| 1. |
|
|
| 2. |
- Agrenius, Stefan, 1948, et al.
(författare)
-
Synpunkter rörande rapporten: Förslag till samordnat mjukbottenfaunaprogram i marin miljö. Dnr 2638-14.
- 2014
-
Ingår i: Remissvar till Havs och Vattenmyndigheten.
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Stefan Agrenius 11 september 2014 Erika Norlinder Inst. Biologi och Miljövetenskap Göteborgs Universitet stefan.agrenius@bioenv.gu.se erika.norlinder@bioenv.gu.se Synpunkter rörande rapporten: Förslag till samordnat mjukbottenfaunaprogram i marin miljö. Dnr 2638-14. Våra synpunkter gäller framförallt den del av programmet som utförs på Västkusten. Vi argumenterar för att programmet även i fortsättningen ska grundas på replikerad provtagning på fasta stationer som besöks varje år. Programmet kan därutöver med fördel kombineras med regelbundet återkommande inventeringar med en strategi liknande den som föreslås i rapporten. Allmänt Vi kan inte förstå annat än att förslaget, vad gäller Svenska Västkusten, går stick i stäv med den övergripande ambitionen i EU:s vattendirektiv. Direktivet förordar en samordning mellan länder som delar ett gemensamt havsområde s.k. marina regioner och delregioner. Programmen i Östersjön och Bottniska viken ska alltså i första hand samordnas med övriga länder i Östersjöregionen och programmet på Västkusten med övriga länder runt Nordsjön. I direktivet betonas vidare vikten av en provtagningsstrategi som undviker administrativa gränser och istället utgår från de naturliga förhållanden som råder i havsområdet. Modellen som föreslås i rapporten är utvecklad och testad i Bottniska viken och Östersjön, vilka är unika havsområden med mycket liten kontakt med omgivande hav. Följaktligen påverkas bottenfaunasamhället av faktorer som till störta delen är interna. Till skillnad från Östersjöområdet är Kattegatt och Skagerrak öppna havsområden. De övre vattenmassorna, framför allt längs den Svenska kusten, påverkas av Östersjöns utflöde. I övrigt är Västkustens vattenmassor en del av Nordsjöområdets och i sina djupare delar Nord Atlantens strömsystem. I havsmiljödirektivet betraktas också mycket riktigt Kattegatt och Skagerrak tillsammans med Nordsjön som en delregion av Nordöstra Atlanten. För att kunna avgöra den rumsliga skalan på förändringar i den marina miljön längs Västkusten är det därför nödvändigt att programmet är anpassat till de storskaliga vattenrörelserna som råder i nordsjöområdet. Ambitionen i förslaget bör alltså vara att metodik och bedömningsgrunder i så hög utsträckning som möjligt samordnas med hur övriga länder runt Nordsjön anpassar sina övervakningsprogram till EU:s vattendirektiv. Ett övervakningsprogram ska givetvis, i så hög utsträckning som möjligt, baseras på den kunskap som finns rörande de faktorer som påverkar miljön i området. I Kattegatt och Skagerrak har det bedrivits forskning i mer än 150 år. Vi tycker att förslaget i mycket liten utsträckning baseras på den kunskap som finns. Vi har tidigare försökt förstå indelningen av svenska kustvatten i olika ”kustvattentyper” och ”förekomster” utan framgång. Framställningen i denna rapport i har inte minskat förvirringen. Vi har därför i dagsläget inte någon bestämd uppfattning rörande förslagets ambition att täcka in ett ökat antal ”vattenförekomster” utan får nöja oss med mer övergripande synpunkter. På Västkusten använder vi sedan länge en indelning i öppet hav, kust, innerskärgård och fjordar som baseras på empiriska beräkningar av hur bottenfaunan funktionellt är anpassad till den vattenomsättning som råder. Rent allmänt vill vi hävda, att en indelning av Sveriges kustvatten, baserad endast på en geografisk indelning av ytvattnet inte kan resultera i meningsfulla enheter för bedömning av ekologisk status på botten. De miljöfaktorer som påverkar bottenfaunan i ett område beror i första hand på vilket ursprung, utbytestid och vilka fysiska och kemiska egenskaper vattenmassan har på det djupet. En samlad bedömning av bottenmiljön inom ett havsområde utan att ta hänsyn till hydrografin i området, kan inte bli annat än vilseledande. En samlad bedömning blir helt beroende av i vilken utsträckning utvecklingen på olika djup går i samma eller i motsatt riktning. Det ger väldigt lite information om en eventuell förändring är storskalig eller lokal. Följaktligen kan det inte heller ge någon vägledning om eventuella åtgärder ska planeras. En förutsättning för att man ska kunna följa förändringar och trender rörande de faktorer som påverkar bottenfaunan på olika rumsliga skalor, är att programmet är anpassat till den hydrografiska verklighet som råder i havet och inte efter administrativa enheter. Att inte ta hänsyn till den hydrografiska verkligheten, är som att vrida klockan tillbaka till tiden före C.G.J. Petersen banbrytande kvantitativa undersökningar av bottenfaunan i Kattegatt och Skagerrak. Redan 1910 visade han på hur den relativa kvantitativa förändringen för