| 1. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Delrapport B2. Elektrifieringens betydelse för omställningen - till Klimaträttsutredningen M 2019:05
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie är dels att peka på betydelsen av elektrifieringen som åtgärd för att nå Sveriges klimatmål, dels att utreda vad detta kan komma att innebära för den framtida elanvändningen. Eftersom industrin och transportsektorn idag står för de största utsläppen av växthusgaser ligger fokus för denna studie på en analys av elektrifieringens roll i dessa sektorer. Vi kan konstatera att elektrifiering som klimatåtgärd inom industri och transport har rönt stor uppmärksamhet under de senaste åren. Det handlar bland annat om att järn- och stålindustrin, som står för de största industriella utsläppen av koldioxid i Sverige, har aviserat ett antal projekt och investeringar som, om de realiseras, helt kommer att ställa om denna bransch, kraftigt minska utsläppen av växthusgaser och väsentligt bidra till en ökad elförbrukning. Även andra industribranscher har aviserat ambitioner att ersätta fossil bränsleanvändning med el och vätgas. Men utvecklingen berör också transportsektorn där försäljningen av elfordon har tagit ordentlig fart och där flertalet prognoser pekar på att majoriteten av nybilsförsäljningen av lätta fordon kommer att utgöras av laddbara fordon innan 2030. Om denna utveckling fortgår och förstärks enligt de planer och ambitioner som finns så bedöms Sverige, genom elektrifieringen, ha goda förutsättningar att nå sitt nettonollutsläppsmål till 2045. Elektrifiering är inte den enda åtgärden som erfordras för den klimatpolitiska omställningen utan kommer att ackompanjeras av andra åtgärder som exempelvis ökad användning av biobränslen och effektiviseringar. Däremot pekar väldigt mycket på att elektrifiering kan bli den enskilt viktigaste åtgärden för att omställningen ska ske tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning. Det finns dock ett antal viktiga omständigheter som kan utgöra hinder för en ökad elektrifiering och, därmed på sikt, äventyra de svenska klimatmålen. En omfattande elektrifiering av det slag som sannolikt krävs, och som analyseras i denna rapport, innebär en infrastrukturell kraftansträngning inte minst med avseende på utbyggnad av elnätsinfrastruktur och elproduktion. Ledtiderna för sådana satsningar kan av flera skäl bli mycket långdragna. Detta bidrar till ökade osäkerheter och riskerar leda till att projekt som syftar till minskade växthusgasutsläpp men som kräver ansenliga mängder el inte blir av. En genomgång av olika studier indikerar att den svenska elanvändningen kan komma att i princip fördubblas till 2050 givet att elektrifieringen blir omfattande inom industri och transporter. En omfattande elektrifiering är i grund och botten en önskvärd utveckling med tanke på klimatutmaningen. Men denna utveckling kommer också att fordra en bred samhällelig uppslutning för att bli lyckosam.
|
|
| 2. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Studie av förutsättningar och hinder för vindkraftsutbyggnad
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inledning Svenska myndigheter förväntas sammantaget möjliggöra 200 TWh vindkraft, vilket är sju gånger så mycket som vindkraften producerade år 2021 och väsentligt mer än nuvarande elproduktionen om 166 TWh. Bakgrunden är det växande elbehovet för elektrifieringen och klimatomställningen i Sverige. Svensk Näringsliv och basindustrin i Sverige är tydliga med att dom vill se en kraftig utbyggnad av alla kraftslag inklusive vindkraft. I mars 2022 uppgav Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke: ”De hinder som finns för att vindkraften ska växa fortare ska också undanröjas. Vi är helt beroende av massvis av mer vindkraft.” Politiskt finns olika syn på vindkraftens roll. I denna rapport, som färdigställdes strax efter valet, bortser vi helt från hur den nuvarande M/KD/L-regeringen kan antas förhålla sig till