necropsy findings of 20 trapped and shot wild boars. For improved animal welfare evaluation, our aim was to study wild boar behaviour during live-trapping in a 16 m2 square corral-style trap. Behavioural assessments were conducted after filming 12 capture events of in total 38 wild boars (five adults, 20 subadults, 13 piglets). Selected behavioural traits were compared with pathological changes (trap-related lesions) found at necropsy of the 20 subadults, to determine if these variables were useful proxies of capture-induced stress in wild boar.ResultsThe wild boars spent less time resting in the evening than in the night and morning. Using Friedman’s ANOVA, there was an overall difference in the time spent foraging. However, we only found a difference between the evening and morning in the Wilcoxon matched pairs test after the Sequential Bonferroni correction, where the wild boars spent more time foraging in the evening than in the morning. Single captured individuals showed more escape behaviours and reacted more strongly to external stimuli than individuals captured in a group. It was more common for animals to charge against the mesh walls of the trap upon human approach compared to upon initial capture when the trap door closed. Trap-related pathological findings due to trauma were documented in 13 of the 20 subadults that were necropsied. Behavioural alterations indicative of capture-induced stress (e.g. charging into the trap walls) were documented in trapped wild boars with no or minor physical injuries (e.g. skin abrasions, subcutaneous haemorrhage).ConclusionsBehavioural assessment provided valuable information for determination of capture-induced stress in wild boar when evaluating live-trapping in a corral-style trap, whereas pathological evaluation through necropsy did not fully reflect the animal welfare aspects of live-trapping. We emphasize the inclusion of species-specific behavioural data assessment for evaluation of capture-related stress during live-trapping and for testing of new trap constructions before approval.
|
|
| 15. |
|
|
| 16. |
|
|
| 17. |
- Jörgensen, Svea, et al.
(författare)
-
Reviewing the Review: A Pilot Study of the Ethical Review Process of Animal Research in Sweden
- 2021
-
Ingår i: Animals. - : MDPI AG. - 2076-2615. ; 11
-
Forskningsöversikt (refereegranskat)abstract
- Simple SummaryThe use of research animals is regulated within the EU through Directive 2010/63/EU on the protection of animals used for scientific purposes, as well as through national legislations and guidelines. However, the ethical review process, which all animal research must undergo, has been heavily criticized. This pilot study has analyzed the ethical review process in Sweden, focusing on how well legislative demands are fulfilled by researchers and animal ethics committees. After developing a score sheet, 18 documents (including both applications and decisions) were thoroughly reviewed, and the requests in the application form were compared to legal demands. The results revealed a number of issues concerning how HBA (harm-benefit analysis) was conducted by the committees, application, and review of the 3Rs (Replace, Reduce, Refine), as well as how humane end-points, severity assessment, and the "upper limit" of suffering were implemented and assessed. The study further indicates disconcerting discrepancies between the Swedish application forms for project evaluation, national legislation, and the directive as well as a lack of transparency throughout the review process. These findings risk compliance with the directive, animal welfare, research validity, and public trust. Therefore, a number of suggestions for improvements are provided, and the need for further research is emphasized.The use of animals in research entails a range of societal and ethical issues, and there is widespread consensus that animals are to be kept safe from unnecessary suffering. Therefore, harm done to animals in the name of research has to be carefully regulated and undergo ethical review for approval. Since 2013, this has been enforced within the European Union through Directive 2010/63/EU on the protection of animals used for scientific purposes. However, critics argue that the directive and its implementation by member states do not properly consider all aspects of animal welfare, which risks causing unnecessary animal suffering and decreased public trust in the system. In this pilot study, the ethical review process in Sweden was investigated to determine whether or not the system is in fact flawed, and if so, what may be the underlying cause of this. Through in-depth analysis of 18 applications and decisions of ethical reviews, we found that there are recurring problems within the ethical review process in Sweden. Discrepancies between demands set by legislation and the structure of the application form lead to submitted information being incomplete by design. In turn, this prevents the Animal Ethics Committees from being able to fulfill their task of performing a harm-benefit analysis and ensuring Replacement, Reduction, and Refinement (the 3Rs). Results further showed that a significant number of applications failed to meet legal requirements regarding content. Similarly, no Animal Ethics Committee decision contained any account of evaluation of the 3Rs and a majority failed to include harm-benefit analysis as required by law. Hence, the welfare may be at risk, as well as the fulfilling of the legal requirement of only approving "necessary suffering". We argue that the results show an unacceptably low level of compliance in the investigated applications with the legal requirement of performing both a harm-benefit analysis and applying the 3Rs within the decision-making process, and that by implication, public insight through transparency is not achieved in these cases.In order to improve the ethical review, the process needs to be restructured, and the legal demands put on both the applicants and the Animal Ethics Committees as such need to be made clear. We further propose a number of improvements, including a revision of the application form. We also encourage future research to further investigate and address issues unearthed by this pilot study.
