| 1. |
- Svedberg, Wanna, 1972, et al.
(författare)
-
REPLIK – ”Välkommen till vårt lag, åklagare Larson!”
- 2021
-
Ingår i: Dagens Juridik. ; 2021-05-06
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Historien har som bekant en tendens att upprepa sig. Ett ypperligt exempel härpå erbjuder Daniel Larsons debattinlägg om rättssäkerhetsbegreppet. I sin artikel ställer Larson – på sitt sedvanligt polariserande sätt – två lag mot varandra: å ena sidan “Lag Brottsbekämpning”, som tydligen består av “vissa poliser, åklagare och politiker” (och gissningsvis en och annan s.k. “rättsdebattör”); å andra sidan “Lag Rättssäkerhet”, som inrymmer “advokater, akademiker och vänsterdebattörer”. De förra vill värna medborgarnas trygghet; de senare medborgarnas rättssäkerhet. Även om vi inte riktigt känner igen Larson laguppställning – det finns t.ex. en och annan polis, åklagare och politiker, men också domare och andra, som spelar i “Lag Rättssäkerhet” – kan vi i vart fall känna igen den av Larson identifierade intressekonflikten mellan rättstrygghet och rättssäkerhet. Vad som förbryllar med Larson artikel är all den tankemöda han sedan ägnar åt att försöka trolla bort denna konflikt, genom att omdefiniera rättssäkerhetsbegreppet till att också inkludera rättstrygghet.
|
|
| 2. |
- Östlund, Allison, et al.
(författare)
-
Avsnitt 10: LVU och inlåsningseffekter
- 2021
-
Ingår i: Förvaltningspodden - Förvaltningshögskolans poddradio.
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ställs det högre krav när tvångsvård av unga ska upphöra än när den påbörjas, och i så fall varför? Vilka konsekvenser kan det få om det är lättare att ta sig in än ut? Hör mer om det aktuella forskningsprojektet "Hotel California: om inlåsningseffekter vid upphörande av vård enligt LVU". Medverkande: Håkan Gustafsson, Henrik Sandgren, Sebastian Wejedal och Allison Östlund
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Gustafsson, Håkan, et al.
(författare)
-
LVU – lång väg ut? Om stigbundenhet vid upphörande av tvångsvård
- 2020
-
Ingår i: Nordisk socialrättslig tidskrift. - 2000-6500. ; 25–26, s. 37-70
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The present article deals with one of the most difficult dilemmas pertaining to child protective custody: balancing long-term stability for children in care against family reunification as ultimate goal. In the first part of this article series, the balance is traced through the formal requirements applicable to, on the one hand, the initiation of child custody and on the other hand, its termination. The first article concludes that – at least with respect to foster home assignments – the longer children stay in protective care, the more difficult it becomes for families to reunite. Path dependency – a theoretical model from the social sciences – is suggested towards, if not explaining, then at least understanding some elements of the legal proceedings conducive towards lock-in effects. These conducive mechanisms are next, in the second article of this series, placed in three legal contexts: First, the procedural framework presenting the base rules. It is argued that administrative courts’ ex officio mandate, the loose ambit of “therapeutic” proceedings in combination with the allocation of the burden of proof slant the playing field against individual litigants (albeit in order to “help” them). The playing field itself – referred to as a second institutional context, is then approached from the vantage point of legal theory, taking account of Swedish and international empirical data on different litigants’ litigation odds. In a third, normative context, prevailing notions of familial normality and deviation are explored in order to trace additional factors making it difficult to break the cycle of protective measures.
|
|
| 7. |
- Gustafsson, Håkan, 1961, et al.