vindkraften, då detta var oklart. Landbaserad vindkraft På kort sikt ökar den landbaserade vindkraften från 27 TWh år 2021 till förväntade cirka 50 TWh år 2024. Därefter är det svårt att förutse utbyggnadstakten, mer än att den kommer att avta. Utvecklingen beror i hög utsträckning på vad som händer med aktuella projekt. Det finns (årsskiftet 2021/22) totalt cirka 3 400 landbaserade vindkraftverk som antingen beviljats tillstånd men där det ännu inte tagits investeringsbeslut, eller där det lämnats in eller förbereds en tillståndsansökan. Rent teoretiskt: Om samtliga verk skulle förverkligas, och i genomsnitt producera 20 GWh, skulle produktionen uppgå till 68 TWh. Om tio procent förverkligas blir det alltså 6,8 TWh. Man kan beskriva utvecklingen för den landbaserade vindkraftens utveckling i fem olika trender: · antalet samråd ökar · antal och andel samråd som inte leder till ansökan ökar · antalet ansökningar ligger jämnt men förväntas öka · antalet ansökta verk som beviljas minskar · andelen ansökta verk som beviljas minskar För att behålla vindkraftens nuvarande utbyggnadstakt (7 TWh/år), och möta det ökade elbehovet, måste det installeras cirka 280 nya vindkraftverk om året, men under 2021 var det bara 130 verk som beviljades tillstånd (medan 454 fick avslag). Det bör också noteras att Svenska kraftnät planerar att senarelägga anslutningen, från år 2026 till år 2029, av 57 av de 130 verk som beviljades 2021. Westander Klimat och Energi har granskat 276 landbaserade vindkraftsansökningar, med totalt 5 455 verk, som mellan 2014 och 2021 beslutats i första instans och slutligt avgjorts eller återkallats. Av dessa verk har 45 procent beviljats, medan 55 procent inte beviljats tillstånd. Under 2021 var det bara 22 procent av verken som beviljades tillstånd. Vi har granskat skälet till att 2 640 verk i sammanlagt 148 ansökningar inte beviljades tillstånd. De vanligaste anledningarna är kommunernas veto (51 procent av verken), arter och naturvård (24 procent), rennäringen (12 procent) och Försvarsmakten (5 procent). Notera att samtliga dessa anledningar också stoppade ett stort antal projekt och verk i ett tidigare skede, före ansökan. När det gäller det kommunala vetot har det, när man också inkluderar projekt i tidigare skede än ansökan, stoppats minst 2 097 verk i 118 projekt. Vi uppskattar att vetot stoppat 15–20 TWh vindkraftsel från att realiseras. Kommunala vetot. Det har presenterats en rad olika förslag om vad regering och riksdag kan göra för att reducera andelen vindkraftsprojekt som stoppas av vetot. Det handlar om planeringsstöd till länsstyrelserna, planeringsstöd till kommunerna, kompensation för närboende och incitament till kommunerna, tidigarelagt beslut som inte kan återkallas samt släckt hinderbelysning när inget flyg är i närheten. Den faktor som sannolikt får störst påverkan för den landbaserade (och kustnära) vindkraftsutbyggnaden är om staten inför långsiktiga och omfattande ekonomiska incitament till de kommuner som tillstyrker ny vindkraft i kommunen. Det skulle också kunna påverka kommuner som redan använt sitt veto att ompröva sina ställningstaganden. Försvarsmakten. Det har också presenterats en rad förslag avseende samexistens mellan vindkraft och Försvarsmakten, exempelvis vill Energimyndigheten ha ett tillägg i Försvarsmaktens instruktion. Rennäring. Det har, så vitt vi vet, inte presenterats förslag avseende samexistens mellan vindkraft och rennäring, men denna konflikt var en av orsakerna till att Klimaträttsutredningen backade och inte föreslog en avvägningsregel för viktning av klimat och påverkan på människa och natur. Artskyddet. När det gäller artskyddet har regeringen aviserat förändringar som ska innebära att hänsyn inte behöver tas till varje enskild fågel. Kanske kommer också ett nytt EU-direktiv att påverka. Havsbaserad vindkraft Mellan åren 2018 till 2021 reducerades planerna för havsbaserad vindkraft i Sverige från 50 till 20–30 TWh. Den förra regeringen ville ”möjliggöra” 