| 1. |
- Olsson, Alexander, 1985-, et al.
(författare)
-
Forerunner city or net-zero opportunist? : Carbon dioxide removal in Stockholm, residual emissions and risks of mitigation deterrence
- 2024
-
Ingår i: Energy Research & Social Science. - : Elsevier. - 2214-6296 .- 2214-6326. ; 113
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The City of Stockholm aims to achieve net-zero emissions by 2030 by compensating for residual emissions using bioenergy with carbon capture and storage (BECCS). Relying heavily on negative emissions to reach the target, the city's strategy presents an interesting case of net-zero climate policymaking. Based on the analysis of interviews, City Council debates, and policy documents, the Stockholm case underscores the importance of understanding municipal climate policy in a multi-level policy setting, where the ability to govern emissions varies heavily between sectors depending on politics and policy at other levels of governance. Both waste incineration and road transport are perceived to include hard-to-abate emissions in 2030, partly due to governance linkages involving regional, national, and EU-level governing bodies. The energy utility, Stockholm Exergi, plans to implement BECCS, with funding from the EU and other public and private sources, at a heat and power plant. The unique opportunity to use BECCS as part of the city's net-zero target has made it possible to advance the net-zero goal from 2040 to 2030. However, there are risks that relying on BECCS may muffle public debate on what constitutes residual emissions in the city, subsequently leading to smaller municipal investments in emission reductions. Additionally, there are risks that the schedule for implementing BECCS is overly optimistic, meaning goal fulfilment may be threatened. However, this risk is not isolated to BECCS; similar risks are associated with combining fossil fuels with CCS. We recommend that the city critically examines the residual emissions, considers separate targets instead of a net-zero goal, and conducts risk assessments of key mitigation technologies to maintain its status as climate policy forerunner.
|
|
| 2. |
- Rodriguez, Emily, 1988-, et al.
(författare)
-
Klimatansvar i Stockholms stad
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Stockholms stad står i begrepp att uppdatera stadens miljöprogram, klimathandlingsplan och klimatbudget. I revideringen ska hänsyn tas till nya vetenskapliga rön om vad som krävs för att begränsa den globala upphettningen till 1,5°C samt till vad som anses rättvist utifrån stadens historiska utsläpp. Denna rapport bidrar med underlag för bedömningar av vad som kan anses vara Stockholms stads rättvisa bidrag till det globala klimatarbetet till år 2030. Syftet studeras med utgångspunkt i de senaste vetenskapliga rönen kring utsläppsbudgetar och klimaträttvisa samt erfarenheter från jämförbara städer.Världens länder är enade i en strävan efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C år 2100. Anledningen är enkel, en global uppvärmning som överstiger 1,5°C anses få svåröverblickbara konsekvenser, inte minst för fattiga och sårbara befolkningar, samt öka risken för att utlösa irreversibla återkopplingsmekanismer i klimatsystemet som leder till en kraftigt förstärkt klimatuppvärmning.I rapportens första kapitel presenteras en översikt av det aktuella forskningsläget kring det förbrukade och kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C. Även om osäkerheterna är stora är slutsatsen att det kvarvarande utsläppsutrymmet är begränsat mycket robust. För att ha en 67-procentig chans att begränsa ökningen av jordens medeltemperatur till 1,5°C högre än under förindustriell tid kan mänskligheten släppa ut cirka 400 miljarder ton koldioxid, förutsatt att utsläppen av andra viktiga växthusgaser som metan och lustgas kraftigt begränsas. Med utsläpp av koldioxid på 2020 års nivå är detta utsläppsutrymme slut runt år 2030.Den globala, kollektiva ansträngning som behövs för att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet är oerhört utmanande. Målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C skapar rambetingelser för världssamfundets kollektiva klimatarbete men besvarar inte frågan om ansvarsfördelning för att nå målet. Parisavtalet åberopar Klimatkonventionens svårtolkade princip om gemensamt men differentierat ansvar och uppmanar länderna att beskriva hur principen väglett ambitionsnivån i deras bidrag till det globala klimatarbetet. Eftersom Sverige omfattas av EU:s