|
|
| 18. |
- Lidfors, Lena, et al.
(författare)
-
Sociala tjänstehundar - användning, lagstiftning och djurvälfärd i mötet mellan hund och människa
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna rapport är att presentera vad en social tjänstehund är, vilket arbete den utför, hur de personer den hjälper påverkas av den hundunderstödda insatsen, vilka behov den sociala tjänstehunden har och hur dess hälsa och övriga välfärd påverkas av arbetsinsatsen. Rapporten utmynnar i ett antal rekommendationer för att kunna säkra att sociala tjänstehundars välfärd inte påverkas negativt. Sociala tjänstehundar ingår i det internationella begreppet djurunderstödda insatser (eng. Animal Assisted Interventions). Inom detta område kan hundar ingå i hundunderstödd aktivitet, hundunderstödd terapi, hundunderstödd utbildning/pedagogik och hundunderstödd coaching/ vägledning. Forskning visar att hundunderstödda aktiviteter på äldreboenden leder till minskad depression, ökad livskvalité, fler sociala interaktioner, lägre hjärtfrekvens och blodtryck, samt högre kroppstemperatur. Hundunderstödd terapi på sjukhus ökar patienternas välmående och minskar ångest, depression och stress. Hundunderstödd pedagogik i form av läshundar leder till förbättrad läsförmåga hos skolelever och har positiva effekter på inlärningen. Hundar kan även i en kombination av terapi och pedagogik stödja elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En enkät till svenska hundförare visade att all som arbetar med sin hund in skolor har upplevt positiva resultat från den hundunderstödda insatsen. En social tjänstehund är alltid utbildad och arbetar alltid tillsammans med sin förare. Den sociala tjänstehunden arbetar som kollega med sin förare och utför insatser mot en tredje person. Uppdragsgivare, upphandlare av uppdrag, beslutsfattare och utbildare behöver vara insatta i branschterminologin. Riktlinjer och rutiner för sociala tjänstehundar behöver vara kända av alla som upphandlar och utbildar sociala tjänstehundar. Hundars kommunikation med människor har utvecklats så att hunden ofta söker ögonkontakt med sin ägare, signalerar vad den vill med olika beteenden men även läser av och förstår människors signaler och kroppsspråk. Anknytningen mellan hund och ägare och vilken anknytningsstil de har är viktig för hur trygg hunden känner sig i nya och okända miljöer. Hundar kan få ökad hjärtfrekvens och förhöjda kortisolnivåer när de upplever stress eller blir uppjagade, och sänkt hjärtfrekvens och ökade oxytocinnivåer när de upplever trygga nära kontakter med människor. Valpen som planeras att bli en framtida social tjänstehund bör väljas med hänsyn till att individen har goda sociala egenskaper och lämpligt temperament. Det är viktigt att valpen socialiseras redan hos uppfödaren. Under uppväxten bör valpen och unghunden få positiva upplevelser hos ägaren genom lek, träning i impulskontroll, lydnad och miljöträning. Faktorer som kan påverka hundens välfärd under arbete är: frekvens och varaktighet av arbetstillfällen, hur väl hunden känner till miljön och klienterna, förutsägbarhet, kontrollerbarhet, valbarhet och ålder. Hundar mår generellt bra av fysisk aktivitet, mental stimulans och positiva sociala kontakter. Studier på hundar som deltar i AAI har generellt inte visat fysiologiska tecken på stress. Däremot har man funnit att vissa individer kan visa signaler på stress vid vissa moment. Stort ansvar vilar på föraren med avseende i att se till att hundens behov uppfylls och att arbetet är anpassat för just den individen. Det är viktigt att hunden ges möjlighet till vila och återhämtning. För att Sammanfattning kunna upprätthålla en god välfärd är det därför mycket viktigt med utbildade hundförare. Om en äldre hund visar tecken på nedsatta fysiska och mentala förmågor, oönskade beteenden eller en motvilja att arbeta så ska hunden pensioneras. Hundens välfärd måste noga uppmärksammas då hunden kan vara tränad att hålla sig lugn i stressande miljöer och inte visa beteenden på stress även om den upplever det. Hundföraren ansvarar för den sociala