| 1. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Volym I
- 2021
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I två volymer behandlas den längsta inskrift som påträffats på en vikingatida runsten. Runinskriften på Rökstenen omfattar ca 760 läsbara tecken och har varit föremål för ganska skiftande tolkningar. Presentationen är uppdelad i fyra delar. Del 1 redogör för tänkandet bakom den mest etablerade tolkningen, den av Elias Wessén år 1958 framförda. Denna har senare bara lätt modifierats och varierats i exempelvis Riksantikvarieämbetets informationsskrift från 1991, ny upplaga 2003. Med denna tolkning som utgångspunkt har olika deljusteringar företagits av olika forskare, såsom Lars Lönnroth, Oddvar Grønvik och Joseph Harris, men i de allra flesta grundläggande avseenden bibehålls Wesséns uppfattning. Därmed övertas också de flesta av de svagheter som Wesséns tolkning rymmer. Del 2 ägnas därför efter den grundliga genomgången av den etablerade uppfattningen åt en lika noggrann kritik av denna, huvudsakligen från rent språkliga utgångspunkter. Här påvisas ett trettiotal ställen, som måste betraktas som mycket svaga länkar i argumentationskedjan. Slutsatsen är att den etablerade uppfattningen är ohållbar. Del 3 upptas av den alternativa tolkning som nu förs fram i sin helhet och systematiskt relateras till den tidigare uppfattningen. I stället för det rapsodiska innehåll som tidigare förfäktats kan man nu få en bättre sammanhängande framställning med ett genomgående tema. I den mån det rapsodiska intrycket kvarstår, får detta sin förklaring av att texten består av gåtor, men dessa är samlade kring ett och samma tema: världsordningens upprätthållande. Dessa tre delar bildar den första volymen. Del 4, som omfattar hela den andra volymen, innehåller de slutsatser man kan dra av nytolkningen, vad denna implicerar i olika avseenden samt olika utvärderingar av den analys som genomförts. I denna del dras också olika paralleller med liknande texter inom andra kulturkretsar, framför allt den fornindiska Vedalitteraturen. Nytolkningen tar sin utgångspunkt i en uppfattning att den inledande åminnelseformelns ordval på en punkt är avgörande. Den döde sonen betecknas som dödsmärkt (fæigian), inte död. Detta har man tidigare uppfattat mest som ett konstfullt uttryckssätt. Istället skall det ses tematiskt, som ett understrykande av sonens oskuld: han kunde inget göra för att undvika sitt öde. Därefter övergår texten till att i gåtform framställa olika kosmiska förhållanden. Sedan gåtorna lösts visar de sig ständigt återkomma till att även solen själv måste offras varje kväll för att balansen i världsordningen skall upprätthållas. Vissa påminnelser om likheten mellan sonen och solen återkommer också. De första gåtorna gäller relationen mellan solen och månen samt solens färd över himlavalvet som slutar med att den ner, varefter den berömda strofen i fornyrðislag vidtar. Denna har tidigare ansetts åsyfta den gotiske härskaren Theoderik den store (454–526 e.Kr.), men den tolkningen kräver vissa språkliga antaganden som undviks med den nya tolkningen. I stället får man en bild av solen själv som rider på en häst. Detta visar sig i enlighet med den fornvästnordiska skaldediktningens konventioner vara en kenning för en hövding som seglar på sitt skepp, dvs. solen tar sig fram över himlahavet på ett skepp. Detta skepp följs vidare i de följande gåtorna på dess färd över himlen, i sällskap med vindar, som beskrivs som fyra brödraflockar vilka alla i sin tur är söner till fyra äldre bröder. Dessa representerar de olika väderstrecken. Avslutningsvis uppräknas namnen på alla dessa brödrakonstellationer. Resten av inskriften upptas av olika chiffer, som naturligtvis tillför ett osäkerhetsmoment till de övriga som gör förutsättningarna för tolkningen komplicerade nog. Det är emellertid möjligt att med hjälp av den tolkningsmodell som presenterats urskilja en kulmen i denna passage, som består i en direkt konfrontation av tillvarons mörka makter. Inskriften utmynnar i ett slags besvärjelse samt åkallandet av den högste guden: Tor. Den analys som presenteras ändrar också förutsättningarna för inskriftens datering. De hållpunkter för dateringen som tidigare urskilts ur texten visar sig vara utan giltighet och bortfaller. Detsamma gäller ett par språkliga former som tidigare åberopats till stöd, men som nu uppfattas på ett helt annat sätt och därför elimineras ur dateringsdiskussionen. På grundval av jämförelser med de mest likartade inskrifterna på andra håll i Norden föreslås en senare tillkomsttid än traditionellt, första hälften av 900-talet snarare än tidigt 800-tal, som man brukat hävda. Under senare tid har även andra nytolkningar av hela inskriften framlagts. Dessa har enligt egen uppgift i väsentliga avseenden inspirerats av det arbete som nu publiceras här men som utarbetats under lång tid och delvis avrapporterats efterhand i olika sammanhang. Eftersom dessa andra arbeten (framför allt Henrik Williams, Rökstenen och världens undergång, publ. i december 2021) utkommit medan det nu aktuella verket befann sig i tryckprocessen, har hänsyn till dessa andra tolkningar inte kunnat tas.
