| 1. |
- Anderbrant, Olle, et al.
(författare)
-
Release of sex pheromone and its precursors in the pine sawfly Diprion pini (Hym., Diprionidae)
- 2005
-
Ingår i: Chemoecology. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0937-7409 .- 1423-0445. ; 15:3, s. 147-151
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The first identification of a sex pheromone of a pine sawfly (Hymenoptera, Diprionidae) dates back almost thirty years. Since then, female-produced pheromones of over twenty diprionid species have been investigated by solvent extraction followed by separation and identification. However, no study has shown what the females actually release. Collection of airborne compounds using absorbtion on charcoal filter as well as solid phase microextraction (SPME) followed by analysis employing gas chromatography combined with mass spectrometry (GC-MS), revealed an unusual system in Diprion pini, in which the pheromone precursor alcohol, 3,7-dimethyl-2-tridecanol, is released together with acetic, propionic, butyric and isobutyric acids. The corresponding acetate, propionate and butyrate esters of 3,7-dimethyl-2-tridecanol were also found in the samples. All esters were electrophysiologically active, and the propionate and isobutyrate were attractive in trapping experiments. Based on these and earlier reported results, it seems that at least in part of its range, the pheromone response of D. pini is not very specific with regard to the functional group, as long as this is an ester.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Fuktmätning med pulsekometer
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta projekt syftar till att undersöka vilka förutsättningar som finns att bygga upp ett larmsystem baserat på pulsekometermätningar där indikeringarna kan tolkas kvantitativt och därmed ger en säkrare bild av en fuktskadas omfattning. Projektarbetet har till största delen bestått av mätningar med pulsekometer för att utröna sambanden mellan ett fuktfels storlek och utslaget på mätinstrumentet. I viss utsträckning har även jämförande mätningar på samma fuktfel gjorts med olika pulsekometrar. Undersökningar har gjorts på en provledning i laboratorium på simulerade fuktfel med såväl ”rent” vatten i behållare och med porösa material uppfuktade till varierande grad. Studier har gjorts av hur mängden fukt och dess läge i förhållande till larmtråden påverkar mätresultaten. Dessutom har effekten av standardmässiga larmaktivatorer undersökts. Kompletterande mätningar har gjorts även på en verklig fjärrvärmeledning i Göteborg. Ofta används lik- eller växelströmsresistansen mellan tråd och medierör som larmindikator för när ett fuktfel föreligger. Emellertid är det inte så att fukt med automatik väsentligt sänker resistansnivån. Det finns inte heller någon entydig korrelation mellan mängden fukt och resistansnivån. Dock ökar systemets känslighet betydligt då larmfilt används. Sådana kan emellertid påverka systemets elektriska egenskaper så att goda pulsekometermätningar försvåras. Med pulsekometer kan ett fuktfel lokaliseras med god noggrannhet, men det är inte möjligt att utifrån den uppmätta pulsekokurvan dra några mera precisa slutsatser om hur långt fuktfelet sträcker sig längs ledningen. Däremot föreligger ett linjärt samband mellan mängden fukt direkt mellan larmtråd och stålrör och mätutslagets storlek, vilket i princip gör det möjligt att använda sig av pulsekometerteknik för kvantitativa mätningar. Det är dock svårt att indikera fukt som befinner sig vid sidan av larmtråden eller utanför denna, sett från stålröret. En möjlig vidareutveckling av dagens fuktövervakningssystem vore att använda sig av den diffusionsspärr av metallfolie på insidan mantelröret som flera rörtillverkare nu introducerar som ledare för spänningspulsen istället för dagens koppartråd. Det skulle göra att all fukt inuti rörkonstruktionen befann sig mellan ledaren och jordplanet och således vore synlig på pulsekokurvan. En förutsättning är dock fortfarande ett metalliskt medierör. Pulsekometrar av olika fabrikat fungerar efter samma princip men resultaten kan presenteras på olika sätt. Mätningarna ger dock samma information. Idag krävs att en erfaren operatör tolkar resultaten, men i princip torde det vara möjligt att behandla mätdata på ett sätt som gör att slutresultatet presenteras i ett standardiserat format. En överslagsmässig teoretisk analys av temperaturmätande fuktövervakningssystem visar att de är mindre känsliga än elektriska system, såtillvida att det krävs större mängder fukt innan de kan ge en säker reaktion.
