| 1. |
- Andersson, Frida, et al.
(författare)
-
A life-course perspective on girls' criminality
- 2012
-
Ingår i: Girls at risk. - New York, NY : Springer. - 9781461441298 - 9781461441304 ; , s. 119-137
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- This chapter explores the female patterning of crime and factors that differentiate between these patterns. The theoretical frame considers the developmental course of criminality and some common developmental pathways or trajectories. This perspective is concerned with identifying factors across people’s lives that account for both stability and change in antisocial behavior and crime. The family, school, and peer groups, expressed in social bonds and social networks, are the dominant sources of social control during childhood and adolescence and although childhood oppositional behavior tends to attenuate these important sources of social control, this is not invariably the case. The chapter has a special focus on a female pattern of crime that has not previously been given so much attention in research, namely an adulthood-onset trajectory. The overall aim is to contribute to a better understanding of factors that contribute to the development of different criminal careers among females by studying individual and social characteristics and how such factors interact to change and shape criminal involvement over two critical developmental phases: early adolescence and the transition into young adulthood for a cohort of Swedish girls.
|
|
| 2. |
- Andersson, Frida, et al.
(författare)
-
Sex differences in offending trajectories in a Swedish cohort
- 2012
-
Ingår i: CBMH. Criminal behaviour and mental health. - : John Wiley & Sons. - 0957-9664 .- 1471-2857. ; 22:2, s. 108-121
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background Despite the increased interest in female offending trajectories over the last decades, knowledge is still limited. Aim To meet the need for more knowledge on female offending trajectories by studying sex differences in criminal career patterns. Method Data on 518 female and 2567 male offenders up to age 30 from the Swedish longitudinal Project Metropolitan study were analysed using latent class analysis. Results The female offenders were much less predisposed to offend than the males, but when they did, they tended to follow a similar set of trajectories to males in their criminal development over time. Four criminal career patterns were identified for each sex. Two patterns were the same between the sexes, and two were gender unique. All career patterns had meaningful and distinct associations with crime characteristics. Conclusions Our study presents indicators relating both to gender differences and to heterogeneity within the group of female offenders. One important finding was the identification of an adult-onset offender group unique to females. This group was characterised by high criminal activity over the years following their late onset. Further research will focus on the childhood origins, pathways and outcomes of different female antisocial and criminal careers.
|
|
| 3. |
- Ivert, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Pathways to child and adolescent psychiatric clinics : a multilevel study of the significance of ethnicity and neighbourhood social characteristics on source of referral
- 2011
-
Ingår i: Child and Adolescent Psychiatry and Mental Health. - : BioMed Central. - 1753-2000. ; 5:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background In the Swedish society, as in many other societies, many children and adolescents with mental health problems do not receive the help they need. As the Swedish society becomes increasingly multicultural, and as ethnic and economic residential segregation become more pronounced, this study utilises ethnicity and neighbourhood context to examine referral pathways to child and adolescent psychiatric (CAP) clinics. Methods The analysis examines four different sources of referrals: family referrals, social/legal agency referrals, school referrals and health/mental health referrals. The referrals of 2054 children aged 11-19 from the Stockholm Child-Psychiatric Database were studied using multilevel logistic regression analyses. Results Results indicate that ethnicity played an important role in how children and adolescents were referred to CAP-clinics. Family referrals were more common among children and adolescents with a Swedish background than among those with an immigrant background. Referrals by social/legal agencies were more common among children and adolescents with African and Asian backgrounds. Children with Asian or South American backgrounds were more likely to have been referred by schools or by the health/mental health care sector. A significant neighbourhood effect was found in relation to family referrals. Children and adolescents from neighbourhoods with low levels of socioeconomic deprivation were more likely to be referred to psychiatric child and youth clinics by their families in comparison to children from other neighbourhoods. Such differences were not found in relation in relation to the other sources of referral. Conclusions This article reports findings that can be an important first step toward increasing knowledge on reasons behind differential referral rates and uptake of psychiatric care in an ethnically diverse Swedish sample. These findings have implications for the design and evaluation of community mental health outreach programs and should be considered when developing measures and strategies intended to reach and help children with mental health problems. This might involve providing information about the availability and accessibility of health care for children and adolescents with mental health problems to families in certain neighbourhoods and with different ethnic backgrounds.
|
|
| 4. |
- Levander, Sten, et al.
(författare)
-
Behandling inom kriminalvården
- 2010
-
Ingår i: Kriminalvård i praktiken. - : Studentlitteratur AB. - 9789144028422 ; , s. 99-119
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 5. |
- Mellgren, Caroline, et al.