gemensamma åtagande gentemot FN är det inte möjligt för Stockholms stad att luta sig mot hur Sveriges regering vägletts av principen. Rapportens andra kapitel beskriver hur Klimatkonventionens rättviseprincip har tolkats i vetenskaplig litteratur, vilket sammanfattas i en lista med exempel på viktiga indikatorer för att beräkna ett ansvarsfullt och rättvist bidrag till det globala klimatarbetet. Framförallt behöver beslut fattas kring vilken typ av fördelningsmekanism som ska ligga till grund för ansvarstagande, utifrån: 1) hävdvunna rättigheter (grandfathering), 2) historiskt ansvar (förorenaren betalar), 3) förmånstagarens betalningsansvar, 4) allas lika rätt till utsläppsutrymme och 5) kapacitet att agera. Inom ramarna för dessa fördelningsmekanismer krävs en rad detaljerade beslut. Om exempelvis historiskt ansvar ska tillämpas för att fastställa ett klimatmål krävs att beslut bland annat fattas om ansvar ska stå i proportion till historiska utsläpp, hur långt bakåt i tiden ansvaret ska sträcka sig, vilka datakällor som ska användas för att beräkna ansvar samt vilken hänsyn som ska tas till ickelinjära samband i klimatsystemet. Utöver val av fördelningsmekanism(er) – och beslut kring de med mekanismerna associerade valen – krävs också en rad beslut om systemgränser för ansvarstagande, exempelvis kring hur osäkerheter i klimatvetenskapen ska hanteras och hur stort utrymme som får ges till att kompensera utsläpp av växthusgaser till atmosfären med återtag av koldioxid från atmosfären. Indikatorerna kan användas för att bygga olika modeller för en rättvis fördelning av utsläppsbudgeten för 1,5°C.I det tredje kapitlet sammanställs hur klimatmål och klimatplaner i andra städer förhåller sig till klimaträttvisa. Denna del av rapporten är inriktad på en jämförelse av resonemang kring klimaträttvisa i Oslos och Göteborgs klimatplaner, det vill säga nordiska städer med liknande förutsättningar att agera som Stockholm. I båda fallen har städerna en högre klimatambition än nationellt. I exempelvis Göteborg ska utsläppen minska med 80 % till 2030 jämfört med 1990 i både den handlande och icke handlande sektorn, vilket kan jämföras med Sveriges nationella mål att minska utsläppen med minst 85 % till 2045 jämfört med 1990 och med 63 % i den icke handlande sektorn till 2030, också det jämfört med 1990. I Göteborg görs också bedömningen att utsläppsminskningstakten i staden bör överträffa den genomsnittliga minskningstakten som krävs globalt för att begränsa uppvärmningen till 1,5°C, annars kan Göteborg inte anses leva upp till Parisavtalet. Att Göteborg antagit mycket ambitiösa klimatmål för 2030 jämfört med Sverige och EU är tydligt, men vilka rättviseprinciper och fördelningsmekanismer som eventuellt informerat denna ambitionsnivå är otydligt. Oslos klimatplaner, som likt Göteborgs är betydligt mer ambitiösa än Norges nationella mål och med EU avtalade åtagande, präglas av likartad otydlighet i resonemang gällande klimaträttvisa.Rapportens fjärde kapitel beskriver tre scenarion baserade på genomgången av litteratur kring hur Klimatkonventionens rättviseprincip kan tolkas och omsättas i praktiken. Om beräkningarna baseras på den totala utsläppsbudgeten för mänskligheten (från år 1850 och framåt) gäller det i samtliga fall att Sveriges och Stockholms utsläppsutrymme för längesedan är slut och att det finns en stor utsläppskuld. För att utsläppsutrymmet ska vara praktiskt möjligt att basera klimatpolitik på används det globala kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C, specificerat ovan, för att konstruera scenarion. Det första scenariot använder fördelningsmekanismen förmånstagarens ansvar och det andra använder principen allas lika rätt till utsläpp. I scenariot baserat på förmånstagarens ansvar tilldelas Stockholm en utsläppskvot på mellan 10,8 och 12,0 miljoner ton koldioxid om principen baseras på ackumulerad BNP, eller mellan 6,75 och 6,92 miljoner ton koldioxid om beräkningarna baseras på Världsbankens (2021) uppskattning av totalt välstånd. I scenariot baserat på allas lika rätt till utsläpp tilldelas Stockholm en utsläppskvot på cirka 45 miljoner ton koldioxid. Det tredje scenariot baseras på kapacitet att agera och utgår istället från grunden, snarare än att på principbasis fördela ett globalt utsläppsutrymme. Tillvägagångssättet utgår från politiska ambitioner och tekniska möjligheter att minska utsläpp i kombination med att identifiera de utsläpp som kommer vara svåra att minska eller helt fasa ut. Denna metod står i skarp kontrast till