tjänstehundens hälsa och ska ha kompetens för detta. En plan för att minska risker för hundens hälsa inom verksamheten bör tas fram tillsammans med verksamhetsansvarig och delges personal och deltagare. En hund som visar tecken på nedsatt hälsa ska inte arbeta. Veterinär ska besluta om lämplig behandling och konvalescens vid ohälsa, och bör bestämma om och i vilken omfattning hunden kan återgå till sitt arbete. Hundfysioterapeut och etolog kan i samarbete med veterinär bidra till behandling och beslut om hundens arbetskapacitet. Sociala tjänstehundar bör genomgå regelbundna undersökningar av veterinär för att bedöma hundens hälsa och lämplighet som social tjänstehund och en individuell hälsoplan bör upprättas. Vägledningar för pensionering av tjänstehundar behöver tas fram. Risken för spridning av zoonotiska smittor mellan hundar och människor är låg i Sverige. Hundar kan bidra till objektsburen smitta och rutiner för att minska denna risk behöver finnas på plats. Multiresistenta bakterier kan spridas från hund till människa och tvärtom. Vid förekomst av MRSA (Meticillinresistenta Staphylococcus aureus) och MRSP (Meticillinresistenta Staphylococcus pseudointermedius) finns specifika regler att förhålla sig till. För att minska risken för spridning av ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamase) finns anledning att inte utfodra sociala tjänstehundar med färskfoder. Det saknas vetenskapligt stöd för att det finns allergivänliga raser. Förekomst av allergener kan minska genom goda rutiner. Det finns flera svenska riktlinjer och rekommendationer för hur en social tjänstehund bör arbeta inom vård och omsorg, men det saknas för skolans område. Riksföreningen för skolsjuksköterskor är positiva till hund i skolan och välkomnar att skolverket lyfter frågan. Internationellt finns det både övergripande rekommendationer för djurunderstödda insatser och inom Europa finns det flera olika rekommendationer för hundunderstödda insatser. Det finns två svenska branschorganisationer för sociala tjänstehundar. Föreningen för Sociala tjänstehundar har medlemmar från både utbildare och hundteam som arbetar inom vård, skola, omsorg och socialt arbete och föreningen har riktlinjer för utbildning av sociala tjänstehundsteam samt arbetar för att skapa goda förutsättningar för hundteam och utbildare. Sveriges Hundföretagare riktar sig till hundförare med F-skattsedel och som bedriver sin verksamhet som företagare. För att bli medlem i Sveriges Hundföretagare ska man som hundförare visa intyg på att man uppfyller föreningens krav på utbildning hos hundföraren och hunden. Det saknas av myndigheter utformade riktlinjer och krav för vad en utbildning ska innehålla, samma gäller examination gällande hela perspektivet inom AAI. Det finns endast en standard skapad för en specifik målgrupp som gäller äldre med demens och personer med förvärvad hjärnskada. Efter genomgången utbildning till social tjänstehund examineras hundteamen i Sverige hos respektive utbildare. En enkät till sex av de svenska utbildarna av sociala tjänstehundar visade att omfattningen av det centrala innehållet i utbildningarna varierar stort mellan utbildarna. I Sverige finns det inga av myndigheter beslutade riktlinjer på hur lämplighetstester av blivande sociala tjänstehundar ska utformas. Det saknas även en oberoende organisation som utför lämplighetsbedömningar av blivande sociala tjänstehundsteam. Utbildarna utför som regel en lämplighetsbedömning av hunden inför en utbildningsstart, men bedömningarna varierar mellan de olika utbildarna. Utbildarna utfärdar efter godkänd examination ett tvåårigt tillstånd och idhandlingar för den sociala tjänstehunden. En enkät till förare av sociala tjänstehundar visade att det är en stor bredd på hundraser och utbildningsarrangörer i Sverige. De främsta riskerna för de sociala tjänstehundarna var klienternas beteende, miljön och hundmöten utomhus. De vanligaste incidenterna de sociala tjänstehundarna blivit utsatta för var fysiskt våld av klienter. De vanligaste incidenterna som de sociala tjänstehundarna