(författare)
-
Riskanalys i polisverksamhet : utvärdering av riskanalys för våld på individnivå: check-10(+)
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I följande rapport sammanfattas resultatet från en utvärdering av Check-10(+). Check-10(+) är en av de strukturerade checklistor för bedömning av risk för upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis. Rikspolisstyrelsen föreslog efter en inspektion av polismyndigheternas rutiner vid riskanalys (Rikspolisstyrelsen, 2010) att de metoder och verktyg som används inom svensk polis för att bedöma risken för upprepat våld på individnivå bör utvärderas. Detta baserades på att de olika metoder för riskanalys och specifika verktyg för riskbedömning som tillämpas inom svensk polis har utvärderats i begränsad utsträckning, och att kunskapen om hur verktygen fungerar är bristfällig. I en uppföljande inspektion av myndigheternas arbete med riskanalys (Rikspolisstyrelsen 2014:9) rekommenderas att verktygen SARA, SAM, PATRIARK och eventuellt Check-10(+) ska användas nationellt. Utvärderingen bygger på en genomgång av 98 ärenden i vilka en riskbedömning med Check-10(+) genomfördes i Polismyndigheten i Uppsala län. Arbetssättet och verktyget studeras avseende den initiala bedömningen där ärenden som sedan går vidare till strukturerad bedömning sorteras ut, internt bortfall, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder, återfall i brott samt fördelning av risknivåer. De ärenden som bedömdes med Check-10(+) var olika och inkluderade brottstyper som olaga hot, och misshandel men även mordbrand och utpressning för att nämna några. Det interna bortfallet var stort främst avseende faktorer som var associerade med gärningspersonen med det gemensamt att de rörde personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkänsla. Bortfallet var så stort (mer än 30%) att instrumentets validitet var hotad. De flesta ärenden bedöms i mitten av den skala på vilken risken och hotbilden bedöms. Det vanligaste är att det föreligger viss risk eller risk och låg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). Få ärenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet ärenden där risken bedöms som betydande och hotbilden som hög är mycket få. Antalet riskfaktorer stiger med risknivån och hotbildsnivån. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltså risken och hotbilden. I knappt hälften av ärendena rekommenderas någon stöd- och/eller skyddsåtgärd och i ungefär en fjärdedel av det totala antalet ärenden genomfördes den rekommenderade åtgärden. De åtgärder som rekommenderas är i huvudsak samtal som innehåller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gäller främst vittnen), säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden. Det är inte möjligt att identifiera något mönster i siffrorna. Oavsett risknivå rekommenderas åtgärder i ungefär hälften av ärendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat återfall rekommenderas åtgärder i ca 40% av ärendena. Åtgärder på basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, också oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltså inte någon systematik i detta och riskbedömningen styr inte åtgärdsrekommendationerna. Detta är den enda utvärdering av verktyget som hittills genomförts. Den viktigaste slutsatsen är därför att kunskapen om hur Check-10(+) fungerar i polisverksamhet måste öka innan verktyget rekommenderas som en nationell modell för bedömning av risk för generellt våld på individnivå. Resultaten från föreliggande utvärdering pekar på brister som måste åtgärdas och det bör föras en diskussion kring möjligheterna att bedöma risken för upprepat våld för så olika brottstyper som de som bedöms med verktyget i den här studien.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Mellgren, Caroline, et al.
