| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Haglund, Erik
(författare)
-
Dalälvens tidigare utbredning i trakten av Gysinge och Österfärnebo
- 1964
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den framlagda hypotesen om Dalälvens tidigare utbredning inom detta område, tycks mig i viss grad vara styrkt. Det framlagda materialet tyder på att det verkligen varit en högre nivå på fjärden under gången tid. De från område 1,2,3, och 4 beskrivna dalarna kan enligt mitt förmenande betecknas som torrdalar. Framförallt dalen på Mattön indicerar att den högre vattennivån verkligen existerat. I korta drag kan utveckligen sägas ha tillgått på följande sätt. När Färnebofjärden isolerades, omkring 5000-4500 år f. kr. , från Litorina havet, skedde detta på ungefär 60 m- nivå. (bil.2). Under relativt lång tid, då havet drog sig tillbaka från 60-56 m-nivå (bil.4), låg Färnebofjärdens yta på denna nivå. Vid denna tidpunkt, då erosionen nått det lägre värdet, började den kraftigare erosiva verkan i hindret V Gysinge göra sig gällande, varvid denna passpunkt så småningom kom att ligga så lågt att den inte tillät vattentransport över passen in mot karinmossen. Under tiden som detta hände transporterades vatten troligtvis också längs det förmodade hindret mot söder. Detta har inte tidigare berörts, men på bil.2 finns ett pass som leder från den nuvarande älvfåran och mot söder in i den öster om område 3 belägna dalen. Detta ligger på kartan under 55m-kurvan, men enligt mina avvägningar 57,87m.ö.h.Det borde, enligt tidigare fört resonemang, också ha något högre från början, men senare eroderats ned Det har troligtvis torrlagt av samma orsak som passen mot Karinmossen . Ungefär samtidigt med detta måste en sänkning av passnivån ha skett förmodat skeende här, på grund av frånvaron av lämpliga hinder i form av en moränrygg. Söder om forsen SSV Åsbyvallens f.d. fäbod finns en rygg, som slutar i och med forsen. Jag har inte lyckats följa den från forsen och mot norr. Om denna rygg fortsatt över älven skulle det kunna förklara torrdalen på Mattön och det breda passet genom ryggen vid Åsbyvallens f.d. fäbod, där det i dag endast passerar obetydligt med vatten (foto 7). Passet över nuvarande Sjöforsen skulle i så fall inte ha behövt ligga så högt. Det ha stigit upp över vattenytan senare då det förmodade hindret delvis varit genombrutet. Att passets höj 1 ändå varit högre tyder torrdalarna i område 4 på . Åtminstone upp till deras nivå borde det ha nått. Genom Gäddsjöpasset får man väl också tänka sig en transport av vatten. Denna vattenström borde då ha mynnat i Litorina havet, vilket troligen stått någonstans över Kerstinbomyren. Över Tärnsjöpasset har troligtvis inte någon vattentransport skett. Detta skulle då vara den punkt, som begränsar Färnebofjärdens utbredning. Den förmodade högsta vattenytan skulle då kunna ha legat mellan Tärnsjöpassets nivå och torrdalens på Mattön. Antagligen närmare Mattödalens nivå eftersom denna är av relativt liten omfattning. Den förmodade utvecklingen styrks av det faktum, att laborator Sten Florin kunnat konstatera en samtidig isolerings tidpunkt för Färnebofjärdens hela bäcken, och det onormalt stora tidsintervallet till Hedesundafjärdens isolering.
|
|
| 4. |
- Lindberg, Jan
(författare)
-
Jädraåns meanderlopp
- 1961
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Beskriva Jädraån och dess meandrar från Lillåns tillflöde, öster om Kungsberget, till Norrbro, bron norr om Järbo.