(författare)
-
LVU – på villovägar? Om stigbundenhet vid upphörande av tvångsvård
- 2021
-
Ingår i: Nordisk socialrättslig tidskrift. - 2000-6500. ; :27-28
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The present article series deals with one of the most difficult dilemmas pertaining to child protective custody: balancing long-term stability for children in care against family reunification as ultimate goal. In the first part of this article series, the balance was traced through the formal requirements applicable to, on the one hand, the initiation of child custody and on the other hand, its termination. The first article concluded that – at least with respect to foster home assignments – the longer children stay in protective care, the more difficult it becomes for families to reunite. Path dependency – a theoretical model from the social sciences – was suggested towards, if not explaining, then at least understanding some elements of the legal proceedings conducive towards lock-in effects. These conducive mechanisms are here, in the second article of this series, placed in three legal contexts: First, the procedural framework representing the base rules. It is argued that administrative courts’ ex officio mandate, the loose ambit of “therapeutic” proceedings in combination with the allocation of the burden of proof slant the playing field against individual litigants (albeit in order to “help” them). The playing field itself – referred to as a second institutional context, is then approached from the vantage point of legal theory, taking account of Swedish and international empirical data on different litigants’ litigation odds. In a third, normative context, prevailing notions of familial normality and deviation are explored in order to trace additional factors making it difficult to break the cycle of protective measures.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Johansen, Tormod Otter, 1985, et al.
(författare)
-
Mot ett funktionellt domstolsbegrepp – Ett bidrag med anledning av den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (del I av II)
- 2016
-
Ingår i: Svensk Juristtidning. - 0039-6591. ; 101:2, s. 100-142
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- I denna artikelserie i två delar argumenterar vi för att det formella svenska domstolsbegreppet bör överges till förmån för en funktionell begreppsbestämning. Med utgångspunkt i domstolarnas samhällsfunktion — att skipa rätt under rättssäkra former — utvecklar vi ett antal materiella domstolskriterier. I syfte att konkretisera diskussionen applicerar vi dessa på den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (FUD). Denna första artikel i serien har ett nationellt perspektiv och innehåller en redogörelse för ett antal parallella utvecklingslinjer, som tillsammans har inneburit en renodling av domstolarnas rättskipande funktion. Vår slutsats är att inrättandet av FUD såsom en ”domstol” verkar stick i stäv med dessa reformer. I den andra artikeln i serien anlägger vi istället ett europeiskt perspektiv på problemet.
|
|
| 11. |
- Johansen, Tormod Otter, 1985, et al.
(författare)
-
Mot ett funktionellt domstolsbegrepp - Ett bidrag med anledning av den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (del II av II)
- 2016
-
Ingår i: Svensk Juristtidning. - 0039-6591. ; :3, s. 191-232
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- I denna artikelserie i två delar argumenterar vi för att det formella svenska domstolsbegreppet bör överges till förmån för en funktionell begreppsbestämning. Med utgångspunkt i domstolarnas samhällsfunktion — att skipa rätt under rättssäkra former — utvecklar vi ett antal materiella domstolskriterier. I syfte att konkretisera diskussionen applicerar vi dessa kriterier på den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (FUD). I den första artikeln i serien (SvJT 2016 s. 100) anlade vi ett nationellt perspektiv på problemet. I denna uppföljande artikel skiftar vi perspektiv genom att redogöra för de domstolsbegrepp som har utvecklats inom konventions- respektive unionsrätten. Vår slutsats är att inrättandet av FUD såsom en ”domstol” avviker från den europarättsliga begreppsbildningen. Avslutningsvis antyder vi ett antal legitimitetsproblem som FUD ger upphov till.
|
|
| 12. |
|
|
| 13. |
|
|
| 14. |
|
|
| 15. |
- Wallerman Ghavanini, Anna, et al.