orsakat klienter var rivskador. Riskanalys bör göras av verksamhetsansvarig i samråd med hundföraren på det ställe dit tjänstehunden ska komma för att minska riskerna för deltagarna och hunden. Riskhantering bör ske kontinuerligt för att minimera att något händer deltagarna eller den sociala tjänstehunden. Det är viktigt att ta hänsyn till hundens välfärd i utförandet av en riskbedömning. Den som yrkesmässigt håller djur ska ha tillstånd från länsstyrelsen. Enligt betänkande till nya djurskyddslagen framgår att alla som bedriver yrkesmässig verksamhet med sällskapsdjur ska ha tillstånd. Vid tillståndsgivning ska särskild vikt läggas vid djurhållarens kompetens. Djur får inte överansträngas, psykiskt såväl som fysiskt. Djurhållare ska genom smittskyddsförebyggande åtgärder minska risken för spridning av smitta mellan djur och människor. Om en anläggning bedriver organiserad besöksverksamhet så ska djurhållaren anmäla detta till länsstyrelsen och det ställs utökade krav på besöksregler. För att stärka välfärden för sociala tjänstehundar föreslås följande rekommendationer: Hundföraren ska alltid vara utbildad tillsammans med sin hund. Den sociala tjänstehunden ska alltid arbeta tillsammans med den hundförare den har utbildats med. Samma regler och krav på djurvälfärd, hygien, kompetens och systematiskt kvalitetsarbete bör gälla för alla som använder sina hundar i en verksamhet, oavsett om det är ett hundteam eller personal med personalhundar. Frågan om tillståndsplikt behöver utredas och förtydligas av ansvariga myndigheter. Krav på tillståndsplikt kan vara ett sätt att försäkra sig om kompetens hos hundförare, kvalitet i utf
|
|
| 19. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
ANIMAL WELFARE FROM MOUSE TO MOOSE-IMPLEMENTING THE PRINCIPLES OF THE 3RS IN WILDLIFE RESEARCH
- 2016
-
Ingår i: Journal of Wildlife Diseases. - 0090-3558 .- 1943-3700. ; 52, s. S65-S77
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The concept of the 3Rs (replacement, reduction, and refinement) was originally developed for improving laboratory animal welfare and is well known in biomedical and toxicologic research. The 3Rs have so far gained little attention in wildlife research, and there could be several reasons for this. First, researchers may prioritize the welfare of populations and ecosystems over the welfare of individual animals. The effects of research on individual animals can, however, impact welfare and research quality at group and population levels. Second, researchers may find it difficult to apply the 3Rs to studies of free-living wildlife because of the differences between laboratory and wild animals, species, research environment, and purpose and design of the studies. There are, however, several areas where it is possible to transfer the 3R principles to wildlife research, including replacement with noninvasive research techniques, reduction with optimized experimental design, and refinement with better methods of capture, anesthesia, and handling. Third, researchers may not have been trained in applying the 3Rs in wildlife research. This training is needed since ethics committees, employers, journal publishers, and funding agencies increasingly require researchers to consider the welfare implications of their research. In this paper, we compare the principles of the 3Rs in various research areas to better understand the possibilities and challenges of the 3Rs in wildlife research. We emphasize the importance of applying the 3Rs systematically throughout the research process. Based on experiences from laboratory research, we suggest three key factors to enhance implementation of the 3Rs in wildlife research: 1) organizational structure and management, 2) 3R awareness, and 3) research innovation, validation, and implementation. Finally, we encourage an interdisciplinary approach to incorporate the 3R principles in wildlife research. For improved animal welfare and increased research quality, researchers have moral obligations to include the 3Rs into all research areas, including wildlife research.