(författare)
-
Riskanalys i polisverksamhet : fungerar det? Slutrapport från ett utvärderingsprojekt
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- De olika verktyg för riskbedömning av upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhet har hittills utvärderats i begränsad utsträckning. I föreliggande rapport sammanfattas resultat från fyra studier i vilka verktygen Check-10(+), SARA:SV och Skånemodellen har utvärderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a; 2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger på kunskap om riskfaktorer för de olika brottstyper för vilka återfallsrisken ska bedömas och stöd- och skyddsåtgärder sättas in. Den mesta kunskapen kommer dock från andra verksamheter än polisverksamhet. Följande frågor diskuteras i rapporten: *Vilka är de ärenden som blir föremål för strukturerad bedömning och hur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund? * Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet? * Kan riskanalys anses fungera väl i polisverksamhet? Den initiala bedömningen är det första steget i riskanalysens process. Om den inte fungerar är sannolikheten större att inte heller den strukturerade bedömningen i steg två fungerar. Genomgången av de ärenden som blir föremål för riskanalys med Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SV visar att få av alla de ärenden som anmäls under ett år bedöms strukturerat. Av dem är det endast ett fåtal där det bedöms föreligga särskilt förhöjd risk, de fl esta bedöms som låg eller medelhög risk. För att vidare svara på frågan om de mest allvarliga ärendena blir bedömda bör en uppföljning göras för ett urval av de ärenden som inte går vidare till strukturerad bedömning för att kunna jämföra återfallsfrekvensen med och utan bedömning och tillhörande stöd- och skyddsåtgärder. För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförts utifrån dessa är det interna bortfallet stort för vissa faktorer, särskilt för de som rör gärningspersonens psykiska hälsa. * Detta innebär i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplett underlag. Det i sin tur innebär att den träffsäkerhet man haft i de vetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte går att uppnå i polisens vardagsarbete. Förlusten i träffsäkerhet kan vara så stor att bedömningen närmar sig slumpnivån. Då är det meningslöst att alls göra riskbedömningar. * Verktygen visar låg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta bland ärenden som bedömts med Skånemodellen och SARA:SV är stor, till- gången till åtgärder är begränsad och åtgärdernas preventiva förmåga förefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken. Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de åtgärder som vidtas på basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte har någon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv åtgärd som enligt kriminologisk forskning inte fungerar brottspreventivt på en viss grupp av kriminella – då är vinsterna med verksamheten små. När de första moderna riskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserade man ute slutande på riskbedömningen – inte vad som skulle göras utifrån den. I dag är riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade med riskhanteringsåtgärder. Om ambitionen är att basera denna typ av verksamhet på vetenskap räcker det inte att utvärdera om riskbedömningarna är tillräckligt bra – vi måste också utvärdera effekten av de åtgärder som styrs av riskbedömningen. Mot bakgrund av detta är en av de viktigaste slutsatserna – och rekommendationerna – att kunskapen om hur verktygen fungerar måste öka innan rekommendationer görs. Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet för brott och kan verktygen anses fungera väl i svensk polisverksamhet? Ett kortfattat svar på frågan är: Nej, inte baserat på de utvärderingar som genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka ärenden som inte bedöms är begränsad och vi vet inte om ”rätt” ärenden går vidare. Baserat på att fl est ärenden bedöms som låg eller medelhög risk är en rimlig slutsats att många högriskärenden missas. Bortfallet är ibland så högt att bedömningens validitet måste ifrågasättas, dvs. man mäter inte det man avser att mäta och en bedömning baserad på bristfällig information riskerar att bli felaktig. Detta bekräftas av att träffsäkerheten är låg och andelen upprepat utsatta hög. I tillägg är interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden låg, både för Skånemodellen och för SARA:SV. En kritisk faktor är det första steget i riskbedömningen (screening), dvs. procedurerna för att välja ut ett begränsat antal av alla inkommande ärenden, som sedan går vidare till en strukturerad riskbedömning. Det bör vara möjligt att skapa välfungerande screening-rutiner på basen av redan kända sakförhållanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariska riskfaktorer som är omedelbart tillgängliga för polisen vid screeningen. Sådana riskfaktorer är ålder, kön, tidigare kriminalitet i allmänhet och våldskriminalitet i synnerhet, offer (närstående och/eller andra), brottsbredd (många olika typer av tidigare brott), vårddomar och indikatorer på missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvärdera och anpassa arbetet med riskbedömning av våld på individnivå. Därefter bör nationella verktyg rekommenderas och riktlinjer för arbetet tas fram. Detta kräver resurser, men menar man allvar med satsningen på riskbedömningar är detta nödvändigt. Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det långsiktiga förbättringsarbetet inledas omgående.
|
|
| 8. |
- Svalin, Klara, et al.
