| 1. |
- Gunneflo, Markus, et al.
(författare)
-
Öppet brev till Tobias Billström om 7 oktober och rätten till självförsvar inom folkrätten
- 2024
-
Ingår i: Dagens Juridik.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Sedan Hamas attack den 7 oktober har vi vant oss vid att höra Sveriges regering uttrycka att Israel har “rätt till självförsvar inom folkrätten”. Det är inte en dålig utgångspunkt, men den förpliktigar och dess betydelse förändras också över tid. Vi menar att regeringen nu har kommit till en punkt där Sverige måste säga andra saker om vi fortfarande vill vara ett land som låter sin utrikespolitik styras av folkrätten. Låt oss förklara. Hamas attack den 7 oktober och de urskillningslösa raketangreppen efteråt är krigsförbrytelser. Folkrätten förbjuder attacker mot civila, gisslantagande och en lång rad andra handlingar som utfördes den dagen. Ett annat sätt att beskriva handlingarna är brott mot mänskligheten. När den svenska regeringen säger att Israel har en rätt till självförsvar inom folkrätten har man redan fattat beslutet att oavsett hur avskyvärda handlingarna den 7 oktober var, och hur de beskrivs folkrättsligt, så måste Israels svar förhålla sig till det internationella regelverket. Självförsvar är Israels officiella förklaring för sina handlingar efter den 7 oktober, och särskilt från den 14 oktober då krigshandlingarna i Gaza intensifierades. För en stor del av världens länder har det varit viktigt att hålla med. Ställd inför attacken den 7 oktober går ett sådant ställningstagande att förstå. Samtidigt har världens folkrättsexpertis debatterat vad en rätt till självförsvar i förhållande till Gaza egentligen innebär. Detta har att göra inte så mycket med attacken som sådan utan med Gazas folkrättsliga status. Det går att hävda att Israel inte har en rätt till självförsvar för att Gaza alltjämt är ockuperat. Men låt oss istället följa den svenska regeringens utgångspunkt att Israel har en rätt till självförsvar. En sådan rätt har nämligen både tillåtande och begränsande konsekvenser. De sedvanerättsliga kraven på rätten till självförsvar utgörs av nödvändighet och proportionalitet. De innebär i korthet att självförsvaret ska vara nödvändigt för att avvärja den attack som staten har blivit utsatt för och proportionerlig i förhållande till dess konsekvenser. Dessa krav gäller under hela den tid som självförsvaret utövas. Huruvida de är uppfyllda eller ej är således en bedömning som är föränderlig över tid. Det sätt på vilket israeliska regeringsföreträdare uttalade sig i samband med att den större operationen inleddes i Gaza gav anledning till oro. Hur ska Israel helt kunna göra sig av med Hamas? I takt med att vi har kunnat se denna ambition omformas till krigshandlingar, kan vi konstatera att Israels självförsvar går utöver nödvändighet och proportionalitet och således inte längre företas ”inom folkrätten”. Det finns folkrättsliga regler också kring hur krigshandlingar får företas på mer detaljerad, taktisk nivå. Detta är krigets lagar. En grundbult i denna är att anledningen till kriget är ovidkommande. Till stora delar är det också ovidkommande om motståndaren, som i detta fall, själv har begått krigsförbrytelser. Vi har många gånger hört att Gaza är extremt tätbefolkat. Vi har också hört om en stor mängd Hamas-soldater som är utspridda bland civilbefolkningen samt i ett omfattande tunnelnätverk under mark. Israel har använt en så stor mängd flygattacker efter den 7 oktober att tidigare krig som Israel har bedrivit i Gaza bleknar i jämförelse. Konsekvenserna för civilbefolkningen är ofattbara. Fler mål än tidigare angrips och mindre precisa vapensystem används. Men hur står sig dessa handlingar i förhållande till krigets lagar? Här duger inte några svepande bedömningar. Dessa normer befinner sig på en militärt taktisk nivå. Varje attack ska bedömas utifrån det specifika militära syftet och vad befälhavaren kunde veta vid tillfället för beslutet. Det