|
|
| 20. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
Approval of Restraining and Killing Trap Models in Sweden, and Suggested Improvements Through Behavioural and Physiological Evaluation
- 2022
-
Ingår i: Mammal Trapping : Wildlife Management, Animal Welfare & International Standards. - 9780980959826 ; , s. 49-68
-
Bokkapitel (refereegranskat)abstract
- Trapping wildlife in Sweden is considered as hunting and is regulated by legislation from the Swedish Environmental Protection Agency. Any trap model used to trap wildlife in Sweden must be approved according to Regulation NFS 2013:13. The basis of the evaluation is to ensure that both killing and restraining traps do not cause unnecessary suffering. Animal welfare, as well as handler safety, are considered. The test protocol also evaluates selectivity, and bycatch is one criterion that can lead to non-approval. Over 30 trap models have been evaluated since the Regulation was implemented in 2013. Over 150 models had been approved previously, without a protocol guided by legislation. Here we summarize our experience from some trap evaluations in the context of future improvements of the animal welfare aspects when testing traps with the present Regulation. We are concerned about the inability of killing traps to cause immediate unconsciousness so that approved trap types cause unnecessary suffering. The present assessment of restraining traps is based on evaluation of lesions noted at necropsy of trapped test animals. Also, the trapping event is to be video-recorded. We suggest that inclusion of requirements such as behavioural studies, measurements of physiological parameters, and more species-specific trapping protocols in the Regulations could improve the animal welfare assessment of traps. The 3Rs need more consideration. Re-evaluation of trap models approved prior to the present Regulation is required as the current standards are higher.
|
|
| 21. |
|
|
| 22. |
|
|
| 23. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
Instagranimal: Animal Welfare and Animal Ethics Challenges of Animal-Based Tourism
- 2020
-
Ingår i: Animals. - : MDPI AG. - 2076-2615. ; 10
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Simple SummaryAnimals of countless species, wild as well as tame, can now entertain tourists on their holidays. The popularity, however, of animal-based tourism comes with significant risks for the welfare of these animals. Many animals are kept in small confinements, are broken down to interact obediently with tourists, or are made to perform, entertain, transport or even give their lives for human leisure. In this paper, the challenges of animal-based tourism are presented from the perspectives of interdisciplinary researchers. The challenges are discussed based on a two-day symposium with workshop sessions. We bring attention to the problem of cultural relativism and the difficulty of imposing universal standards of animal welfare. We conclude that reforms and individual travel decisions as a result of biosecurity concerns will impact animal welfare. In addition to this, we observe that technology has a dual role to play in enhancing edutainment but also potentially inviting new challenges. In the end, we declare some possibilities for compassionate animal based tourism.By animal-based tourism, a host of activities offering passive viewing or active interaction with wild, semi-wild or captive animals is included. The multibillion dollar industry is on the rise globally today, offering modes of engagement with animals that trade on increasingly embodied close encounters with non-human animals. As new modes of animal-based tourism proliferate, such as sloth selfies, visiting cat cafes, swimming with sharks and agri-tourism petting zoos, animal welfare standards risk deteriorating. In the following paper, we collate concerns over animal welfare into a discussion on the challenges facing animal-based tourism. Our synthesis is the first to consider the full spectrum of such animal-based tourism: across agri-, hunting, zoo and safari tourism, to name a few, and crossing consumptive and non-consumptive boundaries. A literature review is first provided. Findings are then presented thematically following workshops at an international interdisciplinary symposium of leading tourism, animal welfare, ethics and leisure sciences scholars together with practitioners of the industry. It discusses macrolevel drivers to animal-based tourism as an industry, the problem of cultural relativism and the role of technology in enhancing or promoting the experience. We indicate ways forward toward implementing a compassionate animal-based tourism.