grandfathering-principen, där inlåsningsmekanismer antas begränsa förmågan att agera, och tar i stället en framåtsyftande ansats och ser kapacitet som en möjlighet att agera. I detta scenario tilldelas Stockholm ett utsläppsutrymme på cirka 13 miljoner ton koldioxidekvivalenter i perioden 2020–2040.Därefter följer ett kort kapitel med rekommendationer till Stockholms stad. Rekommendationerna baseras i sin tur på de slutsatser som dras i rapporten, vilka presenteras i rapportens sista kapitel. Fem rekommendationerna ges, baserade på förförståelsen att Stockholms stad, i sitt klimatarbete, vill ligga i linje med Parisavtalet:Klimaträttvisa ska vägleda fördelningen av klimatansvar. Ett rättviseperspektiv bör därför genomsyra beslut om Stockholms stads klimatmål.I avsaknad av politisk och vetenskaplig samstämmighet kring hur klimaträttvisa ska tolkas och omsättas i praktiken kan och bör Stockholms stad fatta egna beslut om hur rättviseperspektivet ska operationaliseras.I enlighet med Parisavtalets transparensramverk bör Stockholms stad redovisa hur klimaträttvisa operationaliserats med hänsyn taget till de omständigheter som präglar Stockholms förutsättningar att agera.I ansvarsutkrävande syfte bör Stockholms stad dessutom tydligt kommunicera geografiska, sektoriella och övriga systemgränser för ansvarstagandet.Även om minskning av växthusgasutsläpp är prioriterat bör Stockholms stad också verka för att främja återtag av koldioxid från atmosfären inom Stockholms kommun, bland annat för att kompensera för utsläpp inom kommunen som är svåra att reducera och för att bidra till metod- och teknikutveckling i det globala klimatarbetet.
|
|
| 3. |
- Rodriguez, Emily, 1988-
(författare)
-
Promises and Pitfalls of Bioenergy with Carbon Capture and Storage : Actors' Perspectives, Challenges, and Mitigation Deterrence in Sweden
- 2024
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Carbon dioxide removal (CDR) methods, such as bioenergy with carbon capture and storage (BECCS), have gained traction in international climate policy arenas to meet net-zero goals. Even though companies operating facilities with large point sources of biogenic emissions, such as pulp and paper industries and energy utilities, could implement carbon capture, there are few studies that take a bottomup perspective to study these key actors. With more large point sources of biogenic emissions than any other country in Europe, Sweden has theoretical potential to implement BECCS. The Swedish Government seeks to leverage this potential to reach net-zero emissions by 2045. The aim of this thesis is to examine challenges for the implementation of BECCS in Sweden to contribute to sustainability transitions, and to analyze the prospect for deploying BECCS through the lens of mitigation deterrence. This lens is a way to study risks of foregone emissions, overshoots, and rebound effects when relying on a future carbon removal method such as BECCS. This thesis studies how BECCS is socially constructed by key actors in Sweden by analyzing perspectives held by companies, civil servants, political parties, and other key actors, through interviews and focus groups. This study also analyzes how plans to include BECCS impact net-zero strategies in Stockholm, the first city to have a pilot and demonstration facility for BECCS in Europe. Even though the Swedish Government has already been co-financing research and development on BECCS, there is very little planning regarding transport and storage of carbon dioxide. Key actors suggest that neighboring Norway is a logical starting point for geological storage. Therefore, this study includes a literature review on geological storage in the North Sea and Norway to problematize some of the complexities with storage. Based on the empirical material, the main challenges for implementing BECCS in Sweden include: (1) unclear distribution of responsibility for BECCS in sustainability transitions; (2) insufficient financial support, enabling policies, and structure for governing BECCS; and (3) transport and storage uncertainties. These challenges combine to create risks of mitigation deterrence, in the form of policymakers’ overoptimism towards the potential of BECCS. Furthermore, relying on BECCS can lead to less focus on minimizing residual emissions from other sectors. Since Sweden faces several challenges in implementing BECCS, this shows that the global promises for BECCS are more difficult to realize than is often portrayed by integrated assessment models.