120 TWh havsbaserad vindkraft och gav Energimyndigheten och andra myndigheter i uppdrag att identifiera områden som kan möjliggöra 90 TWh havsbaserad vindkraft utöver de 20–30 TWh som befintliga havsplaner bedöms möjliggöra. Energimyndigheten ska redovisa arbetet senast den 31 mars 2023. I dagsläget finns det bara cirka en halv TWh havsbaserad vindkraft och sex av de åtta senaste ansökningarna har fått avslag. Ett av de två projekt som beviljats kan stoppas av kommunala vetot. Samtidigt pågår en snabb och kraftig utveckling som går att mäta i antalet ansökningar om elanslutning, inledda samråd och ansökningar: · Det fanns i mars 2022 ansökningar till Svenska kraftnät om att ansluta havsbaserad vindkraft från 42 områden, där potentialen (när man räknat bort överlappningar) uppgick till 90 GW eller 378 TWh (vid 4 200 fullasttimmar). · Mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2021 inleddes minst 35 samråd om 4 320 havsbaserade vindkraftverk, motsvarande cirka 272 TWh. Hela 22 av samråden inleddes 2021. · Det hade, vid årsskiftet 2021/2022, lämnats in tio ansökningar avseende 849–869 verk havsbaserad vindkraft som ännu inte var avgjorda, motsvarande cirka 54 TWh. Tre av ansökningarna avser samma områden. Potentialen redan till 2030 är stor. Det finns ledig kapacitet i näten och projektörer vill bygga så snabbt som möjligt. Hur mycket som byggs beror på politisk vilja, Svenska kraftnäts utbyggnad av nätstationer i havet, Försvarsmaktens uppdrag att möjliggöra ytterligare 90 TWh (utöver 20–30 TWh i befintliga havsplaner), kommuners användning av vetot och att regeringen kortar tillståndsprocesser. I juni 2022 presenterade Svenska kraftnät sina planer för utbyggnad av transmissionsnätet ut i havet. Svenska kraftnät planerar nu för sex havsbaserade anslutningspunkter utanför landets kuster. Dessa skapar förutsättningar för att ansluta upp till 40 TWh ny havsbaserad elproduktion. Den första anslutningspunkten kan vara klar tidigast 2029, den sista 2035. Nästa utlysningsomgång planerar Svenska kraftnät att tidigast presentera 2025 då nya havsplaner är fastställda. Uppdraget om att möjliggöra ytterligare 90 TWh havsbaserad vindkraft via havsplanerna lämnades i februari 2022 till Energimyndigheten, Svenska kraftnät, Försvarsmakten, Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk och Sveriges geologiska undersökning. Därefter ska Havs- och vattenmyndigheten driva arbetet vidare och senast i december 2024 lägga fram förslag till reviderade havsplaner. Det finns en relativt god bild av hittillsvarande och planerad vindkraftsutbyggnad. Men det saknas en analys av förutsättningar, hinder och förslag för att möjliggöra ambitionen om 120 TWh. Det tre viktigaste hindren är, enligt vår bedömning, den långsamma nätutbyggnaden i kombination med långa och okoordinerade tillståndsprocesser, Försvarsmaktens motstånd samt kommunala veton i Sveriges sjöterritorium. Dessa hinder berörs nedan. Nätutbyggnad och handläggningstider. Det finns ingen kartläggning av handläggningstider för havsbaserad vindkraft, men den förra regeringen ville ha ett mål om en halverad tillståndstid för ”vindkraft långt ute till havs”. Även den nuvarande regeringen har uttryckt att de vill se kortare tillståndstider. Regeringen kan ge Svenska kraftnät i uppdrag att påskynda utbyggnaden och regeringen kan konkretisera målet om handläggningstider så att det inte bara avser ”vindkraft långt ute till havs”, utan också vindkraft i Sveriges sjöterritorium (ut till 22 km från kusten), där det går snabbast att bygga ut. Försvarsmakten. Försvarsmakten har under perioden 1 januari 2017 till februari 2022 avstyrkt nio av tio vindkraftverk till havs, eller drygt 3 000 sådana vindkraftverk. Under 2021 lämnade Försvarsmakten 24 yttranden om havsbaserade projekt, varav endast fyra var ”helt eller delvis” förenliga med riksintresset, medan 20 (83 procent) ansågs innebära ”risk för skada”. Som nämnts ovan är Försvarsmakten en av de myndigheter som nyligen fått i uppdrag att möjliggöra ytterligare 90 TWh havsbaserad vindkraft, utöver de 30 TWh som ryms i nuvarande havsplaner. Försvarsmakten har också i uppdrag i regleringsbrev att ”utveckla förmågan till tidig dialog och samverkan med relevanta myndigheter och organisationer i planerings- och prövningsprocesser för förnybar energiproduktion”. FOI har, på uppdrag av Energimyndigheten och Försvarsmakten, utarbetat en rapp
