| 1. |
- Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
School-aged children's experiences of postoperative music medicine on pain, distress, and anxiety.
- 2009
-
Ingår i: Paediatric anaesthesia. - : Wiley. - 1460-9592 .- 1155-5645. ; 19:12, s. 1184-90
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- AIM: To test whether postoperative music listening reduces morphine consumption and influence pain, distress, and anxiety after day surgery and to describe the experience of postoperative music listening in school-aged children who had undergone day surgery. BACKGROUND: Music medicine has been proposed to reduce distress, anxiety, and pain. There has been no other study that evaluates effects of music medicine (MusiCure) in children after minor surgery. METHODS: Numbers of participants who required analgesics, individual doses, objective pain scores (Face, Legs, Activity, Cry, Consolability [FLACC]), vital signs, and administration of anti-emetics were documented during postoperative recovery stay. Self-reported pain (Coloured Analogue Scale [CAS]), distress (Facial Affective Scale [FAS]), and anxiety (short State-Trait Anxiety Inventory [STAI]) were recorded before and after surgery. In conjunction with the completed intervention semi-structured qualitative interviews were conducted. RESULTS: Data were recorded from 80 children aged 7-16. Forty participants were randomized to music medicine and another 40 participants to a control group. We found evidence that children in the music group received less morphine in the postoperative care unit, 1/40 compared to 9/40 in the control group. Children's individual FAS scores were reduced but no other significant differences between the two groups concerning FAS, CAS, FLACC, short STAI, and vital signs were shown. Children experienced the music as 'calming and relaxing.' CONCLUSIONS: Music medicine reduced the requirement of morphine and decreased the distress after minor surgery but did not else influence the postoperative care.
|
|
| 2. |
- Bergström, Gunnar, et al.
(författare)
-
Durability testing for 100 year lifetime for buried non-pressure plastic pipes
- 2006
-
Ingår i: Plastics Pipes XIII.
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- For plastics pipes used for underground drainage and sewerage there is at present no internationally accepted method for the evaluation of durability. This makes it difficult to make an objective assessment for both new materials and new pipe designs entering the market. This paper presents a possible future structure of such a durability evaluation for nonpressure pipes. Based on an experimental study of pipes made from a filled and an unfilled PP material and one made from an HDPE material different damage mechanisms and changes in pipe characteristics were observed when the pipes were exposed to long-term deflection and long term (one-year) ageing at +95 °C. A CAED methodology is also described which was used to investigate the distribution and time dependence of pipe stresses.
|
|
| 3. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Beständighet hos krympskarvar
- 2007
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det här projektet har kommit till efter en direkt önskan från Svensk Fjärrvärmes auktorisationsnämnd om att närmare studera problemen kring krymptätande skarvar. Det är känt att materialen generellt sett har blivit bättre och den primära frågan därför gäller hur de material som används i dag åldras. Projektet har genomförts dels som en sammanställning av erfarenheter hos branschrepresentanter från krympförbands- och mastixtillverkare, fjärrvärmerörstillverkare, skarventreprenörer och fjärrvärmebolag, dels som en experimentell undersökning där ett antal olika skarvalternativ studerades med avseende på täthet och hållfasthet Resultaten visar att det uppenbart går att åstadkomma ett utmärkt skarvförband även under svåra temperatur- och fuktförhållanden och att det knappast sker några dramatiska egenskapsförändringar hos materialen under åldring. Frågan glider därmed över till hur entreprenaderna upphandlas och drivs.
|
|
| 4. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Brittle fracture in casing pipes
- 2006
-
Ingår i: 10th International Symposium on District Heating and Cooling.