höga antalet civila som har dödats är enbart indicier på att förbudet mot urskillningslöst våld kan ha överskridits och/eller att befälhavarens proportionalitetsbedömningar är så tillåtande att de är folkrättsstridiga. Men vi vet omständigheterna vid en del attacker, bland annat attacken mot sjukhuset al-Shifa, och även attacker där Israel på ett utförligt sätt har beskrivit vem eller vad man har angripit och där den militära nödvändigheten av attacken kan ställas mot civila offer. I dessa fall kan vi gå från indicier på olaglig krigföring till tydlig bevisning om att så är fallet. Sjukhus får inte angripas. Att undantaget om att medicinska enheter har använts på ett sätt som är skadligt för motparten skulle vara uppfyllt har inte kunnat påvisas. Ett fall där en av de påstådda angriparna för attacken den 7 oktober angreps i ett flyktingläger aktualiserar hur Israels proportionalitetsbedömningar verkar se helt annorlunda ut i detta krig jämfört med tidigare. Den israeliska militärens ”tolerans” mot civila dödsoffer har förvånat, för att inte säga chockat, även hårdföra experter i krigets lagar. De går långt utöver de gränser som jämförbara krigsmakter såsom USA har satt upp i exempelvis kriget mot ISIS. Vi vill här igen understryka att vad Israel blev utsatt för den 7 oktober och alltjämt blir utsatt för i termer av fortsatt raketbeskjutning och ej återbördad gisslan är betydelselöst i dessa rättsliga bedömningar. Så länge vi talar om ett självförsvar ”inom folkrätten” har anledningen till kriget ingen bäring på hur kriget får utföras. Attacker mot sjukhus, mot civila, eller mot militära mål där civila offer inte står i proportion till den militära nytta som eftersträvas, är, i allvarliga fall, som här, krigsförbrytelser. Ett ökande glapp mellan Israels krigföring och krigets lagar har förstärkt uppfattningen att ett eldupphör är nödvändigt. Sveriges stöd till den icke-bindande resolution i FN:s generalförsamling som kräver detsamma, var därför viktigt. En generös tolkning av de förtydliganden som regeringen gjort i samband med omröstningen ger intryck av att man står fast vid att inte bara båda parters, utan också alla handlingar, alltjämt måste ske ”inom folkrätten”. Sveriges position till den långsiktiga lösningen av Israel-Palestinakonflikten har under lång tid varit att en Palestinsk stat etableras vid sidan av den israeliska: En tvåstatslösning. Vi tvingas då påpeka att de specifika olagliga handlingar som skett under de senaste månaderna sker i ett sammanhang av en strukturell olaglighet som står i vägen för en sådan lösning. Vad vi talar om är den ockupation som har varat i mer än femtio år. Vi talar också om en bosättarpolitik som har delat upp ett framtida palestinskt territorium i smådelar och som har letts av ett etablerande av ”fakta på marken” i direkt strid med Israels internationella förpliktelser. En permanent ockupation slutar vara en laglig ockupation och att tillåta den egna befolkningen att tränga ut den ockuperade befolkningen, tillämpa militärlagar för palestinier och inhemsk lagstifning för israeliska bosättare ser alltmer ut som en olaglig diskriminerande enstatslösning. Vi ser hur den svenska linjen – ”inom folkrätten” – undergrävs eller direkt trampas på i såväl det specifika som det strukturella, i det kortare och i det längre tidsperspektivet. Att fortsätta upprepa imperativet “självförsvar inom folkrätten” som om man inte ser vad som sker, är inte längre gångbart. Israels självförsvar bedrivs inte längre inom folkrätten. Det finns tydliga indikationer på att krigsförbrytelser nu begås i Gaza. Till dessa specifika kränkningar av folkrätten ska också läggas strukturella olagligheter som undergräver den svenska långsiktiga tvåstatslösningen. Om folkrätten inte längre är utgångspunkt för svensk utrikespolitik bör regeringen sluta använda uttrycket ”inom folkrätten”. Frågan är vilka principer som den svenska utrikespolitiken ska formas efter då?