|
|
| 24. |
|
|
| 25. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
Om möss, och människor som fångar dem
- 2023
-
Ingår i: Svensk Veterinärtidning. - 0346-2250. ; 75, s. 46-47
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 26. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
The 3Rs in Animal Welfare Bodies at Swedish Universities - Knowledge, Attitudes, Implementation
- 2021
-
Ingår i: Altex. - : ALTEX Edition. - 1868-596X .- 1868-8551. ; 38, s. 477-489
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The implementation of the 3Rs (replacement, reduction and refinement) is emphasized in EU Directive 2010/63.16 task of the animal welfare bodies (AWB) is to strengthen animal welfare and develop the 3Rs at research animal facilities. In 2016, we surveyed the knowledge on, attitudes towards and implementation of the 3Rs within AWBs at eight major Swedish universities. Based on responses of 34 closed-ended questions from 44 of 90 AWB members, the overall attitude towards the 3Rs was positive. AWB members did not believe that the 3Rs slow down innovation or result in increased costs, and refinement was considered beneficial for research quality. AWB members were particularly positive towards refinement questions in the survey. A majority of the AWB members predicted that alternative methods will never replace animal use. Researchers as a group represented in the AWBs were significantly less positive towards the 3Rs compared to the group of veterinarians. The tasks of the AWBs, e.g., giving advice on the 3Rs and following up on animal use in projects, were often not carried out in the AWB or not known by the respondents. Our results indicate a need for more practical and regulatory guidance and support to the AWBs. To reach the goal of the EU Directive to phase out animal use in research and education, we suggest that technical expertise in replacement techniques is included in the AWBs. We emphasize the need to strengthen the awareness of the 3Rs among researchers at Swedish universities.
|
|
| 27. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
The Dividing Line Between Wildlife Research and Management-Implications for Animal Welfare
- 2019
-
Ingår i: Frontiers in Veterinary Science. - : Frontiers Media SA. - 2297-1769. ; 6
-
Forskningsöversikt (refereegranskat)abstract
- Wild animals are used for research and management purposes in Sweden and throughout the world. Animals are often subjected to similar procedures and risks of compromised welfare from capture, anesthesia, handling, sampling, marking, and sometimes selective removal. The interpretation of the protection of animals used for scientific purposes in Sweden is based on the EU Directive 2010/63/EU. The purpose of animal use, irrespective if the animal is suffering or not, decides the classification as a research animal, according to Swedish legislation. In Sweden, like in several other European countries, the legislation differs between research and management. Whereas, animal research is generally well-defined and covered in the legislation, wildlife management is not. The protection of wild animals differs depending on the procedure they are subjected to, and how they are classified. In contrast to wildlife management activities, research projects have to implement the 3Rs and must undergo ethical reviews and official animal welfare controls. It is often difficult to define the dividing line between the two categories, e.g., when marking for identification purposes. This gray area creates uncertainty and problems beyond animal welfare, e.g., in Sweden, information that has been collected during management without ethical approval should not be published. The legislation therefore needs to be harmonized. To ensure consistent ethical and welfare assessments for wild animals at the hands of humans, and for the benefit of science and management, we suggest that both research and management procedures are assessed by one single Animal Ethics Committee with expertise in the 3Rs, animal welfare, wildlife population health and One Health. We emphasize the need for increased and improved official animal welfare control, facilitated by compatible legislation and a similar ethical authorization process for all wild animal procedures.
|
|
| 28. |
|
|
| 29. |
- Lindsjö, Johan, et al.