-
Konferensbidrag (refereegranskat)
|
|
| 5. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Damage to coated plastics pipes from trenchless laying techniques
- 2006
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- This project aims at evaluating an external coating on plastics pipes; and its protective function against scratches and scoring damage from trenchless laying techniques. PE100 pressure pipes with four different coatings were tested in horizontal drilling and pipe bursting field trials. During the tests, the lengthwise and cross-sectional deformations of the pipe were measured along with the traction force. The pipes’ surfaces were examined with respect to scratches, and the depth of the most prominent ones were determined. Of the two laying techniques, pipe bursting was the one that caused the deepest scratches. Horizontal drilling was not significantly worse than ordinary handling during transport and preparation with respect to scratch depth. Dragging of the pipe above ground on asphalt surfaces caused severe damage to the pipe wall. The deepest scratches were seen on two pipe selections with soft coatings. Due to their thickness, however, these coatings were not penetrated and thus successfully protected the main pipe wall. The hardest coating tested, made of polypropylene, was also the thinnest one, and it was penetrated at one location during the pipe bursting test. The traction force on the pipe was significantly higher during horizontal drilling than during pipe bursting. On the other hand, ovalisation of the pipe’s cross-section was greater during pipe bursting.
|
|
| 6. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Fuktmätning med pulsekometer
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta projekt syftar till att undersöka vilka förutsättningar som finns att bygga upp ett larmsystem baserat på pulsekometermätningar där indikeringarna kan tolkas kvantitativt och därmed ger en säkrare bild av en fuktskadas omfattning. Projektarbetet har till största delen bestått av mätningar med pulsekometer för att utröna sambanden mellan ett fuktfels storlek och utslaget på mätinstrumentet. I viss utsträckning har även jämförande mätningar på samma fuktfel gjorts med olika pulsekometrar. Undersökningar har gjorts på en provledning i laboratorium på simulerade fuktfel med såväl ”rent” vatten i behållare och med porösa material uppfuktade till varierande grad. Studier har gjorts av hur mängden fukt och dess läge i förhållande till larmtråden påverkar mätresultaten. Dessutom har effekten av standardmässiga larmaktivatorer undersökts. Kompletterande mätningar har gjorts även på en verklig fjärrvärmeledning i Göteborg. Ofta används lik- eller växelströmsresistansen mellan tråd och medierör som larmindikator för när ett fuktfel föreligger. Emellertid är det inte så att fukt med automatik väsentligt sänker resistansnivån. Det finns inte heller någon entydig korrelation mellan mängden fukt och resistansnivån. Dock ökar systemets känslighet betydligt då larmfilt används. Sådana kan emellertid påverka systemets elektriska egenskaper så att goda pulsekometermätningar försvåras. Med pulsekometer kan ett fuktfel lokaliseras med god noggrannhet, men det är inte möjligt att utifrån den uppmätta pulsekokurvan dra några mera precisa slutsatser om hur långt fuktfelet sträcker sig längs ledningen. Däremot föreligger ett linjärt samband mellan mängden fukt direkt mellan larmtråd och stålrör och mätutslagets storlek, vilket i princip gör det möjligt att använda sig av pulsekometerteknik för kvantitativa mätningar. Det är dock svårt att indikera fukt som befinner sig vid sidan av larmtråden eller utanför denna, sett från stålröret. En möjlig vidareutveckling av dagens fuktövervakningssystem vore att använda sig av den diffusionsspärr av metallfolie på insidan mantelröret som flera rörtillverkare nu introducerar som ledare för spänningspulsen istället för dagens koppartråd. Det skulle göra att all fukt inuti rörkonstruktionen befann sig mellan ledaren och jordplanet och således vore synlig på pulsekokurvan. En förutsättning är dock fortfarande ett metalliskt medierör. Pulsekometrar av olika fabrikat fungerar efter samma princip men resultaten kan presenteras på olika sätt. Mätningarna ger dock samma information. Idag krävs att en erfaren operatör tolkar resultaten, men i princip torde det vara möjligt att behandla mätdata på ett sätt som gör att slutresultatet presenteras i ett standardiserat format. En överslagsmässig teoretisk analys av temperaturmätande fuktövervakningssystem visar att de är mindre känsliga än elektriska system, såtillvida att det krävs större mängder fukt innan de kan ge en säker reaktion.