|
|
| 2. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Volym II
- 2021
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I två volymer behandlas den längsta inskrift som påträffats på en vikingatida runsten. Runinskriften på Rökstenen omfattar ca 760 läsbara tecken och har varit föremål för ganska skiftande tolkningar. Presentationen är uppdelad i fyra delar. Del 1 redogör för tänkandet bakom den mest etablerade tolkningen, den av Elias Wessén år 1958 framförda. Denna har senare bara lätt modifierats och varierats i exempelvis Riksantikvarieämbetets informationsskrift från 1991, ny upplaga 2003. Med denna tolkning som utgångspunkt har olika deljusteringar företagits av olika forskare, såsom Lars Lönnroth, Oddvar Grønvik och Joseph Harris, men i de allra flesta grundläggande avseenden bibehålls Wesséns uppfattning. Därmed övertas också de flesta av de svagheter som Wesséns tolkning rymmer. Del 2 ägnas därför efter den grundliga genomgången av den etablerade uppfattningen åt en lika noggrann kritik av denna, huvudsakligen från rent språkliga utgångspunkter. Här påvisas ett trettiotal ställen, som måste betraktas som mycket svaga länkar i argumentationskedjan. Slutsatsen är att den etablerade uppfattningen är ohållbar. Del 3 upptas av den alternativa tolkning som nu förs fram i sin helhet och systematiskt relateras till den tidigare uppfattningen. I stället för det rapsodiska innehåll som tidigare förfäktats kan man nu få en bättre sammanhängande framställning med ett genomgående tema. I den mån det rapsodiska intrycket kvarstår, får detta sin förklaring av att texten består av gåtor, men dessa är samlade kring ett och samma tema: världsordningens upprätthållande. Dessa tre delar bildar den första volymen. Del 4, som omfattar hela den andra volymen, innehåller de slutsatser man kan dra av nytolkningen, vad denna implicerar i olika avseenden samt olika utvärderingar av den analys som genomförts. I denna del dras också olika paralleller med liknande texter inom andra kulturkretsar, framför allt den fornindiska Vedalitteraturen. Nytolkningen tar sin utgångspunkt i en uppfattning att den inledande åminnelseformelns ordval på en punkt är avgörande. Den döde sonen betecknas som dödsmärkt (fæigian), inte död. Detta har man tidigare uppfattat mest som ett konstfullt uttryckssätt. Istället skall det ses tematiskt, som ett understrykande av sonens oskuld: han kunde inget göra för att undvika sitt öde. Därefter övergår texten till att i gåtform framställa olika kosmiska förhållanden. Sedan gåtorna lösts visar de sig ständigt återkomma till att även solen själv måste offras varje kväll för att balansen i världsordningen skall upprätthållas. Vissa påminnelser om likheten mellan sonen och solen återkommer också. De första gåtorna gäller relationen mellan solen och månen samt solens färd över himlavalvet som slutar med att den ner, varefter den berömda strofen i fornyrðislag vidtar. Denna har tidigare ansetts åsyfta den gotiske härskaren Theoderik den store (454–526 e.Kr.), men den tolkningen kräver vissa språkliga antaganden som undviks med den nya tolkningen. I stället får man en bild av solen själv som rider på en häst. Detta visar sig i enlighet med den fornvästnordiska skaldediktningens konventioner vara en kenning för en hövding som seglar på sitt skepp, dvs. solen tar sig fram över himlahavet på ett skepp. Detta skepp följs vidare i de följande gåtorna på dess färd över himlen, i sällskap med vindar, som beskrivs som fyra brödraflockar vilka alla i sin tur är söner till fyra äldre bröder. Dessa representerar de olika väderstrecken. Avslutningsvis uppräknas namnen på alla dessa brödrakonstellationer. Resten av inskriften upptas av olika chiffer, som naturligtvis tillför ett osäkerhetsmoment till de övriga som gör förutsättningarna för tolkningen komplicerade nog. Det är emellertid möjligt att med hjälp av den tolkningsmodell som presenterats urskilja en kulmen i denna passage, som består i en direkt konfrontation av tillvarons mörka makter. Inskriften utmynnar i ett slags besvärjelse samt åkallandet av den högste guden: Tor. Den analys som presenteras ändrar också förutsättningarna för inskriftens datering. De hållpunkter för dateringen som tidigare urskilts ur texten visar sig vara utan giltighet och bortfaller. Detsamma gäller ett par språkliga former som tidigare åberopats till stöd, men som nu uppfattas på ett helt annat sätt och därför elimineras ur dateringsdiskussionen. På grundval av jämförelser med de mest likartade inskrifterna på andra håll i Norden föreslås en senare tillkomsttid än traditionellt, första hälften av 900-talet snarare än tidigt 800-tal, som man brukat hävda. Under senare tid har även andra nytolkningar av hela inskriften framlagts. Dessa har enligt egen uppgift i väsentliga avseenden inspirerats av det arbete som nu publiceras här men som utarbetats under lång tid och delvis avrapporterats efterhand i olika sammanhang. Eftersom dessa andra arbeten (framför allt Henrik Williams, Rökstenen och världens undergång, publ. i december 2021) utkommit medan det nu aktuella verket befann sig i tryckprocessen, har hänsyn till dessa andra tolkningar inte kunnat tas.
|
|