(författare)
-
Access to justice: en introduktion
- 2022
-
Ingår i: Wallerman Ghavanini & Wejedal (red), Access to justice i Skandinavien. - Stockholm : Santérus Academic Press. - 9789173350624 ; , s. 17-33
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 16. |
|
|
| 17. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Advokatens roll: Om ändamålsenlig rollfördelning i mål om tvångsvård av barn. Santérus förlag
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I boken belyses den rollsammanblandning som följer av att advokater i LVU-mål förutsätts agera både som barnets juridiska biträde och som dess ställföreträdare. Författarna tar avstamp i den idé om rollfördelning mellan rättegångens aktörer som genomsyrar den kontradiktoriska processen. Utifrån rätten till en rättvis rättegång problematiseras den rollsammanblandning som följer av att advokater i LVU-mål (lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga) förutsätts agera både som barnets juridiska biträde och som dess ställföreträdare. I boken visas empiriskt att advokater för barn i LVU-mål tenderar att ikläda sig rollen som barnets ”beskyddare” genom att hävda sin egen uppfattning om barnets objektiva intresse framför barnets subjektiva vilja. En sådan processföring (”best interests representation”) är visserligen förenlig med lagstiftarens avsikter, men medför problematiska rollkonflikter. Författarna argumenterar för att advokater i högre utsträckning bör anamma en traditionell advokatroll (”expressed interest representation”) även i relation till svaga och utsatta klienter.
|
|
| 18. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Barn far illa när tingsrätter avgör tvister om barn
- 2021
-
Ingår i: Dagens Nyheter.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Idag prövas vårdnadstvister som tvistemål i allmän domstol. Detta systemet är bra på att tillgodose föräldrars vilja att tvista. Och det är ett utmärkt sätt för advokater att tjäna pengar. Att pröva tvister om barn i tingsrätten är däremot ett dåligt sätt att tillvarata barnets intressen. Vi menar att meningsskiljaktigheter i stället bör hanteras inom socialtjänstens regi, med möjlighet att överklaga beslut om vårdnad, boende och umgänge till förvaltningsdomstol, samt att barnet bör förordnas ett offentligt biträde som bevakar barnets intressen.
|
|
| 19. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Bristande insikt om bristande insikt: om det oskrivna rekvisitet i LVU
- 2022
-
Ingår i: Nordisk Socialrättslig Tidskrift. - 2000-6500. ; 2022:31–32
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- ‘Insight’ is a requirement frequently evoked in the legal sources, including administrative court rulings dealing with the protective custody of children. Yet, it is neither mentioned in the applicable legislation (LVU), nor thus far addressed in the legal scholarship. The present article accordingly explores the notion as it is addressed, not only in preparatory works and jurisprudence, but also by interviewed legal practitioners and social workers dealing with social interventions for families. The empirical study shows that, in compulsory care, parents' lack of insight regarding their own situation, their children's needs or in terms of acknowledging past incidents, has in effect developed into a hard-core requirement capable of justifying coercive care. It is accordingly referred to as an uncodified legal requisite, and perhaps one of the more important ones, in fact; practitioners perceived insight to be pivotal in most legal decision-making on both the initiation and continuation/termination of care. But insight into what? And how is a person’s insight measured? How much insight is enough? The subject of parents’ insight, as well as its evaluation, is found to be both practically opaque and legally problematic. Procedural ambiguities, institutional entrenchment, and professional projections paint a complex image, best described as a minefield for all agents and parties involved.
|
|
| 20. |
|
|
| 21. |
|
|
| 22. |
|
|
| 23. |
|
|
| 24. |
|
|
| 25. |
|
|
| 26. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Försäkringskassans bevisprövning i arbetsskadeärenden
- 2020
-
Ingår i: Arbetsmarknad & Arbetsliv. - 1400-9692. ; 26:2, s. 70-90
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Detta är den andra delen av två i en sammanhängande rättsvetenskaplig granskning av Försäkringskassans handläggning och beslutsfattande i arbetsskadeärenden. I denna del fokuseras på myndighetens bevisprövning i ärenden om arbetsskada. Det övergripande syftet med granskningen har varit att undersöka om det förekommer könsdiskriminering vid hanteringen av arbetsskadeärenden. Resultatet visar att Försäkringskassan inte alltid hanterar bevisprövningen på ett korrekt sätt inom ramen för sitt beslutsfattande, men att det däremot inte går att påvisa några könsskillnader i hur bevisningen prövas. De fel och brister som kan konstateras är besvärande, men tycks alltså inte verka diskriminerande.