arter med olika livsstrategi och funktion i ekosystemet, förändrades med djupet. Ett exempel Med utgångspunkt från ett av författarnas egna exempel från Västkusten vill vi exemplifiera vad vi menar. I förslaget visas två tidserier med medelvärden för djupanpassade BQI-index över större områden. I skrivandets stund, vet vi inte vilka stationer som ingår i det så kallade ”Fjällbackaområdet”. I exemplet från Hallandskusten finns det inom det angivna området ett antal stationer på olika djup med sinsemellan helt olika trender. Så som det framställs i förslaget får man intrycket att förändringarna har varit förhållandevis små, vilket inte är fallet. Efter sekelskiftet har det skett stora förändringar hos faunan framför allt på Kattegatts djupare bottnar. Näringstillgången för faunan på större djup styrs farmförallt av det inströmmande vattnet från södra Nordsjön som bildar Kattegatts djupvatten. Ovanför språngskiktet påverkas näringstillgången framförallt av vattnet som rinner ut från Östersjön med tillägg för utflöden från Hallands älvar. Kring språngskiktet blandas dessa vattenmassor. Stationer djupare än 30 m har haft en genomgående starkt nedåtgående trend vad gäller antal individer, antal arter och biomassa under senare år. Rekryteringen av unga individer har varit dålig vilket medfört att långlivade arter ökat i frekvens. På stationer strax under språngskiktet pekar utvecklingen åt samma håll men är inte lika tydlig. Stationer ovanför språngskiktet har högre mellanårsvariation och en större variation mellan olika kustavsnitt, men som helhet med oförändrad trend vad gäller dessa parametrar. Förändringarna hos faunan på Kattegatts djupare bottnar är sådana som brukar vara starkt kopplad till minskad näringstillgång. Tolkningen blir alltså, att den samlade näringstillgången i Kattegatt har minskat totalt sett och då framför allt i det inströmmande djupvattnet. Efter vad vi vet om vattencirkulationen i nordsjöområdet blir slutsatsen att orsakerna till förändringarna framför allt hänger samman med förändringar i södra Nordsjön och kanske i viss mån av hur mycket Nordatlantiskt vatten som rinner in via Skagerrak. Den strategi för övervakningsprogrammet som föreslås i rapporten ger ingen möjlighet att tolka orsakerna till förändring på motsvarande sett. Exemplet ovan belyser också svagheten i att bedöma miljön efter en allt för enkel måttstock. En förändring i miljön som anses eftersträvansvärd enligt uppsatta miljömål, resulterar i detta fall i en försämrad statusklassning enligt BQI. Provtagningsfrekvens och tidpunkt Årlig provtagning är ursprungligen vald just för att kunna följa svängningar hos de faktorer som påverkar makrofaunans populationsdynamik. Detta mot bakgrund av faunans generationslängd och det snabba vattenutbytet i Kattegatt och Skagerrak. Omfattningen i nyrekryteringen av juvenila individer är för de flesta arter mycket variabel i tiden. Rekryteringen sker huvudsakligen under hösten på de djup som provtas inom programmet. Provtagning i maj är anpassad för att ge svar på, i vilken omfattning denna nyrekrytering har lyckats etablera sig på bottnarna. Dynamiken blir svår att följa med glesare provtagning. Många av de arter som reagerar snabbast och tydligast på förändringar i näringstillgång har en jämförelsevis kort generationstid. Många är ettåriga. Förändringar i den relativa frekvensen av långlivade respektive kortlivade arter är en viktig parameter i tolkningen av vilka miljöfaktorer som ligger bakom förändringar i faunasamhället. Den årliga provtagningen inom recipientkontrollprogrammen och nationella programmet är samordnad på Västkusten, just för att kunna bedöma om förändringar inom recipientområdena beror på storskaliga eller lokala faktorer. Inventering vs miljöövervakning och hur dessa kan komplettera varandra Vi tycker att mycket i förslaget snarare syftar till en inventering av antalet arter än att vara ett övervakningsprogram som syftar till att följa miljöförändringarna i havet. Inom inventering är strategin att sträva efter så mycket ny information som möjligt i varje prov, vilket innebär att så hög varians som möjligt mellan proverna inom ett område är önskvärt. T.ex. så många nya arter som möjligt i varje prov. Övervakning baseras i stället på ett antal prov på fasta stationer och dessa ska ha så liten inbördes varians som möjligt. Den intressanta informationen, ligger i stället i vilken utsträckning och i vilket avseende eventuella skillnader mellan olika provtagningar, eller mellan olika stationer kan urskiljas. Skillnaderna analyseras vidare med den kunskap vi har om hur olika miljöfaktorer förändrar faunasamhället. Dessa två olika strategier för provtagning kan med fördel kombineras. Tidsserierna på stationerna med årlig provtagning fungerar då som en länk mellan olika inventeringar vad gäller populationssvängningar och trender hos faunan. Inventeringarna ger i sin tu
|
|
| 3. |
- Bekkevold, D., et al.
