| 1. |
- Beckman, Claes, 1962-, et al.
(författare)
-
Ett ödesval för regionen
- 2009
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - Gävle. - 1103-9302. ; 6 februari
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 2. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Camus 40 år senare
- 2009
-
Ingår i: Gefle dagblad. - 1103-9302. ; 12 juni
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Anmälan av Albert Camus' "Främlingen" i samband med att romanen återutgivits på Albert Bonniers Förlag i ny översättning av Jan Stolpe.
|
|
| 3. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Döden kom emellan
- 2008
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; 24 juni
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Ur recensionen: "Romanförfattaren Olsson väljer, liksom Olof Lagercrantz i biografin ”Stig Dagerman” (1958), att tolka det mesta som hänt i Dagermans liv som vore självmordet förutbestämt. Stöd finner Olsson i brev och litterära texter som Dagerman skrivit, men den täthet av skeenden som finns i allas våra liv, den tjocklek av möjligheter som går att uttyda i en författares skänk till oss läsare skulle kunna förstås annorlunda." /.../ "Ännu en. Ja, och två till senare i år, men då handlar det om akademiska avhandlingar. Karin Dahl disputerar i Göteborg den 27 september på en avhandling om hur de dagermanska orden mottagits i Italien och Frankrike och Rikard Apelgren i Stockholm på en avhandling om tid och rum i Dagermans prosa. Annars. Det är dags att skriva om den humoristiske Dagerman och varför inte ta hjälp av Dagerman och de andra fyrtiotalisterna för att förstå lite mer av globaliseringens hot och möjligheter? 'Dikt är ingen privatsak utan en offentlig angelägenhet och en författare är en person vars liv är en allmänning.'”
|
|
| 4. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
En vidrig historia :
- 2009
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - Gävle. - 1103-9302. ; 24 april
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Inledning till artikeln: Vi befinner oss i Uppsala på 1880-talet. Två människor ur olika samhällsklasser kommer att mötas. Den ena en ung kvinna som inte vill tjäna någon, den andra en tjänande doktor som kommer att assistera i arbetet med att undersöka en särskild grupp kvinnor. I den gruppen kommer den unga kvinnan som inte vill tjäna att ingå. Gruppen kvinnor är ärkebiskopssätets offentliga kvinnor och en gång i veckan ska de undersökas. Doktor Stig Hjalmar Ekeberg och Sara Kristina Olofsdotter. Ola Larsmos roman handlar förvisso om en tid som flytt. Detaljer och stämningar, tilltal och replikväxlingar, känns rejält placerade i tiden bortom det moderna, då samhällsklass och tillhörighet syntes på utsidan. Men, här är också vårt nu: brytningstid. Då ett modernt samhälle i vardande: urbanisering, bildningsrörelse, fackförbund, industrialisering, nya samhällsklasser.
|
|
| 5. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Gott med Gibbons : På scen
- 2008
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; 18 september
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 6. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Inget besvär med Dagerman i Göteborg
- 2007
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; :30 januari
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Recension av ”Bröllopsbesvär”, dramatisering av Stig Dagermans roman med samma namn med premiär på Göteborgs Stadsteater 27 januari 2007. Recensionen införd i Gefle Dagblad 30:e januari 2007 med rubriken ”Inget besvär med Dagerman i Göteborg”.Inget besvär med Dagerman i GöteborgTEATERGÖTEBORGS STADSTEATERBröllopsbesvärAv Stig DagermanDramatisering: Stig LarssonMedverkande: Mirja Burlin, Ralph Carlsson, Eivin Dahlgren, Marie Delleskog,Maria Eggers, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Åsa-lena Hjelm, Henric Holmberg, Thomas Nystedt, Victor Trägårdh, Jill Ung, Martin Wallström-Milkéwitz, Cecilia Wernesten och Johannes Leyman (musiker)Tre osynliga med mycket närvarande Stig på Göteborgs Stadsteaters Stora Scen.Ett: författaren Stig Dagerman som 1949 skrev sin sista roman, ”Bröllopsbesvär” under stor press. I brev till förläggaren Ragnar Svanström skrev han om sin förvåning ”över att jag en gång, kunnat ställa ihop ord som det stod lite skimmer kring. Jag är avundsjuk på den jag en gång var. Nu ser varenda sida ut som ett korrektur, en likgiltig samling bisatser. Och tycker jag mig ha nånting att säga, nog grånar det så fort jag skriver ned det.” Och i ett annat följebrev skrivet något senare: ”Gud vad det är ljuvligt att kunna jobba igen, att vara i smältning efter två års istid. Jag har inte sovit på två nätter på den tredje, om dagarna går jag i feber, en skön, och känner mig saligt berusad.”Två: författaren Stig Larsson som med stor känslighet och trogen originalet dramatiserat denna snart sextio år gamla roman så att den går att kliva in i och vistas i, ett dramatiserande arbete som visar andra sidor av Larsson och där det känns som som att två textrader hos Dagerman hjälpt honom att hitta en mycket lyckad bro från roman till scenisk gestaltning. ”Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse.” (Tror vi på människan?” 