| 1. |
|
|
| 2. |
- Ellison, David, et al.
(författare)
-
Carbon accounting and the climate politics of forestry
- 2011
-
Ingår i: Environmental Science and Policy. - : Elsevier. - 1462-9011 .- 1873-6416. ; 14:8, s. 1062-1078
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Many proposals have been made for the more successful inclusion of LULUCF (Land Use, Land Use Change and Forestry) in the Kyoto framework. Though the positions of individual states or the goal of avoided deforestation guide many approaches, our model sets cost-effective strategies for climate change mitigation and the efficient and balanced use of forest resources at its center. Current approaches to forest resource-based carbon accounting consider only a fraction of its potential and fail to adequately mobilize the LULUCF sector for the successful stabilization of atmospheric greenhouse gas (GHG) concentrations. The presence of a significantly large "incentive gap" justifies the urgency of reforming the current LULUCF carbon accounting framework. In addition to significantly broadening the scope of carbon pools accounted under LULUCF, we recommend paying far greater attention to the troika of competing but potentially compatible interests surrounding the promotion of standing forests (in particular for the purposes of carbon sequestration, biodiversity protection and ecosystem promotion/preservation), harvested wood products (HWP) and bioenergy use. The successful balancing of competing interests, the enhancement of efficiency and effectiveness and the balanced use of forest resources require an accounting mechanism that weighs and rewards each component according to its real climate mitigation potential. Further, our data suggest the benefits of such a broadly based carbon accounting strategy and the inclusion of LULUCF in national and international accounting and emission trading mechanisms far outweigh potential disadvantages. Political arguments suggesting countries could take advantage of LULUCF accounting to reduce their commitments are not supported by the evidence we present. (C) 2011 Elsevier Ltd. All rights reserved.
|
|
| 3. |
- Ellison, David, et al.
(författare)
-
Reforming the EU approach to LULUCF and the climate policy framework
- 2014
-
Ingår i: Environmental Science and Policy. - : Elsevier BV. - 1462-9011 .- 1873-6416. ; 40, s. 1-15
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- We focus on recent progress in reforming the role of forests and other land use in the EU climate policy framework. EU inclusion of LULUCF (Land Use, Land-Use Change and Forestry) in the climate policy framework still lags international developments, remaining at odds even with the United Nations Framework Convention on Climate Change's (UNFCCC) Kyoto framework. Though the EU has made some important changes that eclipse even the UNFCCC framework-in particular regarding the inclusion of cropland and grazing land management in mandatory EU-level carbon accounting practices-in other respects the EU has far to go. As part of a strategy for fulfilling emission reduction commitments within the EU burden-sharing agreement, Member states are not permitted to trade either in domestically nor foreign produced forest-based carbon credits. On the other hand, both the EU and the UNFCCC/Kyoto LULUCF frameworks remain distant from an idealized model that could facilitate increased climate change mitigation and a more efficient and balanced use of forest-based resources. Limiting the incorporation of forests in the climate policy framework has significant consequences for the cost and rapidity of emission reductions. Forest potential thus remains under-mobilized for climate change mitigation. In this context, we draw particular attention to the fact that forest-based carbon sequestration's potential contribution to negative emissions represents an important missed opportunity. In the context of ongoing discussions over the EU and UNFCCC's Post-Kyoto frameworks, we propose an all-encompassing LULUCF carbon accounting model incorporating all previously omitted carbon pools and activities, thus weighing LULUCF removals and emissions on a par with emissions from other sectors (industry, the energy sector, end-users). The successful integration of LULUCF into the EU climate policy and carbon-trading frameworks could dovetail neatly with emerging international climate change mitigation efforts. (C) 2014 The Authors. Published by Elsevier Ltd. This is an open access article under the CC BY-NC-ND license (http://creativecommons.org(licenses/by-nc-nd/3.0/).
|
|
| 4. |
- Ellison, David, et al.
(författare)
-
The incentive gap: LULUCF and the Kyoto mechanism before and after Durban
- 2013
-
Ingår i: GCB Bioenergy. - : Wiley. - 1757-1693 .- 1757-1707. ; 5, s. 599-622
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- To-date, forest resource-based carbon accounting in land use, land use change and forestry (LULUCF) under the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), Kyoto Protocol (KP), European Union (EU) and national level emission reduction schemes considers only a fraction of its potential and fails to adequately mobilize the LULUCF sector for the successful stabilization of atmospheric greenhouse gas (GHG) concentrations. Recent modifications at the 2011 COP17 meetings in Durban have partially addressed this basic problem, but leave room for improvement. The presence of an Incentive Gap (IG) continues to justify reform of the LULUCF carbon accounting framework. Frequently neglected in the climate change mitigation and adaptation literature, carbon accounting practices ultimately define the nuts and bolts of what counts and which resources (forest, forest-based or other) are favored and utilized. For Annex I countries in the Kyoto Mechanism, the Incentive Gap under forest management (FM) is significantly large: some 75% or more of potential forestry-based carbon sequestration is not effectively incentivized or mobilized for climate change mitigation and adaptation (Ellison etal. 2011a). In this paper, we expand our analysis of the Incentive Gap to incorporate the changes agreed in Durban and encompass both a wider set of countries and a larger set of omitted carbon pools. For Annex I countries, based on the first 2years of experience in the first Commitment Period (CP1) we estimate the IG in FM at approximately 88%. Though significantly reduced in CP2, the IG remains a problem. Thus our measure of missed opportunities under the Kyoto and UNFCCC framework - despite the changes in Durban - remains important. With the exception perhaps of increased energy efficiency, few sinks or sources of reduced emissions can be mobilized as effectively and efficiently as forests. Thus, we wonder at the sheer magnitude of this underutilized resource.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Hjerpe, Karin, et al.