|
|
| 3. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Utökad elproduktion till 2030
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vi, Filip Johnsson och Markus Wråke, presenterade på DN Debatt[1] den 11 mars en debattartikel om potentialen att bygga ut den svenska elproduktionen till 2030: ”Hantera båda kriserna genom mer elproduktion.” Den enda replik[2] som publicerades avsåg att artikeln inte inkluderade potentialen med återstart av Ringhals 1, vilket bemöttes i slutrepliken[3]. Det framfördes inte heller någon kritik mot de angivna potentialerna i andra sammanhang, så vitt vi kunnat se. I artikeln summerades potentialen för de olika kraftslagen: ”Sammantaget är det fullt möjligt att öka Sveriges elproduktion med ungefär 140 TWh fram till 2030, vilket motsvarar hela Sveriges nuvarande elanvändning. Denna nivå ligger i linje med det långsiktiga behovet för att möta elektrifieringen och möjliggöra klimatomställningen – men produktionen kan tidigareläggas.” Detta dokument utgår från de nedbrutna angivna TWh-siffrorna i debattartikeln, och kompletterar med fler källor och resonemang. I början av varje stycke återges vad som angavs i debattartikeln.
|
|
| 4. |
- Sköldberg, Håkan, et al.
(författare)
-
BIO-CCS I FJÄRRVÄRMESEKTORN – SYNTES
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den svenska fjärrvärmesektorn har stor potential att bidra med negativa koldioxidutsläpp genom bio-CCS, minst 10 Mton per år. Den största osäkerheten beträffande möjligheterna för bio-CCS gäller marknads förutsättningarna. Uppvärmningsbranschen har en vision om att år 2045 utgöra en kolsänka. Ett sätt att åstadkomma detta är genom att avskilja och lagra koldioxidutsläpp med biogent ursprung. Ett antal fjärrvärmeföretag har redan olika långt gångna planer på att satsa på bio-CCS. De har sett ett värde i att samarbeta kring hur detta kan åstadkommas. Ett led i detta är projektet Bio-CCS i fjärrvärmesektorn som består av ett gediget underlag baserat på forskning kring olika aspekter av frågan samt en strategi baserad på det underlaget. I denna rapport redovisas en syntes av detta forskningsarbete. Projektet visar att fjärrvärmesektorn har stor teoretisk potential att bidra med negativa koldioxidutsläpp, minst 10 Mton per år. I huvudsak är avskiljning, transport och lagring av koldioxid beprövad teknik även om tillämpningen i detta fall är ny. Även om bio-CCS är förknippad med energianvändning så bidrar tekniken sett ur ett systemperspektiv med stor nytta för att minska koldioxid[1]utsläppen. Bio-CCS är en relativt dyr teknik och det är angeläget att utnyttja samverkan och kluster för att exempelvis skapa ökad kostnadseffektivitet i transport och mellanlagring. Tillgång till lagringsplatser är en förutsättning för framgång och flera alternativ bedöms bli tillgängliga. Det kan dock uppstå konkurrens om tillgången till lagringsplatserna. De regelmässiga förutsättningarna för bio-CCS i Sverige har förbättrats avsevärt de senaste dryga decenniet. Flera regelmässiga hinder kvarstår dock. En del utgör mindre barriärer, andra är av mer betydande karaktär. Den största osäkerheten beträffande möjligheterna för bio-CCS gäller ekonomin. Flera potentiella finansieringsmetoder har studerats, både stöd, regleringar och frivilligmarknader. Det finns fortfarande oklarheter kring syftet med planerade stöd och det framtida ägandet av de negativa utsläppen. Det genomförda projektet har skapat ett forum för kunskapsuppbyggnad, erfarenhetsutbyte och nätverkande, vilket de deltagande företagen bedömt vara mycket värdefullt.
|
|
