| 1. |
|
|
| 2. |
- Eriksson, Susanne, et al.
(författare)
-
Different beef breed sires used for crossbreeding with Swedish dairy cows - effects on calving performance and carcass traits
- 2020
-
Ingår i: Livestock Science. - : Elsevier BV. - 1871-1413 .- 1878-0490. ; 232
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Improved potential for weight gain and carcass classification traits in calves aimed at slaughter from dairy herds would increase the calves' economic value, and enable an increased beef production. At present, relatively low economic weights are placed on beef traits in the comprehensive Nordic dairy cattle breeding goal. An effective way to improve beef production from dairy herds is therefore to inseminate a larger proportion of dairy heifers and cows with beef bull semen. In the choice of beef bull breed, both effects on calving traits, carcass weight gain and carcass traits need to be considered. The aim of this study was therefore to compare different beef x dairy crosses regarding calving performance and carcass traits. Field data comprising in total close to 1.6 million calving records from Swedish herds, and more than 1.1 million carcass records from commercial slaughter houses, were analyzed using linear models. Differences in least-square means between different breed combinations were estimated for percentage of calving difficulty, stillbirth, daily carcass gain, carcass weight, EUROP conformation and fat classification. The dams were purebred Swedish Red (SR) or Swedish Holstein (SH), and the sires were either of purebred dairy (SR or SH) or of the beef breeds Angus, Hereford, Limousin, Simmental or Charolais. The results showed that crossbreeding dairy cows with beef bulls, especially of late maturing breeds, has potential to considerably improve beef production from dairy herds. Improvement of carcass characteristics and carcass gain were most noticeable in young crossbred bulls, where the highest increase for single breed combinations was 67% for conformation and 17% for carcass gain. Offspring of different beef x dairy combinations displayed varying average carcass gain and characteristics in terms of fatness and conformation in heifers, steers and young bulls, and would fit different types of production systems. Whereas crossbreeding had small or favorable effects on stillbirth, the use of late maturing beef breed sires negatively influenced the calving performance, especially in primiparous dairy cows. By choosing individual beef bulls with high estimated breeding values for calving ease, the percentage of calving difficulty could be reduced, even when using late maturing beef breed sires for crossbreeding.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Anderson, Claes, et al.
(författare)
-
Social sham chewing in sows?
- 2024
-
Ingår i: Behavioural Processes. - 0376-6357 .- 1872-8308. ; 218
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- In this short communication, we describe chewing behaviour in sows with no apparent edible substrate in their mouth as a potential social behaviour. Chewing in sows during interaction with unfamiliar sows was unexpectedly observed in a study assessing social abilities and damaging behaviours in group-housed dry sows. Such chewing was observed frequently and performed by almost all sows. To our knowledge, this behaviour has not been described previously in a social context in pigs, but rather as an oral stereotypic behaviour related to chronic hunger. We describe the behaviour in its social context and speculate on reasons for its occurrence in that context.
|
|
| 8. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurskydd inom grisuppfödning
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
|
|