|
|
| 27. |
|
|
| 28. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Försäkringskassans utredningsansvar i arbetsskadeärenden
- 2020
-
Ingår i: Arbetsmarknad & Arbetsliv. - 1400-9692. ; 26:2, s. 50-69
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Detta är den första delen av två i en sammanhängande rättsvetenskaplig granskning av Försäkringskassans handläggning och beslutsfattande i arbetsskadeärenden. I denna del behandlas myndighetens utredningsansvar. I den uppföljande delen skiftas fokus till Försäkringskassans bevisprövning. Det övergripande syftet med granskningen har varit att undersöka om det förekommer könsdiskriminering vid hanteringen av arbetsskadeärenden. Resultatet visar att Försäkringskassan inte alltid hanterar sitt utredningsansvar på ett korrekt sätt inom ramen för sin handläggning, men att det däremot inte går att påvisa några könsskillnader i hur ärenden utreds. De fel och brister som kan konstateras är besvärande, men tycks alltså inte verka diskriminerande.
|
|
| 29. |
|
|
| 30. |
|
|
| 31. |
|
|
| 32. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Lagstiftarens elefant i rummet – Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden
- 2018
-
Ingår i: Dagens Juridik.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen. En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag). Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande. Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning. Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen. Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget". En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas. Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande. Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen. Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga. Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen. Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden. Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse. Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare. Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol). Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen. Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol. På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen. Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte. Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning. I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren. Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan. Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar. Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen. Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol. De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning. Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan. Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det. Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop: För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning. För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende. För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar. Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltningsmyndigheter. En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem. Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget. Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början. Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt Sara Stendahl - professor i offentlig rätt Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt Sebastian Wejedal - doktor i pr
|
|
| 33. |
- Wejedal, Sebastian, 1984
(författare)
-
Legal Aid in Sweden
- 2019
-
Ingår i: Background Papers, Bilateral Human Rights Dialogue between Cambodia and Sweden. - : Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian Law.
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 34. |
|
|
| 35. |
- Wejedal, Sebastian, 1984
(författare)
-
Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången – fyller RF tomrummet i FPL?
- 2021
-
Ingår i: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; 84:3, s. 515-546
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- rågan hur rättegångskostnader – särskilt ombudskostnader – ska hanteras i förvaltningsprocessen har diskuterats i olika offentliga utredningar under flera decennier. 50 år efter att förvaltningsprocesslagen trädde ikraft är emellertid kostnadsfrågan fortfarande oreglerad. I förvaltningsdomstolarnas praxis har avsaknaden av lagstöd för att döma ut kostnadsersättning alltid tolkats – och tolkas alltjämt – som ett hinder mot att tillerkänna enskilda ersättning för kostnader, obeaktat omständigheterna i målet. Konsekvensen av denna ordning blir inte sällan att enskilda parter tvingas att föra sin egen talan mot en betydligt starkare allmän motpart. Som Högsta domstolen har konstaterat i en serie avgöranden kan det dock strida mot rätten till en rättvis rättegång att låta enskilda bära sina egna kostnader vid en framgångsrik process mot det allmänna. I denna artikel görs det därför gällande att enskilda parter numera kan hävda en rätt till kostnadsersättning också i förvaltningsmål, med stöd av RF och/eller EKMR. För vad som är orättvist i allmän domstol kan väl inte rimligen vara rättvist i förvaltningsdomstol?