(författare)
-
Environmental correlates of population differentiation in Atlantic herring
- 2005
-
Ingår i: Evolution. - 0014-3820. ; 59:12, s. 2656-2668
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The marine environment is characterized by few physical barriers, and pelagic fishes commonly show high migratory potential and low, albeit in some cases statistically significant, levels of genetic divergence in neutral genetic marker analyses. However, it is not clear whether low levels of differentiation reflect spatially separated populations experiencing gene flow or shallow population histories coupled with limited random genetic drift in large, demographically isolated populations undergoing independent evolutionary processes. Using information for nine microsatellite loci in a total of 1951 fish, we analyzed genetic differentiation among Atlantic herring from eleven spawning locations distributed along a longitudinal gradient from the North Sea to the Western Baltic. Overall genetic differentiation was low (theta = 0.008) but statistically significant. The area is characterized by a dramatic shift in hydrography from the highly saline and temperature stable North Sea to the brackish Baltic Sea, where temperatures show high annual variation. We used two different methods, a novel computational geometric approach and partial Mantel correlation analysis coupled with detailed environmental information from spawning locations to show that patterns of reproductive isolation covaried with salinity differences among spawning locations, independent of their geographical distance. We show that reproductive isolation can be maintained in marine fish populations exhibiting substantial mixing during larval and adult life stages. Analyses incorporating genetic, spatial, and environmental parameters indicated that isolating mechanisms are associated with the specific salinity conditions on spawning locations.
|
|
| 4. |
- Norlinder, Erika, 1977, et al.
(författare)
-
Phylogeny of scale-worms (Aphroditiformia, Annelida), assessed from 18SrRNA, 28SrRNA, 16SrRNA, mitochondrial cytochrome c oxidase subunit I (COI), and morphology
- 2012
-
Ingår i: Molecular Phylogenetics and Evolution. - : Elsevier BV. - 1055-7903. ; 65:2, s. 490-500
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The phylogeny of scale-worms, benthic polychaetes carrying dorsal scales (elytra), including taxa from Acoetidae, Aphroditidae, Eulepethidae, Pholoidae, Pholoididae, Polynoidae and Sigalionidae (Aphroditiformia), is assessed from the nuclear markers 18SrRNA and 28SrRNA, and mitochondrial 16SrRNA and cytochrome c oxidase subunit I (COI), and 24 morphological characters. The data sets are analyzed both separately and combined, with Bayesian analyses, maximum likelihood and parsimony. In total, 56 terminal taxa are examined, including 48 taxa from all scale-worm families, and eight out-group species. The results indicate that Aphroditidae and Eulepethidae are the most basally placed families among the scale-worms. The Pholoididae and Pisionidae are positioned within and synonymized with the Sigalionidae, and Pholoidae may be part of the same group. The subfamily Iphioninae falls out as sister group to a clade consisting of Polynoidae and Acoetidae and is elevated to Iphionidae. The families now included in the Aphroditiformia are Acoetidae, Aphroditidae, Eulepethidae, Pholoidae, Polynoidae, Iphionidae and Sigalionidae, and the subfamily name Harmothoinae and Acholoinae are treated as a junior synonyms of Polynoinae. (C) 2012 Published by Elsevier Inc.
|
|
| 5. |
- Nygren, Arne, 1971, et al.
(författare)
-
Colour polymorphism in the polychaete Harmothoe imbricata (Linnaeus, 1767)
- 2011
-
Ingår i: Marine Biology Research. - 1745-1000. ; 7:1, s. 54-62
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- We investigated whether the different colour morphs in Harmothoe imbricata constitute a single polymorphic species or if there are several species present. We sequenced the mitochondrial COI and the nuclear ITS1–5.8SrDNA–ITS2 region from 57 specimens representing 10 distinct colour morphs collected from Svalbard to the Swedish west coast. The resulting minimum spanning haplotype network based on mitochondrial COI unequivocally shows H. imbricata to be a single and colour polymorphic species, whereas variation in the ITS region was very limited.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