(författare)
-
Utbildning i djurvälfärd i samband med slakt och annan avlivning : förstudie med anledning av EU-förordning 1099/2009
- 2011
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The EU council regulation 1099/2009 on the protection of animals at the time of killing states that, with some exceptions, anyone who is involved in the killing of animals for the production of food, wool, skin, fur or other products must have a certificate of competence from January 1, 2013. A pilot study has been conducted as part of efforts to develop a training concept of animal welfare that meets the requirements of the EU Regulation. The pilot study includes a global analysis (UK, Spain, Chile, Brazil and Denmark), in which it was found that there are major differences between the level of education between the different countries and the educational concepts are different. Countries were similar in that they emphasized the relationship between animal handling, animal welfare and meat quality, and all the countries are planning to adapt the competence level to the EU regulation. An analysis of current Swedish educational conditions shows that the education varies widely between and within different sectors and that none of the sectors seem to meet the competence levels of the EU Regulation. In the preliminary study we identified several target groups for whom the certificate of competence is not mandatory, but who require training in animal welfare at the time of killing. These groups should be included in the education concept at an early stage. A broad approach to the education concept may result in a general improvement of animal welfare. An overview of the proposed e?based training modules is presented. The modules should be supplemented by physical meetings, practical sessions and a risk assessment analysis based on animal welfare indicators. The differences in education between slaughter staff and animal welfare officers are defined, where the latter is given a more detailed and extensive training to ensure that the provisions of the EU Regulation are followed
|
|
| 30. |
|
|
| 31. |
|
|
| 32. |
- Martin, Frida, et al.
(författare)
-
Resistance to pyrantel embonate and efficacy of fenbendazole in Parascaris univalens on Swedish stud farms
- 2018
-
Ingår i: Veterinary Parasitology. - : Elsevier BV. - 0304-4017 .- 1873-2550. ; 264, s. 69-73
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The aims of this study were to determine the species of Parascaris present in foals in Sweden and to establish whether anthelmintic resistance to pyrantel and fenbendazole is present on Swedish stud farms. Ascarid eggs collected from different regions in Sweden were karyotyped and were all identified as Parascaris univalens, characterized by one chromosomal pair. Faecal egg count reduction tests were performed on a total of 142 foals on 9 farms between September 2016 and May 2017. Healthy foals with at least 150 eggs per gram faeces (EPG) were included in the study and treated with oral pastes of pyrantel embonate or fenbendazole according to manufacturer instructions. The efficacy of the drugs was calculated by a Bayesian model using the R package "eggCounts". In accordance with the American Association of Equine Practitioners, parasites were classified as resistant to pyrantel if the reduction in EPG was <= 85% and to fenbendazole if the observed efficacy was <= 90%. Four of eleven groups treated with pyrantel had an observed efficacy of <= 85%, and as many as 43% of the foals treated with pyrantel excreted eggs 10-16 days after treatment. In contrast, one of the six groups treated with fenbendazole had an observed efficacy of s <= 90%, and only 6% of all foals were excreting eggs 10-16 days after treatment. Since resistance to ivermectin has earlier been shown to be widespread in Parascaris spp. in Sweden it is likely that multiresistant populations are present on Swedish stud farms. This is the first study showing the existence of pyrantel-resistant Parascaris spp. in Europe, and the first ever study where anthelmintic resistance has been shown in P. univalens.
|
|
| 33. |
- Martin, Frida, et al.
(författare)
-
Transcriptional responses in Parascaris univalens after in vitro exposure to ivermectin, pyrantel citrate and thiabendazole
- 2020
-
Ingår i: Parasites and Vectors. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1756-3305. ; 13
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: Parascaris univalensis a pathogenic parasite of foals and yearlings worldwide. In recent years,Parascarisspp. worms have developed resistance to several of the commonly used anthelmintics, though currently the mechanisms behind this development are unknown. The aim of this study was to investigate the transcriptional responses in adultP. univalensworms afterin vitroexposure to different concentrations of three anthelmintic drugs, focusing on drug targets and drug metabolising pathways.Methods: Adult worms were collected from the intestines of two foals at slaughter. The foals were naturally infected and had never been treated with anthelmintics. Worms were incubated in cell culture media containing different concentrations of either ivermectin (10(-9) M, 10(-11) M, 10(-13) M), pyrantel citrate (10(-6) M, 10(-8) M, 10(-10) M), thiabendazole (10(-5) M, 10(-7) M, 10(-9) M) or without anthelmintics (control) at 37 degrees C for 24 h. After incubation, the viability of the worms was assessed and RNA extracted from the anterior region of 36 worms and sequenced on an Illumina NovaSeq 6000 system.Results: All worms were alive at the end of the incubation but showed varying degrees of viability depending on the drug and concentration used. Differential expression (Padj < 0.05 and log2 fold change >= 1 or <= - 1) analysis showed similarities and differences in the transcriptional response after exposure to the different drug classes. Candidate genes upregulated or downregulated in drug exposed worms include members of the phase I metabolic pathway short-chain dehydrogenase/reductase superfamily (SDR), flavin containing monooxygenase superfamily (FMO) and cytochrome P450-family (CYP), as well as members of the membrane transporters major facilitator superfamily (MFS) and solute carrier superfamily (SLC). Generally, different targets of the anthelmintics used were found to be upregulated and downregulated in an unspecific pattern after drug exposure, apart from the GABA receptor subunitlgc-37, which was upregulated only in worms exposed to 10(-9) M of ivermectin.Conclusions: To our knowledge, this is the first time the expression of lgc-37 and members of the FMO, SDR, MFS and SLC superfamilies have been described inP. univalensand future work should be focused on characterising these candidate genes to further explore their potential involvement in drug metabolism and anthelmintic resistance.