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Läckagevägar för markvatten i skarvisolering
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Att ett tätt och sprickfritt rörskum innebär en betydelsefull barriär mot utifrån inträngande vatten har påvisats i tidigare undersökningar. Men det har också uppmärksammats att skarvskummets cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet ofta är betydligt grövre än i skarvskummet i övrigt. Det föreliggande projektet har avsett att klarlägga om en grövre cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet kan utgöra en oönskad transportväg för inträngande markvatten vid ett läckage genom skarvtätningen. Resultaten visar att utförandet av skarvskumningen avgör vilken täthet gränsskiktet får. Skumning mot ett renskalat rörskum visar sig ge klart högre säkerhet mot vattenläckage än det normala förfarandet att skumma mot befintlig yta. Undersökningarna utfördes efter ett schema där olika kombinationer av rörskum, skarvskum och förbehandlingar studerades. Gränsskiktets vattengenomsläpplighet uppmättes på sju olika skarvar med inalles fjorton olika kombinationer av gränsskikt. Dessutom karaktäriserades skarvskummen genom uppmätning av densitet, cellstorlek och andelen slutna celler. Skarvutförandet varierades på flera olika sätt. Både rör med väderexponerade ändytor rör med helt eller delvis renskalade ändytor och rör med ändgavlar användes. Vidare har enkelrör i både DN 50, DN 65 och DN 300-dimension och dubbelrör DN 2×40 använts. Fyra av skarvarna skummades vid rumstemperatur, en i låg temperatur och två med hög temperatur på medieröret. Resultaten visar att samtliga gränsskikt mot renkapade ändytor var täta, vatten passerade dessa prov endast genom ångdiffusion. När det gäller gränsskikten mot lagrade ändytor visade sig endast ett av proven vara tätt, övriga läckte i olika grad. De prover som innehöll ändgavlar visade sig vara täta på skarvskumsidan men otäta på rörskumsidan. Några tydliga skillnader mellan rör av olika dimension och mellan enkel- och dubbelrör har inte framkommit. Inte heller har några påtagliga skillnader kunnat påvisas mellan skarvar skummade vid hög temperatur och skarvar skummade vid rumstemperatur. Däremot tycks gränsskikt som skummas i låg temperatur bli tätare. Vid jämförelser av läckagehastigheter tyder resultaten på att grövre cellstrukturer i gränsskikten ger snabbare läckage. Samtidigt kan konstateras att grövre cellstruktur också bildas mot renskalade ändytor utan att föranleda något läckage. Detta tyder på att stora celler i sig inte är orsaken, men påskyndar läckage i de fall det uppstår. En överslagsmässig analys baserad på perkolationsteori antyder att PUR-skum som uppfyller kraven i SS-EN 253 avseende andelen slutna celler teoretiskt inte skall kunna vara vattengenomsläppligt. Den viktigaste slutsatsen av de genomförda studierna är att de bästa skarvskumningsresultaten uppnås om ändytorna renskalas före skumning. På så vis blir vidhäftningen i gränsskiktet maximal och risken för läckage genom detsamma minimal. Därför rekommenderas att vikten av att ändytorna renskalas för skumning lyfts fram i Svensk Fjärrvärmes Läggningsanvisningar och i tillverkarnas montageanvisningar. Det är även viktigt att skarvmontörer i sin utbildning blir tydligt informerade om vikten av att ändytorna är renskalade för att bästa resultat skall uppnås.