(författare)
-
Utsläpp av växthusgaser från torvmark
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Dikad torvmark i Sverige avgav sammanlagt drygt 11,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2012, enligt den senaste klimatrapporteringen. Denna mängd kan jämföras med de totala svenska utsläppen av växthusgaser, som beräknades uppgå till 57,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter samma år. En åtgärd som skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser från dikad torvmark är att återställa marken till våtmark, vilket minskar avgången av koldioxid och lustgas från marken. Samtidigt ökar avgången av metan, men minskningen av koldioxid- och lustgasutsläppen är större, vilket innebär att utsläppen av växthusgaser från marken totalt sett minskar. Om de ekonomiska resurserna för att återställa dikad torvmark till våtmark är begränsade bör man i första hand återställa dikade torvmarker som är stora källor för växthusgaser till våtmark. Studier av växthusgasutsläpp från dikade torvmarker som används för skogsproduktion visar att näringsrika och väldränerade marker är större källor för växthusgaser än näringsfattigare, fuktigare marker. Vi bedömer därför att det ur ett klimatperspektiv är viktigast att återställa dikad skogsmark med en kol:kväve-kvot under 25 som är frisk-fuktig eller torrare. Dikad torvmark som används för naturbete avger mindre växthusgaser än åkermark på dikad torvmark och därför är det viktigare att återställa åkermark till våtmark. Avgången av växthusgaser varierar mycket mellan olika åkrar på dikad torvmark. Det är dock inte möjligt att identifiera åkrar på dikad torvmark som är stora källor för växthusgaser utifrån markfuktighet eller kol:kväve-kvot, och inte heller utifrån några andra faktorer som är enkla att mäta. Detta beror sannolikt på att åkermarken generellt är så pass väldränerad och näringsrik att varken syreeller kvävetillgången är begränsande för avgången av koldioxid och lustgas. I ett längre tidsperspektiv kommer dikad torvmark att avge koldioxid och lustgas så länge det finns ett syresatt torvlager. Därför bedömer vi att det är viktigast att återställa dikad åkermark med tjockt torvlager till våtmark. Därtill bör mark som inte längre aktivt brukas prioriteras framför mark som fortfarande är i bruk. Utsläppen av växthusgaser verkar inte automatiskt minska när brukandet upphör och även om marken sannolikt kommer att försumpas på sikt, vilket innebär att utsläppen av växthusgaser minskar, kan det ta väldigt lång tid. Dessutom borde kostnaderna för att återställa marken till våtmark i genomsnitt bli lägre om marken inte längre används. Hur mycket avgången av växthusgaser minskar när dikad torvmark återställs till våtmark beror inte bara på hur stor avgången av växthusgaser från den dikade marken var utan också på hur stor avgången från den anlagda våtmarken blir. Utsläppen från våtmarken påverkas av hur den anläggs och sköts. För att våtmarken ska avge så lite växthusgaser som möjligt bör grundvattennivån höjas så mycket att förhållandena före dikningen återskapas. Om våtmarken anläggs på mark som använts för jordbruksproduktion bör dessutom vegetationen tas bort före återställandet. Anläggning av våtmarker kan också ge andra nyttor – våtmarkerna kan bland annat gynna biologisk mångfald och minska näringsläckaget till våra sjöar och vattendrag. När en våtmark ska anläggas och skötas behöver man ta hänsyn till alla dessa aspekter så att våtmarken ger så stor nytta som möjligt.
|
|
| 7. |
- Karltun, Erik, et al.
(författare)
-
KP-LULUCF
- 2011
-
Ingår i: National Inventory Report 2011 Sweden - submitted under the United Nations Framework Convention on Climate Change and the Kyoto Protocol. ; , s. 331-345
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 8. |
- Karltun, Erik, et al.
(författare)
-
KP-LULUCF
- 2012
-
Ingår i: In: National Inventory Report 2012 Sweden - submitted under the United Nations Framework Convention on Climate Change and the Kyoto Protocol. ; , s. 361-375
-
Bokkapitel (refereegranskat)
|
|
| 9. |
- Karltun, Erik, et al.
(författare)
-
KP-LULUCF
- 2013
-
Ingår i: National Inventory Report 2013 Sweden - submitted under the United Nations Framework Convention on Climate Change and the Kyoto Protocol. ; , s. 401-415
-
Bokkapitel (refereegranskat)
|
|
| 10. |
- Karltun, Erik, et al.
(författare)
-
Land Use, Land-Use Change and Forestry (CRF sector 5)
- 2011
-
Ingår i: National Inventory Report 2011 Sweden - submitted under the United Nations Framework Convention on Climate Change and the Kyoto Protocol. ; , s. 246-274
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