1950) Och: ”De hade själva många fel men de dolde dem aldrig. De kunde inte och ville inte.” (Om de älskade farföräldrarna som Dagerman växte upp hos på Norrgärdet i Älvkarleby i ”Ett barns memoarer” från 1948.)Tre: Konstnären Stig Claessons målning ”På landet” uppförstorad och täckande det centrala scenrummet redan innan spelet börjar och tillsammans med en försiktig husgavelsscenografi i falurött och orgelmusik omgående gör att överenskommelsen mellan scen och publik är klar.När jag går ut från föreställningen nynnar jag på en låt om att älska den man råkar vara nära. Det är inte en av Dagebys nyskrivna sånger, de som tillsammans med Anita Björks inläsningar av centarla romanavsnitt emellanåt i föreställningen skänker oss behövligt berättarteateravstånd, avstånd där utandning får oss att minnas att det är teater vi deltar i, en teater som i kasten mellan det tokroliga och avgrundsskrämmande, det komiska och det tragiska, får oss att begripa att det vi är med om är skildringar av de alternativa vägar våra egna liv kan hamna i och ta.Sången jag nynnar på och som klämts fram ur minnesskrymslorna av pjäsens återkommande replik, om att man tager vad man haver, är från 70-talets första år och i översättning lyder textraden ”om du inte kan vara med den du älskar, älska den du är med” (Stephen Stills, 1970).Det har gått två dygn sedan jag såg premiären på ”Bröllopsbesvär” och intrycken är fortfarande överväldigande, ja, än mer än direkt efter premiären. Inte sedan jag såg ”Den ludna gorillan” på Folkteatern i Gävleborg har jag erfarit en sådan kraft från scen och salong.På nattkaféet en bit från Stadsteatern i väntan på morgontåget hemåt, blir de här raderna till: Det är besvärligt i livet. Också. Hur bra kan det bli på teatern? Det är som att upptäcka en massa möjligheter och hot som inte gick att uppfatta när man var mitt i steget, livets mångfald uppenbaras och tillfälligheterna kanske inte alltid är slumpens verk.Vad mer kan man önska av teatern än att den förflyttar och uppenbarar? Pjäsen blir emellanåt större än situationen och jag finner mig vara i det mångskiftande, myllrande, bröllopsbesvärliga dygnet som Johan Wahlström så känsligt iscensatt, ensemblen lyhört vandrar in och ut i. skönt att se organisten i fonden, att höra Anita Björks berättarröst och här sker något som inte alltid inträffar på teatern.Överenskommelsen mellan scen och salong fungerar och i nästan tre timmar befinner vi oss i ett norduppländskt känslostormande där man tar vad man har och hjärtat är med och det blir dubbelt starkt och med tacksamhet hörs ingen härmad dialekt.Första akten ligger det komiska närmast, i andra det tragiska. I den rika romanen finns så många spår att följa, så många berättelser att vika ut, förklara och förstå och på scenen möter vi slaktar’ Westlund som ska äkta den mycket yngre och gravida Hildur, dotter till Snigeln, han som byggde på en våning.Snigelns historia skulle i sig räcka för en nog så intressant föreställning, den som bygger på en våning på huset sitt och av omgivningen skänks både spe och avund. Hilma Palm, brudens mor som aldrig sover och som så i djupet försonat sig med sitt öde. Även ett hårt öde kan i accepterandet väcka mjukhet och ro.Tre luffare av annat slag än Martinsons Bolle, luffare med passioner, vildsinthet och stolthet som vi alla är befryndade med, åtminstone så länge romanen/pjäsen varar. Radiohandlaren som är det modernas och stadens budbärare, han som står för det nya, det som komma skall, och landsbygdens drängar, döttrar och söner som både bedåras och på ryggen talar nedlåtande om onödigt bjäfs, sånt utan funktion.Och pigan Svea som av Westlund får en brosch för ”lång och trogen tjänst” tar i romanen men inte på scenen emot den för ”kort och otrogen tjänst” och här ännu en berättelse att vika ut som ur den dagermanska mångfalden återstår att nyttja räntan av. Om aktörerna skulle många sköna ord kunna sägas. Ingen går från scenen med något ogjort. Här är ensemblespelet det centrala, lyhördheten för nästa steg och den ur publiken som skriver detta önskar inte guldstjärnors tidsbundna och kortsiktiga ytlighet åt teaterkonstens yrkeskunnandes företrädare, utan en fortsättning på det eviga samtalet om var det är, detta att vara människa och att välja sin väg, vare sig möjligheterna är många eller få.När jag efter föreställningen frågar Annemarie Dagerman, Stig Dagermans första fru, säger hon att ”det var så här det var på Norrgärdet, det är äkta och det är det bästa jag sett någon göra av Stigs texter”. Jag frågar henne om hur hon på Sångaren och får till svar ”ja, du…”.Tanken på Sångaren dröjer kvar och det är svårt att inte tänka på Sångaren som ett av Dagermans självporträtt. Sångaren som inte får fram en ton, författaren som tvivlar på sin förmåga och ständigt skriver under press från många håll, inte minst inifrån. -Var jag bra? frågar Sångaren, när han tror att han sjungit och sjungit vackert på bröllopet i ett norduppländskt förflutet som skulle kunna vara på vilken landsbygd och i vilken tid som helst: - Jo, hur sjöng jag? - Hur skrev jag? var den fråga författaren till ”Bröllopsbesvär aldrig ställde.