|
|
| 34. |
- Skånberg, Lena, et al.
(författare)
-
Cage size affects comfort, safety and the experienced security of working dogs in cars
- 2018
-
Ingår i: Applied Animal Behaviour Science. - : Elsevier BV. - 0168-1591 .- 1872-9045. ; 205, s. 132-140
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Working dogs often spend a large amount of their time in cars. It has been hypothesized that a larger compartment in the car would be more comfortable for the dog, but that a smaller space could be safer, especially while driving. This presents a potential conflict. In this study, working dogs of the breeds German Shepherd (N = 8) and Springer Spaniel (N = 8) from the Swedish Police and Customs respectively, were each tested in four different car cage sizes; two cages were the minimum size allowed according to Swedish regulations (one of fixed size and one adapted to the size of the dog) and for comparison we tested one larger (fixed sized) and one smaller (adapted sized) cage. These were tested under two different driving phases; normal driving (including turns and changes in speed) and slow cruising (without turning forces and of an even speed). The study was conducted at a test track using an estate car, typical of that used by these organizations. Testing of each cage size involved 30 min in the car, excluding the habituation period. The dogs' behaviour and heart rate activity was recorded. Statistical analyses used a mixed model and pairwise comparisons. We found a large effect of our two driving phases, for example heart rate was higher and behavioural stress indicators more frequent during normal driving, implying that this was a more demanding situation for dogs compared to the slow cruising. Regarding cage size effects, there were fewer overall movements and body position changes by dogs in the three smaller cages compared to the largest cage size. That this could be a sign of decreased comfort is supported by the finding that dogs could not turn around in these cages without curving their back upwards or lowering their rump in these cages. This could have negative physical effects, especially in German Shepherds which are predisposed to musculoskeletal disease. Furthermore, German Shepherd dogs showed more bracing postures, i.e. more attempts to maintain their balance, in the small fixed cage size. For these dogs this cage size was shorter than their own body length. However, this bracing did not result in them losing their balance any less often, illustrating the importance of space allowance for maintaining balance during transportation and implying that a smaller cage is not necessarily safer.
|
|
| 35. |
|
|
| 36. |
|
|
| 37. |
|
|
| 38. |
- Zaigham, Mehreen, et al.
(författare)
-
Intrauterine vertical SARS-CoV-2 infection : a case confirming transplacental transmission followed by divergence of the viral genome
- 2021
-
Ingår i: BJOG: An International Journal of Obstetrics & Gynaecology. - : Wiley. - 1471-0528 .- 1470-0328. ; 128:8, s. 1388-1394
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- A 27-year-old woman (gravida 2, para 1) was transported to the regional university hospital in gestational week (GW) 34 + 4 due to a three-day history of fever, abdominal pain and reduced foetal movements. She had developed a dry cough one day prior to the admission (Figure S1). The woman, was slightly overweight (BMI 27 kg/m2 ) but otherwise healthy. She had normal antenatal check-ups and an obstetric ultrasound at GW 32 + 2 showed a normal foetal weight deviation of +8%1 .
|
|