(författare)
-
Utvärdering av SARA: SV
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Materialet som analyserats omfattar 320 ärenden som efter initial bedömning blev föremål för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under åren 2011 och 2012. Fokus för utvärderingen är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Verktyget har främst utvärderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder samt interbedömarreliabilitet. Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare våld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan variablerna är stora men bortfallet är systematiskt lägre för riskfaktorerna rörande gärningspersonens bakgrund (4-39 %) jämfört med faktorerna som rör gärningspersonens psykosociala situation (10-53 %). Jämfört med liknande studier är bortfallet högt. I praktiken innebär det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras på otillräcklig information om gärningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger på den information som krävs för att bedöma risken. Ju högre bedömd risk, både för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för något brott. I flertalet fall är alltså de åtgärder som sätts in inte tillräckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar också att kategorin låg/viss risk är störst, att bedömarna inte använder hela bedömningsskalan samt att återfallen är vanligare i ärenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebär sammantaget att verktyget SARA:SV har låg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dåligt för att inom polisverksamhet predicera återfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna återfall/ej återfall) eftersom antalet korrekta förutsägelser endast är ungefär 7 av 50. Den vanligaste rekommenderade åtgärden är kontaktförbud (en dryg fjärdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefär lika många fall. Säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning rekommenderas i drygt 20 % av ärendena. Övriga åtgärder än dessa förekommer sällan. Totalt rekommenderades 355 åtgärder. I 42 % av ärendena rekommenderades inga åtgärder, i 30 % en åtgärd, i 10 % två eller tre åtgärder och i ett litet antal fall (färre än 5 %) fyra eller maxantalet fem åtgärder. Samtliga åtgärder rekommenderas i större utsträckning än de genomförs. Kontaktförbud beviljas av åklagare endast i knappt hälften av de fall där de rekommenderas av den som gör riskbedömningen. Interbedömmarreliabiliteten är god för de sammanfattande bedömningarna men detta är skenbart. Samstämmigheten uppkommer genom den magkänsla som är gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanställda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi på hur två bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall på ett visst sätt (utifrån svaren på huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) är dessa helt olika. Eftersom man är osäker på sin bedömning håller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man använder sig i huvudsak av två (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra återfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. Vår undersökning kan inte ge några definitiva svar på om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det är omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta är ett problem som vidhäftar alla studier inom området. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra något åt den. Det går inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gärningsperson har hög eller låg risk och sedan agera utifrån detta när åtgärder vidtas. Kortfattat visar utvärderingen att bortfallet är stort och att vissa faktorer, särskilt de personlighetsmässiga faktorerna, är svåra att bedöma, och att riskbedömning i sig är ett svårt uppdrag som utan rätt implementering och utbildning blir mycket svårt att lyckas med. Dessutom är evidensbasen för den preventiva förmågan hos de åtgärder som finns tillgängliga svag.
|
|
| 9. |
- Andersson, Frida, et al.
(författare)
-
Adult onset offending in a Swedish female birth cohort
- 2013
-
Ingår i: Journal of criminal justice. - : Elsevier. - 0047-2352 .- 1873-6203. ; 41:3, s. 172-177
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- In criminal career research, the existence of an adult onset trajectory has been identified more or less regularly over recent decades, providing indications of the existence of a group of serious offenders that resembles the early onset chronic offenders. The aim of this study is to further explore the origins and development of the adult onset females with regard to familial and social predictors and life events. Results are based on the Project Metropolitan data for 7,398 girls up to age 30 using logistic regression. The adult onset group showed a markedly higher prevalence of all covariates when compared with non-offenders and they are largely similar to the high level chronics. A logistic regression model including 11 covariates identified only two predictors on which the adult onsetters could be separated from the high level chronics. The authors conclude that there is support for the actual existence of the adult onset group, and that the group is difficult to separate from the high level chronics on the basis of structural factors. Using additional variables, including individual factors, further research should focus on answering the question of how the delayed onset of this group might be explained.
|
|
| 10. |
- Ivert, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Adolescents’ Perceptions of Neighbourhood Social Characteristics : Is There a Correlation with Mental Health?
- 2014
-
Ingår i: Child Indicators Research. - : Springer. - 1874-897X .- 1874-8988. ; 7:1, s. 177-192
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Over recent decades, several studies have investigated the relationship between features of the social environment and adolescents’ mental health. Neighbourhood characteristics, based on official statistics or measured by means of surveys among the adult population, such as neighbourhood socioeconomic deprivation or social capital have been linked to adolescent mental health. However, adolescents’ individual perceptions of their neighbourhoods may be an equally important factor for understanding variations in adolescent mental health. The objective of this study has been to increase the knowledge on how adolescents’ perceptions of the social characteristics of their neighbourhoods are related to their mental health, and on whether perceptions of the neighbourhood have an independent effect over and above that of the socioeconomic structure of the neighbourhoods in which the adolescents live. Furthermore, we have studied whether this relationship differed between girls and boys, or between adolescents with different ethnic backgrounds. The study was carried out in 2011–2012, and includes 483 adolescents born in 1995 and living in the city of Malmö. Our results show that adolescents’ perceptions of the social characteristics of their neighbourhoods appear to be associated with their mental health, but these associations seem to differ between adolescents depending on individual characteristics (i.e. gender or parental country of birth). Interventions aimed at improving the social characteristics of adolescents’ everyday environments may be an important factor in reducing mental health problems. However, it is important to acknowledge that the influence of perceived neighbourhood characteristics interacts with individual characteristics.
|
|