|
|
| 4. |
- Rodriguez, Emily, 1988-
(författare)
-
Storing carbon dioxide for climate's sake: contradictions and parallels with enhanced oil recovery
- 2023
-
Ingår i: Frontiers in Climate. - : FRONTIERS MEDIA SA. - 2624-9553. ; 5
-
Forskningsöversikt (refereegranskat)abstract
- An increase in carbon capture and storage (CCS) projects, including bioenergy with CCS (BECCS), has led to an urgent demand for storage sites, and Norway stands out for its ongoing and planned geological storage sites in a European context. Even though there are no commercial carbon dioxide enhanced oil recovery (CO2-EOR) projects in Norway and the North Sea, there is scientific literature linking CO2 -EOR and CCS in this geographical region. CO2 -EOR utilizes CO2 to extract additional oil, counteracting the climate change mitigation purpose of geological storage. This review article explores how CCS is represented in the scientific literature on CO2-EOR in the North Sea and Norway, with a focus on system synergies and contradictions in relation to climate change mitigation. The main themes in the scientific literature on CO2-EOR in the North Sea are climate change, economics, and geological feasibility. Monitoring, safety, and leakage in addition to transportation of CO2 are less salient. The results show that there are contrasting framings in the literature. One framing is that CO2-EOR is a gateway to large-scale storage which maintains, or even expands, the extraction of fossil fuels and contributes to a sustainable transition in the long run through knowledge building and shared infrastructure. In contrast, another framing is that CO2- EOR combined with CCS have goal conflicts and are therefore not compatible, illustrating complexities with geological storage. Finally, this study reflects on how techno-economic research on CO2 storage in the North Sea and Norway is furthered through critical social science perspectives.
|
|
| 5. |
- Van Bavel, Jay J., et al.
(författare)
-
National identity predicts public health support during a global pandemic
- 2022
-
Ingår i: Nature Communications. - : Nature Portfolio. - 2041-1723. ; 13:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Understanding collective behaviour is an important aspect of managing the pandemic response. Here the authors show in a large global study that participants that reported identifying more strongly with their nation reported greater engagement in public health behaviours and support for public health policies in the context of the pandemic. Changing collective behaviour and supporting non-pharmaceutical interventions is an important component in mitigating virus transmission during a pandemic. In a large international collaboration (Study 1, N = 49,968 across 67 countries), we investigated self-reported factors associated with public health behaviours (e.g., spatial distancing and stricter hygiene) and endorsed public policy interventions (e.g., closing bars and restaurants) during the early stage of the COVID-19 pandemic (April-May 2020). Respondents who reported identifying more strongly with their nation consistently reported greater engagement in public health behaviours and support for public health policies. Results were similar for representative and non-representative national samples. Study 2 (N = 42 countries) conceptually replicated the central finding using aggregate indices of national identity (obtained using the World Values Survey) and a measure of actual behaviour change during the pandemic (obtained from Google mobility reports). Higher levels of national identification prior to the pandemic predicted lower mobility during the early stage of the pandemic (r = -0.40). We discuss the potential implications of links between national identity, leadership, and public health for managing COVID-19 and future pandemics.
|
|