|
|
| 5. |
- Rune, Carin
(författare)
-
Vegetationen på Orarnas stränder
- 1968
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Gästrikland är ett gränsområde, därmellansvensk och nordsvensk vegetation möte. Här går också en floristisk gränsav hög rang, nämligen mellan det mellaneuropeiska och cirkumborealafloraområdet. Ett stort antal sydliga arter (minst30) har sin nordgräns iGävletrakten. Anhopningen av nordgränser här motsvaras ej av någon klimatgräns.Däremot torde den gynnsamma effekten av kalkhaltig morän från sydbottniskakamborsilurområdet spela en avgörande roll för sydliga arterna framträngande
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Olsson, Georg
(författare)
-
Subakvatisk åsbildning med exempel från sydöstra Dalarna
- 1965
-
Licentiatavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- InledningSedan andra världskrigets slut men framför allt sedan mitten av 50-talet har det skett en markant ökning av grusförbrukningen, varför ett stort antal grustäkter nyöppnats och andra utvidgats under denna tid (Olsson 1960, 1962, 1964). Huvuddelen av den ökade grusbrytningen har skett i de tätast befolkade delarna av landet i åsar under HK. Ökade möjligheter till studium av åsarnas inre byggnad har således uppstått under senare år.Avsikten med denna uppsats är: 1) att framlägga det material i form av skisser, foton och detaljmätningar av åsars stratigrafi, som insamlats under den rad av år eller snarare brytningssäsonger, som jag haft tillfälle att följa brytningen i ett stort antal grustäkter i Kopparbergs län. 2) att med stöd av detta material försöka lämna ett bidrag till tolkningen av i första hand de subakvatiska åsarnas genes. Huvudfrågan har därvid varit: har åsarna bildats subglacialt eller marginalt? I Geografiska institutionens vattenlaboratorium har jag givits tillfälle att utföra en serie försök, vilka visserligen varit enkla men som givit mig jämförelsematerial och många uppslag till tolkning av skilda företeelser i de stora subakvatiska åsarna.De åssträckor, som skall behandlas i denna uppsats, är delar av Badelundaåsen och Svärdsjöåsen i sydöstra delen av Kopparbergs län. Badelundaåsen följes från Brunnbäck vid Dalälven förbi Hedemora till Kullsveden nära Bispbergs klack, där den dyker ned under finkorniga sediment för att återkomma först en mil längre mot NV i mäktiga åsavsnittet vid Mossbysjön i Gustafs. Den här behandlade sträckan av Badelundaåsen (Brunnbäck - Kullsveden) har en längd av ca 37 km. Svärdsjöåsen följs från dess avgrening från Badelundaåsen vid Västerby 6 km NV om Hedemora till Vikasjön, en sträcka av 23 km. Den sammanlagda längden av de åssträckor som undersökts mer ingående uppgår således till 6 mil.Redan tidigt stod det klart, att de i denna uppsats behandlade sträckorna av Badelunda- och Svärdsjöåsarna var lämpliga för studiet av subakvatiska åsar, emedan de tillhör de största och bäst utbildade åsarna i landet. Åsgravar förekommer oftast utmed deras båda flanker, någon tvekan om deras subakvatiska bildningsmiljö förekommer inte. Nedbrytningen av den ursprungliga åsen genom bränningarnas inverkan har inte varit så stor, att de primära dragen helt utplånats, vilket synes vara fallet med delar av Badelundaåsen längre söderut i Västmanland och Södermanland liksom med många åsar i andra trakter. Stora och oftast goda skärningar förekommer med något så när jämna mellanrum längs de båda åssträckorna.Vid valet av undersökningsområde har det gällt att begränsa detta så att nödvändiga beskrivningar inte i alltför hög grad skulle ta i anspråk det utrymme, som kan anses skäligt för en licentiatuppsats. Å andra sidan fick inte åssträckorna väljas så korta., att de drag i åsarnas morfologi och stratigrafi, som skulle komma att redovisas, kunde misstänkas vara av rent lokal natur.Valet av undersökningsområde har skett i samråd med professor F. Hjulström, som upprepade gånger varit i tillfälle att se dessa åsar och dessutom haft möjligheter att under våra gemensamma resor i Dalarna göra jämförelser med andra åsar.De här behandlade åssträckornas avgränsning är i viss mån artificiellt, emedan den främst skett med hänsyn till skärningarnas läge. Gemensamt för de behandlade åssträckorna är att de är belägna i markerade dalgångar, i subakvatisk miljö inom södra delen av norrlandsterrängens område.Tidigare har större eller mindre delar av dessa åssträckor behandlats av A.G. Högbom (1901), H. Nelson (1909), G. Lundqvist (1941; 1946), Blom-Järudd (1955 handskr.), G. Olsson (1964).
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
|
|