|
|
| 6. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Spröda brott i mantelrör
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vid ett flertal tillfällen har Rapid Crack Propagation (RCP) inträffat i mantelröret hos stora fjärrvärmerör. RCP är ett mycket snabbt sprickförlopp där sprickan drivs fram av ringdragspänningar i mantelröret. Det är ett problem framför allt vid arbete på rören i låga temperaturer. Dels blir mantelrörsmaterialet sprödare då det kyls ned, och dels gör en temperatursänkning att ringdragspänningar byggs in i mantelröret då det förhindras att dra ihop sig av stålrör och PUR-skum. RCP-sprickor i fjärrvärmemantelrör har dokumenterats vid temperaturer kring –18 °C men sannolikt har fenomenet inträffat i enstaka fall redan vid några grader under noll. Tre olika polyetenmaterial utvärderades med avseende på risken för spröda brott i mantelrör. Dels ett unimodalt material av PE80-kvalitet som har använts i stor utsträckning tidigare, dels ett modernare unimodalt PE80-material som används emellanåt idag och slutligen ett bimodalt PE80-material av en kvalitet som för närvarande används av de flesta tillverkare. Generellt sett är modernare material avsevärt tåligare med avseende på spröda brott då det är en viktig utvecklingsparameter hos råmaterialtillverkarna. Provningar genomfördes på polyetenrör av både stor (upp till 630 mm diameter) och liten (160 mm) dimension. Ett hanteringsprov genomfördes där rören kyldes ned och bearbetades med elverktyg på samma sätt som sker i fält. Här uppstod ett RCP-brott vid –25 °C under skärarbete med vinkelslip på ett rör med diameter 500 mm av det modernare unimodala PE80 materialet. Samma material sprack även vid slagprovning enligt SS-EN 253 vid –20 °C på såväl liten som stor dimension. Den bimodala polyetenvarianten klarade båda provningarna utan brott. En serie slagprov genomfördes på rör med diameter 160 mm med en egenutvecklad provningsmetodik med avsikten att ringa in kritiska temperaturer och temperaturspänningsnivåer vid vilka man bör iaktta särskild försiktighet. Resultaten visar att det bimodala polyetenmaterial som provats är så tåligt med avseende på spröda brott att det knappast är förknippat med någon större risk att hantera dem i normalt vinterklimat. Det äldre materialet, som sprack vid hanteringsprov och slagprov enligt SS-EN 253, är dock betydligt känsligare och en spänningsanalys visar att det, för stora dimensioner, finns en påtaglig risk för sprödbrott redan vid temperaturer några grader under noll. Slagsegheten hos de olika materialen har också utvärderats med sk Charpyslagprovning, som provningsmässigt är betydligt enklare att genomföra än slagprov i fullskala på hela rör. Även här var syftet att bestämma en kritisk omslagstemperatur mellan segt och sprött beteende. Tydliga skillnader kunde ses mellan de olika polyetenkvaliteterna. Sannolikt finns en korrelation mellan resultaten från Charpyprov och rörslagprov. Emellertid saknas statistiskt underlag för att dra några kvantitativa slutsatser, men med mer underlag skulle metoden troligtvis kunna användas för klassificering och kravgränser.
|
|
| 7. |
- Rothschild, Miriam, et al.
(författare)
-
Cannabis sativa: volatile compounds from pollen and entire male and female plants of two variants, Northern Lights and Hawaian Indica
- 2005
-
Ingår i: Botanical Journal of the Linnean Society. - : Oxford University Press (OUP). - 0024-4074 .- 1095-8339. ; 147:4, s. 387-397
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Sixty-eight compounds were identified by coupled gas chromatography and mass spectrometry (GC-MS) in the chemosphere of Cannabis sativa L. pollen and entire male and female plants of two cultivated varieties, Northern Lights and Hawaian Indica. Twenty-one and 28 substances, respectively, were present in pollen of the two forms. To conserve the natural composition of volatiles a delicate headspace method was employed. The two varieties represent different chemotypes which distinguish themselves, in the main quantitatively, in the setup of volatiles from pollen and entire male and female plants. Twenty compounds were monoterpenes, including the five major components: beta-myrcene (E)-beta-ocimene, terpinolene, beta-pinene and limonene; 25 were sesquiterpenes, and the other 23 were of mixed biogenetic origin, including 3-methyl-1-butanol and benzylalcohol which occurred only in pollen; two pyrazines occurred only in Northern Lights females. Besides being of interest in natural products chemistry, the results should have relevance for plant systematics and for the pharmaceutical and technical applications of Cannabis. We demonstrate that the pollen has a distinct chemical character in possessing two exclusive volatiles, while lacking seven compounds occurring in males and females of both variants. (c) 2005 The Linnean Society of London, Botanical Journal of the Linnean Society.
|
|