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Noga, Aljosa, 1990-
(författare)
-
The Risk of Intergenerational Decline of the Rule of Law as a Result of Adverse Climate Change
- 2024
-
Ingår i: Rule of Law in a Transitional Spectrum. - : Iustus förlag. - 9789177372721 ; , s. 143-176
-
Bokkapitel (refereegranskat)abstract
- The rule of law risks gradual and intergenerational decline due to the negative impact on human rights that results from the international community’s failure to mitigate and adapt to adverse climate change. It is not uncommonly argued that the concept of the rule of law also includes a human rights dimension. How States impact human rights therefore also risks impacting the rule of law. Adverse climate change and insufficient State measures impact the real enjoyment of human rights and, by extension, eventually also the rule of law. That detrimental impact can travel across generations and increase over time. This is supported by contemporary case law and State practice from the area of climate change litigation.
|
|
| 4. |
- Noga, Aljosa, 1990-
(författare)
-
The Tragedy of the Global Commons in International Law : Pessimistic and Realistic Perspectives
- 2019
-
Ingår i: Juridicum Anthology 2019. - Örebro : Örebro University. ; , s. 123-134
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- The theory of the tragedy of the commons is routinely referred to in international law scholarship. In short, the theory serves to show how the cumulative effects of using our shared resource domains leads them to ruin. The theory is sometimes referred to as a way of critiquing the liberal legal order upon which the system of public international law rests. Although research and scholarship subsequent to the emergence of the tragedy of the commons has shown several flaws and irregularities in the initial theory, including a potential disdain of international law by the original creator, the theory is still widely applied by scholars in international law. That being noted, the initial precept of the theory – the freedom of use – is still prevalent in our global resource domains (the global commons), and the status of those resource domains is far from satisfactory.
|
|
| 5. |
- Noga, Aljosa, 1990-
(författare)
-
The Tragedy of the Global Commons in Public International Law
- 2022
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- To what extent does public international law that generally applies in our global commons enable a tragedy of the commons in the global commons? The theory of the tragedy of the commons describes the plights of overuse and degradation that shared resources face when subject to, inter alia, a freedom of use, and the theory is often applied to criticize certain positive emanations of public international law in the global commons. As the theory is routinely used in the context of economic approaches to law and commons, the method employed is a positive economic analysis of international law. This encompasses an interdisciplinary approach where the legal analysis is preceded by frameworks that elaborate on the various component parts of the theory of the tragedy of the commons. With that in mind, the dissertation produces the following main arguments that answer the main question. First, the global commons are the resource domains we often refer to as areas beyond national jurisdiction. These areas include the oceans, the atmosphere and outer space, all of which contain tragic commons resources. Secondly, tragedy mirrors individual rationality, and States are tragic actors that embody such rational self-interest. State sovereignty in international law reflects such tragedy, and other constructs, such as the Lotus presumption, facilitate and extend such tragedy to the global commons. Thirdly, all global commons have tragic open-access freedoms to exploit resources. Such tragic freedoms are evidenced by the freedom of the seas, the freedom of the air, and the freedom of outer space, as well as by surrounding rules that ensure a non-excludable tragic freedom. Fourthly, and lastly, tragedy is perpetuated with faulty general solutions in international law because States fail to avert the hurdles of collective action and their own self-interest. These failed solutions include treaty law that lacks universal adherence and holistic subject matter, and customary international law that more intimately reflects State self-interest. With these facets of international law, public international law enables a tragedy of the commons in the global commons.
|
|
