| 1. |
- Christiernsson, Anna, et al.
(författare)
-
Fiske och Natura 2000 : 7 kap. 28 a § miljöbalken i EU-rättslig belysning
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I rapporten redogörs för i huvudsak tre frågor.Den första frågan är om tillstånd krävs enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken för fiske som kan påverka miljön i ett Natura 2000-område.Även om frågan alltid måste bedömas med hänsyn till de miljöeffekter som riskeras vid varje fiskesituation, visar den rättsliga analysen att 7 kap. 28 a § miljöbalken, i belysning av EU-rätten, har ett vitt tillämpningsområde som typiskt sett gäller för olika slag av yrkesfiske. Det beror på följande faktorer:Fiske (såväl bottentrålning som andra fiskemetoder) är ett slags ”verksamhet” enligt 7 kap. 28 § miljöbalken, och bör även ses som ”plan eller projekt” enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet.Fiske omfattas av tillståndsplikt om det på ett ”betydande sätt” kan påverka områdets skyddssyfte. Redan en liten sannolikhet för sådan påverkan är tillräcklig, eller som EU-domstolen uttalar i målet Waddenzee: ”när det på grundval av objektiva kriterier inte kan uteslutasatt planen eller projektet kan ha en betydande påverkan på det berörda området” (kursiverat här). Vid bedömningen av påverkan ska beaktas inte enbart direkta effekter, utan även indirekta (såsom påverkan på näringsväven) och kumulativa (såsom andra fiskares uttag). Det är inte avgörande om fisket sker inom Natura 2000-området utan hur det påverkar detta.Återkommande fisken bör ses som enskilda projekt som ska konsekvensbedömas för sig enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet (och därmed även enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken), även om fisket påbörjades innan ett Natura 2000-område skyddades. Tolkningen bygger på EU-domstolens praxis när det gäller artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Dessutom är artikel 6.2 i direktivet tillämplig vid återkommande fisken. Artikeln innebär en allmän skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda miljön i området.Eftersom återkommande fisken bör ses som enskilda projekt, får övergångsregeln till 7 kap. 28 a § miljöbalken ingen verkan mot fiske som sker efter 1 juli 2001, oavsett när det skedde första gången. Dessutom gäller som sagt artikel 6.2 art- och habitatdirektivet.Den andra frågan är om 7 kap 28 a § miljöbalken kan tillämpas på fiske utanatt stå i konflikt med den gemensamma fiskeripolitiken och EUs exklusiva kompetens.Rättsläget har i betydande grad klargjorts genom artikel 11 i 2013 års grundförordning för fiske. Sveriges skyldigheter enligt artikel 6 art- och habitatdirektivet (och därmed 7 kap. 28 a § miljöbalken) gäller för såväl havsområdet innanför 12-milsgränsen som hela den ekonomiska zonen. Skyldigheten gäller även när åtgärderna rör andra staters fiskeverksamheter, men då ska ett särskilt förfarande tillämpas. Under vissa förutsättningar kan Sverige, vidta mer långtgående åtgärder för att bevara Natura 2000-områden, än som följer av artikel 6 art- och habitatdirektivet (se nedan).Den tredje frågan rör vilka rättsliga lösningar som kan komma ifråga för att i framtiden kontrollera fiske som kan påverka Natura 2000-områden.EU-rätten hindrar i princip inte att exempelvis Havs- och vattenmyndigheten utfärdar generella föreskrifter med sådana miljökrav på fisket att ”betydande miljöpåverkan” inte uppkommer och att därmed kravet på MKB och tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken inte aktualiseras. Av EU-rättspraxis följer dock att mycket höga krav måste ställas på innehållet i sådan lagstiftning. Reglerna ska ”säkerställa” att betydande påverkan på områdets skyddsobjekt inte kan ske vid något fisketillfälle (återigen med beaktande av möjliga direkta, indirekta och kumulativa effekter). I två rättsfall som redovisas i rapporten har medlemsstaternas lagstiftning med generella krav underkänts av EU-domstolen som tillräckliga för att undanta tillståndsplikt för viss verksamhet enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. I rapporten tas inte slutlig ställning till om det i praktiken alls är möjligt att undanta fiske generellt och hur i så fall de generella miljökraven i föreskrifter skulle utformas (den bedömningen kräver även annan kompetens än juridisk). Om generella förskrifter skulle komma ifråga, bör övervägas en ordning där föreskrifterna kontinuerligt uppdateras för att anpassas till förändringar i miljön. Föreskrifter behöver sannolikt preciseras för varje enskilt Natura 2000-område.En annan lösning kan vara att generellt förbjuda allt eller visst slags fiske inom, kanske också i närheten av, ett Natura 2000-område. Artikel 11 grundförordningen för fiske hindrar ett sådant förbud om det är mer långtgående än vad som följer av artikel 6.2 art- och habitatdirektivet. Däremot ger artikel 20 möjligheter till sådana åtgärder innanför 12-milsgränsen. Om åtgärderna syftar till att bevara fiskebestånd och endast riktas mot egna fartyg kan artikel 19 tillämpas.En individuell kontroll enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken kan ske genom Havs- och vattenmyndigheten i stället för länsstyrelsen. Prövningen av eventuell påverkan på Natura 2000-områden skulle då kunna samordnas med annan tillståndsprövning av fiske. Om prövningen fortsatt ska ske av länsstyrelsen, bör HaV ge vägledning om tillämpningen vad gäller fiske. Vägledningen bör utformas i enlighet med EU-domstolens praxis.