|
|
| 7. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Grund förläggning av fjärrvärmeledningar
- 2006
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Tidigare studier inom programmet Värmegles Fjärrvärme har visat på att det går att minska investeringskostnaderna genom att effektivisera markarbetena vid läggning av fjärrvärmeledningar. Föreliggande projekt har studerat förutsättningarna för att minska läggningsdjupet i typiska villagator i värmeglesa områden utan att öka risken för skador på vare sig rör eller gata. En inventering gjordes av aktuella normer och anvisningar samt lokala föreskrifter från kommuner och energibolag gällande rörschaktens geometri, läggningsdjup, kringfyllningsmaterial, packningsgrad, dränering etc. Därutöver har energibolag och tekniska förvaltningar i ett antal svenska kommuner tillfrågats om vilka regler de följer. Det är i huvudsak endast de större kommunerna som har specifika krav på läggningsdjup i gatumark. På de flesta håll följer man Svensk Fjärrvärmes läggningsanvisningar och i mindre kommuner överlåter man i hög grad åt energibolagen att sköta frågan. I några kommuner finns överenskommelser mellan den kommunala förvaltningen och energibolaget att under vissa förutsättningar tillåta grundare förläggning, till exempel i Göteborg, Jönköping och Luleå. En analys av kostnaderna som är förknippade med markarbetena visade på att dessa kan minskas med närmare 30 % genom att minska läggningsdjupet från 600 mm till 350 mm. I ett fältförsök genomfördes mätningar i och kring fyra fjärrvärmerör av typ DN 2 × 32/160 som förlades 600 mm, 380 mm, 280 mm samt 180 mm under asfaltytan på en tungt och intensivt trafikerad fabriksgata. Återschaktning och asfaltering utfördes som för en typisk villagata i enlighet med Svensk Fjärrvärmes läggningsanvisningar. Under försökets gång har mätningar gjorts av rörens deformation, spårbildning i asfaltytan samt gatans bärighetsegenskaper. Rörens deformation har visat sig vara försumbar – oavsett vilket djup de läggs på. Detta tolkas som att fyllningen, om den är väl packad, tar upp huvuddelen av krafterna från trafikbelastningen genom valvverkan. Spårbildningen i gatan är däremot tydlig men tycks direkt avspegla sättningar i den nylagda fyllningen så att djupare fyllning ger större sättningar. En grundare rörförläggning medför därför mindre spårbildning i asfaltytan. Grundare förläggning medför något ökade värmeförluster, något större temperaturrörelser i systemet och en ökad risk för knäckning av ledningen uppåt genom överfyllnaden. Sådana aspekter får bedömas från fall till fall. Slutsatsen blir därmed att det tekniskt går att lägga fjärrvärmeledningar grundare i villagator om packningen av kringfyllningen utförs på ett bra sätt och man i övrigt följer de regelverk som finns. Det tycks också finnas goda förutsättningar för energibolagen att få acceptans för detta i sina kommuner.