|
|
| 7. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Kontinentala berättelser : Boken
- 2008
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; 24 oktober
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- En berättelse om att närma sig, att nalkas, en osynlig kontinent. Osynlig? För vem? Vilken kontinent? Egentligen två kontinenter: Oceanien och då närmare bestämt Vanuatu, självständigt sedan 1980, tidigare Nya Hebriderna och människans inre kontinent, den allomfattande mänskliga och hacken och skadorna som gjorts i den med kolonialismens vapen och smittspridning. Skador hos såväl de koloniserade som i kolonisatörernas efterlevande.Jean-Marie Gustave Le Clézio tar oss i kanot och med mytens kraft till en övärld där omkring 200 000 människor lever, 70 språk talas, myterna är del av vardagen, aids slår hårt och slavhandelns (så kallad blackbirding 1850-1903) konsekvenser fortfarande är uppenbara.
|
|
| 8. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Läsa Röda Rummet? Varför det?
- 2005
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; 17 september
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Statsminister Persson har talat. Mot slutet av Regeringsdeklarationen sa han: "Ytterligare insatser behövs för att främja läsning, inte minst bland ungdomar. Litteraturstödet utökas och Statens kulturråd ges i uppdrag att initiera en utgivning av klassiska verk."
|
|
| 9. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Selma 150 år idag : minnesvärt
- 2008
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; :20 november
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858, för just i dag 150 år sedan. Det första som kom för mig när jag skulle skriva de här raderna var vår blå tjuga, den där sedeln som också kallas ”Selma”. Det kulturella kapital som är hennes kvarlåtenskap har så att säga även myntverket förstått att trycka sedlar av och det kulturella kapitalet växlas till betalningsmedel. I stället för att tvinga fram förnumstiga formuleringar ur egna möten med de lagerlöfska läsningarna, lånar jag från två av hennes Nobelprisvänner, den polske författaren Czeslaw Milosz (1980) och den japanske författaren Kenzaburo Oē (1994) vilka båda i sina Nobelföreläsningar skriver om sina respektive möten med Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. Selma Lagerlöf själv får avsluta med några mycket innehållsdigra rader ur ”Kejsaren av Portugallien – En Värmlandsberättelse”.
|
|
| 10. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Valet inuti : Boken
- 2009
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - Gävle. - 1103-9302. ; 20 april
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Artikelns inledning: Inuti är ett läge och en plats. Utanför likaså. Att vara inuti något man inte valt att vara i, kan vara nog så smärtsamt. Att välja att vara inuti kan också det göra ont, men mindre ont än att vara utanför. Det var just utanför flickebarnet höll på att bli när hennes pappa bara dog. Inte hade de elva åren de fått tillsammans räckt, så flickan gjorde som så att hon och pappan blev ett inuti. Det är nu fyrtio år sedan som, Hélène Cixous romandebuterade med ”Inuti” och hennes inuti var ett val hon träffade vid elva års ålder och som hon skildrar i en makalöst fascinerande språklig form. Den elvaåriga flickan som skulle bli författarinnan Hélène Cixous gick in i den döda fadern, blev i honom, höll honom kvar runt sig. Hélène Cixous föddes i Algeriet 1937 och kom som artonåring till Paris. Hon doktorerade studentrevoltåret 1968 med en avhandling om James Joyce och blev utsedd till professor i engelsk litteratur året därpå. Då, vid trettio ett års ålder, fick Cixous uppdraget att starta ett experimentellt universitet. Idén bakom Paris VIII var att möta studentrevoltens krav på medbestämmande och nya vetenskapliga angreppssätt. Hon knöt personer som Gérard Genette, Tzvetan Todorov, Gilles Deleuze och Michel Foucault till Paris VIII och 1974 startade hon Études Féminines, Europas första kvinnovetenskapliga forskningsprogram
|
|