|
|
| 2. |
- Christiernsson, Anna
(författare)
-
Rättens förhållande till komplexa och dynamiska ekosystem : En studie om rättsliga förutsättningar för adaptiv och ekosystembaserad reglering och planering för bevarandet av biologisk mångfald vid jakt
- 2011
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Biological diversity, i.e., the variety of genes, species and ecosystems, is fundamental to all life on Earth. The conservation of biodiversity is consequently recognized both in national and international law as one of the prerequisites for achieving a sustainable development. However, the decrease in biodiversity is continuing, at all levels. One hypothesis for the failures is the lack of consistency between ecological and legal criteria, in particular regarding the incorporation of legal criteria relating to the complex and dynamic characteristics of ecosystems. A first purpose of this thesis is therefore to analyze whether the legislation on hunting and management of wildlife populations is developed with enough respect to ecological criteria necessary for achieving the goal of conserving biodiversity, at all levels. This also includes an assessment of legal preconditions for adaptive management as a means of handling ecosystem dynamics and limited ecosystem knowledge. Both national and EC legislation on hunting and management of wildlife populations have been included in the analysis. The result of the analysis shows that there are considerable differences between legal and ecological criteria, especially on the ecosystem-level, both in Swedish law and EU-law. However, the deficits are even more profound in Swedish law. The legislation is mainly concerned with the use of single wildlife species and there are few legal obligations to preserve or to consider interspecies relations, ecosystem functions or other ecosystemic characteristics. However, even on the species-level there are few legal requirements to guarantee that sustainable ecological limits are not infringed due to hunting decisions. The analysis also shows that there are few substantial legal requirements for ensuring adaptive management. There is therefore a risk that the necessary adjustments to eliminate environmental goal deficits will not be achieved. The analysis furthermore shows that the Environmental Code, with its general rules of consideration and the goal to preserve biodiversity, in principle, has an important function in forcing decision-making towards an increased ecosystem approach. However, as the Code lacks efficient instruments for control and enforcement related to hunting specifically, the Code has no essential impact on decisions on hunting in practice. A second purpose of the thesis is to discuss new legal approaches to wildlife management. To achieve this purpose a study of environmental legislation on the management of natural resources in New Zeeland, with emphasis on planning systems, has been conducted. From the result of the study, several implications for the development of Swedish law can be drawn. It is for example concluded that an increased integration between the regulation on hunting and wildlife management and the Environmental Code, can be an efficient way of achieving holistic and ecosystemic decision-making. Such integration is suggested either through including environmental hunting rules under the Environmental Code or through developing a new legal framework for the regulation, planning and management of wildlife, with functions to secure horizontal integration with the Code and other relevant sectoral laws (such as the Forest Act). Another conclusion is that a top-down-approach in the legislation is necessary, given that the goal of biodiversity is to be achieved. A lack of a top-down approach in the legal system will increase the risk that overriding complex and dynamic ecosystem goals are neglected at the lower administrative levels due to conflicts with other interests. However, it is also promoted that the legislation at the central level should be conducted as a framework legislation, leaving responsibility to regional or local levels to determine the specifics, in particular where ecological preconditions differ between areas or when detailed rules cannot be expected to hold for a long time. Given the non-linearity, unpredictable changes, uncertainty and lack of ecosystem knowledge, especially on the ecosystem level, too detailed regulation may in fact even counteract the achievement of the biodiversity goal. However, when a legislation is of framework character, it is important that it also include guiding principles, clear legal definitions and legal standards to steer the decision-making at lower levels. Such guiding rules must also be complemented with requirements of regulations and decision-making at lower levels to be consistent with higher levels. When possible and necessary, legal limits to ensure that the use of wildlife resources and biodiversity are maintained within ecological sustainable limits, should be included. A legal planning system is here promoted for achieving complex and dynamic goals in relation to wildlife regulation and management. Such a planning system must be ecosystemic and include functions for adaptive management. If so, it can be a legal approach for vertical integration and full implementation of legal requirements which are in consistency with the framework goals. Such a planning system should also be developed with the purpose to implement EU-requirements. In general a more clear and precise implementation of EU-law is motivated, not only from a legal perspective, but from a goal fulfillment perspective as well, considering that legal criteria on the EU-level in some aspects are more consistent with ecological criteria. The overall purpose of this thesis is thus to contribute to the discussion on new legal approaches for wildlife management that will achieve international, EU- and national goals on the preservation and sustainable use of biological diversity.
|
|
| 3. |
- Danell, Kjell, et al.
(författare)
-
Viltet
- 2010
-
Ingår i: Vilt, människa, samhälle. - Stockholm : Liber. - 9789147094189 ; , s. 17-31
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 4. |
- Michanek, Gabriel, et al.
(författare)
-
Adaptive Management of EU Marine Ecosystems - About Time to Include Fishery
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The article formulates two research questions. The first is how cur-rent knowledge on fish fauna and fishing activities are included in the Marine Strategy Directive (WFD) and the Water Framework Directive (WFD) adaptive planning. The MSD is relatively detailed in specifying such information but provides for considerable dis-cretion for member states as regards what to include in marine strategies. This has specific implications for coastal water as the WFD does not require fish species to be considered as a biological quality element in coastal waters. None of the directives requires member states to address fishing activities in the programmes of measures and this is in some situations not even possible. The sec-ond research question is how the MSD and WFD adaptive plan-ning impacts decisions according to the Common Fishery Policy regulation (CFP regulation), when deciding upon conservation measures. Despite a documented clear political ambition to inte-grate the MSD and WFD with the CFP regulation, integration has not effectively been realised in the legal instruments. A proposal 2013 for a new CFP regulation entails no change in this respect. Ecological sustainability in marine waters is not a legal precondition for economic and social sustainability of fishery.
|
|
| 5. |
|
|