|
|
| 36. |
- Wejedal, Sebastian, 1984
(författare)
-
Rätten till biträde – Om biträdeskostnaders hantering vid svenska domstolar
- 2017
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The term “Access to Justice” (AtJ) refers to the fundamental notion that all people – even disadvantaged groups of society – should enjoy effective legal/judicial protection, ultimately through the courts. Accordingly, the principal targets of the AtJ-movement’s criticism have been so called “Access Barriers”, i.e. different legal and/or practical obstacles that make it difficult, or even impossible, for the general public to turn to the courts in order to vindicate their rights. The most significant barrier is legal fees in general, and counsel fees in particular. In a vast number of cases, the European Court of Human Rights (ECtHR) has concluded that law – substantive as well as procedural – is a rather complicated matter, which is often unintelligible to the layperson. Consequently, many self-represented litigants are neither accorded effective access to court (AtC), nor a fair trial – simply because they lack the skills necessary to present their case properly and competently. Therefore, the right to counsel has gradually evolved into a fundamental human right – not just in criminal cases, but also under the civil head of Article 6 of the European Convention on Human Rights (ECHR). Before Swedish courts, the parties to a dispute are always free to hire an attorney to conduct their case. In this narrow sense, the “right to counsel” is unconditional under Swedish law – both before the general courts and the administrative courts. In practice, however, the right to be assisted by counsel is conditional, since hiring a lawyer is always associated with a cost. In this way, a right that is theoretically bestowed on all is de facto denied many by the realities of economics. Or as the saying goes: “Justice is open to all; like the Ritz Hotel.” It is an undeniable fact that most litigants will not be able to obtain counsel, if counsel fees are not covered by a legal aid and/or legal protection insurance scheme, or at least reimbursed through cost shifting rules. Against this background, this thesis examines how counsel fees are handled before Swedish courts in relation to the imbricated notions of AtJ and AtC. More specifically, the thesis discusses (1) “party funding” (i.e. cost shifting), (2) “public funding” (i.e. legal aid) and (3) “third-party funding” (i.e. legal insurance), with a comparative perspective on the Swedish civil, criminal and administrative procedure. Since a right to counsel can be derived from Article 6 of the ECHR, Swedish law is also compared with the case law of the ECtHR. Lastly, the thesis criticises “simplification of procedure” as an unrealistic alternative to lawyer-conducted litigation, at least in court proceedings which are adversarial in structure. The thesis argues that all people are not guaranteed equal AtJ in Sweden and that Swedish law – in some respects – is not even in compliance with the standards set by the ECtHR. With regard to the general courts, it is argued that the rules concerning assignment of public defence counsel are constructed in a way that infringes the suspect’s fair trial rights under Article 6. Before administrative courts, moreover, it is argued that the absence of legal aid (as well as legal insurances), combined with a default application of the American (“no-way” fee shifting) rule give rise to Access Barriers, since most individual parties (usually “one shot litigants”) are forced to proceed pro se in disputes against highly skilled adversaries, viz. state and municipal agencies (“repeat player litigants”). In view of this asymmetry, it is asserted that self-represented litigants are not always guaranteed effective access to a court/a fair trial.
|
|
| 37. |
|
|
| 38. |
|
|
| 39. |
|
|
| 40. |
- Wejedal, Sebastian, 1984, et al.
(författare)
-
Vem får prövningstillstånd i kammarrätt? – Ett empiriskt bidrag till teorin om ”Party Capability”
- 2020
-
Ingår i: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; :2
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Enligt teorin om ”Party Capability” har olika kategorier av parter olika förmåga att processa i domstol, vilket är ägnat att påverka utgången till starkare parters fördel. I artikeln appliceras denna teori på svensk domstolsprocess. Närmare bestämt prövas hypotesen att allmänna parter har högre chans att meddelas prövningstillstånd i kammarrätt än enskilda, samt att det inom dessa kategorier finns skillnader mellan stat/kommun respektive företag/privatperson. Hypotesen verifieras genom en empirisk studie, där meddelade/nekade prövningstillstånd i tre målkategorier (socialförsäkringsmål, socialtjänstmål och upphandlingsmål) analyseras statistiskt. Studien visar att det råder ett starkt beroende (korrelation) mellan vem som klagar och om prövningstillstånd meddelas. Statliga organ har högst pt-frekvens (78 procent) följt av kommunala organ (51 procent) och företag (21 procent). Lägst pt-frekvens har privatpersoner (8 procent). Skillnaden mellan parterna är störst i socialförsäkringsmål, där Försäkringskassan har hela 853 procent större chans att få prövningstillstånd än den försäkrade. Dessa resultat problematiseras slutligen i relation till den intressekonflikt, mellan rättssäkerhet och effektivitet, som kravet på prövningstillstånd i mellaninstans innebär.