|
|
| 8. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Läckagevägar för markvatten i skarvisolering
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Att ett tätt och sprickfritt rörskum innebär en betydelsefull barriär mot utifrån inträngande vatten har påvisats i tidigare undersökningar. Men det har också uppmärksammats att skarvskummets cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet ofta är betydligt grövre än i skarvskummet i övrigt. Det föreliggande projektet har avsett att klarlägga om en grövre cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet kan utgöra en oönskad transportväg för inträngande markvatten vid ett läckage genom skarvtätningen. Resultaten visar att utförandet av skarvskumningen avgör vilken täthet gränsskiktet får. Skumning mot ett renskalat rörskum visar sig ge klart högre säkerhet mot vattenläckage än det normala förfarandet att skumma mot befintlig yta. Undersökningarna utfördes efter ett schema där olika kombinationer av rörskum, skarvskum och förbehandlingar studerades. Gränsskiktets vattengenomsläpplighet uppmättes på sju olika skarvar med inalles fjorton olika kombinationer av gränsskikt. Dessutom karaktäriserades skarvskummen genom uppmätning av densitet, cellstorlek och andelen slutna celler. Skarvutförandet varierades på flera olika sätt. Både rör med väderexponerade ändytor rör med helt eller delvis renskalade ändytor och rör med ändgavlar användes. Vidare har enkelrör i både DN 50, DN 65 och DN 300-dimension och dubbelrör DN 2×40 använts. Fyra av skarvarna skummades vid rumstemperatur, en i låg temperatur och två med hög temperatur på medieröret. Resultaten visar att samtliga gränsskikt mot renkapade ändytor var täta, vatten passerade dessa prov endast genom ångdiffusion. När det gäller gränsskikten mot lagrade ändytor visade sig endast ett av proven vara tätt, övriga läckte i olika grad. De prover som innehöll ändgavlar visade sig vara täta på skarvskumsidan men otäta på rörskumsidan. Några tydliga skillnader mellan rör av olika dimension och mellan enkel- och dubbelrör har inte framkommit. Inte heller har några påtagliga skillnader kunnat påvisas mellan skarvar skummade vid hög temperatur och skarvar skummade vid rumstemperatur. Däremot tycks gränsskikt som skummas i låg temperatur bli tätare. Vid jämförelser av läckagehastigheter tyder resultaten på att grövre cellstrukturer i gränsskikten ger snabbare läckage. Samtidigt kan konstateras att grövre cellstruktur också bildas mot renskalade ändytor utan att föranleda något läckage. Detta tyder på att stora celler i sig inte är orsaken, men påskyndar läckage i de fall det uppstår. En överslagsmässig analys baserad på perkolationsteori antyder att PUR-skum som uppfyller kraven i SS-EN 253 avseende andelen slutna celler teoretiskt inte skall kunna vara vattengenomsläppligt. Den viktigaste slutsatsen av de genomförda studierna är att de bästa skarvskumningsresultaten uppnås om ändytorna renskalas före skumning. På så vis blir vidhäftningen i gränsskiktet maximal och risken för läckage genom detsamma minimal. Därför rekommenderas att vikten av att ändytorna renskalas för skumning lyfts fram i Svensk Fjärrvärmes Läggningsanvisningar och i tillverkarnas montageanvisningar. Det är även viktigt att skarvmontörer i sin utbildning blir tydligt informerade om vikten av att ändytorna är renskalade för att bästa resultat skall uppnås.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Forsaeus Nilsson, Stefan, 1972, et al.
(författare)
-
Repor och intryckningar i trycksatta plaströr - Kunskapsläge
- 2006
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Föreliggande rapport redovisar en kartläggning av kunskapsläget vad gäller repor och intryckningar i plaströr: hur och under vilka förutsättningar de uppstår och i vilken utsträckning de försämrar rörens beständighet. Arbetet har genomförts som en sökning av publicerad teknisk och vetenskaplig litteratur. Genom fältstudier vet man en hel del om hur stora intrycksoch repskador man kan få på rören under installation och drift. Kunskaperna är också tämligen goda kring hur sådana skador påverkar risken för snabba, sega brott. Emellertid orsakas faktiska ledningshaverier oftast av spröda brott genom långsam spricktillväxt. Hur sprickinitiering och spricktillväxt sker i polyeten har studerats under lång tid och man har en god bild av fenomenet, vilket också utnyttjas för materialprovning. Regelmässigt används sprickanvisningar för att accelerera provningar och ge snabbare brott. Vad som däremot tycks saknas är kunskap om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar verkliga repor och intryckningar kan ha en sprickanvisningseffekt, det vill säga skynda på en spröd brottprocess. Det är en pusselbit som krävs innan man kan börja utarbeta utvärderingsmetoder för beständighet och ta fram väl underbygga kravgränser med avseende på tillåtliga repor och intryckningar.
|
|