|
|
| 41. |
|
|
| 42. |
|
|
| 43. |
|
|
| 44. |
- Östlund, Allison, et al.
(författare)
-
To have or not to have? Success rates in the termination of protective custody of children in Sweden
- 2022
-
Ingår i: Rage, Reckoning and Remedy – Global Meeting on Law and Society, 13–16 juli 2022. - : LSA: Rage, Reckoning and Remedy.
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sweden comparatively has a large proportion of children in protective custody, as well as long terms of placement. This can be understood as a token of social welfare ambition, but also of its failure. Law and society-literature show that experienced litigants enjoy higher success rates in court proceedings than one-shot litigants. In compulsory care proceedings, individual parties against whom coercive measures are brought are usually “have nots”, whereas opposing authorities have vast resources at their disposal. The termination of protective custody is against this background examined, tracing not only relevant factors, but also explaining individual outcomes. In administrative proceedings of all types (Risenfors/Lorentzson) individuals’ success rates were overall low; however, protective custody and its termination were even lower (up to 99%). Child protective custody proceedings have certain particularities, explaining success rates. It is a typical case of haves vs haves not (in Galanter’s terminology) – public authorities enjoy the necessary litigation infrastructure whereas individuals are subjected to protective custody proceedings because of various incapacities. On the other hand, it is not a clean-cut matter of litigation experience, as many individuals in protective custody are also repeat players (albeit less so than their opposing parties). There remain other tokens of procedural imbalance. The litigation type includes a representation anomaly as compared to other administrative procedures. On the one hand, individuals are always granted legal aid; on the other, this does not constitute effective counsel (Wejedal/Östlund). The context of “therapeutic law” in itself produces an inequality of arms (Sjöström/Jacobsson. Albeit formally inter partes, in this respect it is not truly adversarial, which places the problem’s procedural dimensions within the wider legal discourse on access to justice, and ultimately within dimensions of social inequalities.
|
|
| 45. |
- Östlund, Allison, et al.
(författare)
-
"Uppväxtplaceringar" – gråzon eller frizon för barnets bästa?
- 2021
-
Ingår i: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; :5–6, s. 911-937
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Artikeln uppmärksammar ett hittills outforskat fenomen: s.k. “uppväxtplaceringar” av tvångsvårdade barn. Termen uppväxtplacering förekommer inte i lagstiftningen och formaliserade beslut om att barn ska uppväxtplaceras fattas inte. Fenomenet beskrivs bäst som en informell socialtjänstpraktik, som innebär att socialtjänsten betraktar en familjehemsplacering som ”permanent”. Är det förenligt med LVU:s återföreningsprincip att socialtjänsten på detta sätt bestämmer sig för att inte verka för en återförening? Har de biologiska föräldrarna några rättsmedel att tillgripa? Har domstolarna någon möjlighet att utöva kontroll? Genom frågor av detta slag läggs grunden för en bredare förståelse av uppväxtplaceringar, som kan uppfattas antingen som en nödvändig frizon för socialtjänstens arbete eller som en problematisk gråzon, som bör bli föremål för reglering. I artikeln integreras rättslig analys med empiriskt intervjumaterial. Genom att återge röster från domare, offentliga biträden och socialsekreterare med erfarenhet av LVU-mål synliggörs en praktik som annars förblivit dold.
|
|
